Beskrifning om Mälaren/Kap 10

←  Strödda anmärkningar

Utkast til Beskrifning om Mälaren av Johan Fischerström Boskapsskötsel, jordbruk, trägårdsskötsel, planteringar

Näringar och inrättningar  →

Boskapsskötsel. Denna bör först nämnas; ty Sveriges första och förnämsta hushållning bör grunda sig på Ladugården. Det är genom Boskapsskötselens updrifvande, som både folkbrist, spanmålsbrist och penningebrist säkrast förekommas och afhjelpas ^[1]. Förfäderne voro åtminstone deruti slugare än vi, at de i synnerhet vinnlade sig om en ömnig Boskaps afvel. De hade derigenom nog tilgång af de bästa lefnadsmedel. Ladugården gaf då så tilräckelige ämnen til nödtorftig föda, at man ej behöfde frukta så mycket för ett eller annat missväxt-år som nu sker. Då kunde Stockholm årligen utskeppa ansenliga partier af victualiepersedlar, hvilka af den Förste Gustaf visligen fördeltes Borgarena emellan, så at en del endast hade lof at utföra smör, späck, ister, talg, kökenfett, Oxe-hudar, Ko-hudar, Bockar, m. m. En annan del skulle få förhandla kött, Get-skinn, Kalfskinn, m. m.

Ordinantsien af år 1560, visar, at den tiden fördes härifrån Smör til Amsterdam, Hudar til Lübeck, Hästar til Dantzig och Königsberg, o. s. v. Men långt för nämnde tid, gjordes utskeppningar af victualier. Gamla stadgar vitna, at utförsel af Matvaror åren 1326 och 1346, utan afgift eller tull var tillåten.

Stundom kunde genom långvariga krigsoroligheter hända, at man nödsakades förbjuda exportation af Fetalievaror. Sådant förbud utfärdadts år 1426. Lübeckarne som hade ett särdeles tycke för Svenska pundvaror, blefvo åren 1540, 1587 och 1612, i synnerhet förbudne, at göra exportation häraf. Deremellan var likväl utförsel af Landtmanna-varor tillåten, alt efter som tilgångarne kunde medgifva.

Stockholm var icke den enda stad vid Mälaren, som gjorde dylika utskeppningar. Wästerås, Arboga och Köping skickade äfven sina Skutor eller Sessor, årligen til Wiborg, at fournera Ryssarne med hvarjehanda varor, bland hvilka enligt stadgan af år 1559, räknades Läder och hvarjehanda skinn ^[2].

Det är sant, at våra dyrbara victualie-varor merendels bortbyttes emot utländska kräsligheter och granlåt; men så utmärka åtminstone dessa exportationer, ett ansenligt öfverskott af egne behof. En stark både in- och utländsk handel, drefs äfven med lefvande kreatur. År 1560 förtullades, endast i Örebro-stad, 1935 Oxar. Svenska Bockar voro den tiden ganska välkomne både i Tyskland och Holland. Handels prisen på alla dessa förnödenheter skulle jämkas efter åsatte Taxor. I K. Magni Ericsons tid, gälde ett godt Nöt en och en half mark, eller 4 D:r. 16 öre Sr:mt, efter nu varande räknevärde; Ett gammalt Får kostade 4 örtugar eller 16 öre; En mark fläsk omkring 2 öre. K. Carl Knutson faststälte genom en taxa af år 1451, at en Oxe skulle kosta 4 mark; en Ko 2 mark; ett gammalt Får 2 öre; en Oxhud 6 öre; ett lispund Smör 2 öre; en Gås ett halft öre. Vid slutet af K. Gustaf I:tes regering, gälde Smörtunnan 36 mark; ett skeppund klar Talg 40 m:kr; ett skepp:d Ister 32 m:kr, ett decker Bockskinn 15 m:kr; ett decker Oxehudar 40 m:kr; ett decker Kalfskinn 2 m:kr, o. s. v.

Alt detta anföres ur påliteliga skrifter och handlingar, at jämförelser måtte kunna anställas.

