Bland alperna

←  Sultanen

Samlade skrifter Tankar och teckningar av Verner von Heidenstam Bland alperna

En grav på landet  →

Bland alperna.

I.

Gudsmodersbilden i Einsiedeln.

För litet mer än tusen år sedan levde den helige Meinrad av Hohenzollern. Redan i sina bästa år drog han sig undan till Finsterwald vid Zürichersjön och bodde där som eremit, medan hans hår grånade och hans ansikte fårades. Dagligen kommo vallfärdande för att se och höra den fromme mannen, och Hildegard, en abbedissa i Zürich, skänkte honom en gudsmodersbild. Denna bild var praktfullt klädd, men så väl Ouds moders huvud som Kristusbarnets var svart.

År 861 blev den helige Meinrad mördad av två män, som hoppades finna dyrbarheter i hans koja. Besvikna i denna förväntan flydde de från stället strax efter blodsdådet. Två korpar, som den helige Meinrad tämt, förföljde dem emellertid under ursinnigt kraxande ända in på Zürichs gator. De båda banditerna blevo fasttagna, bekände och avrättades. Med tiden upprättades ett kloster på den mark, där den helige Meinrad fallit för deras yxor. Detta kloster fick namnet Einsiedeln, och den svarta gudsmodersbilden blev klostrets förnämsta relik.

När klosterkyrkan skulle invigas år 948, hördes natten före högtidsdagen sång av änglar, som noga följande prästernas ritual och på förhand själva vigde kyrkan. Sedan påven Leo VIII i en bulla förklarat, att någon vidare invigning icke vore av nöden, alldenstund himmelen själv helgat kyrkan, blev den 14 september, årsdagen av änglainvigningen, klostrets högtidsdag.

På denna dag samlas i Einsiedeln vallfärdande från Schweiz, Frankrike och Italien. Man beräknar, att årligen etthundrafemtiotusen böja knä för den om en praktfullt utstyrd negerhustru erinrande gudsmodersbilden.

Vid Wädensweil lämnade jag Zürichersjöns ångare och fortsatte med bantåget, som långsamt och pustande strävar uppför backarna mot Einsiedelns avlägsna, högt belägna alpdal.

Hösten är inne, vinet är skördat, och på avstånd glimmar bergens friska snö i den kalla, genomskinliga luften. I djupet blånar Zürichersjön, och längs vattnet synas husen och kyrkorna som punkter och streck. Stranden liknar en buktande, med slarvig handstil skriven rad. Ett stycke ut på vattenytan, på det blåvita papperet har den slarviga handen dragit ett snett tankstreck. Det är den långsträckta ön Ufnau. Det var på denna ö von Hutten dolde sig för sina fiender, men redan fjorton dagar efter sin ankomst upphanns av allas vår fiende döden. Han blev jordad på öns oansenliga, lilla kyrkogård, men ingen känner närmare stället där han vilar.

Höga, barrskogsbevuxna kullar stänga snart utsikten, och inom en timme är jag i Einsiedeln.

Min uppmärksamhet fängslas genast vid ankomsten av den väldiga klosterbyggnaden med dess huslängor, flyglar, murar och gårdar. Den nuvarande klosterkyrkan, från vars två torn tretton klockor slunga sina klara malmtoner mot alpstuporna, är uppförd i förra seklets början i sa kallad romersk stil.

Framför den breda trappan, som leder upp till kyrkans tre portar, reser sig en präktig brunn i form av ett tempel. Det är av svart marmor och krönes överst av gyllne krona, sol och halvmåne. På båda sidor om platsen löpa arkader. De sträcka sig ned mot staden som två armar, som en öppen famn. Man tycker sig stå på en piazza i Rom, och man förvånas över att landskapets höjder bära granar i stället för pinjer.

Vid inträdet i kyrkan häpnar man. Vilket virrvarr av glitter och färg, av bilder, lampor och ljuskronor! Det skiner av förgyllningar, guldkärl, pärlor och ädelstenar. Dyrbara föremål av alla möjliga slag äro sammangyttrade på de sexton altarena, och ur det med målningar och sirat överlastade taket faller liksom en strålglans över de skulpterade korstolarnas änglar och helgonbilder, över högaltarets rikt snidade tabernakel, över den prunkande predikstolen och abbéns guldkarmade purpurtron. Inne i sidokapellens altarebord ligga bakom glasrutor martyrers lik med svärd och palmkvist, liksom man brukade jorda dem i katakomberna. De äro iförda dräkter av guldstickad blå eller mörkröd sammet. Deras huvuden äro överdragna med vitt siden, och i ögon och näshålor äro anbragta guldbroderier med pärlor eller små lysande stenar.

