Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas ålderdom
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas död
Namnlista  →


[ 332 ]

FYRATIONDETREDJE KAPITLET.
KRISTINAS DÖD.

Kristinas helsa var under sednare delen af hennes lefnad mer både jemn och stark än i dess början; dock har hon under sista åren en och annan gång varit utsatt för svimningar, sådana som de, hvilka vi från hennes ungdomstid omtalat. Men i Februari 1686 fick hon ett svårt anfall af rosen, hvilken, beledsagad af feber, angrep benen. Sjukdomen fördrefs, men återkom i samma månad, första gången 1687, andra gången 1689. Sista anfallet blef ganska svårt och åtföljdes af en våldsammare feber, dåningar och tecken till vattensot. Efter tre veckor lyckades man öfvervinna sjukdomen och Kristina tillfrisknade, ehuru ganska långsamt. Den öfvermenskliga styrkan af min helsa, skref hon, har mägtat besegra en sjukdom, som kunnat döda icke blott en Herkules, utan tjugu sådana. Det är visserligen Guds nåd, som stärkt mina krafter till en för läkrarne sjelfve så förvånande höjd. Från alla håll kommo bref och besök med lyckönskningar öfver återvunnen helsa; och till och [ 333 ]med påfven skickade på sina vägnar en bland kardinalerna i samma afsigt och med det tillägg, att hans helighet kommit sjelf, så framt ej ett fortfarande illamående hindrat. Kristinas hoffolk och i synnerhet Azolini anställde en mängd fröjdebetygelser medelst kanonsalvor, illuminationer samt afsjungonde af Te Deum i flere Roms kyrkor.

Under denna tillfriskningstid erhöll Kristina från den bekanta stjerntydaren Voigt i Stade ett bref, skrifvet i September 1688. Han yttrade deri, att de tre första månaderna af året 1689 hotade drottningen med stora faror. Dock, enligt alla anledningar, hoppades han, att Gud skulle nådigt rädda hennes majestät. I kanten har Kristina tecknat följande anvisning till svar: säg, att jag länge hyst stor aktning for hans insigter; att jag också denna gång funnit hans förutsägelse alltför sann; och att Gud verkeligen räddat mig. Uppgiften om detta besynnerliga sammanträffande grundar sig icke på lösa rykten utan på verkliga handlingar; ehuru några misstänka, att Galdenblad förfalskat dem, medelst ändrad datering. Eljest kringfördes äfven ett annat rykte i samma väg. Kristina hade låtit efter ny och egen uppfinning göra sig en drägt af silfverduk med prydnader och stickerier af guld. Julafton 1688 profvade hon den för första gången och gick derunder länge och stillatigande fram och tillbaka i rummet. Slutligen vände hon sig till en närvarande flicka vid namn Julia, hvilken också för sina spådomsförsök kallades Sibyllan. Säg mig, sade drottningen, när tror du, att jag ämnar begagna denna klädning? Flickan teg; men drottningen var envis, och slutligen sade den lilla Sibyllan: eders majestät tänker innan kort blifva begrafven i denna drägt. – Du har rätt, svarade drottningen, det var just det, hvarom jag gick och drömde. Men vi måste lemna det i Guds hand; liksom alla andra skall också jag en gång vandra hädan.

Och detta skedde snart nog. Den tredje April klocken nio eftermiddagen fick drottningen ett nytt och häftigare anfall af rosfebern. Anledningen dertill har af de flesta blifvit med tystnad förbigången; men af några, [ 334 ]ehuru mindre trovärdiga, författare uppgifven, och det på följande sätt. I Kristinas hof umgicks abbé Vanini, en lättfärdig och ytterst samvetslös menniska. En afton företog han sig i drottningens palats och midt öfver hennes rum ett våldsamt och oanständigt uppträde mot en i hennes tjenst varande ung qvinna. Saken kom med bullret genast för drottningens öron. Hon blef ytterst uppbragt öfver brottet, öfver djerfheten, öfver sidvördnaden mot henne sjelf och slutligen öfver den uteblifna hämnden; ty vid underrättelsen om Kristinas vrede rymde brottslingen undan. Denna häftiga sinnesrörelse skall hafva föranledt sjukdomens förnyade utbrott. Det blef våldsammare än förut. Rosen kastade sig på inre delarne och, som man trodde, på lungan, och Azolini vek ej mer hvarken dag eller natt ur hennes rum. Kristina förutsåg sjelf en snar död och beredde sig dertill med allvar och ödmjukhet. Hon lät begära påfvens förlåtelse för de många alltför häftiga uttryck, hon under föregående tvister sig tillåtit. Innocentius skickade genast den begärda tillgiften genom sin slägtinge, kardinal Ottoboni, hvilken derjemnte tillkännagaf, att påfven oaktadt sitt illamående ämnade komma och sjelf meddela henne välsignelsen. Men sjukdomen tilltog med så hastig och hotande fart, att påfvens besök icke hann inväntas, Kristina skref under sitt testamente, en ansedd barfotamunk meddelade henne sakramenterna, och den nionde April 1689 klockan sex förmiddagen afsomnade hon så stilla och lugnt, att det knappt märktes.