Boskapsskötselen var i de äldste tider florerande ^[3], i synnerhet omkring Mälaren. Under hedniska tiden upgick mycken Boskap til de talrika afguda-offren. Sedan Christna läran infördes, sedan så många kloster och kapeller i Upsala, Sigtuna, Wästerås, Arboga, Stockholm och flere vid Mälaren liggande orter, anlades, förorsakade Munkarnes lystnad efter fet Boskap at denna näringsgren idkades med alfvar. Detta jämte utskeppning af oxar och victualier til utlänningen ^[4], upmuntrade folket at hålla sina Ladugårdar väl försedda. Nu är det annorledes beskaffat. Stockholm långt ifrån at göra utskeppningar af Ladugårds afkomster, hämtar smör, ost, hudar, skinn och läder från Engeland och Holland, Kött från Curland och Hamburg, skinkor från Vestphalen, metvurstar från Lübeck, talg från Ryssland, o. s. v. Ända til borst, tagel och horn, införskrifvas årligen.

Den starka åtgång af mjölk och smör ^[5], den stora förtäring af boskapskreatur som dageligen sker i hufvudstaden, borde så mycket mer upmuntra de omkringboende at hålla sina ladugårdar i bästa tilstånd. Men i allmänhet följes en förvänd hushållsmethod. För en hastig vinning bortsäljes en stor del af hö och foder. Alt för mycken späd boskap föryttras ^[6]. Man vinlägger sig icke om en frodig, stark och storartad afvel, hvilken utom den i Strömsholms och Kongsörs fögderier, merendels är småväxt, klen och ofullkomlig. Gärna underhålles ett större antal kreatur än rikeligen kan framfödas. Boskapen njuter icke under alla årstider sin jämna och tilräckeliga föda. Den försämras genom vanskötsel; ty är ej underligt at mjölkningen blir ringa, visthuset fattigt, folket armare, nödvändighets varor dyrare, hvarefter de tilverkade varor altid måste rätta sig.

Det är således illa bevändt med desse orters boskapsskötsel. Jag talar i allmänhet. En och annan berömlig landthushållare, har väl förmådt skaffa sig tilräckeligare förråder af foder-ämnen, kunnat öka och förbättra sin boskapsafvel, förstådt upbringa ladugårdens afkastning til någon ovanlig högd; men förmedelst bristande underrättelser, kunna desse all högaktning värde män icke här utmärkas. Tvärtom kunde ett helt register uprättas, öfver sådane Possessionater, som vida skilde från det tänkesätt at updrifva Boskapsskötselen, den angelägnaste och indrägtigaste af alla näringar, förtära i Stockholm sina inkomster, genom kostsama equipagers underhållande, genom den yppiga lefnad, som både vid hofvet och i staden dyrkas.

På de många täcka gräsrika öar och holmar som Mälaren innefattar, så väl som uti socknarne derintil, gifvas härliga lägenheter, at vid magthålla en gagnande Boskapsafvel, allenast man förstod at göra skilnad emellan boskapsslagen. Likväl måste Stockholm årligen från södra landsorter hämta, omkring 20000 Oxar, från Finland Kor, o. s. v. Ofta är här i staden svårt nog, at få köpa några marker kärnfärskt smör. God och mustig mjölk tryter icke sällan. Detta härrörer af förvända anstalter, af monopoliska inrättningar ^[7], af taxor, hvilkas onyttighet och obillighet jag ej på detta ställe får utföra.

Åkerbruk. I allmänhet kan sägas, at på de vid Mälaren liggande orter, är jordmonen god och fruktbärande. De känna sällan tyngden af missväxt. På de fleste ställen, är matjorden en stark ler-mylla. Högre up vid kullarne, kan den vara något sand- och stenblandad. Underbäddningen är lera. Rödaktig Ler-märgel finnes i sluttningen af högderne, och jag har förut anmärkt huru god tilgången är af Jordmärg och huru litet man förstår at betjäna sig deraf. I anseende til sådan jordmon, en af de bästa och starkaste til åker, bör förmodas, at jordbruket hunnit til en särdeles högd.

Förmodeligen kunna de til Mälaren nästgränsande orter, anses såsom Sveriges äldsta folkländer. Åtminstone finner jag af urgamla skrifter ingen uplysning, när desse orter fått sine inbyggare.

Den i Sigtuna residerande Oden, hade mycken omsorg för åkerbruk, hvarföre han inrättade årliga offer-högtider för god årsväxt, och för lycka i krig eller härnad. Men Svenska åkerbruks historiens början, bör egenteligen räknas ifrån Yngue Frey, som bodde i Gamla-Upsala ^[8], der han upbygde det ryktbara afguda-templet, och lade derunder sine jordegods samt annan egendom. Genom honom uprättades de så kallade Upsala-öder, som under hela hedniska tiden hade namnkunnighet. Desse voro icke annat än ödemarker, som blefvo uptagne til öfverhetens förmån, och offrens vid magt hållande. De äro uphofvet til nu varande Kongsgårdar, hvilka i vår tid just icke äro de bäst upbrukade. De blefvo ansenligen förökte, genom de förträffeliga anstalter som til jordens upodling vidtogos af Braut Amund, en hjelte både i krig och frid, den aldra vänsällaste Konung ^[9].