På ett altare vilar i den eviga lampans matta belysning ett med vitt siden överdraget huvud utan kropp. I de två ögonhålorna brinna två stora smaragder med grönvit glans som en panters ögon.

Muntert verkar mitt i denna guldsmyckade gravstad en målning, som framställer Amor med pil och båge och skälmen i ögat, ehuru hotad av det ris, som kyskheten höjer med en gammal tants stränga värdighet. Tavlan syftar emellertid också den på ett helgon. Den är en pik åt den helige Benedictus, som för att slå bort de tankar, som Amor viskat i hans öra, fick den kloka tanken att rulla sig på törnen.

För att förstå den ohycklade andakt, med vilken de vallfärdande betrakta de multnande relikerna, måste man besinna, att dessa människor redan från skolbänken fått noga kännedom om ifrågavarande helgons liv och betydelse. Helgonsägnerna äro för dem, vad världshistoriens anekdoter och sagor äro för oss. Då någon pekar på ett altare och säger: där vilar den heliga romarinnan Charitosa och där den heliga Candida, nicka de lika förstående som vi skulle göra, om någon sade oss: där vilar Spartacus och här ligga Romulus och Remus.

Inne i kyrkan mitt för huvudingången reser sig ett fristående kapell av svart och gråådrig marmor. Här stå vi framför Einsiedelns förnämsta helgedom, de vallfärdandes mål. Bakom kapellets gallergrindar skymtar otydligt och mystiskt i skenet från tre silverlampor Guds moders svarta bild, omgiven av silverhjärtan, gyllne skyar och strålar. Hon är klädd i styft silverbrokad. På sin vänstra arm håller hon det svarta Kristusbarnet, på sin högra en blomsterkvast och på hennes änne glittrar en krona av guld och stora ädelstenar. Hon förefaller som en madonna, enkom skulpterad för negrer. Det ligger något av indisk avgudabild i hela hennes gestalt, och rökelsekarens doft erinrar om lukten i Orientens kryddbasarer.

Det är hon, som behärskar klostret och hela trakten. Det är till hennes nåd, som de bedjande vädja i sina bekymmer. Det är hon, som årligen genom nya underverk lockar dessa tusen och tusen vallfärdande till Einsiedeln. På kyrkans vägg hänga kryckor, käppar och av papper klippta armar eller ben till erinran om de vanföra stackare, som hon botat. En mängd små oljefärgstavlor förhärliga hennes makt och barmhärtighet. En duk visar oss en sjukling på sjukhuset, vilken, då ingen förmått bota honom, slutligen anropar hennes hjälp. Som en ande i Tusen och en natt stiger hon fram ur sjukhusets vägg, och hennes milda, moderliga blick återskänker hälsan åt den lidande. En annan duk visar oss staden Ueberlingen, bombarderad av svenskarna. Med en skicklig lawntennisspelerskas färdighet parerar hon bomberna, skyddande det hus, under vars tak hela familjen på knä åkallar hennes bistånd.

Men det är ej blott över Europa, som hon sträcker sin räddande hand. Långt ute på världshaven anropa drunknande i skeppsbrottets ögonblick hennes namn, och frälsta vallfärda de till Eisiedeln för att tacksamt uppsätta en votivtavla i hennes kyrka.

Det är ej endast obelästa och fattiga pilgrimer och hennes i svart klädda munkar, som prisa hennes under och ära henne. Det är en otalig mängd av framstående personligheter, allt från medeltidens kejsare till Goethe, som stått öga mot öga med henne. I klostrets stora sal hava Europas nu regerande kejsare låtit uppsätta sina och sin familjs porträtt. Hela denna lysande skara av kejserliga högheter bildar hennes stab. Ur kyrkans kupol nedhänger en smakfull, ofantlig ljuskrona av förgylld koppar. Bokstäver i glänsande emalj berätta, att den är en skänk av Napoleon III. Då han stod på sitt livs och sin makts middagshöjd, förärade han den till henne i hågkomst av den dag, då han, ännu ett barn, vallfärdade till Einsiedeln med sin moder. Han hängde alltså denna kolossala ljuskrona över hennes huvud, men dessförinnan hade hon till lön för hans vallfärd krönt hans huvud med en krona, som visserligen var vida mindre, men som redan från hans gossår varit hans längtans högsta mål: Frankrikes kejsarkrona. Så hyllas hon, och så belönar hon.

