Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Wallensteins afsättning
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolfs öfverläggningar om tyska kriget
Gustaf Adolfs afresa  →


[ 199 ]

FYRATIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS ÖFVERLÄGGNINGAR OM TRETTIOÅRIGA KRIGET.

Det förefanns visserligen många yttre förhållanden som drefvo Gustaf Adolf till deltagande uti trettioåriga kriget; grundskälet dertill måste dock sökas uti hans egen personlighet, hans åsigt af Europas, Sverges och sin egen ställning.

Det är ovedersägligt, att Österrikes växande magt hotade Europas frihet, och att en hämnare var af högsta nöden påkallad. Man kunde dock ännu hoppas att se denna fara tillintetgjord äfven utan Sverges biträde. Icke blott de öfriga protestanterna utan också katolikerna sjelfva skulle för sådant ändamål resa sig. Frankrike under den verksamma Richelieu hade förr eller sednare måst träda i vapen. Tysklands katolska furstar med Maximilian i spetsen började redan bilda ett starkt motstånd; måhända icke utan stöd af Spaniens, Polens och till och med påfvens afundsjuka.

Dessa lugnande omständigheter kunde icke undfalla [ 200 ]Gustaf Adolf. Men större var den våda som hotade protestantiska lärorna. I detta hänseende kunde man med temlig säkerhet vänta, att Frankrike och katolska furstarna, eljest kejsarens afundsmän, skulle räcka honom en hjelpsam hand, hvarefter föga hopp återstode för evangeliska bekännelsen: dess egna försvarare mindre att räkna på; England ännu till krafter och riktning outveckladt, dertill under en svag regering sönderfallande uti inre oroligheter; Holland med möda försvarande sig sjelft; Danmark, bragt till tystnad och overksamhet; Saxen och Brandenburg, med skenbar frihet, dock stående under kejsarens lyftade svärd; Sverge, aflägset, fattigt på medel och folk och sjelft behöfvande båda. Sådana voro utsigterna för Europas andeliga frihet, i sanning än mörkare än för den politiska. Det är fara värdt, skref Oxenstierna, att vi nödgas gå till själens och kroppens dubbla träldom.

Gustaf Adolf var född och uppfostrad i och till protestantiska lärornas försvar, hafvande från far till farfar ärft detta uppdrag, Det instämde med hans egen känsla, lifligt och varmt lågande för mensklighetens, ljusets och frihetens heliga sak. Det instämde med hans egen ställning, varande sjelf af en ny konungastam och af de nya lärorna lyftad på tronen. Det instämde med hans hjertas innersta öfvertygelse om dessa lärors sanning, om deras oumbärlighet för hvarje ytterligare utvecklande af stat och vettenskap. Också började han redan tidigt kasta oroliga blickar utåt Tysklund, kännande en dunkel aning om sin framtida kallelse.