Uti våra gamla landskapslagar, gifvas öfverflödiga bevis om ömhet för åkerbruks idkare. Förnämsta ögonmärket var säkerhet uti jordens bruk och besittning. Man behagar allenast rådfråga Uplands lagen, hvaraf Landslagen är tagen.

I alla tider har sädesbruk varit bekant i Sverige, åtminstone på de vid Mälaren liggande orter. Äldsta åkerbruket var utan all tvifvel Svedjeland ^[10]. Jorden tilreddes helre med eld än med plog. Man sådde säden icke i fåror, utan på afbrända svediefall, och nedärjade den med hackor i askan. Råg har varit det första sädesslag som blifvit brukat. Den maldes på handqvarnar, och nyttjades mindre til bröd, än til malt, at deraf brygga öl ^[11], som tillika med mjöd utgjorde förfädernas bästa dryck. Maten bestod förnämligast i mjölk och kött, hvilket alt verkade styrka, mod och folkrikhet.

Hade icke de oändeligen många härfärder kommit i vägen, hade landtbruket både häromkring så väl som annorstädes i landet, vunnit den ansenligaste tilväxt. Men af dessa utblottades riket. Upsala-ödes ingiäld blef otilräckelig, hvilket ändteligen gaf anledning til det bekanta Helgeands Holmens beslut år 1282, som stadgar en allmännelig jordesyn och ransakning. Hela Upland lades då för marks och öresland ^[12]. Alla Landtbrukets afkastningar reglerades ^[13].

Hvarken boskapsskötsel eller åkerbruk, förlorade något genom christna lärans införande. De befordrades snarare derigenom. Det förstår sig, at Präster och Munkar upmuntrade odlingen häraf, vid sine hemvist och boställen, helst sedan Tionde blef påbuden. De upväckte äfven sine lydige åhörare, at flitigt anlägga trägårdar och humle-hagar, hvaraf Uplands lagen äfven befaller at gifva Tionde, så väl, som af Lin, hampa, ärter, bönor, m. m. Redan i gamla hedniska tiden voro kål, lök och rofvor, omkring Mälaren kände, och påbjudes uti Björkö-Rätten en plikt af 3 marker, för den som stjäl ur annars kålgård. Men ända til slutet af 1500:talet, växte omkring Mälaren hvarken Turkiska bönor, Meloner, Ärtskockor &c. Bohvete var äfven då okändt.

Från urminnes tider odlades här Råg, som utom nordiska länder sällan brukas i Europa; men som forna hushållerskor förstådt så tilreda, at den til smak, färg och sundhet öfverträffat Hvetet ^[14]. Detta senare urgamla sädesslag, såddes äfven nog mycket. Likaledes Bjugg eller Korn, men icke så allmänt som i de södra landsorter, hvilket äfven kan sägas om Hafre, som i äldre skrifter icke sällan får namn af häste-korn.

Förfäderne, åtminstone i 13:de seculo, skötte åkerbruket nästan på samma sätt som nu sker. Åkrarne lades i linda ^[15], och dikades häromkring ganska flitigt; men ofta voro diken så djupa, at människjor der kunde omkomma. Svedjande var som sagt är, öfver alt gångbart. Tegar och åkrar åtskildes genom vanliga Femstena rör. Man företog äfven nya upodlingar, men desse som förut voro fria, hindrades sedan ganska mycket genom Helgeands holms beslutet, som betungade med skatter. Sädestorkning skedde på segeldukar, och säden förvarades flere år i Eke-tunnor. I sådane nedstöttes och hoppackades äfven mjöl, som på detta sätt länge conserverades.

Det är oändeligen svårt, at kunna lämna någon sammanhängande underrättelse i åkerbruks historien ^[16]. Våre fleste regerande herrar, hade den usla politiken, at folket borde vara fattigt och hållas i tvång. Flit och idoghet hägnades likväl berömligen under Birger Jarl, Magnus Ladulås och Torkel Knutson. Man vet, at Riga omkring år 1320, köpte sin Råg från Sverige. Visby-boarne hade en oinskränkt frihet, at uphandla spanmål, äfven i Stockholm. Detta, jämte mycken utskeppning af victualier, visar, at landets beskaffenhet varit helt annorlunda, än den blifvit i sednare tider. När åter dryga beskattningar tvingade folket, när Allmogens fattiga förråd skulle upfylla behofven af en öfverdrifven yppighet, öktes eländet af missväxt, hvilken ofta upkommer endast af jordbrukarens uselhet. Oförmögenhet at drifva åkerbruket, måste nödvändigt åstadkomma vanhäfd.

