Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/10
| ← Gustaf Adolf och Ebba Brahe |
|
Kriget med Polen → |
TIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS FÖRMÄLNING.
Enkedrottningen, rådet och ständerna hade flere gånger uppmanat Gustaf Adolf att gifva riket en drottning, emedan dess framtida lugn berodde på en stadgad tronföljd. Redan Karl den nionde hade för den då blott sextonåriga prinsen friat till Elisabet af England, en skön, ädel och hjeltemodig prinsessa, i allo värdig maka åt Gustaf Adolf; men hon hade just i samma dagar blifvit förlofvad med pfalzgrefven Fredrik, den sedermera så olyckliga konung Fredrik af Böhmen. Flere år efteråt gjordes giftermålsförslag från Würtemberg; men ännu sörjande och saknande sin Ebba Brahe, lät konungen förstå, att han hvarken ville höra talas om den würtembergska eller någon annan tysk furstinna.
Kurfursten Johan Sigismund af Brandenburg hade med sin gemål, Anna af Preussen, flera barn, bland hvilka Maria Eleonora utmärkte sig genom ovanlig skönhet. Håret var mörkt, panna, näsa och ögonbryn höghvälfda, ögonen stora och mörkblå, växten smärt, lynnet lifligt och nedlåtande. Ryktet om hennes behag utbreddes kring Europa och väckte öfverallt uppmärksamhet hos de unga furstarna; äfven i Sverge.
Redan 1615 bragtes å bane ett giftermålsförslag mellan Gustaf Adolf och den då sextonåriga furstinnan. Brandenburgska hofvet, som i afseende på Ostpreussen låg i delo med konungen af Polen, sökte vinna styrka genom en förbindelse med Sverge, och gaf sina afsigter temligen tydligt tillkänna. Svenska sändebudet Birkholt fick från alla håll höra långa loftal öfver den unga furstinnans skönhet, dygder och förstånd. Lycklig, sade man, det land, hvars moder hon en gång blir. Han underlät icke att föra fram de betydelsefulla orden; men Gustaf Adolf ville icke lyssna dertill, och då Birkholt den ena gången efter den andra utbredde sig öfver samma ämne, fick han slutligen till svar en allvarsam befallning, att sysselsätta sig med stats- och icke med giftermålsärender. Sedan kurfursten sjelf fått de preussiska angelägenheterna afslutade, upphörde äfven hans förut visade benägenhet, och saken tycktes helt och hållet stanna utaf. Ryktet om detta förslag och om Gustaf Adolfs personliga egenskaper förfelade likväl icke sin verkan på den unga furstinnans hjerta; och kurfursten plägade ofta roa sig att med skålar för konungen i Sverge och för hans blifvande drottning framlocka en glödande rodnad på dottrens kinder[1].
Våren 1618 firades Ebba Brahes bröllop med Jakob De la Gardie, och vid samma tid beslöt Gustaf Adolf att i egen person se den så mycket omtalade Maria Eleonora. Resan företogs i största hemlighet; endast Axel Oxenstierna och några få förtrogna hade del deraf. Uti Augusti seglade konungen från Kalmar, for öfver till Tyskland, och var om fjorton dagar tillbaka igen. Allmänheten visste ej annat, än att han under tiden seglat omkring på Östersjön för att försöka några nya örlogsfartyg. Emedlertid påstås det att han varit i Berlin och, ehuru okänd, skaffat sig tillfälle att se Maria Eleonora. Hvad han såg och hörde var tillräckligt att bestämma valet; och någon tid efter hemkomsten började han sjelf att i brefven till Birkholtz sysselsätta sig med giftermålsärender.
Vid kurfurstliga hofvet uppstodo emedlertid åtskilliga svårigheter. Kurfursten sjelf och med honom hans närmaste rådgifvare hade öfvergått till reformerta bekännelsen; hans gemål och undersåtare höllo sig deremot ifrigt vid den lutherska. Kurfursten och hans anhängare voro icke synnerligen böjda för Maria Eleonoras förlofning med en luthersk konung; kurfurstinnan Anna åter motsatsen. Hon var en tilltagsen fru och hade derföre tvertemot sin gemåls vilja uppfostrat döttrarna uti sin egen bekännelse. Då nu kurfursten sjelf af sjuklighet föga förmådde befatta sig med ärendena, dref kurfurstinnan slutligen sin vilja igenom, och redan 1619 väntades den konungsliga bruden till Sverge[2].
