Beskrifning om Mälaren/Kap 11

←  Boskapsskötsel, jordbruk, trägårdsskötsel, planteringar

Utkast til Beskrifning om Mälaren av Johan Fischerström Näringar och inrättningar

Register  →

Näringar och Inrättningar. En lätt afsättning är lifvet för alla näringar. Det är behofvet som befordrar afsättningen. I anseende til läget vid Mälaren, til granskapet af det alt behöfvande Stockholm, skulle det tyckas, at näringarne i de häromkring varande orter, borde vara florerande. Fordom voro de åtminstone i vissa hänseenden ganska betydelige. Här fördes en stark utrikes handel, med säd och victualier, emot hvilka man tilbytte sig främmande varor och rikedomar, i en tid, då ännu inga silfvergrufvor eller bergverk, mindre några manufacturer funnos i riket. Boskaps skötselen var då vida förträffeligare. Åkerbruket gynnades af åtskillige förmåner och rättigheter, som sedan blifvit dels förlorade, dels minskade. Handelen fri från fjättrar, idkades från alla vikar och hamnar. Af Odal-Böndernas bekanta välmåga, kan slutas til Jarlarnes och Herskarnes magt och anseende. Alt samlades af landtbruket, och en med landtmanna-varor förd handel.

Senare tiders vacklande hushållningssätt, onyttiga förbud och inskränkningar, kunde icke medföra annan verkan än afmattning. Så länge utförsel af landets afkomster var fri och öpen, stod väl til i landet. Man hade ömnighet af lifsmedel.

Så snart den rätta välmagts källan tilstoppades, blef riket vanmägtigt.

K. Gustaf hade år 1545, vid Samtings marknad i Strängnäs, och året derpå vid Distingen i Upsala, bekymmersama överläggningar med Rikets Råd och flere gode Män af rikets inbyggare, huru den förfallne hufvudnäringen skulle åter uphjelpas. Klokhet och rådighet gjorde hans bemödande lyckligt. Gamla räkenskaper vitna, at folkhopen ifrån år 1547, til slutet af K. Carl IX.des regering märkeligen tiltagit; at landet häromkring hade mer upodlad jord, flere hemman, flera människjor. Åkrens storlek förhöll sig då, til storleken nu för tiden, som 37 til 31. Man kunde så mycket lättare göra utskeppningar, när behofven icke voro så många.

Den besynnerliga konsten at förvandla säd til bränvin, var dessutom ännu så litet känd, at längre tilbaka än på 1550 talet inga Bränvins pannor här gifvits. På Eskilstuna gård ^[1] funnes tvänne stycken, som tilsamman vägde 2 lispund, och större voro de ej år 1604 vid Svartsjö-slott och andre Kongsgårdar. Uti tull-taxan af år 1591, anföres Bränvin för första gången som en utländsk vara, hvilken med tull skulle beläggas; och var Bränvinet jämväl år 1609 så dyrbart, at en kanna gälde 20 öre, då likväl en kanna Rhenskt vin icke kostade mer än 24 öre.

Således var utländsk spanmål ännu år 1614 här en okänd vara. 1650 lärer vara det första år, då införsel häraf blifvit genom Kongl. påbud upmuntrad - - - Men jag talar för mycket om Landtbrukets omständigheter. Angående de vid Mälaren liggande städers näringar och rörelser, bör väl något vidare anmärkas ^[2].

Desse Städer hafva åtminstone den äran, at få räknas bland Sveriges äldste handelsstäder. Det urgamla Sigtuna, var i nionde seculo en äfven så ryktbar handelsstad, som den nu är obetydelig. Lin-väfveri, Garnspinning och Siklöje-fisket, borde här utvidgas. Kronans tull-inkomster gå ännu icke högre än omkring 50 Riks:dr.

Upsala hade under hedendomen det största anseende. Hit samlades folk från alla landsändar, at fira de 3 årliga högtider. Alle rikets inbyggare voro förpliktade at här infinna sig, åtminstone hvart nionde år, til Alshärjar-Tinget. Folket förde då med sig skänker och allehanda näring; ty Riksdagen och Offren påstodo flere dagar. Dessutom var marknad och köpstämma en hel vecka, hvarvid utlänningar från långväga orter infunno sig. Upsala hade då månge välmående invånare. Äfven under Påfvedömet förmärktes ingen vantrifnad. Nu, då staden har en lysande Academie, Landshöfdinge- och Ärkebiskopssäte, Lagmans och Häradsting, Upbördstämmor, Krono-Bränneri, med mera, nu är Borgerskapet i allmänhet fattigt och näringslöst. Staden har likväl i behåll alla sina naturliga förmåner, sit goda climat, sin fördelaktiga belägenhet, sin bördiga jordmon, en brukbar segel-led, och flere tilfällen at utvidga sina rörelser. Ingen har rubbat dess altifrån K. Waldemars tid gifne Privilegier, hvilka i senare tider icke allenast blifvit stadfästade, utan äfven tilökte. Detta oaktat är handelen här ganska medelmåttig, och med rätta borgerliga näringar rätt illa beställt. Hvarföre hafva icke invånarne blifvit tilvande och ledde, at hufvudsakeligen arbeta på någon viss lämpelig hushållsdel? Planteringar, jämte en och annan Slögd, borde vara deras hufvudsak. Om de 1900 tunnland jord, af god beskaffenhet, som staden innehafver, blifvit behörigt vis använde til plantering af hampa, lin, tobak, humle ^[3], rapsat, o. s. v. hade den hopen af friska näringslösa människjor, under sommaren kunnat syslosättas med dessa växters skötsel, och under den långa vinteren med deras förädling. Omringad af sätesgårdar, byar och hemman, som hafva vidsträkta sädesfält, kan det icke lända til heder at idka åkerbruk, som dessutom aldrig bör anses för borgerlig näring. Inga rigtiga beskrifningar öfver rågångar och rör, öfver all tillydande jord, dess natur och häfd, m. m. Kongl. Academien som har rika fonder, hade ju långt för detta bordt vara omtänkt at få sin åker afskild, och på den samma gifva förelysande exempel, medelst planteringar af trän och buskar, som gifva frukt, gynna gräsväxten och Bi-afvelen, samt af nyttiga växter, som kunde vara afsättelige och lönande. Hvarföre har icke någon tilräckelig fond blifvit anslagen, til försök i planterings vägen, på en ort, som har af bästa slags jordmon, som har ömnig tilgång af märgel, som har flere Professorer i natural-historien och economien? - - - Huru ringa äro icke de framsteg som skedt på fabriks vägen. År 1770 var i Upsala allenast Kamulls spinneri för Stockholms fabriquer, och ett Tobaks spinneri, som tilverkade omkring 29000 skålpund. Hvad som sedan är tilgjordt, lärer icke förtjäna särdeles upmärksamhet — Af dessa små anmärkningar kan slutas til Upsalas närvarande tilstånd. Invånarnes antal, jämte Academiæ-staten, hinner på långt nära icke til 3000 personer, och Kronans årliga tull-inkomst kan utgöra något öfver 2000 Riksdaler.

Söder-Telje var namnkunnig långt innan Stockholm anlades. Invånarne hade redan i nionde seculo en betydelig handels rörelse. Städer och Köpingar rundtomkring, voro angelägne, at i Telje hafva sine nederlag, i anseende til den fördelaktiga belägenheten på en smal landsträcka emellan Mälaren och Östersjön. I äldre tider hade staden många privilegier. Flere Möten och Herredagar hafva här blifvit hållne. Flere Kgl. bref och påbud, äro härifrån utfärdade. Flere oinskränkta handelsfriheter väckte invånarnes idoghet och skaffade välmåga. Men Stockholm skulle upväxa på Sigtunas och Teljes ruiner. Denna senare är nu jämväl endast at anse som en af de mindre Upstäder. Den har någre handlande, som i öpna bodar, betjäna stadsfolket med hvarjehanda. Någre fartyg, om 3 til 400 tunnors drägt, som nyttjas til frakter, at öfverföra tegel och stenkäril åt Stockholm ^[4]. Fabriker synas med fördel kunna anläggas; men allenast en strump-fabrik har med jämn drift blifvit fortsatt, och ett Tobaks-spinneri, som lärer arbeta emellan 3 til 4000 skålpund årligen. Man rönte i början en god framgång med tobaksplantering; men när den tilgränsande landsbygden likaledes behagade härmed taga befattning, har äfven denna näringsgren mycket förfallit. Potates och Lin kunna här växa; men til Hampsäde hålles jordmonen i allmänhet otjänlig. Trägårdsskötselen idkas ännu icke med rätt alfvar. Stadens utjord består af en bergaktig steril mark, hvaraf invånarne upodlat til 69 tunnelands årligt säde. Någon ängsmark är af kärr och mossar uptagen. Betet är lämpeligare för Får, än för Hästar.