Vidlyftigheten förbjuder, at anföra alla de orsaker, som i senare tider verkat afmattning. Nu måste både spanmål och victualier til stora partier årligen köpas utifrån. Deremot för 140 år tilbaka, utfördes Svensk spanmål til ömnighet. Förrådshusen voro upfylte, så väl häromkring som annorstädes i riket, icke allenast til fästningars och armeens behof ^[17], utan ock til Almogens understöd, vid infallande svåra missväxt-år ^[18].

Sedan regala brännerier blifvit til ökande af Kronans inkomster inrättade, som behöfva årligen ett så stort quantum af utländsk säd, är det utan tvifvel desto angelägnare at uphjelpa åkerbruket; men här är icke stället at andraga huru detta bör ske. Jag säger endast hvad förut blifvit sagt, at första och förnämsta hushållningen bör grunda sig på ladugården.

Det är i anseende til både läget och jordmonen, som de häromkring varande landtegendomar, böra vara med all framgång upbrukade. Hvarföre nyttja de icke sina ansenliga tilgångar af Märgel ^[19], hvarigenom åker, äng, betesmarker, kärr, hagar, trägårdar, til mer än fördubblad bördighet kunde upbringas? Näst gödsel finnes, utom märgel, icke något bättre ämne och tillika i den myckenhet. Med 800 strukna tunnor, eller 400 enbetes lass märgel, jämte 50 til 60 lass gödsel, kan ett helt tunneland åker säkert och tilräckeligen gödas. Ett stycke land med jordmärg förbättrat, bibehålles längst vid sin godhet, om det lägges skiftevis til åker och äng. Men förut bör märgeln ligga ett år i öpen luft at söndervittra. Ju olikare Märgeln är den jordmon han påföres, ju större nytta åstadkommes. Det är sant at första året visar jordmärgen föga nytta; men så mycket mer de nästföljande. Hela 10 år och långt deröfver kunna en del märgel-arter visa en välgörande kraft. Detta är förut både sagt och bevist. Här finnes öfver alt i riket märgel til några tusende års behof. Otroliga förbättringar skulle genom dess rätta nyttjande vinnas, äfven så väl i vårt land, som det redan skedt i flere andre riken.

Vår obekymmersamhet är i sanning förundransvärd. — Nästan hela vår landtcultur grundar sig på tilgång af vinterfoder för boskapen. Så långt gödsel-samlingen hinner, så långt hinner åker-skötselen, föga längre. Men boskapsgödsel kan ej förökas mer än i proportion efter tilgång af boskapsfoder, och på huru många ställen blir väl detta år från år förökat? Ängsodlingen är nästan lika som i Odens tid. Man kan af alt detta sluta til boskaps skötselens beskaffenhet, til åkerbrukets högd, med et ord til allmänna välmågan i landet.

Det nekas icke, at ju åkerbruket drifves alfvarligen på åtskillige vid Mälaren belägne landt-gårdar. Jag menar i synnerhet vid samlade egendomar, med bönder och torpare, under välmående och nota bene förståndige ägare, som gifva sine underhafvande förskotter, som med sin samlade styrka efter hand uphjelpa, icke allenast sjelfva herregården, utan äfven den ena Bondegården, det ena torpet efter det andra, och som icke tro, at tvång, hårdheter och fattigdom, äro de endaste medel at drifva jordbrukaren til arbete. Det behöfver ej bevisas, hvad nytta Staten tilskyndas af dylike egendomsherrar. Men här finnas andre, som genom en förvänd hushållning, småningom förstöra både sig och underhafvande. Det är i anseende til sådane, som jag på ett ställe i denna lilla afhandling ^[20] vågat säga: at det kanske ej vore så illa, om åtskillige herregods förvandlades til bondehemman; ty at flere bönder, med förenad styrka, ofta kunna göra samma storverk som herremannen, lärer ej gärna kunna nekas.