Hela det lilla samhälle, som småningom vuxit upp utanför hennes kyrkas tröskel, skänker hon det dagliga brödet. Hela ortens affärsverksamhet rör sig kring hennes rykte, som ett hjul kring sin axel.

Arkaderna utanför kyrkan äro egentligen endast basarer, fulla av varustånd. Om jag säger, att dessa varustånd uppgå till ett antal av hundrade, tror jag knappast att det är överdrivet.

På högtidsdagarna utvecklas här en livlig kommers, som kommer hela festen att likna en stor, brokig, kosmopolitisk marknad. Ena stunden ringa klockorna, och negermadonnans munkar tåga ut med standar och ljus. Andra stunden är hela kyrkplatsen fylld till trängsel av köpslående och prutande människor. Där säljas relikkapslar, medaljer, krucifix och vaxbilder. Där utbjudas radband av glas, trä, kokos, pärlemor, agat eller korall. Där kunna vi skaffa oss bönböcker i pärmar av läder, elfenben, sköldpadd, horn, pärlemor, silkessammet eller simpelt patentsammet. Där finnas kyrkliga hänglampor, ljusstakar och rökelsekar till ett pris av några francs eller till fem eller tio louisdorers värde.

Även på de tider av året, då ingen högtid samlar främlingar kring hennes kapell, är hela staden en enda stor försäljningslokal för kyrkliga artiklar. Alla bodfönster äro fulla av helgonbilder, lampor, bönböcker och radband. Hos bokhandlarna synes endast teologiska skrifter, andaktsböcker och uppsatser om henne, hennes makt och hennes under.

Hela staden bär prägel av att vara en vallfartsort. En Kristusstaty möter oss några steg från bangården. Uppe på en höjd tronar madonnans bild på en hög pelare. Då vi uppsöka ett hotell, kunna vi välja mellan De tre konungarnas eller Hotell S:t Johannes. Behagar oss intet av dessa, kunna vi gå till S:ta Katarina eller till S:t Josef. I nödfall återstår oss Pilgrimernas hotell eller också Svarta korset. Mitt bland dessa hotell med religiösa namn, mitt framför den breda trappan upp till kyrkan, lyser Hotell Påfågeln, som en kasperteater mellan bönkapell, som en demimondedam mellan nunnor.

Då vi sitta till bords, svävar samtalet endast om religiösa ämnen, och på vinflaskans etikett synas kyrkliga sinnebilder.

När vi slutligen lämna Einsiedeln bakom oss och kasta en blick i vår nattsäck, upptäcka vi, att papperet kring vår matsäckssmörgås är fulltryckt med latinska böner. Omslagspapperet kring den vackra hänglampan, som vi köpt till ett minne, bär gudsmodersbilden. Papperet, som är virat kring lampans röda glas, innehåller en berättelse om den helige Petrus’ vistelse i Rom.

Sådant är Einsiedeln, detta schweiziska Mecka.

Utan bekymmer för sin framtid tronar Guds moder, rödaktigt belyst, i sin marmorsvarta cella. Hennes makt har tiden ej förmått rubba. Den vilar på hennes mildhet och hjälpsamhet. Hon straffar icke sina fiender, utan hon förlåter dem. Då under revolutionstiden hennes kyrka plundrades och hennes kapell jämnades med golvet, hämnades hon icke på våldsverkarna, likasom S:te Genèvieve i Paris, vilken slog den arm med lamhet, som vidrörde henne. Undergivet flydde hon till Tyrolen, buren av sina hängivna munkar, för att, då stormen lagt sig, återvända, kringjublad, hälsad som traktens välgörarinna och drottning.

Hennes sparbössa klingar som en rostig klocka, medan den mottager allmosor, som skola underhålla hennes hus och utestänga samtidens skepticism.