Staden har verkeligen undergått hårda öden, genom hvarjehanda indragningar, inskränkningar, vådeldar, plundringar och fiendtligt öfvervåld ^[5].

Folkmängden har vunnit tilväxt efter Krono-Bränneri-inrättningen, hvilken med 131 personer, lärer afbränna omkring 12000 tunnor spanmål. Invånarnes antal med stora och små, torde nu få räknas til 1200, hvaraf en god del äro skjutsare; ty staden måste hålla 100 hästar til resandes tjänst, hvaraf 50 äro anslagne för dygnet. Detta är så mycket svårare, som landsbygden icke gör något biträde. Skulle saken icke kunna hjelpas genom förpaktare, eller på annat sätt? — Om någre lämpelige fabriker inrättades och med drift fortsattes; om vissa lämpeliga planteringar behörigen idkades; om Västerås och andre städer ville hitsända Tack-järns laster, för de åtskillige vid skären belägne bruk, och större förtjänst kunde vinnas för frakter, samt stadens egne fartyg endast syslosattes med hvad til Bränneriets behof ärfordras; skulle rörelsen utvidgas, välmågan tilkomma, och Kronan vinna större inkomst, både i upbörd och andra afgifter. Vid icke mindre än 5 tullar, bevakas denna lilla staden.

Strängnäs, var både under hedniska och påfviska tiden, en betydelig bytes och handels plats. Allmänna möten hafva der ofta blifvit hållne, och var samtings marknaden i Februarii månad så namnkunnig, at äfven månge utländske Köpmän ditkommo; den vid Midsommars tiden hade namn af 10,000 Riksdalers marknad. Handelens och näringarnes nu varande beskaffenhet i Strängnäs, kan någorlunda inhämtas af hvad ofvanföre är anmält ^[6]. Nöden har ändteligen lärdt stadsfolket, at, beflita sig om vissa planteringar; och är det fägnesamt at se, huru Kålrötter, äfven på trädesgärden och vretar, intaga vidlyftige platser. Sjelfva Tobaken har måst vika ur fältet för Kålroten, hvilken med säkrare vinst exporteras til Stockholm. En annan industrie hos en del af Borgerskapet, är, at tilhandla sig spanmåls partier, at förmala dem vid Taxinge, Wällinge och flere quarnar, at sedan föryttra mjölet i hufvudstaden, hvilket sker med god fördel. Af sine frukt-trän hämta invånarne en så vacker årlig skörd, at betydelig försäljning deraf kan göras. Bi-afvelen idkas äfven berömligen, och är lönande ^[7]. Knapt någon Borgaregård finnes, som ej har sin Täppa, der trän och grönsaker skötas. Åtskillige större trägårdar gifvas, af hela 2 tunnelands vidd. Hans Högvördighet, och Herr Domprobsten, hafva hvardera tvänne. Alla Domkyrkan tilhörige Lectors tomter, hafva goda trägårdar; men at den största vid Biskopshuset, blifvit igenlagd, och nyttjas til beteshage, är en särskild omständighet som just icke förtjänar at efterföljas. Önskeligt vore, at smaken för hvarjehanda planteringar, måtte hos de gode Strängnäsboerne ju mer och mer tiltaga; då man kunde förmoda, at på de 220 tunneland, hvaraf hälften nu årligen besås med säd, få se de vackraste planteringar af hampa, lin, jordfrukter, färge-gräs och frukt-trän. Stadens nära belägenhet och lätta transport til Stockholm, bör upmuntra borgerskapet, at vinlägga sig om detta näringssätt. — Manufactur-inrättningar torde vara säkrast at tils vidare icke påtänka. Emedlertid spinnes och väfves allmänt til eget behof. År 1770 syslosattes 100 personer vid Strängnäs, af en enda Stockholms fabrik, med linne- och kamullgarns spånad, som endast under lediga stunder förrättades. — Sjöfarten idkas nu på Stockholm, med 2 mindre Jakter och 12 båtar, ifrån 50 til 250 tunnors drägt ^[8]. Köpings, Torshälla, Örebro, Arboga och Västerås-fartygen, som här icke sällan inlöpa, minska tilgången af frakter. — Det vore lyckeligt, om staden framdeles kunde vinna något närmare utseende af en stad. Nu är det obehageligt at på smala, ojämna och krångliga gator, som knapt blifvit stenlagde ^[9], vandra emellan en hop urgamla, med torf öfvertäckte trä-bygningar, hvilka med den besynnerligen stora Domkyrkan ^[10], formera en underlig contrast.

Västerås, räknas äfven bland Sveriges äldsta städer ^[11], och var redan omkring nionde seclet, bekant för handel. Dess invånare kändes under namn af Aroser. På 14 och 1500:talen hafva flere riksmöten der blifvit hållne ^[12].

Huru näringarne voro beskaffade i de äldste tider, är svårt at säga; men at de i senare tid vunnit förkofran, är ostridigt. Nu räknas folkmängden med stora och små til 2600 personer. Stadens byggnad är vacker. De handlandes antal har tiltagit. Handtverkerierne äro ökade. Man gifver förlag åt bergsmän, i åtskillige bergslags socknar, äfven uphandlas Järn emot contant betalning. Någre äro commissionärer för ofvan belägne järn- och koppar-verk, eller agera Factorer för visse bergsstäder. Seglationen på Stockholm är jämväl betydelig ^[13], och tull-upbörden kan stiga til emellan 5 och 6000 riksdaler.

Detta vitnar, om invånarnes drift och tiltagsenhet, i åtskillige hänseenden. Västerås kan således äfven för sin del intyga, at näring och rörelse icke, efter allmänt talesätt, blifvit minskade emot förra tider. Det är fägnesamt, at se den folkhop som sammanstöter til Mårmässe-marknaden, (d. 16 Sept.); de månge köpare hvilka infinna sig, at uphandla spanmål, victualier, mjöl, gryn, humle, hästar och slagt-kreatur; de många afhandlingar som slutas, och penningar som kringspridas, hvilket alt måste göra en god verkan på rörelsen.

Besynnerligt är, at på fabriks- eller manufactur-vägen, utom tobaksspinnerier, ingen ting velat lyckas. Icke så mycket som en väderquarn har ännu blifvit upsatt. För planteringar visas icke eller någon utmärkt benägenhet. På inemot 970 tunneland stads jord, bör icke säd och gräs vara den enda afkomst. Man säger, at försök med Hampsädet misslyckats. Elakt frö, ovana vid skötseln, kunna härtil vara orsaken. På östra sidan är jorden lös och god, at den redes med trädstock; på västra sidan är starkare lera, at plog der nyttjas. Häraf bör göras tillämpning.

Tobak planteras af många, men Linväxten idkas litet eller intet; med Humle gårdar är på samma sätt. Dessas anläggning hindras icke sällan, genom dyrt inköp af humlestänger; men vid höga plank eller gärdesgårdar behöfvas inga sådana, då humlen planteras i diken, fyllde med klappersten och god jord. — Trädplanteringen, utom i trägårdar, är föga påtänkt, och vid Gymnasium ingen Lector i natural-historien, som kunde lära ungdomen grund-vetenskaperne til trägårdskonsten m. m. — Med jordfrukter äro invånarne skäligen försedde; och bör ej förbigås, at de förstå inlägga Gurkor, på ett sätt, som gör denna frukt begärlig både för Stockholm och flere orter. Til någons upmärksamhet får jag äfven recommendera, de öfver alt på kullarne kring staden växande Slån eller Stärkebär, hvilka på så åtskilligt sätt äro nyttige, at deraf kunde blifva en handelsvara. Ingen näringsgren bör föraktas.

