Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/42
| ← Gustaf Adolfs afresa |
|
Stettins eröfring → |
FYRATIONDEANDRA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS LANDSTIGNING I TYSKLAND.
Pommern var vid denna tiden öfversvämmadt af 16,000 man, tillhörande Wallensteins fordna troppar, och anförda af italienaren Torquato de Conti. Denne sjelf var en hård och egennyttig man, likaså hans soldater, vanda vid gränslöst sjelfsvåld och öfverdådigt uppförande mot de värnlösa innevånarne. Med Wallensteins fruktade person, hade också sista skuggan af ordning och tukt försvunnit från hans oregerliga hopar. Det arma Pommern led otroligt under dessa härjande gäster.
Emedlertid hade redan der i trakten utbredt sig ett doft rykte om svenska konungens annalkande. Snart erhöllos bestämdare underrättelser genom besättningen i Stralsund, hvars emot de kejserliga vunna fördelar än mera lifvade de hemliga förhoppningarna. Från Rügen, Ysedom och Wollin kastades alla dagar längtande blickar utåt hafvet.
Så inträdde den 24 Juni 1630; det var midsommars-, och tillika årsdagen, då för hundrade år sedan Augsburgiska bekännelsen formligen till kejsaren aflemnades. En matt nordanvind fläktade mot kusten; men luften var qvalmig och het, och långsamt stigande moln bådade åska. Mot middagstiden sågs en rad af segel småningom höja sig ur vågorna. Det var svenska flottan. Den styrde förbi Arconas udde och vände sig mot inloppet till Stralsund. Men vid underrättelsen, att Lesslie redan intagit hela Rügen, vände konungen återigen kosan rakt fram emot Ysedom. Han kastade ankar icke långt från skansen Peenemünde, och började landstigningen under dofva slag af den just öfver nejden tågande åskan.
Åtföljd af Nils och Joakim Brahe, var Gustaf Adolf sjelf en af de första, som lemnade fartygen. Så snart han med sin fot vidrört tyska jorden, föll han på knä, och bad med hög stämma: Du Herre Gud, som råder öfver vindarne och hafvet, likasom öfver jorden och himmelen! Huru skall jag tillfyllest kunna prisa dig och ditt nådigt förlänade beskydd under denna vådeliga, men nu lyckligt tillryggalaggda färd? Jag tackar dig! Af hjertats innersta grund tackar jag dig! Du vet, att jag företagit detta tåg, icke till min utan din ära och din förtryckta kyrkas hjelp! Gif ock framdeles lycka att utföra detta ditt heliga verk, till den stund och det mål, som af dig bestämdt är. Konungen steg upp, och seende tårar i de kringstående herrarnes ögon, sade han: Gråter icke, utan bedjer Gud af hjertans grund! Flitigt bedit är halft segradt. Derpå fattade han en spade och utmätte lägret, hvars fästningsverk straxt uppkastades. Emedlertid inbröt skymningen. Då sågs från alla sidor skenet af brinnande byar; de flyende kroaternas helsning. Vid detta rysliga ljus fortsattes utskeppningen hela natten igenom. Om morgonen voro redan elfva regementer i land. Snart följde trossen och artilleriet, hvarpå fartygen återvände till Stockholm för att hemta ytterligare förstärkningar.
Uti Tyskland och serdeles vid kejserliga hofvet väckte Gustaf Adolfs ankomst på långt när icke det uppseende, som saken visade sig förtjena. Ferdinands oafbrutna lycka hade gjort både honom och hans vänner öfvermodiga. Den, som öfvervunnit konungarna af Böhmen och Danmark och så många furstar och frejdade fältherrar, hoppades att utan svårighet besegra den nya och föga mägtiga fienden. I Wien skämtade man öfver Gustaf Adolf och hans anspråk att likasom Europas öfriga konungar kallas Hans Majestät. Snö-Majestätet, sade man, skall smälta, ju mera det nalkas söderns sol. Då man i Regensburg lemnade Ferdinand underrättelsen om konungens landstigning, yttrade han helt likgiltigt till några af de närvarande furstarna: Vi hafva åter fått en småfiende[1] på halsen. I enlighet med dessa tänkesätt bedrefvos rustningarna lamt och kraftlöst. Det var just samtidigt med Gustaf Adolfs landstigning som kejsaren afskedade Wallenstein och dess troppar. Man tviflade intet ögonblick, att ju Tilly och dess här skulle vara mer än tillräcklig för svenskarnas fördrifvande. Äfven den gamle härföraren tycktes anse Magdeburg mera angeläget än Gustaf Adolf, och lemnade denne sednare helt och hållet åt Conti. Men också Conti var lika öfvermodig. Gustaf Adolf, sade han, har i Preussens skogar borttappat alla sina lagrar. Han lade sig derföre sjelf med hufvudstyrkan orörlig nere vid Stettin och brydde sig icke ens om att söka hindra konungens landstigning. Hans befäl, lefvande i lättja och öfverflöd, omtalade med förakt svenska härens fattigdom och torftighet, samt huru dess officerare vid lediga stunder sjelfva lagade sina strumpor. Sådana lappare, mente man, skulle snart på sina nylappade strumpor taga till fötterna, då de mötte verkliga soldater. Det enda som väckte några farhågor var sällsamma rykten, af de vidskepliga katolikerna utspridda och trodda. Svenska konungen, sade man, har i sin här många lappar, trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten.
Äfven svenska soldaterna gjorde sig åtskilliga egna föreställningar om det stundande krigståget. Ibland annat berättas, att de nyss utskrifna knektarna tyckte sig genom seglingen öfver Östersjön hafva tillryggalaggt en så omätlig lång väg, att det numera icke kunde vara långt igen till Rom. De började derföre straxt fråga tyska bönderna om genaste vägen till denna stad, och yttrade serdeles stor lust att ofördröjligen tåga dit och tukta påfven, deras och deras fäders gamla fiende.
Sedan folket under två dagars hvila hemtat sig från sjöresans besvärligheter, gaf konungen befallning till uppbrott. Under föga motstånd utbredde sig svenskarna öfver Ysedom och Wollin, samt eröfrade Wolgast, Camin och Golnow. Öfverallt voro de kärkomna, emedan Gustaf Adolf vidmagthöll en allvarsam krigstukt, så att ingen af hans soldater vågade tillåta sig den ringaste våldsamhet. Tvärtom hände ofta, att än konungen, än soldaterna sjelfva af frivillig barmhertighet delade sina knappa munförråder åt det alldeles utplundrade och uthungrade landtfolket. Lika mycket beundran väckte svenskarnas egen tarflighet och arbetsamhet; hvarje soldat var en skicklig skansgräfvare, och man såg tropparna efter fulländadt dagståg hastigt och villigt uppkasta sina förskansningar för natten. Konungen sjelf deltog i alla mödor och försakelser, samt uppmuntrade folket till tålamod och ihärdighet, samt mildhet mot innevånarne. De förde nu krig, sade han, icke blott för egen, utan för det olyckliga tyska folkets skull; icke att förtrycka det, utan tvärtom att förhjelpa det till fred och frihet, så andelig sam verldslig. Nyligen hade de med svenskt mannamod kufvat Polens likasom Rysslands våld. Den nya fienden skulle icke skrämma dem. Contis rika och prålande soldater voro dock i sjelfva verket af samma ull som Arnheims knektar, hvilka svenskarna förut hade uti Preussen besegrat. Med samma mod skulle de nu vinna samma ära, och tillika sin konungs nåd och efterverldens evigtvarande pris.
- ↑ Feindlein.