Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-42
| ← Tvisterna om Qvartersfriheten |
|
Kristinas död → |
FYRATIONDEANDRA KAPITLET.
KRISTINAS ÅLDERDOM.
Vi hafva nu omtalat de märkvärdigaste uppträdena i Kristinas lefnad, äfven sedan hon nedlaggt svenska kronan. Mer än trettio år hade från den tiden förflutit. Till lynne var hon densamma som fordom; en besynnerlig blandning af godt och ondt, af storsinnadt och småaktigt, båda delarne under ålderdomen framträdande med nästan bjertare färgor än förut. På hennes yttre hade dock åren utöfvat sin magt. Den fordom ungdomligt lätta och lifliga qvinnan var nu en sextio års gumma, kort, tjock och fet. Den höghvälfda pannan och näsan, de stora och genomträngande ögonen voro qvar; men munnen sammansjunken, underläppen framskjuten, och hakan och den tillkomna isterhakan här och der besatta med långa skäggborst. Håret, en tvärhand långt, var i likhet med Karl den tolftes, uppkammadt, men derjemnte pudradt; drägten liksom fordom besynnerlig, hälften man, hälften qvinna; röst, åtbörder och ansigtsuttryck helt och hållet af den förre. Mot de sednare förblef vederviljan oförändrad, dock frambröt hos henne sjelf en hämnande qvinnlig fåfänga, vid nuvarande år och utseende dubbelt löjlig. Hon begynte nämligen att mer och mer tala om den lågande kärlek, som hennes behag ingifvit konung Karl Gustaf. I det förstnämnda historiska sammandraget har hon till och med gjort följande egenhändiga anmärkning. Konung Karl Gustaf visade vid sitt bröllop en ytterlig sorg. »Jag är olycklig», sade han; »Kristina har visst gifvit mig krona och gemål; men hon har nekat mig den äran att ega hennes egen person, och ingenting kan trösta mig öfver en sådan förlust». Konungen yttrade dessa ord i närvaro af flere betydande personer af bägge könen. Uppgiften är mycket osannolik. Förmodligen har någon elak skämtare velat roa sig åt den gamla drottningens lättrogenhet och fåfänga.
I sällskapskretsen bibehöll Kristina sin fordna liflighet och sitt egna men likväl underhållande umgängssätt. I hvardagslifvet deremot blef hon mer och mer knarrig och svår att göra till lags, så att omgifningen ofta hade rätt tunga dagar. Hon motsåg med ovilja den annalkande ålderdomen. Döden oroar mig ej, skref hon till en bland sina bekanta; jag väntar honom utan fruktan och utan längtan; men för ålderdomen har jag af naturen stor afsky och vet ej, om jag någonsin kan vänja mig vid densamma. Jag skulle utan betänkande häldre välja döden. Det sades, att en engelsman var nära att tillocka sig en stor summa penningar för ett piller, som enligt föregifvande skulle betydligen förlänga hennes lifskrafter.
Under dessa sednare år visade Kristina en ökad ifver för katolska bekännelsen och en växande tro på dess sanning, deruti dock som vanligt ofta motsägande sig sjelf. I flere bref och uppsatser försvarade hon nämnde lära och till och med några af dess hårdsmältare satser. Det är, skref hon, af Frankrike ganska djerft, att betvifla påfvens ofelbarhet, hvilken jag för min del anser fullkomligen grundad. Å andra sidan hörde man af henne följande yttranden: munkar och jesuiter äro ett förbannadt slägte, som stifta ondt, hvart de komma; — eller: min öfvergång till katolska läran kom ej af något tvifvelsmål mot den lutherska; utan af helt andra och yttre orsaker, — eller: man säger, att katolska kyrkan styres af den helige ande. Jag tror nästan, att så är, efter hon ej längesedan blifvit förstörd; ty jag har nu känt fyra påfvar, fyra dess jordiska styresmän, af hvilka ingendera haft sundt menniskoförstånd. Dessa stridiga yttranden kunna till en del förklaras genom de häftiga omkastningarna i Kristinas lynne och åsigter för dagen; men man har äfven gissat, att sekreteraren, den katolske ifraren Galdenblad, har af egen drift insatt i hennes skrifvelser flere bland de strängt påfviska uttrycken.
Emellertid är det otvifvelaktigt, att det annalkande grannskapet med evigheten haft på Kristina sin vanliga, sin allvarliga inverkan. I hennes bref finner man uttrycken af fromhet, allvar och ödmjukhet; oftare och varmare än någonsin förut. Jag är, skref hon, mer och mer missnöjd med mig sjelf. Jag önskar mig icke guld, ära eller herravälden; men deremot mera dygd och goda gerningar. Hon rådde grefve Wasanau att gå i kloster och yttrade sig dervid på följande sätt. Smickra eder icke med tomma drömbilder, utan var öfvertygad om, att i denna verlden finnes hvarken för eder eller för mig någonting att hoppas. Ni saknar medel att upprätthålla eder börd, och jag att gifva understöd dertill. Jag ämnade låta eder som krigare eller i Maltas tjenst försöka lyckan; men i båda fallen behöfdes en utrustning, öfverstigande våra tillgångar. Verlden fordrar penningar, hvad väg vi ock välja; det är blott i Guds armar, vi utan blygsel och fruktan kunna kasta oss, då vi äro utblottade på allt. Gör det snart, likasom då man hastar ur ett brinnande hus. Pröfva dock förut edert hjerta och edra krafter; men förtrösta ej på dem, utan blott på Gud, på honom ensam! Känner ni en verklig andans kallelse, så tag genast det afgörande steget, och ni skall erfara en tillfredsställelse, en sällhet, större än allt, hvad verlden kan gifva; ty, ehuru vi icke åt Gud uppoffra annat, än hvad honom ändå tillhörer, så erhålla vi dock af hans öfversvinneliga godhet en rik belöning derföre. Men verlden; — om ni ock vunne alla jordens riken, skatter, ära och nöjen; ni skulle ej känna eder gladare än nu. Ni skulle tvärtom erfara en stor mängd sorger och obehag, hvilka nu äro eder okända; tro mig och min erfarenhet derom! Den säkraste tillfredsställelsen vinnes, då vi till Guds ära uppoffra allt jordiskt. Detta måtte i alla fall öfvergifvas, när vi en gång, förr eller sednare, varda hädankallade af döden.