Arboga, har ända från hedniska tiden varit känd såsom offerställe ^[14] och handelsplats. På 1300:talet och sedan rätt ofta, hafva allmänna möten i denna stad blifvit hållne.

Den som ej sedt Arboga, kan föreställa sig en liten snygg stad, belägen på jämna fältet, omgifven af bördiga marker och vackra slätter, hvilka til en del stängas af en bergshögd ^[15] som af en mur. Midt genom staden och genom en del af dessa fält, framlöper en stor Å, som öpnar gemenskap med sjelfva Mälaren, och lämnar fartygen tilfälle, at invid husen lasta sina varor uti en säker hamn. Slussverket ^[16], som sträcker sig ifrån Hjelmaren til denna segelbara Å; norra och södra vägarne ifrån Stockholm, hvilka här förena sig; åtskillige omkring staden varande små skogsparker, åtskillige kullar och backar prydde med trän, - - alt detta gör negden angenäm, skaffar beqvämlighet, förljufvar utsigten. Sådan är Arbogas belägenhet.

Innan bergsstäderne Lindesberg och Nora anlades, innan Örebro fick öpen segelfart ända til Stockholm, var bergslagshandelen särdeles fördelaktig. Rörelsen har sedan blifvit inskränkt. Förlagshandelen har mycket blifvit indragen. Dock går ännu genom vågen i Arboga, så mycket stångjärn och smide som i Västerås, och äfven så många nummer-fartyg syslosättas ^[17]. Men Arbogas invånare äro allenast omkring 1700, sammanräknade. Handlandes och handtverkares antal ringare; mindre tilfällen gifvas til förtjänst. På manufactur-vägen hafva bägge städerne hunnit nästan lika långt. Arboga har likväl Mjöl-quarnar och ett Mälthus, som mältar årligen omkring 2000 tunnor. Fordom var Arboga-öl ganska namnkunnigt. Nu äro Arboga-kringlor i rop, och blifva exporterade ända til Norrland och Finland; utgöra således en handelsvara, en näringsgren, som bör vårdas. Sik-fisket borde med omtanka uphjelpas; ty bättre Sik än den vid Arboga, finnes ej i Sverige; äfven som bättre Asp än den vid Västerås, fåfängt eftersökes.

Nog kunde stadsfolket lefva och må väl, utan at just hafva åkerbruket til en hufvudnäring. Planteringar skulle blifva lönande på desse bördige fält, som torde utgöra emellan 12 och 1300 tunneland. Invånarnes redan gjorde försök intyga detta. Vid år 1776 användes någre tunneland til Hampsäde, och vore önskeligt at man härmed, och med andra plantager, ville fortfara.

— Om Lindes- och Nora-åarne som sammanlöpa i sjön Wäringen, och sedan taga vägen åt Arboga, kunde genom slussverk göras segelbara, skulle både denna stad och flere orter vinna mycken fördel.

Köping, är respectabel af sin ålderdom. Kan väl vara, at den fordom varit en af de förste handelsplatser, som tillika tjänte både til offerställe, Konunga-säte och tingsplats ^[18]. Kan väl vara, at staden haft långt flere inbyggare, och vidgat sig omkring en half mil längre i norr, eller intil Malma-Kyrka.

Belägenheten är vacker. Utsträkt på bägge sidor af en Å, som med ett stilla vatten flyter til Mälaren; Närmast omgifven af åkerfält och ängsmarker, längre ifrån af högder och skogsparker, tyckes här godt at vara. Likväl finnas ej mer än 1400 invånare; men de äro trifne och rörlige. De handlande idka antingen spanmåls och victualiehandel, eller äro förläggare i den tilgränsande bergslagen, eller betjäna bruken såsom Factorer, hafva nederlagsställen i vissa bergslagssocknar, o. s. v.

Seglationen i Mälaren, ökar i synnerhet rörelsen. På ett mindre antal fartyg ^[19], afsändes til Stockholm, större skeppundtal af stångjärn, än Västerås och Arboga hvar för sig afsända ^[20]. Genom detta och genom retour-varor för brukens och bergslagens behof, vinnes god förtjänst. Krono-bränneriet som der blifvit inrättat, ehuru långt ifrån icke så stort som det i Västerås, måste väl äfven öka rörelsen.

Värst är, at stadens egenteliga handels territorium är så inskränkt. Arboga ligger inom 2 mil. Västerås något öfver 3 mil derifrån. Torshälla lika långt. Allmogen på andra sidan Kongsör ^[21], hämtar sällan några förnödenheter i Köping. Således ej underligt, om rörelsen i närvarande omständigheter, icke är så beskaffad som den borde vara, hvilket i synnerhet skönjes vid den tilförne så namnkunniga Olsmässe-marknaden.

Åtskillige fabriks inrättningar hafva blifvit försökte, men åter nedlagde, utom ett Tobaksspinneri, hvarvid år 1770 tilverkades 500 lispund. Ville stadsboerne gripa sig an med planteringar, och göra trägårdsskötsel, hampsäde, m. m. til någon hufvudsak, skulle nya och riktande näringsgrenar upkomma. De äro så mycket mer dertil förbundne, som stadsjorden, hvilken utgör mer än 600 tunneland, är af så god beskaffenhet, och til planteringar synnerligen tjänlig. I den så kallade Djurgården, som staden under arrende innehafver, har Borgerskapet åtagit sig at plantera 1000 Ekar, hvilket bör anmärkas såsom en rätt besynnerlig nyhet i Sverige.

Enköping, är utan tvifvel en mycket gammal Köpstad. At Fierdhundra Fylkis Kungar här residerat, som det i nyare skrifter föregifves, kan vara troligt. Men i äldre handlingar nämnes Enköping för första gången år 1168. Den har fått sit läge just i en ås, på ett ställe, der sandbacken försvinner, men continuerar så på norra som södra sidan af staden. Den nära liggande Mälaren, den genomflytande ån, de omgifvande slätter, en bördig jordmon, alt detta gör orten behagelig, helsosam och fördelaktig.

Invånarne hafva altid, framför andre små städers inbyggare, visat mycken åhåga för jordfrukters och kryddväxters plantering. Ägare af mer än 1100 tunneland åker och äng, gynnade af en fruktsam jord, som gifver växterna en särdeles god smak, bör förmodas at de alt mer och mer utmärka sig på denna näringsväg. Stockholm har gärna emottagit deras kål, morötter, bönor och vanliga jordfrukter. Men då så månge begynna at dela vinsten häraf, böra stadens invånare vara närmare omtänkte på nya utvägar. En lönande afsättning skulle vinnas, om Blomkåls plantering sköttes med alfvar, hvartil jordmonen är lämpelig. Savojkål och Broccoli, kunde äfven försökas, i synnerhet den senare, som passar bättre til climatet. — De bäste kål-frön komma från Enköping.

Förslagsvis kan anmärkas, at plantering af Erdackern eller så kallade Jordmöss (Lathyrus tuberosus) torde blifva ganska förmånlig. Denna förträffeliga rotväxt, som uthärdar de starkaste vintrar, och som envisas at qvarblifva, der den en gång blifvit planterad, är läckrare än Potates, gifver mera, finare, hvitare, mjöl och stärkelse, och på samma åkerstycke der rötterna utsättas, kan dessutom vinnas gröda af rofvor, ärter, kål m. m.

Om någre af Enköpingsboarne ville anmäla sig, at blifva odlare af denna begärliga jordfrukt, lärer K. Commerce-Collegium visserligen göra sig ett nöje, at til deras tjänst inskaffa rötter från Holland.

Torshälla, bibehåller minnet af Thor, en urgammal Svensk afgud, som hade oändelig credit i fordna dagar.

