Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/9
| ← Prinsessan Katrina |
|
Gustaf Adolfs förmälning → |
NIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH EBBA BRAHE.
Riksdrotsen Magnus Brahe var gift med Brita Lejonhufvud, yngsta dottern af Gustaf Wasas svåger, gamle Sten Eriksson Lejonhufvud. De hade tillsammans blott ett enda barn, en dotter, hvilken erhöll namnet Ebba, på en gång efter sin faster, Erik Sparres fru, och efter sin mormor, den ryktbara Grefve Ebba. Den unga fröken blef sjelf lika, men på ett mera hedrande sätt namnkunnig, genom sällsynt skönhet och dygd samt vexlande öden.
Fru Brita hade varit drottning Kristinas synnerligen förtrogna vän. På sin sotsäng begärde hon derföre som sista nådebeviset, att drottningen täcktes taga under sitt beskydd den snart moderlösa Ebba Brahe. Kristina fullgjorde sin döende väns önskan, och förde kort derefter den unga fröken i sitt sällskap till hofvet, hvarest denna genom sitt älskvärda och förståndiga uppförande, samt utmärkta skönhet, snart i högsta grad vann såväl enkedrottningens som alla andras välvilja. Hennes personliga egenskaper, förenade med lika utmärkta företräden af börd och rikedom, gjorde unga Ebba Brahe snart till ett föremål för de svenska ädlingarnas täflan, och sjelfva hertig Johan af Östergötland hade en tid i tankarna att välja henne till brud. Förslaget afstyrdes af enkedrottning Kristina, hvilken i stället föranstaltade hertigens förut omtalade giftermål med prinsessan Maria Elisabet. Ebba Brahes skönhet skulle dock i ett ännu ömtåligare afseende förorsaka Kristina bekymmer, och den sednare villan hotade blifva värre än den förra.
Genom mödrarnas förtroliga umgänge hade Gustaf Adolf och Ebba Brahe ofta i spädare åren varit tillsammans och derunder fattat för hvarandra barndomsvänskapens tillgifvenhet. Med tilltagande år aftog förtroligheten och de träffades mera sällan, häldst prinsen var beständigt sysselsatt, dels med studier, dels af resor och regeringsärender. Nu efter fru Britas död sågo de hvarandra åter, hon femton, han sjutton år, båda utan gensägelse de skönaste, de utmärktaste vid hela hofvet, så i andras, som i hvarandras ögon. En tyst, ömsesidig beundran, växande tillgifvenhet och slutligen den varmaste kärlek utvecklade sig, visserligen småningom, men så mycket starkare och djupare i deras allvarliga sinnen. Hertig Johans fladdrande låga hann både tändas och släckas, innan hoffolket, innan kanske de sjelfva anade sina känslor. Först mot slutet af år 1612 fick Gustaf Adolf tillfälle förklara sina tänkesätt för fröken Ebba och mottaga försäkringarna om hennes ömhet. Ett sådant förhållande kunde emedlertid icke länge undfalla hofvets och den skarpsynta enkedrottningens uppmärksamhet. Den sednare beslöt att på allt sätt motarbeta förbindelsen. Hon lät de båda älskande tydligt förstå sin obenägenhet, och sökte derjemnte så mycket som möjligt att hålla dem skiljda från hvarandra, i hopp att tid, nöjen och göromål skulle förströ den adertonåriga konungen. Hon bedrog sig. Med svårigheterna ökades kärleken. I de varmaste ordalag utgöt Gustaf Adolf sina känslor, sina förhoppningar, uti bref på bref till sin älskade fröken, äfven uti några, som det föregifves, af honom författade verser. Genom systern, prinsessan Katrina, skaffade han sig noggranna underrättelser om allt, som i detta hänseende föreföll vid hofvet, och lät slutligen hos grefve Magnus formligen anhålla om dotterns hand. Fröken Ebba deremot, som dagligen var utsatt för hofvets skämt och enkedrottningens uppenbart visade ovilja, förlorade modet och skref flere gånger, bedjande sin konungslige älskare öfvergifva alla tankar på deras förening. Hjertans allrakäraste fröken, svarade Gustaf Adolf, vid den trogna kärlek, jag till eder burit och ännu bär, bönfaller jag att aldrig af eder få höra eller läsa de ord, att jag ej mer skulle tänka på eder. Tvertom synes mig, att vi med den beständighet, som en oförfalskad kärlek pryder, böra låta vår lycka på andra ställen fara, i det fasta hopp, att genom sådan trohet hennes majestäts sinne på sistone öfvervinna och således upplefva den lycksaliga dag, som min brinnande längtan hugsvala skall, och, som jag hoppas, edert trogna hjerta likaledes glädja. Under brefven sågos Gustaf Adolfs och Ebba Brahes namn sammanflätade, stundom det sednare insatt uti den förres brinnande hjerta [1].
