Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-38
| ← Kristinas vistelse i Rom |
|
Kristinas sednare förhållande till Sverge → |
TRETTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
KRISTINAS OMGIFNING I ROM.
AZOLINI.
Första rummet härutinnan tillkommer kardinalen Decius Azolini. Han var tre år äldre än hon sjelf, storväxt, stark, med svart hår, lifliga ögon och behagligt utseende, ehuru långt ifrån skön. Genom god uppfostran, snille, arbetsamhet och behagligt umgänge, hade han redan som ung uppstigit till värdighet af påfvens handskrifvare. Hvad han i denna egenskap författade, utmärkte sig genom ädla och sinnrika tankar samt träffande framställningssätt, så att påfven kallade honom sin örn, i likhet med den kapitolinska Jupiters budbärare. Man vill dock påstå, det Azolinis klokhet stundom urartade till slughet och förställning, samt att han någon gång låtit begagna sig som kunskapare. Säkert är, att han åtnjöt stort anseende hos alla partier, hvarföre han också upphöjdes till kardinal redan vid 29 års ålder, eller ett år före drottningens ankomst.
Första anledningen till Kristinas ynnest för Azolini framställes sålunda. Hon skulle besöka en kyrka, men hejdade sig vid utstigandet ur vagnen, emedan vägen till kyrkdörren var betäckt af mycken smuts. Azolini, händelsevis närvarande, såg hennes förlägenhet, ryckte manteln från sida axlar och bredde den för drottningen, hvilken under tacksägelser begagnade hans artighet. Så berättades i Rom denna för öfrigt tämligen osannolika händelse. Det vissa är, att Azolini redan vid drottningens första ankomst vann hennes välvilja. Vi hafva omtalat, huru hon enligt påfvens förslag anförtrodde honom högsta inseendet öfver sina penningeangelägenheter. Denna befattning var ganska kinkig, med afseende så väl på Kristinas lynne, som på den verkliga brist, hvilken uppstod under Karlarnes den tiondes och elftes krig, då penningarne från Sverge inflöto mindre regelbundet. Azolini lyckades dock öfver förmodan. Han hade stor förmåga att leda Kristina, och det så, att hon icke märkte förhållandet. När ej detta lyckades, samtyckte han med god min till drottningens infall, men sökte på annat sätt hindra deras förderfliga följder. Han såg till exempel, huru hon bortslösade stora summor genom guldmakeriet, och huru hon dervid blef på det skändligaste sätt plundrad och bedragen. Att med skäl afråda var fåfängt; han förde alltså till henne en annan guldmakare, hvilken dock förut måst lofva att tillfredsställa hennes vurm; men på ett för kassan mindre kännbart sätt. Denna gången misslyckades dock Azolini; emedan den antagna guldmakaren, likasom hans företrädare, var en bedragare, och slutade med att narra både drottningen och kardinalen. Kristina fattade emellertid för Azolini så mycken välvilja, att hon i Juni 1667 utnämnde honom till sin arftagare, dertill måhända också ledd af ovilja mot Sverge; ty det skedde några dagar sedan hon blifvit ifrån nämnde land tillbakavisad på det förödmjukande sätt, vi förut omtalat. För Azolini ökades från detta ögonblick lusten att hejda Kristinas slöserier; men tillika faran, att derigenom ådraga sig misstanken för egennytta. Den sluge mannen styrde med försigtighet mellan dessa klippor och lyckades icke blott bibehålla utan äfven öka Kristinas välvilja. Han är, sade hon, qvick som en djefvul, god som en engel och högsinnad som en Alexander. Hon yttrade vid något tillfälle, att det lefde blott tre män, för hvilka hon hyste någon serdeles aktning; och dessa voro, Condé för dess mod, kardinal De Retz för dess snille och kardinal Azolini för dess artighet. En annan gång talade hon med mycket beröm om Axel Oxenstierna, och tillade slutligen: ehuru jag känt de flesta utmärkta personer i Europa, har jag likväl funnit blott en, som öfverträffat den store rikskansleren. Denne ende skulle vara kardinal Azolini.
