Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas sednare förhållande till Sverge
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas förhållande till Frankrike
Tvisterna om Qvartersfriheten  →


[ 321 ]

FYRATIONDE KAPITLET.
KRISTINAS FÖRHÅLLANDE TILL FRANKRIKE.

Alltsedan mordet på Monaldeschi och Kristinas andra resa till Paris hade förhållandet mellan henne och dervarande hof varit tämligen kallt. Denna känsla ökades nära nog till hat å Kristinas sida, när Frankrike år 1674 inledde Sverge i det krig, hvarigenom hennes underhållsländer blefvo härjade och hennes inkomster minskade. Hon klagade bittert öfver nämnde stat och sökte, såsom vi berättat, ingå förbund med dess och Sverges fiende kejsaren, i afsigt att eröfra Bremen och Pommern. För att tillbaka förtreta Kristina, lät franska hofvet från trycket utgifva de berättelser, som Chanut och Piques, dess i Stockholm varande sändebud, hade från 1646 till 1654 inskickat rörande tillståndet i Sverge. Denna bok, under namn af Chanuts anteckningar, är bekant såsom den rikaste källan för Kristinas historia, och på många ställen för henne mindre gynnande. Emedan drottningen under de sednare regeringsåren omfattade Spaniens parti, tyckes visserligen den franska författaren hafva med ett slags skadeglädje framdragit hennes svagheter och misstag, dock aldrig med afsigt tillåtit sig osanna eller vrängda framställningar. Nu beskyllde dock Kristina honom för sådana och begärde upprättelse af franska regeringen. Men, emedan hon snart derefter beslöt anhålla om denna sistnämndes biträde för sina nyss omtalda afsigter på Pommern och Bremen, blef hon tvungen att tigande svälja sin förtret. I förtrognare sällskap talade hon dock om saken med vanlig stolthet. I ett bref till Bourdelot yttrar hon: att förtala mig, det är detsamma som att angripa solen. En smula filosofi lyfter mig så högt deröfver, att jag af sådant folk icke kan från någon sida såras.

[ 322 ]Under de häftiga misshälligheter, som hela tiden bortåt söndrade påfveliga och fransyska hofven, hade Kristina alltid och bestämdt tagit det förstnämndes parti. Ludvig den fjortonde lät henne vid åtskilliga tillfällen känna sin ovilja. Han lemnade hennes bref länge obesvarade och, när drottningen af Frankriko dog, blef Kristina, sednare än alla andra, derom formligen underrättad. Vi gitta ej uppräkna enskildheterna. Det hela var ett småkrig, å ömse sidor fördt med fina, men oupphörliga nålstygn.

Konung Ludvig den fjortonde ville visa verlden, att han, oaktadt tvisterna mot påfven, förblef katolska läran trogen. Detta var ett bland skälen till hans bemödande att förmå alla inom Frankrike varande protestanter till antagande af förstnämnde bekännelse. Mot de ovillige användes våld, och man skickade en mängd dragoner, hvilka mot flere tusen sina värnlösa och fredliga medborgare utöfvade skändliga våldsamheter. Dragonaderna , så kallade man dessa bragder, blefvo snart ryktbara öfver hela Europa och hafva då och alltsedermera utgjort mörka fläckar på Ludvig den fjortondes regering. De blefvo ogillade, till och med af påfven; men öfverspända katoliker ansågo dem deremot såsom en herrlig bragd, hvarigenom Guds rike samt mensklighetens timliga och eviga väl främjades. Kristinas gamla bekanta, riddaren Terlon begärde hennes yttrande om saken. Hon svarade. Ingenting är mera berömligt, än att omvända kättare och otrogna; men det nya sätt, konungen i Frankrike begagnat, måtte icke vara det bästa; ty frälsaren sjelf har ej på sådant vis drifvit sitt omvändelseverk. Dragoner passa ej till apostlar; de förstå bättre att plundra och mörda, än att öfvertyga. Jag hörer, att de också nu vidhållit sin gamla vana, och jag beklagar de arma menniskor, som blifvit lemnade i deras hand. För alla verldens riken ville jag icke dela de olyckliga kättrarnas villfarelser. Men de äro födda och uppfödda deri och förtjena således mera medömkan än hat. Jag ville derföre ej heller för alla verldens riken vara orsak till den grymma förföljelse, de nu undergå. Den är ej heller nyttig för [ 323 ]vår kyrka, ty omvändelsen blir ej upprigtig utan skall föranleda många hycklerier och löftesbrott. Dessa yttranden blefvo, Kristina ovetande, tryckta i en af den ryktbare Bayle utgifven tidskrift. Många ifriga katoliker förvånades öfver brefvets innehåll och frågade, om det verkligen vore af drottningens hand. Kristina vidkändes sitt författareskap och tillade, att ehuru skrifvelsen blifvit tryckt utan hennes vetskap, hade hon likväl ingenting emot, att densamma framlades för hela verldens ögon; emedan den icke innehölle annat än sanning o. s. v. Skada är, att detta för Kristina hedrande uppträde lider af de vanliga fläckarna. Hennes brefvexling derom öfverflödar nämligen af sjelfberöm samt af småaktiga anmärkningar om de tittlar och hedersbetygelser, som henne tillkommo m. m., af hvilket allt vi redan anfört mer än tillräckliga exempel.