Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas förhållande till Frankrike
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Tvisterna om Qvartersfriheten
Kristinas ålderdom  →


[ 323 ]

FYRATIONDEFÖRSTA KAPITLET.
TVISTERNA OM QVARTERSFRIHETEN.

Under Kristinas sista tjuguåriga vistande i Rom var hon inblandad i flere besynnerliga uppträden, för det mesta af mindre vigt, men deremot af mycken likhet med dem, vi förut om henne berättat. Vi vilja derföre med tystnad förbigå dem, och endast anföra den sista och märkvärdigaste deribland, nämligen tvisten om qvartersfriheten.

Hvad med detta ord menas, hafva vi redan omtalat. Sjelfva saken hindrade hvarje den påfliga stolens bemödande att införa ordning och säkerhet i Rom, emedan alla slags förbrytare kunde lätt och när som häldst finna [ 324 ]en oangripelig fristad i de främmande sändebudens boningar ooh omgifning. Missbruket utsträcktes småningom ända derhän, att nämnde frihet skulle omfatta icke blott det hus, utan äfven det qvarter, ju till och med den gata, hvarest det främmande sändebudet bodde, och icke blott dess betjening, utan alla, som vistades inom nämnde område. Flere bland påfvarna hade sökt afskaffa en så skadlig vana, men förgäfves. År 1676 blef kardinal Odescalchi påfve under namn af Innocentius den elfte. Om sättet för hans uppkomst berättas allehanda, man vet ej tillvisso med hvad skäl; men som kardinal och än mer som påfve utmärkte han sig för tarflighet, rättskaffenhet, välgörande, allvar, ett brinnande och ihärdigt nit att afskaffa många missbruk så väl inom katolska församlingen som i sjelfva Rom; och han var en bland de mest rättsinniga och verksamma män, som beklädt påfliga stolen. Snart angrep han qvartersfriheten och det med framgång, ehuru under många motsägelser. De flesta hof, deribland till och med det spanska och österrikiska, afstodo likväl ifrån nämnde rättighet; det sista dock med uttryckligt villkor, att Frankrike skulle följa exemplet.

Från första ankomsten till Rom hade Kristina tillvällat sig samma qvartersfrihet som de öfriga främmande magterna, och man klagade, att just hos henne föreföllo de mesta och gröfsta missbruken, och det ju längre desto värre. Man påstod, att hennes tjenare, och i synnerhet Del Monte, för mutor lemnade qvartersfrihetens beskydd åt en mängd sedelösa qvinnor, bedragare, tjufvar, våldsverkare m. fl., hvilka fruktade lagens näpst. I den mån, de andra magternas frihet upphörde, strömmade dylika personer till Kristinas qvarter, Longara, så att detta öfverfylldes af en dylik befolkning.

Genom åtskilliga under hand skickade ombud lyckades det slutligen för påfven att öfvertala Kristina till inskränkande af hennes ifrågavarande qvartersfrihet. Hon lemnade sitt bifall medelst följande skrifvelse. För att understödja eders helighets rättvisa åstundan att afskaffa [ 325 ]qvartersfrihetens missbruk, får jag härmedelst sjelfmant och för alltid afsäga mig denna min hittills innehafda rättighet, dock med undantag för mina egna tjenare och deras boningar. Hvad jag således erbjuder, är ingenting annat, än hvad med rätta tillkommer ers helighet o. s. v.

Denna Kristinas handling vann mycket bifall hos alla bättre tänkande. Desto mer förvånades man, då hon snart visade ånger öfver sin beredvillighet. Orsakerna voro troligen flere; dels att påfven måhända någon gång för häftigt begagnade sin nya myndighet; dels ryktet, att Frankrike ämnade bibehålla qvartersfriheten; dels måhända ingifvelserna af Kristinas eget hof, hvilket, ogerna saknade sjelfsvåldet och de vinstgifvande ovanorna. Hon yttrade missnöje med påfvens åtgerder och utbrottet föranleddes af följande händelse.