Var morgon klockan fyra läses en mässa framför hennes altare. När rökelsens sakta buktande strimmor beslöja henne, är det, som om hennes mörka anlete finge liv och ögonlocken darrade. Var afton efter vesper sjunges ett Salve Regina till en mild och rörande melodi från elfte århundradet. Det är, som fylldes kyrkan av ekon från en tid, som vi ej längre förstå, men som gudsmodersbilden i okuvlig iver ännu till det sista försvarar med sina under, sitt världsrykte och sin rikedom.

II.

Över Splügen.

Då hästarna äntligen blivit förspända och släden står färdig framför posthotellet i Thusis, lider det redan mot aftonen. Staden ligger Schweiziskt smågemytligt och stilla med snö på tak och fönsterbleck. Gumman, som med två skvalpande ämbar begiver sig till sin svingård, påstås vara ägarinna till flera hundra tusen francs, och hennes dotter, vars hemgift alltså kunde förgylla en greves vapensköld, tvekar icke att för en visad tjänst mottaga några nickelmynt i drickspengar. Inne vid posthotellets långbord sitter en domare med en mugg öl och en lång cigarr.

— Vid en process med en engelsman och någon annan utländing ger jag alltid engelsmannen orätt, säger domaren. Vid en process mellan en utländing och en schweizare ger jag alltid utlänningen orätt.

— Men det är ju icke riktigt av er, invänder man.

— Icke riktigt! Infödingarna hava valt mig, och om de finna domen orättvis, kunna de avsätta mig.

Därefter blinkar han klipskt med det ena ögat och beskriver i torroliga ordalag traktens patriarkaliska rättskipning. Han berättar, huruledes uppe i Davos nycklarna till häktet förvaras av skänkjungfrun på rådhuskällaren.

Det är emellertid nödvändigt att skynda med avfärden, ty färgen på Graubündens snötoppar angiver redan, att solnedgången är nära. I bottnen på den citrongula släden lägges en bleckcylinder med hett vatten. Man inlindas i filtar och fällar ända upp till ögonen, och fotsacken, som icke är av läder, utan av svartmålat trä, fälles igen som locket på en låda. De rykande, stora hästarna spänna hovarna i isgatan, och små kulor av snö glittra i raggen kring deras ben. Vägen höjer sig raskt mot det beryktade passet Via Mala, som öppnar sig som en mörk port med dörrträn på ettusen sexhundra fot.

En fuktig kyla och ett ihåligt buller möta oss genast, då släden glider in i passets skugga. Kalkstensväggarna skjuta fram i profil som skarpt skurna kulisser. De luta över vägen med svävande klippor och upprivna hängande trädrötter, liksom vore hela passet färdigt att sammanstörta. De stiga tvärbrant i höjden utan mossor, utan buskar, utan någon som helst växtlighet, endast överdragna med ett blåaktigt silverflor av is. De äro stundom skurna i vassa ytor som huggna med mejsel, stundom urgröpta, en annan gång förvittrade, liksom maskätna. Man erfar en hisnande känsla, icke blott vid en blick ned i bråddjupet bakom vägens bräckliga räckverk, utan även då ögat följer klippväggarnas fåror och rämnor uppåt till den översta randen, som ännu är solbelyst. Vattenfall och fjällbäckar äro frusna och bilda hängande knippen av isstalaktiter, som underifrån mötas av grönaktigt skiftande stalagmiter. Ett band av avgrundsskulptörer tyckes hava uppstigit ur den dånande klyftan och uttömt hela sin hejdlösa fantasis vildhet i formandet av iskolonner, modeller till götiska domkyrkor, förstenade springvatten eller drypande Poseidonhuvuden.

En tunnel har uppförts till skydd mot skredet, men det nedstörtande vattnet har till hälften täckt ljusöppningen med en ruta av is. Tre hundra fot under de bågiga stenbroarna framblänka mellan gråbruna klippstycken och frusna lavar sprutande skum och gröna vågor. Det är Rhen, Hinterrhein, som redan här i sin dystra fjällvagga uppfostras till Grössenwahn. Vägen slingrar in under sneda valv, sprängda genom nedstörtade klippblock, som krönta med krypande martallar och knäckta granar kunna liknas vid äreportar, resta åt djävulen. Om djävulen ville hålla ett tåg som triumfator, skulle han icke välja Via Sacra, utan Via Mala, Han skulle komma just vid denna tiden av dygnet, då skymningen hastigt höjer sig ur de bullrande hålorna som ångor ur en häxkittel, medan ännu ett återsken av solnedgången rödmenar alpstupornas ryggar och nymånen färglöst kallt framlyser mitt över det vilda passet.