Men nu inträffade nya hinder. Johan Sigismund dog och efterträddes af Georg Wilhelm. Denne, reformert liksom fadren, hyste en hemlig vedervilja mot det lutherska svågerlaget, och blef till sådana tankesätt än mera uppeggad af flera utrikes hof. Katholska furstarna och serdeles konung Sigismund i Polen fruktade nemligen den magt som kunde uppstå genom en närmare förening mellan Sverge och Brandenburg. Han afstyrkte derföre i allmänhet hela giftermålet, och anhöll slutligen om Maria Eleonoras hand för sin egen son, prins Uladislaus. Kurfursten, som för tillfället behöfde Polens bekräftelse på sin arfsrätt till Preussen, ville gerna göra Sigismund till viljes; men så stort var enkefurstinnans anseende, att han icke vågade uppenbart sätta sig deremot. Jag anser mig icke, skref han till Polen, hafva rättighet öfver min systers hand, tvärt emot hennes egen och hennes mors vilja.
Då emedlertid saken tycktes draga på tiden, beslöt Gustaf Adolf att i egen person infinna sig och utverka ett slutligt afgörande. Resan skedde utan prakt och nästan i hemlighet, ty endast de närmaste rådgifvarne vid båda hofven kände densamma, och sällskapet bestod blott af pfalzgrefven Johan Kasimir och några få personer. En lördagsafton våren 1620 red Gustaf Adolf in i Berlin, der han från tvenne värdshus efter hvarandra blef utvisad; ty folket trodde att han hörde till några engelska legotroppar, hvilka just då med buller och sjelfsvåld tågade genom staden. Ändtligen lyckades han att få rum, och lät sedan i hemlighet underrätta enkefurstinnan om sin ankomst, erhållande tillbaka kallelse, att dagen derpå infinna sig i slottskyrkan. Redan klockan nio om morgonen var han på utsatt ställe och fann för sig hela det lilla hofvet församladt. Hans enkla, men rika drägt, det sköna och ädla ansigtet, den höga och majestätiska hållningen väckte straxt hoffolkets uppmärksamhet, och öfverallt sågos nyfikna blickar och täta hviskningar, hvem den hemlighetsfulla främlingen kunde vara. Nyfikenheten ökades än mera, då furstinnan Anna efter gudstjenstens slut inbjöd honom till sina inre rum, och det med uteslutande af alla de öfriga. Nu sågo Gustaf Adolf och Maria Eleonora hvarandra för första gången, och dessa blickar voro nog att för alltid afgöra deras öde. Den tjuguettåriga Maria Eleonora, i omsorgsfull prydnad och ungdomens fulla behag, öfverträffade alla de bilder Gustaf Adolf förut skapat sig på grund af ofullkomliga teckningar och några flyktiga ögonkast; och Maria Eleonora såg förverkligad framför sig den hjelte, hvars bild, prydd af manlig skönhet, furstlig dygd och ärans lagrar, redan länge sväfvat för hennes inbildning, herrskat i hennes hjerta. Förlofningen afslutades med hjerta och hand och under modrens varma välsignelser.
Från Berlin företog Gustaf Adolf en resa åt trakterna kring Rhenfloden, för att besöka der boende slägtingar och trosförvandter. Under denna färd utgaf han sig för en svensk kapten vid namn Gars[3].