DEL MONTE.
Horace de Bourbon, markis Del Monte, var af en gammal italiensk slägt, som påstod sig härstamma från den ryktbara bourbonska ätten i Frankrike och således vara i förvandtskap med regerande fransyska konungahuset. Italienska grenen hade nedsjunkit till mindre anseende och förmögenhet. Dess markisat, Monte, var beläget i apenniniska bergen och ofta ett tillhåll för röfvare. Man sade, att den förnäma men fattiga slägten lemnade dem sitt beskydd mot andel i deras rof.
En hög och vacker växt, bredt ansigte och stor mun, örnnäsa mellan tvänne djupt liggande ögon, ljus hy och ljusbruna hår, starka lemmar, inböjda fötter samt en rask men osäker gång; så beskrifves det yttre af den man, som under tjugu års tid hade närmaste inseendet öfver Kristinas hof. Alla författare teckna honom som en fin frossare, vällustig ända till utsväfning, grym under ytan af vänlighet, egennyttig och på samma gång slösare samt falsk spelare; men dertill med djerfhet och slughet att dölja eller förneka dessa sina laster. Det säges, att han för något brott blifvit förvisad påfliga staterna, då han år 1666 träffade drottning Kristina i Trident och antogs i hennes tjenst. Han medföljde på den misslyckade resan till Sverge och Hamburg, i hvilken sednare stad han aflade ett bland sina första prof. Det var nämligen han, som styrkte Kristina i hennes föresats att oaktadt allt afrådande tillställa det förut omtalta och olyckligt aflöpande fyrverkeriet. Del Montes enda syfte dervid skall hafva varit, att som ordnare af högtidligheten kunna medelst falska räkningar deröfver späcka sin pung. Förut omtalade smygförfattare, de enda, som lemna någon närmare beskrifning om Kristina och hennes hof under de sista tjugu åren, anföra mot Del Monte en mängd ohyggliga gerningar, utsväfningar, mutor, bedrägerier, våldsamheter, förgiftningar, till och med mord. Men emedan dessa skrifters trovärdighet är med skäl misstänkt, vilja vi ej uppehålla läsaren medelst anförande af några enskildheter, hvilka måhända torde vara uppdiktade eller åtminstone vanställda. Säkert är, att Del Monte visste i hög grad vinna, och hvad svårare var, oupphörligt bibehålla Kristinas välvilja och förtroende. Hon utnämnde honom efter hvartannat till öfverstallmästare, hofmarskalk och sluteligen till excellens. Den förre hofmarskalken, hertigen af Poli, fastän tryckt af fattigdom, lemnade dock sin syssla för att ej nödgas tjena under en så föraktlig äfventyrare. Fransmännen ville alldeles icke erkänna den nya excellensens slägtskap med deras konungahus. Kristina deremot trodde eller låtsade tro derpå, och tycktes finna ett nöje i att smickra sin egen och såra Ludvig den fjortondes fåfänga medelst påståendet, att en bland den mägtige konungens anförvandter var hennes tjenare. Som hon vid denna tiden ofta stod i ovänligt förhållande till samma konung, har man trott, att detta var för henne ett nytt skäl till Det Montes bibehållande, och han förblef i oafbrutet åtnjutande af hennes välvilja, ända till sin död, hvilken lärer hafva inträffat 1687.
Han efterlemnade en son, hvilken Kristina redan förut hade förmält med en nära slägtinge till den mördade Monaldeschi.
WASANAU.