Vid någre Landtgårdar, har jag sedt nya upodlingar för mycket befrämjas. Ett svagt nybruk har således upkommit, i stället för en bördig gammal åker, och afkastningen har stundom icke kunnat betala påkostningen. Men man vill ändteligen hafva mycken åkerjord, stort utsäde - - man vill lysa i all ting och hafva anseende. Fåfängan, vår tids afgud, gör, at så månge fika efter vidsträkt egendom, ehuru minsta delen är i stånd at rätteligen upbruka hälften af sina jordstycken. Fåfängan verkar, at nya upodlingar ofta företagas på den gamla odal-jordens bekostnad, at man fördjupar sig i en vidlyftig skuld, och sedan icke äger förlag hvarken til ett eller annat. Vi se dageligen huru egendomar ombyta innehafvare. Det är ej underligt. Någre befordra sin undergång genom ett kostsamt lefnadssätt, genom en onödig stat, som ändteligen skall underhållas, andre, emedan de vid sine hushållningssätt angripit saken på orätta ändan, o. s. v.

I allmänhet synes Jordbruket häromkring, hvad sjelfva åkeren beträffar, vara bättre skött, än i åtskillige andre provincer. Jorden redes och dikas flitigt, stenrör borttagas, ojämnheter fyllas, åkerrenarne läggas i jämnslutning med sjelfva åkeren. Bonden ehuru han sällan njuter hälften af hvad han borde njuta, står icke dess mindre ännu, ehuru svagt, på benen med alla sina tyngder. Hvad skulle han icke då förmå, om han sattes i stånd at gå til högre förmögenhet? Men i sjelfva Lagarne torde finnas, hvad som, emot Lagstiftarens syftemål, bidrager, at göra Allmogen gäldbunden, och således i samma mon hindrar åkerbrukets upkomst. I sjelfva Lagarne torde förvaras de fjättrar, hvarmed Allmogens åtkomst til jord är belagd, antingen den betraktas såsom ärfd, bördad eller köpt. Skattläggnings methoden är dessutom icke den tjänligaste, at förlika det allmännas fördel med enskildte rättigheter. Grunden til åker-skattens beräknande borde utan tvifvel fota sig på åkerjordmonernas rätta estimation och värde. Men desse finnas ofta oriktigt uptagne til deras rätta halt. En och samma åker-jordart är ofta under olika namn antecknad, såsom hörande til särskildte åker-grader ^[21]. Härigenom måste fel och misstag, ovisshet och oredighet upkomma.

Åkerjordens tveskifte, eller at altid hvart år hälften af jordbrukarens åker ligger i träde, och utan all inkomst för ägaren, är här nästan allmänt vidtagen. Omkring Västerås brukas likväl merendels, at beså åkeren 2 år, först med råg, sedan med korn, tredje året låta den hvila och få gödning. Jag vet ej, om någon af de vid Mälaren boende Possessionater, företagit en ordentelig Circulations inrättning, ett behörigt roulerande åkerbruk. Men flere hafva åtminstone kommit så vida på circulations vägen, at gammal åker, sluteligen med höfrö besådd, lägges til äng, och gammal äng uptages deremot til åker igen, och så tvärt om.

Vid de fleste hemman är betet ganska knapt, och genom upodlingar aftager det tydeligen än mer. I allmänhet är äfven ängs-marken otilräckelig. Det är obegripeligt, huru en stor del landthushållare, med kallsinnighet se sina gräsmarker årligen utmagras, tufvor tiltaga, mossa inrota sig ^[22], barrträn och buskar bortsuga musten och förqväfva gräsväxten, bottensyra taga öfverhand; Kreaturen insläppas för bittida om våren och för sent på hösten. - - Följderne af ett sådant hushållningssätt måste utan svårighet kunna finnas.

Planteringar. Nog kunde våre Landthushållare med något mer alfvar gripa sig an i detta hänseende. Landtbrukets upkomst befordras ju så mycket härigenom?

Ofvanföre är nämndt, om planteringar af allehanda trädslag, som kunna gifva skugga åt betesmarken, löf åt ladugården, understöd af stängsel och vedbrand ^[23]), i brist af hvilka, många orter i landet snart blifva öde. Nu torde något få anmärkas om fruktträn och hvarjehanda nyttiga växters plantering.

Mälarens många öar och holmar lämna härtil de bästa tilfällen. Äfven flere slags granlaga växter, til hushålls och medecinal-behof, skulle här icke vantrifvas; ty ärfarenheten vitnar, at kölden gör mindre skada på kringflutne orter än annorstädes. Det är besynnerligt, at då naturen och läget lämna all hjelp, man så litet förstår eller vill profitera häraf.