Han inträffade i Heidelberg alldeles okänd för alla, utom för några af de äldsta ledamöterna af pfalzgrefliga huset. Dessa höllo saken så tyst och bemötte Gustaf Adolf med så skenbar likgiltighet, att en hvar höll honom för en simpel adelsman i Johan Kasimirs sällskap. Första dagen på aftonen gick hofvet ut att spatsera, de furstliga personerna förut, deras sällskap efteråt på vederbörligt afstånd. Gustaf Adolf, i början åtföljande de sednare, gick småningom längre fram för att höra de förras samtal. Unga furstinnan Katrina såg och misstyckte den förmenta adelsmannens djerfhet, och sade till sin syster på fransyska: De der svenskarna måtte vara ett rätt näsvist och odrägligt folk; detta så högt att Gustaf Adolf hörde hvarje ord, dock utan att låta märka sig. Andra dagen skulle han, jemnte några andra af de svenska herrarna, rida ned till Elsas för all bese ett derstädes församladt läger, och Rusdorf, en pfalzisk hofherre, blef utsedd att vara deras ledsagare. Denne fann så mycket behag uti Gustaf Adolfs umgänge, att han inlät sig med honom i ett vidlyfligt samtal, för det mesta angående då timade allmänna tilldragelser, så i Sverge som Tyskland. De vexlande utsigterna af Rhenflodens stränder gåfvo också ämnen till mången anmärkning. Då konungen såg de stora slott och länderier biskoparna ägde inom pfalziska området, sade han: Sådant skulle min nådige konung i Sverge icke fördraga; ty der hafva vi redan bragt dessa offerkonungar till naturlig ordning. Härjemnte visade han mycken ovilja för katolikerna, samt berättade huru en gammal munk i Erfurt hade mot en ringa penning, och blott för tillfredsställande af Gustaf Adolfs nyfikenhet, för honom uppläst hela katolska messan.
Rusdorf ville begagna tillfället och genom denna, som det tycktes, så förståndiga och noga underrättade svensken inleda ett giftermålsförslag mellan Gustaf Adolf och den ofvannämnda furstinnan Katrina. Han började derföre tala vidt och bredt om konungen i Sverge och dess goda egenskaper. Den andre svarade i allmänna ordalag. Han lär tala tyska och fransyska alldeles fullkomligt? sade Rusdorf. Han talar del ungefär såsom jag, svarade den andre. Men, återtog Rusdorf, det är underligt, att svenskarna tillåta sin konung så länge förblifva ogift, då likväl rikets lugn beror på tronföljden. — Svenskarnes konung, afbröt Gustaf Adolf, ämnar förmäla sig efter egen, icke efter ständernas, vilja. Nu gick Rusdorf rakt på saken och började utveckla fördelarne af sitt förslag, så väl i personligt som statshänseende. Gustaf Adolf svarade undvikande, hvarigenom samtalet slutligen vände sig återigen till allmänna angelägenheter. Vid resans slut begärde Rusdorf få veta sin följeslagares namn; det vore lyckligt för mig, sade han, att i Sverge äga en sådan vän, i händelse min konung vid något tillfälle skulle sända mig till detta land. — Mitt namn, sade den andre, är Gars, kapten öfver konungens lifgarde; och jag lofvar eder icke allenast min vänskap, utan ock min konungs synnerliga ynnest, derest edra vägar någonsin skulle ligga till mitt fädernesland. Rusdorf blef sedan verkligen antagen i Sverges tjenst.
Efter återkomsten till Heidelberg blef det bekant, hvem Gustaf Adolf var, äfven för furstinnan Katrina. Hon erhöll dessutom kännedom om det förslag, som just i afseende å hennes person var å bane, och det säges, att hon efter denna underrättelse ändrade både uppförande och tänkesätt mot den förut så odräglige svensken[4]; men denne skyndade från Rhenflodens leende stränder och tärnor tillbaka till fäderneslandet, för att derstädes ombestyra alla tillredelser för emottagandet af sin trolofvade brud.