Uladislaus Constantin Wasa, grefve af Wasanau, var på sidolinien son af konung Uladislaus och ett polskt fruntimmer. Han hade behagligt utseende, godt förstånd, redliga tänkesätt, ett stilla, slappt och långmodigt lynne, dock i yngre åren ganska kärligt. Efter fadrens död besökte han England, Holland och Frankrike; men kunde ingenstädes göra lycka. I sistnämnde land träffades farbrodren Johan Kasimir, hvilken efter polska tronafsägelsen derstädes nedsatt sig. Denne upptog ynglingen med godhet och ämnade till och med formligen erkänna honom som brorson. Sådant hindrades dock genom afundsmäns stämplingar samt Johan Kasimirs vankelmod och snart påföljande död. I testamentet utnämndes en pfaltsisk furstinna till arftagerska och Wasanau blef förbigången. Kristina, den enda, som kunnat vid detta tillfälle understödja honom, gjorde sjelf anspråk på Johan Kasimirs qvarlåtenskap, ehuru förgäfves. Wasanau vände sig emellertid till henne, det enda stöd, honom återstod. Han blef mottagen med välvilja och anställd som kapten öfver hennes lifvakt. Azolini och Del Monte sågo dock ogerna en sådan person fästad i hennes grannskap. De befarade, att han i egenskap af slägtinge skulle med dem dela hennes ynnest och frikostighet, och måhända blifva hennes enda arfvinge. Farhågan ökades än mer, när efter någon tid det uppstod en kärleksförbindelse mellan honom och Oktavia Giustiniani. Man talte till och med om äktenskap, och det var mer än troligt, att Kristinas slägtinge och hennes förtrogna kammarfröken förenade skulle uteslutande vinna och begagna hennes välvilja och gifmildhet. För att sådant hindra, spunnos åtskilliga ränker, och sluteligen lyckades det att bortgifta Oktavia med en fattig neapolitansk adelsman, hvarvid dock Azolini måste ur egen kassa lemna 10,000 riksdaler som hemgift. För att aflägsna också den andra faran, ställde man så till, att Kristina skickade grefve Wasanau till Hamburg och Sverge, för att der ordna hennes enskilda angelägenheter. Det säges, att han under denna resa upptäckt och framdragit en hop försnillningar och underslef, hvilka flere Kristinas förvaltare så högre som lägre sig tillåtit. Juden Texeira skall då af fruktan för dylika efterräkningar hafva med Azolini och Del Monte förenat sig om Wasanaus störtande. Huru det tillgått vet man icke; men Kristina blef inom kort mot den olycklige grefven ganska uppbragt. Jag är, skref hon, icke nöjd med edra bref, hvilka äro alltför torra. Öfver eder långsamhet är jag så förargad, att jag icke kan omtala det. Min eld och eder flegma passa icke tillsammans. Jag har afskickat er för att påskynda de långsamma svenskarne; men ni lägger i dess ställe eder tröghet till deras. Sådant är icke att ställa sig in hos mig. Några veckor derefter tillade hon: jag är till yttersta grad förvånad öfver eder odrägliga långsamhet och rent förtviflad öfver slarfvet och trögheten i edra bref. Om ni tror er ha att göra med konung Johan Kasimir, så bedrar ni er mycket, ty jag är icke af samma ull som han. För att behaga mig måste ni skrifva och handla med mera liflighet. Längre fram kom ett bref, hvari lästes följande rader. Ni skulle dö af blygsel, om ni vore i stånd att bedöma edra bref; men jag finner tydligt, att ni duger till ingenting, icke ens att inse och förbättra edra fel. Ni litar måhända derpå, att jag erkänt eder som slägtinge på venstra sidan. Usling! Ni bedrager eder mycket! Vet, att konungar hafva intet blod, och att jag aktar mitt så föga, att jag låter det strömma bort, så snart jag finner det förskämdt. Ni är icke son af konung Uladislaus, utan visserligen af Johan Kasimir; åtminstone är ni ett lika stort nöt som han. Farväl! Wasanau tålde och ursäktade sig. Kristina å sin sida blidkades och bibehöll i sin tjenst den så djupt förnedrade mannen.