Någon bland Kristinas drabanter hade en tjenare, hvilken i Longara höll bränvinshandel och nu, det var vid påsktiden 1687, lurendrejat in några fat af denna vara. De påfliga rättsbetjenterna upptäckte förhållandet och ville gripa förbrytaren. Denne flydde till en kyrka inom qvarleret; men blef utdragen och förd framåt Longara-gatan. Mannen, ung, stark och djerf, gjorde derunder det ena försöket efter det andra att rycka sig lös. Rättsbetjenterna deremot sökte genom käppslag förmå honom hålla sig stilla, hvarvid pöbeln började samlas och taga parti för brottslingen och mot lagens ombud. Mannen befriade sig slutligen och skyndade undan; men hann ej längre än till ett af drottningens vagnslider, vid hvars slutna port han stannade och omfattade låset för att sålunda på sätt och vis blifva delaktig af qvartersfrihetens fördelar. Rättsbetjenterna sökte rycka honom lös; men förgäfves De lade då ett tåg om halsen och hotade strypa honom, derest han ej ville släppa tag. Folket rundt omkring sorlade och skrek: hvilken grymhet, hvilket tyranni, hvilken sidvördnad mot Gud och mot drottningen! Rättsbetjenterna lyckades slutligen få mannen lös och förde honom in på ett närbeläget värdshus. Kristina hade i detsamma blifvit underrättad om förhållandet. Efter [ 326 ]någon tystnad utbrast hon: nej, jag kan icke lemna ett sådant uppträde opåtaldt! Hon skickade genast en betjent och efter honom en sin gardeskapten vid namn Landini, för att återtaga fången. Rättsbetjenterna, skrämda, bådo om nåd. Landini återförde den befriade bränvins-lurendrejaren, omgifven af folkskaran, som i triumf ropade: lefve drottningen, lefve drottningen!

Påfven tog saken ganska illa. Ett samtal mellan en hans ämbetsman och drottningen föranledde skarpa ord, men ingen försoning. Man öppnade då en rättegång mot Landini och den medskickade betjenten. Dessa inställde sig icke för domstolen. Påfven lät dömma dem till döden och uppslog kungörelsen derom i Longara. Det sades till och med, att han satte pris på deras hufvud. Kristina skref till domaren: att vanhedra eder och eder herre, det kallar ni att göra rättvisa. Jag har medömkan med eder nu och än mer, då ni en gång blir kardinal. Emellertid har ni mitt ord, att de, som ni dömt till döden, skola ännu lefva någon tid; och, om man ej låter dem dö naturlig död, så skola de icke dö ensamma. Gifvet i palatset den 24 Juli 1687.

Kristina

För att visa, huru litet hon fruktade de påfliga hotelserna, for Kristina en större högtidsdag till jesuieterkyrkan, omgifven af hela sitt hof, deribland äfven de till döden dömda personerna. I anseende till befarade våldsamheter hade alla försedt sig med vapen under kläderna. Det var öfverflödigt. Rättsbetjenterna höllo sig stilla och pöbeln svärmade jublande kring hennes vagn under rop af lefve drottningen!

Man berättade, att påfven ämnade skicka hela polisstyrkan för att med våld från Longara bortsläpa de tvänne lifdömda. Kristina sammankallade alla sina tjenare, berättade ryktet men tillika sitt fasta beslut att icke öfvergifva de för hennes skull olyckliga. Hon tillkännagaf, att en hvar, som fruktade den kommande stormen, skulle ega rättighet lemna hennes tjenst; men att den, som nu stannade qvar, finge ej heller sedermera visa tvekan eller [ 327 ]räddhåga. Alla betygade under knäfall och tårar, att de ville i hennes tjenst både lefva och dö samt till hennes försvar utgjuta sin sista blodsdroppa. Ett annat åsyna vittne säger dock, att man på anletsdragan kunde se, det mer än hälften önskade vara lång väg derifrån, Kristina förotog sedermera med sitt hof och med de lifdömda ett nytt tåg kring gatorna och blef likasom förut mottagen af pöbelns jubelrop. Hon lät några sina handtlangare i hemlighet med penningar och förtäring locka flere hundrade i staden varande personer, mest fremmande lösdrifvare, hvilka i händelse af anfall skulle skynda till hennes hjelp. Här i Rom, skref hon, darrar allting utom Kristina; och en annan gång: jag är likasom Cæsar öfverlemnad i sjöröfvares hand; men likasom då, är det jag, som hotar dem, och de, som frukta mig.