Då enkedrottningen på detta sätt ingenting kunde vinna, ändrade hon uppförande och började bemöta Ebba Brahe med mera godhet och välvilja. Gustaf Adolf med förnyadt hopp lät också genom hertig Julius Henrik af Saxen Lauenburg göra förnyad anhållan om modrens bifall. Denna gaf ett undvikande svar: hon såge ogerna en konungs förmälning med en undersåtes dotter. Men skulle sådant nödvändigt ske, visste hon ingen mera passande än fröken Ebba, hvilken både egde och förtjente allas högaktning. Enkedrottningen önskade dock några års uppskof, till yttermera pröfvande af deras ömsesidiga tänkesätt. — Nu tycktes saken endast bero af de älskande sjelfva, af deras trohet och tillgifvenhet. Gustaf Adolf tviflade derföre ej mer på utgången, och utmålade redan med de gladaste färger i tankar och bref den sälla tid, då han skulle få ega sin älskade fröken. Grefve Magnus hade naturligtvis ingenting mot förslaget, och äfven fröken Ebba öfverlemnade sig någon tid åt de ljufvaste förhoppningar.
Men saken var ännu långt ifrån afgjord. Alla de skäl, som fordom blifvit använda mot Erik den fjortondes frieri till fröken Sture, och mot Johan den tredjes till Sigrid Brahe och Gunilla Bjelke, blefvo återigen af enkedrottningen framdragna, och många af rikets anseddare män understödde hennes bemödanden, dels af statsorsaker, dels af afund. Mest verkade häruti Axel Oxenstierna, hvars vänskap och råd hade största inflytande på den unga konungen. Det var dock länge förgäfves. Gustaf Adolf, alltid full af sonlig vördnad, ville i en så vigtig angelägenhet icke bryta mot modrens bestämdt yttrade vilja, men förklarade sjelf å andra sidan lika bestämdt, att han ämnade afbida den utsatta tiden och i alla händelser icke gifta sig med någon annan. Enkedrottningen kom återigen i ondt lynne, och lät fröken Ebba ofta erfara följderna deraf. Gustaf Adolf fick veta det. Han dolde djupt sin ovilja öfver modrens uppförande, men föranstaltade straxt, att fröken Ebba fick flytta från hofvet till gamla enkedrottningen, Katrina Stenbock på Strömsholm. Deras brefvexling fortfor. Ännu 1614 om hösten skref Gustaf Adolf från Narwa och omtalade med glädje de bragder, som han till fröken Ebbas ära och fäderneslandets försvar hade utfört mot den öfvermodiga fienden.
Tiden och frånvaron verkade småningom förändring uti konungens tänkesätt. Det lyckades enkedrottningen och Axel Oxenstierna att öfvertyga honom om nödvändigheten att för högre statsorsaker göra en uppoffring af sin enskilda böjelse. Gustaf Adolf kände, att uppoffringen på samma gång gällde hans enskilda lifs hela lycka. Men det gällde också fäderneslandet, och han underkastade sig. Andra förbindelser ville han dock icke höra omtalas, och då någon i sådan afsigt förslagsvis nämnde en resa till Tyskland, bedyrade han ifrigt att han aldrig skulle taga någon tysk furstinna till gemål. Han lät i allmänhet förstå, att han ingen gång ämnade förmäla sig. Det hette derföre en tid, att hertig Karl Filip skulle blifva hans efterträdare, och han uppmanade denne att för sådant ändamål snart tänka på förmälning. En annan gång, då systern, prinsessan Katrina, ingick det lyckliga äktenskapet med Johan Kasimir, yttrade han likasom med en profetisk anda dessa ord: Jag hoppas att du skall föda en son, hvilken blifver min efterträdare på svenska tronen.
Ebba Brahe såg och sörjde konungens ändrade uppförande, men utan att klaga. Dock yttrade äfven hon bestämd ovilja för hvarje ny förbindelse, måhända i hopp om den förras återknytande. En ny omständighet gjorde dock ändtligen slut på dessa invecklade förhållanden. Bland de till Götheborg inkallade holländarne befann sig Abraham Cabeliau, sjelf utmärkt genom rikedom och duglighet, likasom hans dotter Margareta genom högst ovanliga behag. Dessa sednare väckte till och med den unga konungens uppmärksamhet, ty hon kunde täfla med sjelfva Ebba Brahe i skönhet, dock icke i sedlighet. Af obekant anledning följde Margareta Cabeliau år 1615 sin fader till svenska krigshären i Liffland. Under den långa belägringen för Pleskow blef hennes bekantskap med konungen så förtrolig, att hon våren derpå födde en son, den sedan så kallade Gustaf af Wasaborg. Samma år tycktes den unga konungen också hafva hyst ett flyktigt tycke för en fröken Kristina Fleming.