Flere bevis kunde af äldre skrifter anföras, at trägårdar och kryddhagar, ända från hedniska tiden, icke varit häromkring aldeles okände. Under påfvedömet, hade flere kloster sina så kallade Yrtagardar, der åtskillige örter til läkedom planterades, jämte åtskillige Köksväxter. Redan i tionde seculo, voro frukt trägårdar här icke sällsynte. I K. Magni Smeks tid, blefvo de fredlyste, och skulle den som stal äplen plikta tre marker. Ärkebiskop Hemming i Upsala, som dog 1351, gynnade goda inrättningar, och visar i sit testamente äfven välvilja för trägårdsmästare ^[24]. K. Albrects stadga för Hammars Tridung i Trögd ^[25], intygar at äpleträn redan den tiden varit nog allmänna, o. s. v.

Den Förste Gustaf, stor i alt, som visade nit och alfvar i alt, införskref en snäll trägårdsmästare ^[26], at sätta alla sina trägårdar i behörigt stånd. Men ingen regerande, hade ifrigare omtanka för landtbruk och fruktträns plantering än K. Carl IX:de. Såsom Hertig, reste han omkring, höll economiska sammankomster med de förnämste och kunnigaste i sit förstendöme, tilhöll folket at odla och plantera. Såsom Konung, utfärdade han flere ganska nyttige påbud, och hvad som är mer, han ställde dem sjelf i verkelig utöfning. Alla de täppor och hagar vid bondgårdarne kring Mälaren, som ännu hysa äple-päron-plommon-kirsbärsträn, räkna från hans regering deras uprinnelse.

Då trägårdsskötsel så länge varit idkad i Sverige, borde förmodas, at den i vår tid hunnit til ypperlig högd. Men ännu införskrifvas årligen utländska frukt-trän. Ännu tillåtes utländsk frö-handel, och är det i sanning vanhederligt, at frön af morötter, spinat, persilja, rödbetor, palsternackor, rättickor, portlaka, gurkor, &c. måste ofta köpas hos utländske fröhandlare, då likväl alt detta så lätt genom egen flit kunde til öfverflöd vinnas.

För omkring 60 år tilbaka, utprånglades ännu på torgen utländska morötter, Kål och flere Köksväxter. Detta har väl ändteligen uphördt; men icke kan det sägas, at vi avancerat särdeles långt med våra trägårds anstalter, så länge införsel af hvarjehanda Frön och Trän, har sin jämna obehindrade gång. Utan tvifvel bör detta förbjudas, aldeles förbjudas. Fåfängt inkast, at vissa fina trägårds frön icke mogna häruppe. Så mogna de visserligen i det fruktrika Skåne, som til alla delar har lika climat med det Holländska Zeeland; eller på det goda Gottland, som har en så fördelaktig belägenhet; eller på det milda Öland, som man så litet känner; men hvars jordmon är af en synnerlig drifvande bördighet, och som fri från både Vår- Sommar- och Höst-froster, äger den längsta Sommar och kortaste Vinter i hela riket ^[27].

Hvad annat än kloka anstalter hindrar, at ju från dessa orter kunde ärhållas trägårds frön, tjänligare än de utländske, som ofta äro gamle och förskämde; fruktträn, bättre än de som från Tyskland och Holland hitkomma, merendels halftorra och illa stympade. Men hvarföre äro icke Herrar Possessionater nog angelägne, at sjelfve upamma, hvar på sin gård, en tilräckelig myckenhet af frukt-trän? De klaga öfver dyrhet på de ofullkomlige trän som köpas hos våre trägårdsmästare. Denna klagan är ej ogrundad, ty de fleste af desse så kallade mästare, förstå litet eller intet af träns rätta skötsel. De hafva giordt ett handtverk, af hvad som är en vetenskap. Således bäst, at egendoms herrar skaffa sig sjelfve någon insigt i detta angelägna hänseende.

I Paris, London, Amsterdam, Hamburg, finnas stora Amateurer af den nöjsamma och nyttiga trägårds vetenskapen, hvilken derföre rundt omkring desse städer, med bästa framgång cultiveras. Jag har ej den äran känna någre sådane i Stockholm; men flere Herrars lefnadssätt på sina landtgårdar, under den vackra årstiden, har jag sedt. Samma sällskaper äro med dem i följe. De lefva, spela och äta, på samma sätt som de göra i Staden. Så godt vore ju at der blifva qvar? Om ändå hos desse kunde upväckas smaken för planteringar, skulle man kunna förlåta dem deras vekliga dålighet. Det bästa bör hoppas. Sedan vi passerat genom alla möjeliga sottiser, måste väl det förnuftiga en gång antagas. M’entendra qui voudra; je ne veux pas ici être plus clair.