Man urskiljer här och var högt uppe mot den mörknande himmelen ståltrådslinor, som äro spända tvärs över hålvägen. På dem fraktas ved och virke över från den ena sidan till den andra.

Vägen blir allt trängre, bullret allt häftigare, skymningen allt djupare. Först efter mer än en dryg timmes färd träda fjällbranterna åt sidan och öppna utsikt över en vidsträckt dal. På höjden ligga ruinerna av borgen La Turr, vars sista innehavare uppförde sig som en Gessler och därför slutligen också fick sin bane av mördarehand. En dag inträdde han i bonden Johann Caldars koja och spottade i soppan, som stod på elden. Då grep honom Johann Caldar lugnt om strupen och kvävde honom genom att doppa hans huvud i den kokande soppan. Därvid ropade bonden: Ät soppan, som du har kryddat! Detta skedde mot mitten av femtonde århundradet och gav signalen till allmän uppresning.

Det är redan stjärnklar natt, då släden stannar utanför värdshuset i Andeer. Häpen över att mitt i frostkalla vintern få en gäst, upplåter värdinnan sitt mest praktfulla rum. Det är emellertid eljes beräknat för högsommaren och är egentligen endast ett slags överbyggd träveranda vid det stora stenhusets gavel. Den outhärdligaste köld intränger genom väggar och golv, och för tjugonde eller trettionde gången i sitt liv tror man sig upptäcka, att man blivit alldeles för gammal för resor. Icke är det något nöje att frysa eller skakas av och an i en trälåda, den må dragas på hjul eller medar! Icke är man lyckligare i afton, då man har sett Via Mala, än i går afton, då man icke hade sett den! Vartill tjänar då allt detta omak? Hur mycket bättre skulle man icke hava det där hemma framför en björkvedsbrasa!

Genom en fängelseaktig korridor begiver man sig ned till källarsalen och äter en middag med parisiska pris, men utan parisiska varor. Biffsteken tyckes stekt i ett talgljus, vinet rött bläck och efterrätten bröd, tuggat av en tandlös gumma, ty hårdare bitar av kanten sticka okrossade fram mellan russinen och sockret. Vid andra ändan av bordet spisa några infödingar samma mat, men tre gånger billigare.

Först följande morgon, då man åter sitter under träfotsacken i den citrongula släden, ter sig resan på nytt i ljusare färger. Det schweiziska höglandet visar sig heller aldrig så storslaget vilt, så överväldigande som just i sin isiga midvintersdräkt. Om sommaren erhåller det ett menlösare drag, som fördärvar stämningen. Det liknar då en Herkules, förklädd till kypare eller, i bästa fall, till en beskedlig herde, som mjölkar kor.

Vägen upp till Splügen har syskontycke med Via Mala, har samma sänkräta, svindlande fjällväggar, samma i djupet sjudande ström, men är rymligare, öppnare, gladare. Vid middagstiden hålles en timmes rast i byn Splügen, som insnöad ligger på bottnen av en ödslig dalsänka. Sedan man på kuskens inrådan ätit och druckit så mycket som möjligt för att bliva varm, fortsattes åter slädfärden i sakta skritt upp mot Splügens snökam. Kusken går bredvid i höga kragstövlar, jodlar och berättar om influensan och skredet. Som han är av rätoromanisk börd, är han dock icke lätt att förstå, och snart tystnar samtalet.

Ännu en stund är vägen kantad av hög granskog och snön ofta korsad av friska rävspår. Men snart har ett tunt bälte av risiga lärkträd genomfarits, och vi befinna oss ovan växtlighetens gräns.