På hällar, bergshögder och stenklammer, har staden ingen brist. Belägenheten är således icke bland de täckaste; men Torshälla har likväl något, at väcka en resandes upmärksamhet: ett Strömfall, som med sit vilda brusande upfyller luften. Hielmaren, förrän den nedan om staden kan blanda sit vatten med Mälarens, måste bryta sig fram öfver tvära sänkningar, öfver hällar och branter, än häfva sig bågvis, än störta sig utföre, och fall ifrån fall, under buller och bång, sträfva med alla krafter, innan den i stillhet får sluta sit lopp.

Således saknas icke tilfälle, at inrätta gångande verk af flere slag. Ifrån äldre tider, äro vid strömen anlagde en Hammar och 2:ne Härdar, med någre 100:de skeppund stångjärns smide; men redan på 1200:talet nämnas Qvarnhus i Torshälla. Nu finnes en fördelaktig mjölquarn, med sju par stenar ^[22], hvarvid qvarntullen stiger årligen til 340 eller 360 tunnor ^[23]. Besynnerligt är, at denna qvarn, ehuru inom staden belägen, skall anses som en landtqvarn, af Krono-skatte natur. Besynnerligt äfven, at valkverk, hampstamp, med flere påbegynte inrättningar, så plötsligen blifvit nedlagde, til ingen ringa skada för rörelsen i orten.

Oaktat många undfångne privilegier ^[24], äro näringarne mycket inskränkte. Sedan Arboga-graf kom til fullbordan, sedan Eskilstuna fick stads rätt, har Torshälla varit lidande. Invånarnes antal går nu icke til 650 personer; men de bjuda til at röra sig så mycket de kunna. Med sina 8 jakter och någre båtar, idkas flitig seglation til Stockholm. De handla med mjöl, gryn, victualier och Kruk-käril; transportera järn, spanmål, tegel, m. m. äro äfven omtänkte på nya näringsgrenar. Deras brödlimpor utropade såsom välsmakeliga, fasta och durabla, skulle hafva god afgång i sjelfva hufvudstaden; men Svenska närings tvånget sträcker sig ända til dessa fattiga brödlimpor, hvilka i Stockholm äro på förbudna listan upförde.

Gärna åstundade borgerskapet at få ett litet Krono-bränneri här anlagt. Man berättade mig vid genomresan, at staden dertil ville skänka den tjänligaste plats, vara behjelpelig vid byggnaden, m. m. Invånarne trodde, at deras vilkor härigenom skulle förbättras, deras fartyg blifva mer syslosatte til spanmåls och veds transporterande, o. s. v. De ansågo äfven tullarnes arrenderande såsom ganska hufvudsakeligt til stadens uphjelpande.

Seglation bör väl egenteligen vara stadens hufvudsak. Den tyckes tiltaga, sedan Hellefors och andre nära belägne Bruks tilverkningar äro i tiltagande. Det är en stor beqvämlighet, at fartygen kunna med full last lägga til vid sjöbodarne; men de otäcka Norsverkar ^[25], som äro bygde på sidorne af inloppet, borde utdömas. Fartygens upgående hindras icke litet derigenom. Dessutan är Norsen en fisk, som folket alt för väl kunde sakna. En stinkande lukt synes visa, at den icke är ämnad til människjors föda. Om den lämnades i fred, skulle dubbel ärsättning vinnas, genom större fångst af Gäddor, Gös och Abborrar.

Man kan sluta til stadens ägor, när 130 tunneland åkerjord årligen äro i säde, och ängens afkastning går til 600 lass. Borgerskapet underhåller någre 50 hästar, öfver 80 kor och omkring 200 får. Jordmonen är väl icke särdeles bördig, men så kunde flere slags planteringar, än blott köksväxter äga rum. Såsom något nytt och ovanligt i Sverige, bör anmärkas, at vid år 1748 blefvo 1200 Ekar nära staden planterade ^[26].

Men hvad som utmärker Torshälla framför de biskoppeliga städerne Strängnäs och Wästerås, framför sjelfva det högtförnäma Stockholm, är beslutet som år 1776 vidtogs och verkstältes: at igenkasta alla grafvar i stadskyrkan, och aldrig mer tillåta, at rutnade kroppar skola ohelga ett rum, som åt det Högsta af alla Majestäter är invigt och förordnat.

Mariäfred är ej gammal ^[27], men en liten, nätt, snygg och välbelägen stad. Mälaren vikar sig tätt derintil, och skaffar en angenäm utsigt emellan holmar och landtuddar. Slottet, djurgården, lundar af ekträn, de omliggande skogar, bidraga dessutom at göra stället behagligt och interessant.

Om Mariäfred är i tiltagande, har staden at tacka Gripsholm för denna tilväxt. Kongl. Hofvets vistande derstädes någon tid af året, skaffar ömnigare tilförsel, större afsättning, en starkare rörelse.

Staden har nu fått betydeliga förmåner. Sedan 1782, får den hugna sig af tull- och accis-frihet. Krono-utskylderne skola under 10 år, användas til allmänna byggnader. Fabriks idkare och handtverkare, som der anlägga behöriga verkstäder, njuta 20 års frihet för afgifter til Kronan, o. s. v.

Ett ansenligt, ett Kungligt Bränneri, upbygt efter smakens reglor, försedt med alla nödiga inrättningar, med kostbara pumpverk ^[28], afbränner årligen 18000 tunnor spanmål, mäst med stenkol, och lämnar stadsfolket, jämte almogen närmast deromkring, hvarjehanda tilfällen til förtjänst.

Alt detta måste verka denna lilla stadens upkomst. Folk-numern som der varit 477 personer, ökar sig: ty näringarne blifva flere, handelen förkofras och seglationen blir mer betydelig då invånarne med egne fartyg kunna tilföra spanmål, m. m. — Om trägårdsskötsel och planteringar, i ställe för åkerbruket ^[29], en gång blifva ämnen för invånarnes alfvarliga omtanka, lärer stadens anseende härigenom ganska mycket tiltaga.

---

Förmodeligen kunna desse små betraktelser vara tilräckelige, at gifva begrep om näringssätten i de vid Mälaren belägne städer. Jag måste gå förbi Örebro, om hvilken märkvärdiga stad en fullständig beskrifning snart utgifves ^[30]. Om Eskilstuna hade jag mycket at anmäla; men denna stad räknas icke egenteligen til Mälarens städer. Likväl torde i ett Bihang, eller i en ny Uplaga, framdeles, någon närmare berättelse om denna vår enda fristad för järn-manufacturer kunna förväntas.

_* ^* _*

De fleste upstäder, äro de väl annat än vackra bondbyar, eller landtmannens värdshus? De stå tome af rörelser och slögder. Manufactur verk hafva hos större delen varit inrättade, någon tid i god gång, sedan nedlagde. Kunna då aldrig våra städer blifva syslosatte med förädlingar af landtbrukets afkastningar? Skall det då endast i Sverige vara en omöjlig sak, at sätta städer och landsbygd i ett nyttigt handelsumgänge med hvarandra?

Antingen måste städerne, efter hand, öfvergifva deras åkerbruk och vidtaga planteringar, eller måste deras jord fördelas i smärre hemman, skattläggas efter deras eget godtfinnande, och uplåtas Bönder til nyttjande. Utom det at en dubbelt större folkmängd då på samma jord kunde födas, hade städerne viss skatt och inkomst af sina jordägor, en lätt tilgång af nödvändighets varor. Afsättning skulle å ömse sidor befrämjas. På detta sätt hafva de förste hemman varit brukade, som blifvit städerne underlagde. Arboga ägde år 1549, icke mindre än 7 landtbönder.

Fordom mer välmående, idkade Mälarens städer ansenligt strömingsfiske vid Norrlands kuster, och hade der ordenteliga fiske-lägen. Äfven detta har uphört. — Vid egna strander är fisket nu obetydligt. Men Västerås Asp, Arboga Sik, Torshällas Id, Sigtunas Siklöjor, äro af den goda beskaffenhet, at de kunde blifva vinstgifvande. — Besynnerligt, at Stockholms granskap icke kan upväcka omkringvarande städer och säterier, at anlägga Karp- och Rud-dammar.

