Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Magdeburgs förstöring
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolf och kurfursten af Brandenburg
Tåget till Werben  →


[ 270 ]

FEMTIONDESJUNDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH KURFURSTEN AF BRANDENBURG.

Såsom vi förut berättat, hade Gustaf Adolf af kurfursten i Brandenburg erhållit Spandaus fästning mot löfte att efter Magdeburgs räddning densamma återlemna. Nu var Magdeburg förstördt, dess räddning således omöjlig, hvarföre Gustaf Adolf förutsåg, att det snart skulle uppstå fråga om Spandaus återlemnande. Han erböd sig derföre sjelfmant att uppfylla det gifna löftet, men föreslog på samma gång ett närmare förbund. Han hoppades, att Georg Wilhelm gerna skulle mottaga anbudet för att genom svenska hären beskyddas mot den segrande Tilly. [ 271 ]Kurfursten tycktes också i början hysa samma tankar och vilja ytterligare lemna Spandau qvar i svenskarnas hand. Men just vid denna tiden kom till Berlin general Arnheim, skickad från kurfursten af Saxen. Denne hade återigen blifvit lockad med hoppet om neutralitet, likasom han lockade sig sjelf med hoppet att kunna hålla vigtskålen jemnt mellan kejsaren och konungen. Arnheim visste snart vinna Georg Wilhelm för dessa åsigter, heldst Tilly aflägsnade sin krigshär och på samma gång hvarje farhåga för densamma. Georg Wilhelm skref med ändrade tänkesätt till Gustaf Adolf, beklagade sig öfver svenskarnas långvariga vistande inom Brandenburg, samt begärde slutligen i följd af konungens skriftliga löfte att återbekomma Spandau. Härom uppstod en liflig underhandling, förd på konungens sida af gamla grefve Thurn, på kurfurstens af Arnheim. Gustaf Adolf kunde omöjligen fortsätta sitt tåg, utan att hafva ryggen fri, hvarföre han fordrade Spandau och Küstrin samt ett tillförlitligt skydds- och anfalls-förbund. Kurfursten deremot vägrade helt och hållet att lemna de nämnde fästningarne och sökte genom allmänna försäkringar att undvika det närmare förbundet. Dessa underhandlingar hade redan varat flere veckor, och Gustaf Adolf kunde ej vänta längre. Den 8 Juni tågade han med hela krigshären mot Berlin och erböd sig att samma dag återlemna Spandau; men förklarade deremot, att han också från denna stund måste betrakta kurfursten och dess folk som Sverges fiender. Han ämnade derföre införa sin krigshär uti Berlin, samt begärde, att kurfursten till undvikande af blodsutgjutelse godvilligt måtte öppna portarna. Detta bud anlände klockan 10 om aftonen till staden, och klockan 9 följande morgonen framryckte mot dess murar hela svenska hären, åtföljd af nittio kanoner. Hofvet och innevånarne råkade uti lika bestörtning; bud på bud utskickades för att öfvertala konungen till uppskof, och Arnheim red oupphörligt fram och tillbaka. Uti tre dagar varade delta mäklande; men ingendera ville gifva efter. Slutligen blef Gustaf Adolf uppbragt. Kurfursten, sade han, har mottagit de [ 272 ]kejserlige uti sitt land; han har lemnat dem fri genomgång, alla förnödenheter och fästningar, och detta oaktadt all deras oordentlighet, allt deras plundrande. Jag tillåter icke att svenskarna behandlas sämre än österrikarna, heldst den säkerhet och de lefnadsmedel, jag fordrar, endast skola användas till landets försvar. Jag har inom mig bestämdt afgjort att icke ändra denna plan. Min svåger, kurfursten, må derföre besluta sig att antingen densamma antaga, eller också se sin hufvudstad plundrad. Det behöfs ej mer, än att jag med ett kanonskott ger tecken dertill.