Mot slutet af 1687 anlände till Rom fransyska sändebudet Lavardin med en stark och väl rustad svit. Enligt sin konungs befallning afslog han hvarje inskränkning i qvartersfriheten, och blef derföre ej heller af påfven mottagen till helsningsföreträde. För tillfället gemensamma åsigter verkade nu en hastig och fullständig försoning mellan Kristina och Frankrike; och hon, som i så många år förtalat fransmännen, hördes nu yttra, att en enda man af detta folk vore så god som tio italienare. Åberopande och stödjande sig på fransmannens exempel, återtog hon sitt gjorda medgifvande till qvartersfrihetens inskränkning.

Pöbeln, som ogerna sett påfvens försök att afskaffa oordningarna, tog såsom vi berättat, öppet och högljudt Kristinas och numera också fransmännens parti. Påfven vågade derföre icke tillgripa några allvarsammare mått och steg; men vidhöll dock sina anspråk, envist och orubbligt. Mot Kristina visade han öfverlägsenhetens köld, och när man berättade hennes rustningar, hennes tåg genom gatorna, hennes skymfliga uttryck mot hans egen person, plägade han skratta deråt, men för öfrigt icke göra någon enda anmärkning, än mindre vidtaga någon åtgerd. En gång hände likväl, att han vid en sådan [ 328 ]berättelse yttrade de tvänne orden: e donna, d. v. s. hon är en qvinna. Det blef genast framburet till Kristina, och man säger, att ingenting uppretat henne så mycket som detta kalla förakt och i synnerhet det sist anförda uttrycket.

I längden kunde påfven emellertid icke motstå begäret att låta Kristina känna sin vrede. Han indrog derföre det årsunderhåll af 12,000 scudi, hvilket hon alltsedan Alexander den sjundes tid uppburit ur påfliga skattkammaren. När Azolini skriftligen lemnade underrättelse härom, svarade Kristina sålunda. Jag ber er göra mig den rättvisan att tro, det eder nyhet var för mig den angenämaste i verlden. Gud, som känner djupet af mitt hjerta, vet, att jag icke ljuger. De 42,000 scudi, som påfven mig gifvit, utgöra den enda fläcken på mitt lif, hvilken jag också burit såsom den största förödmjukelse, Gud kunnat pålägga mitt högmod. Jag finner mig nu hafva vunnit nåd för hans ögon, emedan han på att så ärorikt sätt befriat mig från denna förnedring; och han har derigenom rikeligen belönat det lilla, jag till hans ära kunnat verka. Denna hans nåd är värd så mycket som tusen konungadömen. Jag var vid mottagandet af edert bref ensam; men jag önskade, att hela verlden sett den glädje, som deröfver uppfyllde mitt hjerta. Men Gud såg den; det är nog. Bed, att han bevarar mig från högmod öfver de känslor, hvilka han ingjutit i min själ, och hvilka jag vågar säga, äro honom värdiga! Han har i dag visat mig en stor nåd. Jag tackar honom derföre, och jag ber eder å mina vägnar tacka äfven hans helighet för befrielsen från denna förödmjukande förbindelse. Farväl!

Misshälligheten fortfor till drottningens snart derefter inträffande död.

Oaktadt Kristinas föreburna likgilltighet är det dock klart, att ofvannämnde obehagliga uppträden skulle förbittra vistelsen i Rom. Detta i förening med hennes egen ombytlighet och andras stämplingar tyckes hafva föranledt det under sista åren omtalade förslaget att flytta [ 329 ]till Tyskland. Planen var nämligen, att Kristina skulle för alltid nedsätta sig i Brandenburg och der till underhåll bekomma Magdeburg eller Cleve eller Halberstadt. Afsigten var att rycka arfvet från Azolini och skaffa det åt kurfursten af Brandenburg. Tanken uppfanns af Oliwekrantz och utförandet understöddes af Azolinis ovän, Del Monte, och naturligtvis af Brandenburg, Saken fördröjdes dock af allehande hinder. För att häfva dessa beslöt Oliwekrantz att resa till Rom, men kom försent. Kristina hade redan företagit sin sista och oåterkalleliga flyttning.