Till denna sednares öfverförande utrustades åtta af kronans största skepp under riksamiralen Karl Gyllenhielm. Sjelfva den talrika och praktfulla beskickningen anfördes af rikskansleren Axel Oxenstierna. Åtskilliga nya ledsamheter hade yppat sig, serdeles genom kurfurstens obenägenhet. Gustaf Adolf befallte derföre Oxenstierna att icke göra några svårigheter vid villkoren för äktenskapskontraktets underskrifvande, utan framför allt drifva på brudens snara afresa. Oxenstierna fullgjorde uppdraget med serdeles framgång. Enkefurstinnan till och med förklarade, att hon icke fordrade äktenskaps-kontraktets underskrifvande i förväg. I förlitande på Gustaf Adolfs egen rättskänsla och ädelmod, ville hon uppskjuta denna angelägenhet tills hon personligen träffade honom i Sverge. Unga kurfursten var sjelf vid Oxenstiernas ankomst afrest till Preussen. Af fruktan, att han ännu torde lägga några svårigheter i vägen, beslöt Anna att före hans återkomst föra sin dotter till Sverge, ehuru hennes egen man, gamla kurfursten ännu stod obegrafven. Det berättas till och med, att hon genom en hemlig, för henne ensamt tillgänglig dörr gått ned uti ett hvalf, der de kurfurstliga klenoderne förvarades, och derifrån borttagit så många dyrbarheter, som hon tyckte ungefär kunde belöpa sig på Maria Eleonoras arfslott. Tvenne bref ankommo, det ena från kurfursten, det andra från konungen i Polen. Anna, som deri befarade några hinderliga föreskrifter, lemnade dem ouppbrutna, och anträdde resan med en skyndsamhet, som nästan liknade en flykt. Genom Meklenburg kommo de till Wismar, hvarest Maria Eleonora, jemnte mor, moster, yngre syster och talrikt sällskap, steg ombord på svenska flottan för att segla öfver till Kalmar.
Full af längtan och otålighet hade emedlertid Gustaf Adolf begifvit sig till denna stad, för att ställa allt i ordning till brudens emottagande. Detta var ej lätt. Först och främst hade pesten utbrustit, och det just i samma stad. Gustaf Adolf lät undanrödja allt som var smittadt; menniskorna blefvo bortförda, husen nedbrända. Vidare yppade sig en fullkomlig brist på alla förnödenheter uti den af fienden för få år sedan alldeles förhärjade orten. Lakan och duktyg måste hämtas från Stockholm; kryddor och sockerverk från Tyskland; och alla, äfven dylika angelägenheter fick konungen sjelf besörja, ty få bland de andra visste, huru sådant i främmande land brukades, och han ville för ingen del, att den unga bruden, vid första steget inom Sverge, skulle sakna söderns rikedom och behag.
Den 7 Oktober syntes ändteligen svenska flottan styra in i Kalmare sund. Riksråden Abraham Brahe, Gabriel Bengtsson Oxenstierna och Nils Stiernsköld mottogo fruntimmerna på skeppen, konungen sjelf vid stranden, hvarpå flere dagar tillbragtes på slottet under dans och nöjen. Derifrån anträddes tåget uppåt landet, men i sakta mak. Gustaf Adolf deremot hade sjelf några dagar förut och med största skyndsamhet ilat till Stockholm, ty äfven der behöfdes hans personliga närvaro för att få allt i ordning. I Westerås mötte han åter sin brud; men måste ånyo skynda förut till Stockholm, der han slutligen mottog henne vid det högtidliga intåget den 25 November. Bilägret firades samma dag och kröningen den 28; båda med utmärkt prakt och yppighet. Adeln och fruntimmer till flere hundradetal, biskopar, furstar och främmande sändebud, voro inbjudna. Alla hade, jemnte deras tjenare, fri boning och förtäring på slottet. En enda handelsman framlemnade en räkning på 177 åmar rhenskt, 70 pipor franskt och 15 pipor spanskt vin, samt 144 läster tyskt öl, som allt blifvit förtärdt under det kungliga bröllopet.
Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras sammanlefnad tycktes vid första anblicken bära alla de yttre tecknen af inre lycka. Maria Eleonora älskade sin man ända till dyrkan, och Gustaf Adolf visade sin gemål ömhet och oaflåtlig uppmärksamhet. Man märkte dock, att han icke ogerna afböjde hennes anbud att personligen följa honom under krigstågen, och att han aldrig lemnade henne något förtroende uti angelägnare statssaker. Hennes sinnelag och själskrafter voro icke vuxna dertill, ej heller egnade att ingifva en på högaktning och förtroende grundad kärlek. Lynnet var besynnerligt och nyckfullt; själsförmögenheterna, i vissa hänseenden utmärkta, saknade dock helt och hållet den lugna och ledande eftertankan. Sjelfva hennes kärlek till Gustaf Adolf var nära nog ett afguderi och föranledde stundom ganska besynnerliga uppträden. I hans frånvaro öfverfölls hon af en oemotståndlig längtan, som stundom öfvergick till en verklig sjukdom. Hon skref bref på bref med de sorgligaste målningar öfver sin saknad, sin smärta; med de enträgnaste böner att få resa efter, eller att han sjelf till henne måtte återkomma. Äfven Axel Oxenstierna fick flera dylika skrifvelser med begäran, att han hos konungen skulle utverka bifall till drottningens böner; och att han i allmänhet skulle öfvertala konungen att hålla sig stilla i Stockholm; hon lofvade Oxenstierna deremot sin gränslösa tacksamhet. För att lugna henne stannade modren en längre tid uti Sverge; men det var förgäfves. Det var förgäfves som denna eljest så myndiga furstinna, som Gustaf Adolf sjelf bad Maria Eleonora gifva sig tålamod åtminstone på några veckor, efter hvilkas förlopp han sjelf hoppades komma tillbaka. Det var förgäfves att han till och med lät henne förstå, att hennes ankomst skulle blifva konungen ganska oläglig. Ingenting hjelpte. Hon förklarade: att hon skulle dö, derest hon ej finge resa till sin herre. Kostsamma utrustningar måste göras, och än mötte hon konungen på halfva vägen, än kom hon oförmodadt öfver till honom i lägret, och befälhafvarne på slotten i Liffland råkade uti icke ringa förlägenhet för matvaror och husgeråd, då drottningen med sitt sällskap kom dem sålunda oförvarandes uppå[5]. Maria Eleonora var i allmänhet häftig och obetänksam vid fattandet af sina beslut, ombytlig vid utförandet, dessutom oordentlig uti sin hushållning, och derföre ofta försänkt i skulder, stundom utan konungens vetskap[6]. Dessa förorsakades till en del af hennes slösande frikostighet, samt ännu mera af hennes utmärkta tycke för musik, målning och serdeles för byggnadskonst; äfven för dyrbara kläder och prydnader. Då de allvarsamma och ännu föga bildade svenskarna icke visste värdera sådana saker, var hon nog oförsigtig att, serdeles vid tillfällen af elakt lynne, framstöta föraktliga ord mot både landet och innevånarna, hvilket naturligtvis i betydlig mån ökade deras köld och obehaget af hennes ställning.
Gustaf Adolf såg dessa hennes fel, men äfven hennes rena hjerta samt andra goda egenskaper, och teg. En innerligare tillgifvenhet kunde dock aldrig alstras inom hans bröst, och Maria Eleonora blef för honom alltid mer eller mindre ett barn, föremålet för den öfverlägsna kärlek, som känner sig gifva, men icke erhålla. Han jollrade med henne vid lediga stunder, begåfvade henne med granna kläder och dyrbarheter, på hvilka saker han visste henne sätta serdeles stort värde. Det var också hennes högsta glädje att framträda för honom lika prydd af rikedomens och konstens, som af skönhetens behag, och derigenom locka från hans blickar och mun yttringarna af bifall och beundran.
Mången anade dock, att Gustaf Adolf skulle känna behofvet af en djupare kärlek, att bilden af den förträffliga Ebba Brahe mången gång skulle uppstå för hans saknande själ. Om så var, visste han förträffligt att dölja sina känslor. Verlden såg och trodde ej annat, än att konung och drottning kände sig lika lyckliga.
- ↑ Ridderst. N:o 72—81. Hier. Birkholt till Ax. Oxenstierna. Stockholm d. 10 Nov. 1615. — Hierom. Birkholtz relation om tåget till Berlin.
- ↑ Brah. Fol. 180. Flere om våren och sommaren 1619 mellan hofven i Stockholm och Berlin vexlade bref om Gustaf Adolfs då ämnade ditresa.
- ↑ Ordet är sammansatt af begynnelsebokstäfverna i Gustafs latinska titel Gustavus Adolphus Rex Sveciæ.
- ↑ D’Albed. Russdorff till De Gruen. Heidelberg den 2 Maj 1620.
- ↑ Riksark. Acta Historica 1612—1632. Per Banér till Axel Oxenstierna. Revel den 18 Juli 1625. Ridderst. N:o 184. Flere bref från Maria Eleonora till Axel Oxenstierna med böner, att denne måtte öfvertala konungen att afstå från fälttågen eller skaffa Maria Eleonora tillåtelse att följa med o. s. v.
- ↑ Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna. Würtzburg d. 7 Nov. 1632.