Enkedrottningen, hvilken beständigt fruktat, att Gustaf Adolfs börjelse för Ebba Brahe skulle med förnyad styrka återuppvakna, omfattade med glädje tillfället att föreställa denna sednare, huru föga det var att lita på en så ung och så flyktig konungs försäkringar. Samma språk fördes af gamla Katrina Stenbock, af fröken Ebbas vänner, ja af hennes egen eftertanka och stolthet. Hon ville ej täfla med den lättsinniga Margareta Cabeliau, utan försakade från denna stund hvarje tanke på den förra älskaren.
Ett år derefter afslutades freden i Stolbowa. Jakob De la Gardie kom hem, höljd af segrar och ära. Han hade utvidgat Sverges gränser, fört dess vapen ända in uti den urgamla moskowitiska hufvudstaden och nära nog förvärfvat en ny krona åt konungahuset. Hela riket genljudade af hans lof, och Gustaf Adolf skyndade att med rikets högsta värdigheter belöna så utmärkta förtjenster. Straxt efter sin hemkomst uppvaktade De la Gardie gamla enkedrottningen på Strömsholm, der också Ebba Brahe vistades. Redan två år förut hade han anmält sig som friare till denna fröken[2]. Nu än mera intagen af hennes skönhet och uppförande, erböd han henne ånyo sin hand. Alla gillade och understödde förslaget, serdeles båda enkedrottningarna. Ebba sjelf kunde ej vara blind för den unge hjeltens företräden; han var nu trettiofyra år och en personligen behaglig och utmärkt man; redan samma höst firades deras högtidliga förlofning. Då någon gång minnet af ungdomskärleken och dess gyllene förhoppningar framsväfvade för hennes själ, sökte hon fördrifva dem genom allvarliga betraktelser öfver sin nya förbindelse, dess fördelar och åtagna skyldigheter. Vid något tillfälle hade hon, försänkt i sådana tankar, blifvit stående i en fönstersmyg på Stockholms slott. Troende sig obemärkt, ristade hon i rutan med sin diamantring följande rader:
Jag är förnöjd med lotten min,
Och tackar Gud för nåden sin.
Enkedrottning Kristina såg det och skref straxt på samma sätt derinunder:
Det ena du vill, det andra du skall,
Så plägar det gå i dylika fall.
Våren 1618 firades Jakob De la Gardies och Ebba Brahes bröllop. Deras sammanlefnad blef ganska lycklig. Ebba Brahe bibehöll städse De la Gardies kärlek och förtroende. Omgifven af barnen, åtföljde hon sin make under fälttågen, uppmärksamt sörjande för hans helsa och vård, likaså för soldaternas. Man liknade henne vid Agrippina, hvilken, älskande och älskad, följde sin Germanicus genom alla krigets faror.
Jakob De la Gardie och Ebba Brahe hade tillsammans fjorton barn. Man har i sednare tider någon gång fästat afseende vid ett gammalt rykte, att det fjerde i ordningen, den sedermera så ryktbare Magnus Gabriel, skulle vara Gustaf Adolfs son. Denna sägen saknar all historisk grund, och är dessutom helt och hållet stridande mot både Gustaf Adolfs och Ebba Brahes städse visade tänkesätt.
- ↑ Uti Hallenbergs Gustaf II Adolfs historia, III Bandet. Sid. 253 med följande, anföras fem bref från Gustaf Adolf till Ebba Brahe, nemligen af Wäsby d. 29 Januari 1613; Wäsby d. 1 Mars 1613; Stockholm d. 1 April 1613; Narwa d. 20 Sept. 1614; och det femte utan dato. innehållande underrättelse om hertigens af Lauenburg bemedling hos enkedrottningen. Enligt en uti bondiska arkivet på Säfstaholm befintlig afskrift är detta bref dateradt Stockholm d. 21 Juli 1613. Dessutom finnes uti envoyén m. m. hr C. G. von Brinckmans samlingar ett orginalbref af Stockholm d. 20 Juni 1613; och på Westerås gymnasii-bibliothek uti Hülpers-Troilska samlingen, Qvarto. Vol. 6. N:o 9, copior af tvänne andra bref, utan dato, hvilka dock i anseende till framställningssättet ganska mycket likna ofvanstående: så att man med temlig säkerhet kan räkna åtta uti original eller afskrift varande bref från Gustaf Adolf till Ebba Brahe. Slutligen finnas uti braheska och sackiska samlingarna trenne kärleksvisor, enligt uppgift skrifna af Gustaf Adolf till Ebba Brahe; men tyckas vara skrifna till en Kristina Fleming.
- ↑ Brah. Miscell. 7. i Kanslirummet. M. Brahe till Abrah. Brahe, d. 20 Mars 1615.