Dessa hotande ord ökade farhågorna, och man beslöt att nu, som förra gången, försöka fruntimmernas bemedling. Anfördt af kurfurstinnan och hennes mor, begaf sig hela hofvet ut till lägret, och sammanträdde med Gustaf Adolf uti ett af lustslotten. Äfven fruntimmerna kunde denna gången icke förmå honom till eftergift. Tilly hade tågat långt bort åt Hessen, så att af honom var för närvarande ingenting hvarken att hoppas eller frukta; och kurfursten måste slutligen beqväma sig att antaga Gustaf Adolfs vilkor; nemligen att åt svenskarna lemna Spandau, fritt inträde i Küstrin, och dessutom 30,000 riksdaler mänadtligen till härens underhåll. Sedan allt var afgjordt, spisade konungen uti trädgården och under bar himmel qvällsvarden tillsammans med kurfurstliga hofvet, och dröjde der under vexlande skämt och öfverläggningar till klockan 2 om natten, då han steg i en båt och lät ro sig öfver till Spandau, dit han från Berlin återkallade den öfriga krigshären.

Emedlertid hade pesten inkommit i både lägret och landet, anställande öfverallt svåra förhärjningar; några svenska regementer förlorade till och med 30 man i veckan. Gustaf Adolf beslöt derföre att förlägga tropparna i goda och rymliga qvarter, hvilket han, i anseende till Tillys aftågande åt hessiska sidan, kunde göra med all säkerhet. Medan svenska tropparna på detta sätt hämtade någon hvila, reste Gustaf Adolf ned åt Pommern och Mecklenburg, för att ur dessa landsorter fördrifva de sista [ 273 ]dervarande fienderna. Uti Stettin mötte honom sändebud från ryska czaren Alexei Mikaelowitz. Denne furste hade för Gustaf Adolfs person fattat en verklig och oskrymtad tillgifvenhet, hvilken ökades genom deras gemensamt fiendtliga ställning mot polackarna. Han lät nu formligen erbjuda hjelptroppar mot Polens och Österrikes förenade magt. Gustaf Adolf tackade, men afböjde förslaget, samt fortsatte resan uppåt Pommern. Ännu försvarades nemligen Greifswald af den tappre italienaren Perusi, och det emot både Banér och Toll efter hvarandra. Gustaf Adolfs resa var till en stor del företagen, för att påskynda eröfringen af denna vigtiga ort, han följdes af vanlig lycka. Inemot Greifswald möttes han af underrättelsen, att Perusi vid ett utfall blifvit skjuten, hvarefter den försagda besättningen uppgifvit staden. Gustaf Adolf skyndade dit, uttryckte öppet sin beundran för Perusis ådagalaggda mod och skicklighet, samt försäkrade, att han ännu aldrig sett någon kejserlig fästning så väl förskansad, och så väl försvarad, som Greifswald. Sedan for han genom Stralsund till Mecklenburg, hvilken landsort, med undantag af Rostock och Wismar, var helt och hållet rensad från fiender. De wallensteinska ämbetsmännerne blefvo öfverallt utjagade, och Gustaf Adolf följde de fördrifna furstarna till Güstrow, hvarest de med allsköns högtidlighet blefvo åter insatta i sin förra värdighet.

Det var vid denna tiden jemnt ett år sedan Gustaf Adolfs första ankomst till Tyskland, och med glädje skådade han och hans anhängare tillbaka på de under tiden gjorda framstegen. År 1630 d. 25 Juli hade han endast den lilla ön och skansen Ysedom; nu år 1631 innehade han alla hamnarna från Rügenwalde ända till Ribnitz, derjemnte Pommern, Brandenburg och Mecklenburg med de flesta hithörande fästningar och pass. Den första förskräckelsen öfver Magdeburgs fall hade redan börjat sakta sig; och då Tilly likasom af fruktan drog sig baklänges från svenskarna, vexte modet hos dessa sednare återigen. Med sådana känslor firades midsommars- och på [ 274 ]samma gång årsdagen af Gustaf Adolfs första landstigning; och det så väl uti norra Tyskland som uti Sverge. Gustaf Adolf hade till Stockholm hemskickat fyratiosex österrikiska fanor. Midsommarsdagen 1631 uthängdes dessa från tornen, och uti kyrkorna höllos i närvaro af den sammanströmmande glädjedruckna menigheten tacksägelser för de vunna segrarna, och hjertliga böner för konungens och sanningens rättvisa sak.