Upstäderne borde och kunde vänjas, at hvar för sig arbeta på någon viss handterings uphjelpande. De minsta näringsfång förtjäna upmärksamhet ^[31].

Om det i åtskillige hänseenden kan sägas, at anvisning, upmuntran, en rättskaffen åtgärd, alt felar; så torde deremot vissa dolda orsaker gifvas, som verka emot alla tilbud, all drift och största penninge-tilskotter. Ligga dessa orsaker förvarade i lagar och författningar, är alt bemödande emedlertid fåfängt.

De kunna i 1734 års lagbok och dess förklaringar, igenfinnas.

Man har trodt i Sverige, at alt kunde uträttas genom förordningar, äfven at städer kunde göras blott genom utfärdade privilegier, och näringars rätta fördelning vinnas genom bud och befallningar. Orimligheter! Om alla våra inskränknings lagar blifvit med noggranhet i akt tagne, hade rikets folk- och varo-mängd redan varit åtminstone en tredje del mindre.

Fordom samanstötte stora folkhopar vid Marknader i Mälarens städer. Mårmässan i Västerås, Persmässan i Arboga, Olsmässan i Köping, Michelsmässan i Södertelje, Distingen i Upsala, Samtingen i Strängnäs, voro ganska betydelige. Dit samlades angränsande Allmogen. Dit anlände en myckenhet in- och utländske Köpmän. Man hade öfverflöd af victualier. Ox- och Hästhandelen var ansenligare, än man nu föreställer sig. Landtculturen kände icke något dödeligt tvång. Landtmannen utan inskränkning, hade frihet at sälja sina producter, til hvem han behagade. En frihet, som aldrig bordt honom betagas.

Hvilket är bästa sättet at upmuntra Idogheten? At lämna den åt sig sjelf, at låta den få vara otvungen, obehindrad.

Vissa saker blifva aldrig bättre styrde, än när de få styra sig sjelfve. Ovisare beslut, olyckligare påbud kunna aldrig göras, än de som lägga bomar emot ett för ömnigt förråd af landtmanna-varor.

Svåra och tryckande äro tvångets bojor at bära. Dess verkningar äro grymma, äro förödande. Skall då folket ej få lefva och förkofra sig, genom alla de medel, som icke strida mot allmänt väl? Näringstvånget är tvärt emot all naturlig billighet, mot ett sundt förnuft, mot en sann politik - - Och likväl skall det vara herrskande - - Den Regent förtjänar i sanning namn af sit Folks Far, som lossar desse fjättrar. Den Tredie Gustaf skall göra det.

---

Allmogens tilverkningar eller bi-näringar, i de vid Mälaren belägne socknar, äro icke betydande. Ringa husbehofs väfnad; icke något til afsalu. Man skulle tyckas, at Stockholm som har så många fabriker, kunde tilräckeligen syslosätta närmast omkringboende Allmogens hustrur och barn, med linne- och kamullgarns spånad. Man borde, i en tid som kallas uplyst, förvänta, at hvarjehanda näringar skulle tilskapas för landsbygdens folk, under de flere månader när jordbruket ej kan skötas. Men man har ej varit angelägen, at nog befrämja sådane medel, hvarigenom någon varaktig välmåga i landet kunde vinnas.

Det är ganska väl at Stockholm tiltager; men skall det altid ske på de andre orters bekostnad? Skola nya verk, inrättningar och manufacturer, ouphörligen der anläggas, helre än i provincerne kringspridas, hvaräst lifsmedel, ved, hushyra, följakteligen arbetslöner, äro mindre dyra. Rådfrågom vissa anstalter. I ställe at vara vidtagne för landsbygdens hjelp, synas de blott til förmån för Stockholms stad vara inrättade.

Allmogen, eller som är det samma, den talrikaste och nödvändigaste del af medborgare, har ej fått hugna sig af all omvårdnad, som den har rätt at fordra. Det fattiga folket! Alla dessa inskränkningar, förbud, tvång och osäkerheter, hvad hafva de verkat? Förvirring och vanmagt.

I vårt land, kan åkerbruket omöjligen betala både den tid som derpå användes, och den som i lättja eller brist på arbete, en annan årstid förnötes. Andre medel böra komma til hjelp. Det är visligen föreslagit ^[32], at efter Engelska sättet, flytta våra grofva klädes fabriker på landsbygden, och lämna landtmannen rättighet, at sjelf uparbeta ullen til klädesdukar, med frihet, at utan hinder och tull-umgälder försälja dem i städerne. Genom detta medel skulle mycket vinnas; rörelsen uplifvas; armeen, folkhopen, klädas för ett drägeligare pris; Får-afvelen befrämjas, oändeligen bättre befrämjas, än genom alla de kostnader som öfver 50 år blifvit förslöste på Spanska Får-afvelen, dyr och kinkig at underhålla. Jag vet ingen som förskrifvit Isländska Får, hvilka i alla afseenden äro för oss de lämpeligaste. Hvartil gagna desse utlofvade ullpremier, om landtmannen besväras med de svåraste formaliteter, med flere omvägar, chicaner, uppehåll, och missbud? Jag känner en viss Possessionat häromkring, som innerligen förtretad, uttröttad, af alla dessa ledsamheter, skickade på en gång sina femtio spanska får til Stockholms slaktarhus.

Det är fägnesamt, at Bi-skötseln här omkring begynner tiltaga. Länge har man bemödat sig, at inskaffa Spanska och Polska Får ^[33], Chinesiska Svin, Turkiska Ankor, Spanska Höns, Fransyska Dufvor, m. m. men ännu har ingen fallit på den sublima speculation, at införskrifva Bi från utländska orter. Åtminstone i afseende på desse kräk, har man varit nögd med den gamla goda Svenska racen. Så mycket bättre. Våre förfäder hade honung och vax til öfverflöd ^[34]. Vi kunde hafva det samma. Bi äro så flitige arbetare! Från Falsterbo til Torneå, kan denna afvel hysas med fördel, och belönar i rikt mått den ringa möda som derpå användes; således illa, ganska illa, at ej hvart hemman, hvart torp, har ett eller flere Bi-samhällen. Småstäderne borde alfvarligen vinlägga sig härom, hvartil blef det yppersta tilfälle, om de behagade vänja sig til de ofvanföre yrkade planteringar. Upsala har emedlertid utmärkt sig, hvad Bi-skötsel angår. Sedan 1762 äro Bi-colonier der så ökade ^[35], at flere med båtnad knapt kunna anläggas.

---

Folket vid Mälaren, gör eljest ej mer än vanligt är, ehuru de hafva all hjelp af naturen och läget. Söder- och Västmanlänningens händighet, vid trädredskapers förfärdigande, är bekant. På Engsön bygga invånarne Ökstockar, som kunna tjäna andre til mönster. Desse så kallade Snipökor, likna nästan Lapparnes Ackior. Med dylika små farkostar, starka och viga at handtera, har jag sedt Mälarens vatten, under storm och oväder, öfverfaras med trygghet. Ökstockar äro af alle slags fartyg de äldste; men Engsö snipökor af alla ökstockar de bäste.

Länge saknades öfvadt folk i konsten at spinna kamel-garn. I Åkers socken blefvo 30 personer snart tillärde. De spunno på ett års tid, räknadt från 1771, omkring 367 skålpund kamel-garn, til en Stockholms fabrik, för 1163 daler kopparmynt i arbetslön; men då befunno sig omkring 90 Angoriska getter vid Gripsholm. Desse äro nu utgångne.