Utom Sigismunds envishet och de deraf föranledda polska fälttågen hade likväl Gustaf Adolf icke så snart och måhända aldrig kommit alf deltaga uti tyska kriget. Vändningspunkten för detta förhållande var omkring 1618. Danska och ryska krigen voro afslutade, och Gustaf Adolf sökte förlikning äfven med Polen, och det allvarligt. Svenska folket, uttröttadt af de nära sextioåriga fejderna, yttrade oforstäldt sin längtan efter lugn, och den kärlek, den välsignelse Gustaf Adolf skördat för de tvenne redan vunna friderna, lockade till den tredje. Sedan skulle han [ 201 ]ostörd kunna öfverlemna sig åt inre styrelsen och den hugnande sysselsättningen att öfver hela sitt rike utbreda trefnad och välmåga, ordning och ljus. Sverge hade ännu en gäng fått genomlefva en gyllene ålder, sådan som under de sednare åren af Gustaf Wasas regering; och om Gustaf Adolf en gång hade sett sitt tand i åtnjutande af fridens redan mognade och rika frukter, svårligen hade han sedermera kunnat förmå sig att störta denna sin egen skapelse, detta lyckliga folk uti krigets alla vådor och eländen; då så mycket mera fruktansvärda som hvarken konung eller folk ännu lärt känna sina krafter. Men Sigismunds envishet och öfverdrifna anspråk tillintetgjorde dessa gyllene förhoppningar och inkastade Sverge och dess konung uti hvirfveln af det polska kriget. Det var här som Gustaf Adolf först fick tillfälle att utbilda sina krigiska egenskaper. Det var här som både han sjelf och verlden lärde känna hans ovanliga förmåga, och denna utvecklade sjelfkänsla, detta hela Europas växande förtroende var det, som sedermera med hög och oemotståndlig röst, så inom som utom, uppfordrade honom till ännu vigtigare bragder. Han kunde ej nedtysta den högljudda, oaflåtliga kallelsen att kämpande och räddande störta sig in uti den stora verldsstridens brusande böljor. Han kände att icke Sverge ensamt, utan hela Europa var hans fädernesland. Sverge, det älskade Sverge, blef ej mera det uteslutande föremålet för hans omsorger, utan snarare medlet att utföra den höga bragd, hvartill han kände sig buren, nemligen Europas räddning från både andeligt och verldsligt slafveri.

Man har tadlat, att Gustaf Adolf invecklade Sverge i trettioåriga kriget och derigenom för främmande folk uppoffrade sitt eget. Huruvida han i längden kunnat undvika denna inblandning är ännu oafgjordt. Dessutom ansåg Gustaf Adolf hvarken den enskilde eller staten såsom enstaka, från det hela utbrutna delar, hvilka kunna frodas och växa till midt uti allmän förstöring. Han betraktade de europeiska folken som bröder, födda till samma arf af frihet och ljus, och med samma förbindelse till [ 202 ]inbördes bistånd uti striden för vinnandet af detta stora ändamål. I sådan anda talade han till Svea folk, och det förstod och följde hans höga bana, villigt med honom offrande krafter och blod, också med honom stigande till högsta spetsen af ära och anseende.

Efter framställningen af dessa Gustaf Adolfs inre driffjedrar till deltagande uti kriget, vilja vi anföra de yttre omständigheter, som dertill närmare bestämde honom.

Redan från längre tid tillbaka hade Tysklands protestantiska furstar sökt förbund med Gustaf Adolf. Serskilda skrifvelser hade för sådant ändamål blifvit afsända åren 1614, 1619, 1620 och 1621; men egna göromål hindrade konungen från hvarje verksammare deltagande i dessa främmande angelägenheter. År 1623 ökades protestanternas farhågor och enträgenhet. Gustaf Adolf började känna mera kallelse till företaget; men blef, såsom vi förut omtalat, hindrad af polska kriget och dessutom förekommen af konungen i Danmark. Men efter denne sednares nederlag ökades faran för Sverge och i samma mån äfven Gustaf Adolfs böjelse att träda densamma djerft under ögonen. Kejsaren och Wallenstein behandlade honom med det mest sårande högmod. De vägrade att gifva honom konunganamn, och bortvisade snöpligt hans sändebud från fredsunderhandlingen i Lybeck. Härtill kommo verkliga fiendlligheter. Uti Polen tjenade år 1627 mot Gustaf Adolf ett kejserligt regemente under hertig Adolf af Holstein; år 1629 hela Arnheimska hären. Kejsarens folk hade föröfvat våldsamheter mot svenska sjöfarande och Wallensteins titel af romerska rikets storamiral öfver nordhafven, hans hotande sjörustningar gåfvo nogsamt tillkänna, hvad man ämnade företaga mot Sverge, sedan Tyskland först blifvit kufvadt.

Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna voro icke de män som af blindhet eller fruktan tillslöto ögonen för dessa faror. De insågo begge två omöjligheten af att i längden undvika ett krig emot kejsaren; begge trodde det äfven vara fördelaktigare att angripa fienden på södra sidan om Östersjön, än att invänta hans anfall inom Sverges [ 203 ]gränsor: detta allt dock icke utan mycken tvekan och oro hos båda. Gud är mitt vittne, skref konungen, huru högt fäderneslandets och undersåtares nöd går mig till sinnes; dock tyckes mig bättre träda faran modigt under Ögonen och föra kriget på främmande botten, än släppa fienden inom våra egna landamären, dit han eljest otvifvelaktigt kommande varder. Oxenstjerna skref till rådet: När jag betraktar denna förestående fejd, fiendens segrande magt, fäderneslandets fattigdom, krigets medel, början, skiften och möjliga utgång, då resa sig håren på hufvudet. Ho är den, som icke skulle ett sådant undvika, derest det möjeligt vore? Men efter Gud låtit oss födas i en sådan tid och satt oss till konungens och fäderneslandets rådgifvare, så böre vi uppsöka icke endast farorna, utan ock medlen att dem öfvervinna. Härtill räknar jag förnämligast att hålla fienden från fäderneslandet o. s. v. — I denna sak voro Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna ense, hvarföre också Stralsund genast blef undsatt, men en annan fråga återstod, nemligen huru och på hvad ställe kriget skulle föras. Gustaf Adolf ville, att man redan 1629 skulle föra hufvudstyrkan till Tyskland. Oxenstierna deremot trodde, att man borde fortsatta anfallskriget i Preussen, der man redan innehade fästningarna och kände landet, och deremot nöja sig med att besätta Stralsund och genom denna stadens understödjande sysselsatta kejsaren, liksom man förut under konung Johans tid genom Rewels ihärdiga försvarande hade hejdat ryska magten. Det sågs tydligt, att Oxenstierna af en nästan medvetslös farhåga sökte i det längsta undvika den fruktansvärda kampen. Konungen icke så. Kriget, en gång oundvikligt, borde börja ju förr desto heldre; innan ännu hela Tyskland blifvit ohjelpligen bundet under oket. Just den omständigheten, att Gustaf Adolf gick anfallsvis till väga, skulle öka modet hos både eget folk och bundsförvandter. Konungen och hans vän vexlade angående dessa angelägenheter flera förtroliga och vidlyftiga bref. Oxenstierna kunde omöjligen vederlägga konungens skäl för anfallskriget. Men å [ 204 ]andra sidan kunde han ej heller underlåta att oupphörligen ställa för ögonen Sverges utblottade tillstånd, kejsarens mångdubbelt betydligare stridskrafter och den derföre troligtvis olyckliga utgången; hvilka skäl åter voro för Gustaf Adolf lika svåra att vederlägga. Slutligen skref denne sednare: Hvad som kan uträttas eller icke, det vet allena Gud, hvilken gifver vilja att begynna och kraft att fullända, om saken till hans ära och vår salighet lända kan. I kunnen lättare visa hindren, än jag möjligheten; hvarföre jag också heldre vill i verkligheten framdeles utföra, än här i förväg på papperet framställa min föresats. Oxenstierna gaf vika, betraktande det som en dispositio divina. Konungen, sade han, är dertill drifven af en mägtig ande, den ingen motstå kan. — Det blef beslutadt att angripa kejsaren i Tyskland, och det redan 1629. Anfallet uppsköts, under det att Gustaf Adolf vid Lybeck gjorde ännu ett försök till en fredlig förlikning. Men då Wallenstein skymfligt bortjagade svenska sändebuden och kejsaren sände Arnheim till Polen, blef kriget för följande året oåterkalleligen beslutadt; men, skref konungen, från denna stund väntar jag ingen enda lugn timma mer under hela min lefnad; och vid sin ankomst till Stockholm utsåg han derstädes uti Riddarholmskyrkan platsen för sin blifvande graf.