Den djupa snön, som likt sanden på sjöbottnen lagts i långa, buktande vågor av stormen, stiger högt upp kring slädens sidor, och hästarna hava ett tungt arbete. Kölden är pinsamt bitande, och de svarta glasögonen förmå ej helt skydda ögonen mot snöns stickande återstrålning. En vass blåst sveper fram över höjden, men man märker den endast på suset i sina egna öron och på hästarnas fladdrande manar och någon gång även på ett sakta glasaktigt rasslande i de skarfrusna drivorna. Eljes går stormen osynligt över berget; den hittar intet träd att rista, inga flöjlar att svänga runt. Landskapet antager plötsligt nära nog utseende av en lågt kuperad slätt, och över de tröstlösa, i blåsvart molntöcken insvepta snövidderna höja sig endast de vresiga och grovt tillyxade telegrafstolparnas långa led. Inga fåglar kasta sin skugga på drivorna, inga steg knarra, ingen klockringning tillkännagiver någon bys närhet.

Ur dimman framdyker ett ensamt och obebott stenhus, snarare avskräckande än inbjudande. Det är ett skyddshärbärge i händelse av snöstorm, men alla gengångare och gastar, som vår tid jagat i landsflykt, borde här kunna få en fristad på gamla dagar. När byggnaden försvunnit, omgivas vi åter av samma svårmodiga stillhet, samma snöiga ödeland.

Simplon har det måleriska hospitiet med sina gästfria på samma gång blåfrusna och solbrynta munkar, men Splügen har endast sina nakna klippstycken och sin snö. En huggen sten, snarlik en snötäckt gravvård över en förolyckad, kännetecknar just på bergets krön gränsen mellan Schweiz och Italien.

Efter en stund sänker sig vägen mot flera grå stenhus, som ligga kringströdda utefter vägen med kortare eller längre mellanrum. I ett av dem är tullstation; de andra äro skyddshärbärgen, försedda med klockor, vilkas klämtslag vägleda vilsekomna under snöstorm. Det händer, att posten måste stanna i dessa hus flera dygn med slädar, hästar, främlingar och brev. Skafferiets konservburkar bliva då uppbrutna och vinförrådet tömt, medan alla trängas kring brasan och de klagande klämtslagen ljuda ute i snöyran.

Ett stycke nedanför sista skyddshärbärget viker vägen in i långa gallerier, uppförda till skydd mot skredet och erinrande om kasematter. De flesta ljusöppningarna äro överyrda med snö. Det var här, som skredet begrov hela skaror av Macdonalds soldater, då han tågade över Splügen.

Under de gråsvarta molnmassorna, vilkas nedre kanter gulglödgas av kvällssolen, blottas så småningom en djup dalgång, som sträcker sig ända ned till Chiavenna och Lago di Como. Vägen stupar brant och i skarpa vinklar och följer oavbrutet bråddjupets yttersta rand. Kusken svänger sin piska och giver fria tömmar åt hästarna, som sträcka ut i trav, snubblande och snavande. Släden slungas än in mot berget, än ut mot räckverket, och färden går beständigt nedåt kvart efter kvart. Det är som åkte man till jordens medelpunkt. Luften blir mildare, nästan ljum, blåsten saktar av, och snön är ej längre frusen, utan våt. Slutligen hörs ett vasst gnissel under medarna; snön har upphört, och marken ligger bar.

Den öppna, citrongula släden utbytes mot den täckta, men lika citrongula postvagnen. Postiljonen sätter hojtande och klatschande sitt fyrspann i galopp, och åter bär det av utföre — utföre i oändlighet. Barn och lastade åsnor jagas skrämda åt sidorna. Mörkret bryter in, och över de fällda fönstren uppfångar ögat en skymt av vingårdar och lummiga träd. Slutligen rullar den skallrande gigantvagnen in på Chiavennas trånga gator.

Där vimlar av folk, av män i slängkappor och barhuvade kvinnor med korgar och krukor. I de öppna bodarna längs gatan flämta lågorna på de smalfotade mässingslamporna, och månglare i luvor gestikulera framför sina kunder. Genom ett par slutna spjälluckor uttränga toner från ett vevpiano. Balkonger och husrader rusa förbi, och man hinner kasta en blick i upplysta rum, hållna i ljusa färger.

Postvagnen stannar först på torget framför hotellet. Värden låser själv upp vagnsdörren och pekar inbjudande mot den öppna matsalen, vars dukade bord är prytt med friska blommor ur trädgården.

Den frusne resenären, som ännu för några timmar sedan stred med snö och köld uppe på Splügen, inandas nu på Chiavennas torg Italiens egendomliga lukt av sommar och frukt.

---