---

I flere socknar häromkring har skogsbrist yppat sig. Endast Upland har redan öfver 3000 hemman, som sakna all tilgång af egen skog. Vår obekymmersamhet är obeskriflig. Ett Island, ett Grönland, borde sväfva oss för ögonen. Vi kunna äfven så lätt frysa som svälta ihjäl ^[36]. Skog kan anses så nödvändig som åker och äng. Förlusten är så mycket större, om den uthuggne skogstrakten ej upbrukas, eller är dertil otjänlig, såsom bergig och förtorkad. Man känner eller vill icke känna, alt det onda som skogsbrist medförer. Klena barnen tvingas af köld, ofta förfrysa. Smittosama sjukdomar bortrycka flere af dem på slätter, än i skogsbygder. Fattigdom på ved och bränsle, verkar på helsan, på välmågan, på sjelfva lifvet. När Bonden ej har något at värma och lysa sig med, går han til sängs med sit hushåll, så snart det mörknar. Han stiger ej up, förr än det dagas. Folket blir häraf tungt, trögvulit, siukligt, modstulit, fördärfvat. Huru många arbetsstunder blifva dessutom förlorade! Om man ville begripa: at då skogen på något ställe aldeles uthugges, kan all must och föda för växter uttorkas. Sen, desse stora slätter och kala högder! Naturen har liksom velat fredlysa berg och backar, då de blifvit uplyftade, at skydda oss för ovädren. Ehuru utsatte för stark solhetta, bestående mäst af grus och sand, blifva de ändå uthuggne. En oförståndig, en oförsvarlig medfart! Skall man då aldrig lära sig at följa Naturens anvisning? Lämnom barrskogen på de högste backar. På afhällningar bör löfskogen vårdas. Genom strödde löfträn på ängar, befrämjas gräsväxten, mer än den hindras. Alla ängsbackar borde vara lika många löf-lundar. Desse trakter vid Mälaren, och flerstädes, kunde likna ett Eden, der ögat skulle förnöjas af mångblandade förändringar, af tjusande utsigter. Vid alla gårdar borde frukthagar anläggas. Vid alla sockenkyrkor finnas trädscholor. Klockaren borde vara trägårdsmästare. Almose-hionen handtlangare. Prästerne föra Directionen. Kongl. Patriotiska Sällskapet årligen underrättas om framgången. Det är ledsamt at igentaga, hvad ofta blifvit uprepat. Men man måste envisas i detta land, at få goda saker stadgade. Man måste icke tröttas vid at påminna, upväcka - - Car à force de clameurs on se fait entendre des hommes en place, qui ont toujours l'oreille un peu dure, ou qui sont distraits.

Vi blifva icke förmögnare genom en förökad folkmängd, utan genom en förbättrad hushållning. Om man arbetade i ordning, skulle folkhopen blifva tilräckelig. Om vissa tvingande förbud för evig tid afskaffades, vissa skadeliga författningar aldeles uphäfdes, vissa Lagens rum helt och hållit förändrades, skulle flitigheten tiltaga, och ömnogheten genast begynna, at öfver alt sprida sina välsignade frukter. Skola då missbördiga maximer, vådelige för Folkets rätta sällhet, ännu längre vara gällande? När jag betraktar denna hopstaplade byggnad af olikartige, vanstälde och brutne stycken, desse många fiättrar af monopolier, inskränkningar, tullar, afgifter och vexationer: så önskar och hoppas jag, at en mild och vis Konung väl afpassar tiden, at driftigt förstöra denna oändlighet af oredor, illgrep och missbruk, som upfräta Folkets märg, och äro mer dödande för Landet än alla andra landsplågor.

---

Med ordning och skick, kan mycket godt uträttas. Lundby- och Biörksta-församlingar, hafva å daga lagt den berömligaste omtanka, för sine allmose-hion och fattige barns underhåll och upfostran. De härom skedde föreningar äro af Kongl. Maj:t bekräftade ^[37]. Alt tiggeri är således hämmat i desse socknar, och Barnen upfostras at blifva nyttige arbetare. Hvarföre har detta icke kunnat upmuntra de andre vid Mälaren belägne socknar til efterföljd? Hvarföre blifva icke Arbetshus inrättade på landsbygden, hvarigenom tiggerier förekommas, gärningslösa människjor syslosättas, och utvägar öpnas til förädling af många landtmanna-varor. — En Landt-police-stadga vore utan tvifvel nödvändig. Vi hafve sedt den goda verkan, en förbättrad Police medfört i hufvudstaden. Om landtbygden icke just kan hafva en sådan, skall den derföre hafva alsingen? — Ännu fattas en viss lämpelig byggningsstadga, som i hvarje province borde utfärdas — Men det är så mycket som fattas, som hade redan kunnat vara giordt i landet, om vi haft nog tilgång af rådige och driftige höfdingar, af nitiske kyrkoherdar, och patriotiske landtgodsägare.

Visserligen är granskapet af Stockholm, i anseende til afsättning med landtmanna varor, ganska fördelaktigt; men detta granskap verkar i andra afseenden stora olägenheter. Den ene Possessionaten efter den andre, dragen til hufvudstaden, hinner icke at behörigen sköta sit landtgods. En fogde får upsigt deröfver. Denne för at rikta sig, och tillika skaffa penningar för sin herres yppiga lefnad, hushållar icke altid på bästa sätt. Ofta sökes genom forcerat dagsverksbruk, at skaffa större afkomst, om det ock skulle ske med jordbrukets försumelse vid bonde hemmanen. Sluteligen öfverhopas Konungen med ansökningar, om tjänster och pensioner - - - Om desse herrar, som icke kunna hedra sina landtgårdar med deras öfvervaro och ständiga tilsyn, ville, efter Engelska sättet, bortarrendera sine jordegods, med samtelige tillhörigheter ^[38], skulle de vinna bättre utkomst, och värdet af deras egendomar skulle förökas. Är det icke besynnerligt, at det bästa hushållningssätt, icke ännu kunnat vinna burskap? Men det är ock en besynnerlig tilställning, när i ett land sådana författningar bibehållas, hvilka emot landets sanna fördelar, emot billighetens lagar äro stridande.

Granskapet af Stockholm befordrar Rörelsen rundt omkring. Aldeles rigtigt. Bland Allmogens hästar är likväl rörelsen något för stark. Desse arme kreatur jagas af obarmhertige drifvare, med lika stränghet under alla årstider. För en lumpen skiutspenning, måste Bonden öfverlämna sina hästar, sin dyraste egendom, åt den svåraste medfart. Om de ändå under hans egen styrelse hade tillåtelse, at fullborda det bestämda loppet. Nej, en hotande kusk, öfvar största sjelfsvåld, med friaste myndighet. I sanning är detta stridande emot all rättvisa, emot bruket hos andra nationer. Om man ville med någon noggranhet calculera (det har sällan skedt i Sverige), är bevisligt, at genom Hållskiutsen, på sätt den hittils blifvit utgjord, förlorar Riket endast i anseende til dagsverken, ända til 8 tunnor guld årligen. Men större blir räkningen, om man skulle uptaga alt hvad landtbruket i alla afseenden genom denna inrättning förlorar. Det är ej för mycket sagt, at en tilökning af 100000 par Oxar kunde vinnas i landet, om Hållskjutsen icke var til; och kött och talg och hudar, skulle i tilräckelig måtto finnas, utan vidare införskrifning. — Almogen bör lisas, gamla landsfördärfveliga författningar böra afskaffas. — Nog kunna resande komma fort, utom den besvärliga hållskjutsen. Nog kunna Vägarna hållas i bästa tilstånd, utan at landtbrukaren dermed skall betungas. Men här är icke stället, at utföra dessa sanningar. Största rörelsen och påkänningen med skjuts, är i och näst omkring Stockholm. Vanartigare folk och sämre brukade hemman, finnas knapt, än näst omkring stora gästgifverier. Detta är nog bekant.