Vid återkomsten till Rom sägas nya uppträden hafva förefallit, hvarvid Kristina så förhetsat sig, att hon med en käpp slog Wasanau i hufvudet, och Azolini måste ställa saken till rätta. Kristina blidkades och behöll Wasanau qvar. Wasanau tog emot och stannade qvar.
I så obehagliga förhållanden lefde nu tillsammans sista ättlingarna af det både i Polen och Sverge utdöende Wasahuset. Än mera märkvärdigt var att se den store Gustaf Wasas, den odödlige svenska reformatorns och protestantens afkomlingar, som katoliker tillbringa sina sista dagar i påfvens hufvudstad och i hans nådebröd.
I sitt testamente anslog Kristina åt grefve Wasanau ett årsunderhäll af 500 ecus. Detta har antingen icke utfallit eller ock varit otillräckligt; ty Wasanau befann sig efter drottningens död i förlägenhet, till och med i verklig fattigdom; så mycket tyngre, som han nu fyllt sina sex och sextio år. Af barmhertighet och gammal bekantskap förhjelpte kardinal Albani honom till en syssla vid påfliga hofvet. Den gamle mannen tillbragte sina sista år under stilla, trägna och fromma böner och gudaktighetsöfningar; i menniskors ögon ända till öfverdrift. Ändteligen afled han 1698 vid sjuttiofem års ålder. Af tacksamhet testamenterade han sin lilla qvarlåtenskap åt Albani. Denne lät derföre läsa själamessor och uppresa en hedrande minnesvård öfver sin redlige och fromsinnade vän.
GALDENBLAD.
Anders Brovall, son af en borgmästare i Skara, blef på 1600-talet af fransyska sändebudet i Stockholm utskickad jemnte några andra ynglingar, för att i en romersk jesuitskola uppfostras till katolska omvändare för norden. Ynglingen gjorde snabba framsteg, serdeles i språk och vitterhet, hvarjemnte han med mycken ifver omfattade de sköna konsterna. På hedrande betyg om lärdom och uppförande valde Kristina honom till sekreterare för sina svenska ärender, hvilken befattning han förestod ända till drottningens död och till hennes fullkomliga nöje. Antingen af öfvertygelse eller af smicker rättade han sig noga efter fordringarna af hennes stolthet; och de bref, han i hennes namn uppsatte, voro fulla af sådana sjelfkärlekens kraftord, som de, af hvilka vi redan anfört många exempel. Det var just dylika, Kristina mest tyckte om. Under slika ställen plägade hon i utkastet sätta: ni skrifver gudomligt; ni har rätt; ni är ett snille; o. s. v. Det tyckes, som hon adlat honom med namnet Galdenblad, hvilket han serdermera förde.
Denne man omfattade med mycken ifver tanken på Sverges återomvändelse, och underkastade sig för sådant ändamål otroligt mycken möda. Han uppletade alla till Rom ankommande svenskar och sökte öfvertyga dem om katolska lärans företräden; och lät dervid ingenting afskräcka sig. Till och med fångna soldater och skeppsbrutna sjömän blefvo af honom uppsökta, understödda, undervisade och ofta till katolska läran omvända; äfvenså ett icke obetydligt antal fattigare adelsmän samt andra personer ur medelklassen. För dylika nödgades han ofta taga Kristinas kassa i anspråk, stundom utöfver hennes tillgångar, eller nit. Lofva edra lärjungar mitt beskydd, skref hon, blott det icke kostar mig något; ty jag har för närvarande alls inga pengar. Men, om Gud ger mig några dylika, skall jag gerna dela med mig; ty det är mynt, men icke vilja, som felas. Kristina var beskyddarinna för det i Rom varande birgittinerklostret. Hon använde dess medel till befordrande af Galdenblads omvändelseplaner och till underhåll af hans lärjungar; hvilka sednare slutligen blefvo så många, att de medtogo klostrets alla tillgångar.