Tilförne skulle trägårdarne vid de häromkring varande herresäten, lysa af en utsökt symmetri; långa och täta berceauer, långa rätliniga alleer; parterrer med många utkrusningar och chargerade desseiner; trän utklipte i de sällsammaste figurer; alt skulle vara klipt, cirklat, krusat och konstigt. Nu följas andra och med den goda naturen mer enlige reglor. Monarken sjelf förelyser. De så kallade Engelska trägårdar, som anläggas vid Drottningholm och flerestädes, visa, huru midt igenom alla de hinder som en bergaktig och stenbunden mark medförer, kan beredas den vackraste Park; hvaräst ögat fägnas af de skönaste utsigter, af de angenämaste omskiften och contraster. De som med dessa anläggningar syslosättas, hafva berättat mig svårigheten, at bekomma trän, til den myckenhet och fullkomlighet som åstundas. Kongsträgården i Upsala, har kunnat bispringa med ett vackert antal; men alla kongsträgårdar hade bordt kunna härmed underhjelpa, så väl som sätesgårdarne, om trädplanteringar icke der varit försummade. Kanske torde åhågan väckas, sedan man kan göra sig mer säker om någon lönande afsättning. Emedlertid är det ganska illa tilstäldt, at ingen enda Kongsgård blifvit anslagen allenast til sådan odling, antingen för Kronans egen räkning, eller til Allmänhetens tjänst. Knapt gifves någon ort, der man kan få köpa frukt-trän af behörig godhet och i tilräckelig myckenhet; men icke ett enda ställe finnes inom Sveriges gränsor, som til afsalu och efter landthushållares behof, odlar våre förträffelige och af sig sjelfve vildtväxande Grässlag ^[28]. Nästan lika beskaffat är det med Medicinal-växter. De fleste kunde til öfverflöd hämtas i vårt eget land. Hvarföre skola de då införskrifvas? Hvarföre skall inhemsk flit förqväfvas? Hvart och ett Apothek borde vara ägare af ett tunneland jord, der endast officinella växter skulle planteras. Det Allmänna förväntar, at Collegium Medicum, som bland sine Ledamöter räknar goda Botanister, ville ju förr ju helre anställa granskning, öfver alla frukt- köks- och blomster-växter jämte apothekare-örter, hvaraf tilgång finnes i landet, och at emot införsel af dylika Förbud utverkas.

Man bygger i Sverige helre än man planterar. Rundt omkring Mälaren upresa sig präktiga byggnader, präktigt möblerade, ehuru deras ägare til en stor del förslösa mästa tiden i hufvudstaden. Rika och väl försedda frukt-trägårdar, Planteringar syftande på egen och landets förkofran, äro deremot sällsynte. På flere ställen har den saken icke en gång hunnit komma i behörigt öfvervägande, på någre ställen är den likväl berömligen företagen: såsom vid Svartsjö, Signilsberg, Sturehof, Nyborg, Grönsö, Stenby. Jag ville kunna nämna flere, om underrättelser icke saknades. Vid Grans prästegård, som ligger vid Ryssviken, är en plantage anlagd ^[29], der både vilda och fruktbärande trän, til myckenhet blifvit af frön updragne, och åtskillige försök skedde med nyttiga växters cultiverande ^[30]. Bönderne gifva denna Plantage namn af Fåfängan, hvilket utvisar deras obenägenhet och huglöshet i alt hvad planteringsverket angår. I Tyskland har likväl hvar trifven Bonde derom öfvertygelse. Hos oss skulle Landt-folket äfven blifva villiga härtil, om de på tjänligt sätt vägleddes. Possessionater, kunde bäst befordra detta hos sine underhafvande. Hvarföre icke skänka dem plantor, eller kärnor til frukt träns updragande, tilhålla dem at efter anvisning inrätta skötseln, och försäkra dem om någon belöning för hvart träd, som hunnit til sex års växt ^[31]. Oympade trän af kärnor updragne, emotstå aldrabäst både köldens och maskens våldsamheter. Blott genom flyttning från sämre til bättre jord kan frukten förbättras. Rötternas oförståndiga afstympande, grenarnes starka skärning, m. m. enligt de ur vissa trägårds böcker hämtade grundsatser, ödelägga tusende tals trän. Hvilken skada, at vi ännu måste sakna en fullständig, på natur och förfarenhet grundad trägårds-bok!