Skall ingen ändring företagas med landtskjutsen, kunde den åtminstone mycket lindras, om strandfarten upmuntrades. Om Farvatnet, hvilket omkring hufvudstaden är så tilräckeligt, nyttjades på sätt som i andra välbestälte riken är vanligt. På 1600: talet, voro privilegierade post-jakter för resande, emellan Stockholm och Dalarön, emellan Stockholm och Upsala ^[39]. Likaledes hafva passager-jakter varit inrättade emellan Stockholm och Arboga. Hvilken skada, at inrättningar af så märkbar nytta blifvit indragne! Hvarföre komma de icke åter i gång? Det kunde ske genom entreprenader. Man borde hafva lätta, snygga fartyg, beqvämligen inrättade, som på viss dag och tima, en eller flere gånger i veckan, til hvar sin destinerade ort afgingo: til Upsala, Arboga ^[40], Västerås ^[41], Köping, och andre vid Mälaren belägne orter. På flere ställen i riket, kunde och borde sådana Postjagter inrättas. Väl bygde och med commoditeter försedde, skulle Resande mer och mer låckas, at betjäna sig af dem, om ordning och skyndsamhet tillika observerades. Men skola sjöforor komma i gång, bör frakten vara lindrig, umgälderne måttelige, för all ting icke så betungande som de nu äro, både i detta och flere hänseenden. Det bör ej förmodas, at vexationer och plundrings principer kunna i vårt land blifva rådande. De skulle icke allenast förstöra de rörelser vi redan hafva, utan ock afskräcka folket aldeles at tänka på nya; och då vore man sannerligen rätt illa belåten.

Det är ett stort företagande, at befordra communicationen emellan landsorterne, at göra transporten lätt, skyndsam, beqvämlig. Om vi viste at draga fördel af Naturens tilbud - - - Men en Regering kan icke göra alt. ”De bäste anstalter i verlden blifva fåfänge, om invånarne sjelfve ej dertil bidraga” ^[42]. Det är derföre af en så hufvudsakelig nödvändighet, at sätta alla driffjädrar i gång, som kunna verka uplysning, som kunna uptända bland oss den himmelska låga, hvilken alstrar kärlek til medmänniskjor och fädernesland. Under en mild styrelse bör alt hoppas. Un Roi sensible promet toutes les vertus.

Den enda politik som kan göra oss lyckelige, är den, at älska hvarannan och at bistå hvarannan. Man bör ej tvifla derom. Man bör vara försäkrad, at Svenska Nationen har kunnat och kan uträtta stora, de största värf. Men den behöfver at ständigt hafva för ögonen förträffeliga mönster; måste uplysas af grundsatser, måste styrkas af exempel. Kanske fordras längre tid, starkare medel, at upelda detta folkets åtrå; men då det en gång sättes i liflig rörelse, kan desto mera förväntas. Har väl någon annan Nation med lika styrka, i lika belägenhet, på lika kort tid, uträttat så mycket, i snillebragder, vetenskaper, slögder och handtverk? - - Hvarföre då misströsta? Naturen har begåfvat oss med många utvägar til förkofran. Man ropar: at de icke behörigen blifvit nyttjade, at förvärrade seder, mångfaldiga oredor, oändeliga missbruk - - - - Des sujets doivent tout attendre d’un Prince qui les chérit.

Det var ett ganska värdigt företagande, at öpna en Båtfart emellan Mälaren, och derofvanföre belägne orter och bergslager, i Västmanland och stora Kopparbergslän. Desse orter som drifva mycken bergverks och annan rörelse, hafva varit lidande genom dryga for- löner, vid utförsel af tilverkningar, och återhämtning af förnödenheter. Deras landforor hafva ofta blifvit hindrade, af ohjelpsama vintrar, svårt vägelag, m. m. Transporten til sjöss måste således skaffa flere fördelar; helst det här ankommer på en Fart af mer än 20 mil, at räkna til Stockholm, och man vet huru sjöforor äro förmånlige, då det gäller en längre väg.

Förslaget til Båtfart, kunde derföre icke annat än vinna bifall. På K. Bergs Collegii anmälan, befaltes redan år 1776, at nödig undersökning skulle anställas. Järn-Contoiret bestod kostnaden vid alla mätningar, chartor och byggnads förslager. Sjelfva durkfarten skulle sträcka sig ifrån sjön Södra-Barken i Koppar-bergslän, til Strömsholm vid Mälaren. Kostnaden för 25 slussars anläggning, med dammar och vindbryggor, upgafs til 2,440,119 d:r, och för rensningar omkring 70000 d:r, alt kopparmynt. Man vidtog subscriptionsvägen. Konungen försäkrade Subscribenterne, om fyra procents årlig ränta för deras tecknade capitaler, til dess de kunde få upbära sluss-afgifterne; emot den skyldighet å deras sida, at med egen kostnad alt framgent underhålla desse slussar ^[43].

Vid 1777 års slut, var subscriberade summan 1,966,600 d:r kprmt. Man förmodade, at snart få fyllnaden af andre lika nitiske och patriotiske medborgare; ty valdes Directeurer, arbetet börjades, fortsattes följande åren, med den rådighet, drift och framgång, at nu af 25 slussar, äro 18 i det mästa färdige. Flere i det stånd, at de redan blifvit nyttjade.

Directionen försattes emedlertid i en brydsam belägenhet. Sedan ofvannämde summa var tecknad, hade ingen enda subscribent kunnat vinnas. Inga flere medborgare kunde öfvertalas, at blifva deltagare: ehuru de använde kostnader icke märkeligen öfverstigit calculer och förslager, ehuru inga oöfvervinneliga hinder mött ^[44], ehuru mer än två tredjedelar af ett arbete var verkstält, hvilket fullbordat, måste i flere hänseenden blifva för Interessenterne fördelaktigt.

Detta nyttiga och tidehvarfvet hedrande Verk, hade afstadnat, om icke den Herren, som Stockholm vördar såsom styresman, och Directionen såsom ordförande, hade funnit utvägar. Genom hans driftiga nit och gällande förord, förmåddes hufvudstadens borgerskap, at lämna slussverket ett lån af 288,000 dr. kprmt, på 5 års tid, emot fyra procent, hvarpå afbetalning kan ske medelst fournerande af kalk ^[45] och huggen Granit, til stadens byggnader. Åtskillige personer upeldades at vidare anskaffa medel til arbetets fortgång ^[46]. Men för dess fullbordande hade ännu mött svårigheter, om icke Kongl. Maj:t med ytterligare huldhet omfattat detta Verk, och genom nådigt Rescript försäkrat Delägarne, at för utgifne penningar njuta fyra procent, och detta ända til dess slussafgifterne blifva häremot svarande. Då Actierne således vunnit ett stadgat värde, och deras innehafvare, nu mera icke gärna kunna stadna i förlägenhet för penninge-tilgång; då Interessenterne berömligen åtagit sig, at ännu ytterligare, på 3:ne år, tilskjuta femtio procent af deras subscriptions summor, kan arbetets fullbordan icke uteblifva: helst då en Person dervid äger närmaste inseende ^[47], som med sällsynta insigter förenar en sällsynt drift i verkställighet.

Mälaren får således en öpen gemenskap med flere orter, hvilka härigenom vinna mycken lättnad och beqvämlighet i sina rörelser. Mälaren som i anseende til sit förträffeliga läge, är den förnämsta insjö i Sverige, borde och kunde med flere sjöar förenas. Mälarens Lås är Stockholm, säger gamla Rimkrönikan.

Then Siö är godh, iag säger för hwij - - -

* * *

Detta om Mälaren.

Mit utkast är ofullkomligt. Jag vet det. Det är så mycket, som hade bordt närmare beskrifvas! Utan tvifvel. Men för det närvarande kunna flere uplysningar icke lämnas. Multa sciens omisi, multa invitus peccavi.

Man lärer i denna berättelse, finna åtskilliga vigtiga påminnelser, uti allmänna och enskildta hushållningen. De äro anförde i den tanka, at något betydeligt snille, någon ädelmodig och driftig själ, skulle upeldas til en ny ifver, at söka hjelp för våra många brister - - - I denna öfvertygelse har jag skrifvit. När den öfvergifver mig, skrifver jag aldrig mer.