Galdenblad öfverlefde sin herrskarinna och sysselsatte sig sedermera med att ordna hennes efterlemnade papper. Efter några år afled han sjelf på ett landtgods i Italien.
Anders Galdenblad hade uthämtat och till katolska läran omvändt två sina yngre bröder, hvilka båda antogo hans adliga namn. Den äldre ingick som soldat i venetianska krigshären, men bragte sig slutligen upp till öfverste. Han dog ogift och efterlemnade en betydlig förmögenhet, hvilken ärfdes af yngsta brodren, Johan. Denne hade någon tid tjenat som dragon i österrikiska hären, men öfvergick sedermera till andeliga banan och blef snart genom kunskaper och lågande nit så utmärkt, att han valdes till rektor vid det jesuitkollegium, som i Lintz var inrättadt för befordrande af nordens återomvändelse. Han hade till och med det förtroendet att några år vara biktfader åt kejsar Karl den sjette i Wien. Efter arfvet af brodrens rikedomar föresatte han sig att uteslutande använda dem för slägtens och sysslans ofvannämnde och gemensamma syftemål. Jemnte och i sammanhang med sitt kollegium inrättade han en enskild undervisningsanstalt, der svenska ädlingar kunde erhålla katolskt ändamålsenlig uppfostran, och, som man försäkrade, utan något slags samvetstvång. Med stora uppoffringar uthämtade han många svenska gossar, underhöll derjemnte brefvexling med åtskilliga personer inom fäderneslandet, och ditskickade äfven en och annan förklädd omvändare. Detta skedde på 1730-talet. Svenska regeringen fick underrättelse om hans förehafvanden och skickade omvändaren ut igen, men lät deremot tillbakahämta en hop gossar, som redan voro på vägen till Lintz. Denne Galdenblad dog 1736.
I följe af en hos påfvarne tilltagande slapphet och likgilltighet, återsjönko dessa omvändelseanstalter snart till fullkomlig overksamhet, och bemälte klosters innevånare fingo förtära deras tillgångar, utan att arbeta för det mål, hvartill de voro anslagna.
Efter denna korta afvikelse vända vi oss åter till drottning Kristina och hennes romerska omgifning.
CLAIRET POISSONET
var född i Frankrike och af så ringa föräldrar, att han, enligt somligas uppgift, lärt hvarken skrifva eller läsa. I sin ungdom fick han som betjent resa omkring till Italien, Tyskland och Polen; sluteligen också till Sverge, der han blef på Bourdelots bemedling antagen vid drottningens kök. I ett bland värdsskapen var han förklädd till flicka och utförde sin roll så väl, att det väckte allas och äfven drottningens uppmärksamhet. Från detta ögonblick var hans lycka gjord. Han antogs till Kristinas kammartjenare, men blef egentligen den förtrogne handtlangare, hvilken åt henne uträttade en hop både kinkiga och ganska olikartade uppdrag. Häldst, oftast och skickligast utöfvade han spejarehandtverket. Han egde stor förställningsgåfva och visste förträffligt att under en låtsad upprigtighet framlocka andras tankar. Vanligtvis skedde det vid glaset; men ehuru han sjelf tog rundeligen till det bästa, hände dock aldrig, hvarken att han yppade sina egna hemligheter, ej heller att han glömde, hvad andra yppat. Det säges, att franska ministern, som kände Clairets förmåga i denna väg, förböd sitt folk någonsin ingå i samtal med en sådan frestare. Det säges äfven, att Clairet var den ende, som kände rätta orsaken till och alla omständigheterna vid Monaldeschis död; men han teg som grafven. För öfrigt var han en glad och lefnadslustig man, som föga sörjde för morgondagen. Han qvarblef i Kristinas tjenst till sitt sjuttiondesjunde år, d. v. s. till sin död. I efterlemnadt testamente utnämnde han drottningen till sin enda arfvinge; men snart befanns, att hela qvarlåtenskapen utgjordes af skulder. Kristina fick betala både dem och hans begrafning.