Hon hade begärt en enkel likbegängelse; men påfven gjorde densamma ytterst lysande och praktfull. Till svepning begagnades verkeligen den förut omtalade silfverduksdrägten. Kristina hade ytterligare begärt blifva begrafven i Pantheon; men påfven beslöt hedra henne med hviloplats i sjelfva sankt Peters kyrkan. Minnesvården deröfver blef ej färdig förr än år 1702. Basreliefen på densamma föreställer just det ögonblick, då Kristina uti Insprück, knäböjande för Holstenius, aflade sin katolska trosbekännelse.

[ 335 ]Testamentet utnämnde Azolini till arftagare, men innehöll derjemnte skänker åt påfven, kardinalerna, konungarna af Frankrike och Spanien och kurfursten af Brandenburg; likaså åt hennes husfolk. Galdenblad var den enda svensken, som blef vid detta tillfälle ihågkommen. De flesta hennes tjenare visade missnöje öfver deras egen lott, samt afund öfver Azolinis, hvilka känslor snart borttorkade tårarna.

Azolinis lott blef dock mindre afundsvärd. Qvarlåtenskapen uppskattades väl till en half million ecus, men konungen af Sverge och kurfursten af Brandenburg hotade med anspråk derpå. I allt fall blef glädjen icke långvarig; ty två månader efter Kristinas död afled kardinalen sjelf. Brorsonen, Pompejus Azolini, en obetydlig italiensk adelsman, inträdde i kardinalens rättigheter och blef således, besynnerligt nog, Kristinas och Gustaf Adolf den stores arfvinge. I dennes hand föllo på sådant satt de utsöktaste böcker, prydnader och kostbarheter, som svenska svärdet under trettioåriga kriget eröfrat. Största delen blef såld och förskingrad. För ett vanpris af 8000 ecus köpte påfven Alexander den åttonde Kristinas dyrbara skrift- och boksamling och förenade den dels med sitt enskilda, dels med det allmänna påfliga biblioteket, hvarest man ännu ser en mängd böcker med Sverges tre kronor på bandet. De bästa taflorna köptes af orleanska huset och gingo till Palais Royal i Paris. Bildstoder, skådepenningar och en mängd andra prydnader stannade i Rom hos slägten Ottoboni. En del af dessa dyrbarheter hade nu gjort en märkvärdig kretsgång. År 1630 blefvo de af österrikiska generalen Kolalto vid Mantuas fall tagna och förda till Prag. Vid denna stadens eröfring år 1645 blefvo de af Königsmarck tagna och förda till Sverge, hvarifrån Kristina förde dem först till Flandern och slutligen tillbaka till Italien igen.

Af svenskarna hade Kristina redan under många år varit i det närmaste förgäten; hvadan ock hennes frånfälle orsakade bland dem föga uppseende och ingen sorg; tvärtom en hemlig tillfredställelse öfver att numera vara [ 336 ]befriade från hennes dryga årsunderhåll och besynnerliga anspråk. Af sin närmaste omgifning blef hon, som det tyckes, hvarken saknad eller sörjd. På verldens stora skådeplats och af de mägtiga på jorden var hon redan förut i det närmaste glömd, och hennes slutliga bortgång väckte der endast några ögonblicks uppmärksamhet. Konstnärer och vetenskapsman deremot förlorade i henne en beskyddarinna, som sjelf både älskade, förstod och med kunglig frikostighet belönade deras yrken. De uttryckte derföre sin tacksamhet och saknad i mångfaldiga grafskrifter och tal, och det med så mycken värma och liflighet, att efterverldens omdöme deraf länge erhöll sin hufvudsakliga rigtning.