1. Den var upbygd af K. Gustaf I. Hans Son, Carl IX, höll der år 1596 ett möte, med Borgerskapet ifrån Arboga och Köping samt Allmogen af närmaste härader.
2. Något är redan anfört, s. 76, 106—111.
3. Tilförne ansågs Upsala-humle jämngod med den Brunsvigska. — Humlegårdsskötselen vid Mälaren, idkades fordom med större flit än nu sker. Vid Kongsgården Wänngarn, hvarifrån den vördnadsvärda Drottning Disa säges härstamma, var ända til vår tid en förträffelig humlegård, af hela 12 tunnelands vidd.
4. Takpann-slageri är inrättat på Ragnildsborg, en holme vid Lina-sund. Der finnas lämningar af grundvalar til ett slott. Man tror, at Inge Halftanssons Drottn. Ragnild, omkring år 1100, här bodt. Hon, som skall hafva bygt S. Teljes Kyrka och der ligger begrafven, som besökte Jerusalem, fick namn af Helig, blef ortens Patronessa, hvars bild stadens sigill upvisar. Herr Canc. Rådet von Engeström har underrättat mig härom — Nära staden är St. Ragnilds Källa. Ett gammalt offerställe.
5. Man vill ej omtala hvad som skedt i äldre tider; men at en liten Rysk Galere-flotta år 1719, utan motstånd af en har stående Svensk troupp, lämnades all ledighet, at tränga sig in uti Igelsta-viken, och upbränna staden, är värdt at anmärkas.
6. Sid. 48 til och med 53.
7. Enligt den af Herr Lector Haggren lämnade berättelse.
8. Enligt Herr Direct. Hülphers beskrifning. Således rättas, hvad s. 49 blifvit orätt anfört. — Det är en glädje, at få och kunna gifva goda rättelser.
9. Apothekare kunna från Strängnäs blifva försedde med Gallbär (Bryonia alba), som der växa öfverflödigt, på sjelfva gatorna. Invånarne kunna likväl göra sig bättre nytta af denna vämjeliga växt, om rötterna soltorkas och sönderstötas, då de gifva ett mjöl-ämne, som i stället för hvete kan med all nytta brukas til puder och stärkelse. Jag ville i detta hänseende önska, at någon i Strängnäs anlade plantage, af denna Frankrikes Navet du diable. Det skulle löna mödan. Utomkring stengärdesgårdar, planteras växten med all fördel.
10. Dess torn har ofta varit ett mål för åskans våldsamheter. Nu är en electrisk Ledare der inrättad. En omtanka som hedrar Venerandum Consistorium.
11. Eller Köpingar, som i början icke hade sina ständige borgare och egen stadsrätt.
12. I synnerhet den märkvärdiga riksdagen år 1527, då genom Klostergodsens tilärkännande, Kronan bekom 20,000 gårdar med deras räntor.
13. Se ofvanföre sid. 76.
14. Ännu visas vid Staden ett ställe, der en Offer-lund varit. Gamla traditioner säga, at Västmanlänningarne, fordom, voro såsom Örnar, altid färdige til strids, hvarföre Arboga tagit uti sit vapen en Örn med utsträkta vingar.
15. Den har namn af Brattberget, och sträcker sig ifrån Nerike til Kongsör och Torpa socken.
16. Se ofvanföre sid. - - -
17. Se ofvanföre sid. 76.
18. Vid Strö, en fjerdedels mil norr ut, har varit en gammal Konunga-gård. På södra sidan visas en stor Tingshög, der lag blifvit skipad. Icke långt derifrån var en offer-källa. Köpings Hus eller Slott, som af Birger Jarl befästades, blef förstördt af Engelbrecht, vid samma tid som Västerås-slott äröfrades.
19. Köping bygger sjelf sine fartyg, äfven som Arboga.
20. Se ofvanföre sid. 76.
21. Här hade K. Carl XI. låtit anlägga en så ansenlig humle-gård, at dess afkastning kunnat räknas til 18 eller 20 skeppund årligen.
22. Hvarföre tillåtes mjöldammet i våra qvarnar onyttigt bortdofta, då det genom viss inrättning kunde så lätt upfångas?
23. Enligt Herr Borgm. J. F. Biörnströms meddelte underrättelse.
24. I synnerhet på 1600:talet, hvarom Herr K. Exped. Secret. Ellers underrättat mig. Af samma goda hand har jag fått, hvad angående de andre städers privilegier blifvit nämt.
25. Se ofvanföre sid. 60.
26. Af framl. BruksInsp. A. Fahlberg.
27. Stadens privilegier utfärdades af K. Carl IX, år 1605.
28. Sex koppar-pumpar gifva 800,000 kannor vatten om dagen.
29. Staden äger 3 donerade hemman, hvilka sägas bestå af 61 tunl. åker och upodling, skattfri. Se D. Hülphers Saml.
30. Se ofvanföre s. 312.
31. Til ex. Västerås gurkor och hafregryn, Arbogas kringlor, Torshällas limpor, Enköpings kålfrön, o. s. v. Små ting böra icke räknas för små, när en myckenhet deraf kan åstadkommas.
32. Af Herr Commerce-Rådet Westberg.
33. Ifrån 1751 til 1780 äro 2815 utländska Får inkomne.
34. Både under hedniska och påfviska tiden — Präster och Munkar, altid älskare af sötsaker och födande rätter, upmuntrade Biskötsel med mycken ifver. Mycket vax, så väl som talg, consumerades til folkets Kyndersmässo-ljus, halleluja-ljus, christninga-ljus, brude-ljus och Kyrkogångs ljus, hvarmed de onde andar skulle fördrifvas.
35. Början skedde af Pr. Lostbom, sedan af Herrar Ihre, Lock, Funck, Rudbeck, Bergman, Broberg, Amnell.
36. Det är Herr Tham af Dagsnäs, som sagt det.
37. Hvarom Herr Revis. Secr. och R. Kinninmundt underrättat mig.
38. Art. Arrende, i N. Sv. Econom. Dictionn. lämnar i detta ämne tilräckelig uplysning.
39. Pr. Ol. Rudbeck var ägare af de senare. Genom Kgl. Br. d. 21 Nov. 1668, updrogs honom at utstaka skär och grund i Mälaren, (se Palmskölds Saml.). Kort derefter utgaf han Lacus Meleri inter Stockholmiam et Upsaliam delineatio. Denna sällsynta Charta, finnes bifogad några exemplar af Hervara Sagan, med O. Verelii noter. Sedan Bar. Gripenhielm blef G. Directeur öfver Landtmäteriet, skedde 1686 ordentelig afmätning öfver Mälaren, hvarvid han sjelf lade handen, och upritades derefter den stora och prydeliga charta, som ses i Landtm. Contoiret. Celeberrimä Insulä Biörkö geometrica delineatio per C. Gripenhielm, blef utgifven af Hadorph 1687. Eljest finnes en annan Charta om Biörkö, i Gr. Dahlbergs Verk. Ändteligen utgafs 1739, på prof, en geogr. charta öfver Mälaren, men fick en origtig ställning åt Västra ändan af sjön; ty man litade på de gamlas utsatte polhögder. Förmodeligen är en noggrannare charta, öfver denna märkvärdiga insjö ännu at förvänta. Emedlertid har Ö. D. Marelius gifvit oss en nätt charta, som visar belägenheten af de Östersjöns och Mälarens vikar, som gå närmast til hvarandra. En geogr. charta öfver Sela-Ö, blef af E. Humbla år 1771 utgifven — Om vi en gång kunde få se Physiska chartor öfver Sverige.
40. Norra och Södra vägarna ifrån Stockholm, stöta tilhopa vid Arboga. Den ena går norr om Mälaren, den andra genom Södermanland.
41. Stora stråkvägar ifrån Upland, framlöpa här til bergslagen och flere orter.
42. K. Gustaf den I:s ord på Riksdagen år 1546.
43. Kgl. Resol. af d. 23 Julii 1776.
44. Tvärtom synes som Naturen velat hafva denna båtfart alstrad, i anseende til det betydliga vattendrag ifrån södra Barken, hvilket vid Strömsholm har sit utlopp.
45. Det ansenliga Kalkberg, upfunnit någre 100:de famnar från vattenledningen, och som för Delägarnes räkning behörigen blifvit inmutat, skall i godhet vida öfverträffa den vanliga Gotlands kalken.
46. I synnerhet Hr. Revis. Secr. af Uglas och Hr. BruksPatr. Barchæus.
47. Hr. Directeur Ulfström.