1. I Sv. Econ. Dictionn. Art. Boskapsskötsel, och i Kgl. Patr. Sällsk. Journal, Junii månad, 1784, har jag budit til at bevisa dessa satser.
2. Desse städer hade då icke mer än 2 skutor, eller mindre fartyg, hvardera; men Stockholm utredde dett året, 19 fartyg om 1200 läster jämte 13 smärre.
3. Boskap utgjorde förfädernes redbaraste egendom, deras bästa värdören. Rikur ad Fie, var alt det samma som rik på penningar. Lausa Fie, betydde Lösören.
4. Det var icke annat än en ganska obetänksam välmening, som verkade förbud häraf.
5. Af detta senare hämtas från utrikes orter til 9000 lispund årligen. År 1763 då coursen rasade til 100 mark, såldes Holländsk smör härstädes til 80 D:r kp:mt lispundet; men det bästa Svenska smör betaltes högst med 30 D:r. kp:mt lispundet.
6. Stockholm förtär årligen til 20000 Kalfvar, och inemot 9000 Lam. I proportion, är consumtionen således större än i Paris.
7. Qvædam privilegia sunt injustitiæ instrumenta.
8. Eller rättare på Upsala Kongsgård, Ultuna, Ulleråker, af Uller, Thors Styfson. Gent emot ligger byn Nontuna, eller Noatuna, der Niorder bodde.
9. Så kallar Sturleson honom, och Sturleson är en pålitelig auctor.
10. Med Sviar svidur Odin — Svea-land har namnet af Svedie-land.
11. I sin hof-stadga, Havamal, förmanar den sluge Oden, at ej berömma ölet förrän det är drucket; ej för väl tro en nysådd åker, och ej köpa Hästen utan då han är mager, m. m.
12. En marks land räknades för 8 tunnors utsäde. Ett öresland var det samma som ett tunneland.
13. Hvar tunna Råg skulle hålla 52 kannor. En kanna Råg borde väga 5 marker, och en tunna af samma säd, 12 lispund. Nu, i vår tid, då så många filouterier begås i marknader och städer på landtbrukets bekostnad, skall säden mätas och ej vägas. Ingen förordning stadgar vigt på säd.
14. Så berättar åtminstone Olaus Magnus.
15. Detta kallades at återlaga jord.
16. Hrr. Dalins och Lagerbrings arbeten vitna härom, äfven de tryckta Samlingar som Herr Jörlin utgifvit.
17. RiksCancellerens Gr. Axel Oxenstiernas i detta hänseende fogade anstalter, kunna aldrig nog berömmas.
18. Åren 1695 och 1696 undsattes Almogen med 110,682 tunnor spanmål, som skulle på viss tid återbetalas, tunna emot tunna, eller ock för det ringa pris, af 11 D:r, K:prmt tunnan, både för råg och korn.
19. Se ofvanföre s. 303, 304.
20. Se ofvanföre sid. 84.
21. Til exempel: i Uplands skattläggnings method, är Klappur-mylla utsatt til 1:sta graden. I Vestmanland til den andra.
22. Bar. Hårleman klagar i sina bref, at ängarne vid Kongsör, som tilförne varit så gräsrika, nu efter handen blifva mosslupne.
23. Sid. 245 til och med 280.
24. Denne prelat var en rådig man. Det var han, som lät uprätta en Jordebok öfver Capitels godsen i Upsala, och som skaffade sig fri utskeppning til utrikes orter af 50 läster eller 600 tunnor spanmål. Hans efterträdare var Petrus af Färentuna från Svartsjölandet.
25. Trögdö grind, är ett sund, vid västra Björkfjärden, som skiljer Södermanland och Upland. Detta hade sidan 74 eller 82 bordt anföras.
26. Dennes namn var Hans Frise.
27. Nästan det samma kan sägas om den täcka Wisingsön, der merendels hvar bonde har sin trägård.
28. Se ofvanföre sid. 290.
29. Genom Herr Professor J. Lostboms goda omsorg.
30. Til exempel Hvit Vallmoge, hvaraf frön brukas til gryn.
31. Sådant finnes vara i akttagit uti en instruction, upsatt på 1600:talet, som en Herreman af någre vid Mälaren liggande sätesgårdar, utfärdade til sine landtfogdar. ”Bonden måste vänjas vid Kryddgårdar - - dess förutan måste Fogden utdela til Bönderne hvar Höst och Vår någre Äple- Päron- Plomon- och Körsebärskärnor, undervisa dem huru de vårdas böra, med försäkran, at betala något för hvart träd; 2 til 3 år gamla.”