Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné/678

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  677
Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné

678
679  →
Utgiven 1910


[ 97 ]

678.


M. K. Br.

Min Br. beder mig skrifwa ofta och widlyftigare; men hwar om skall jag skrifwa? skall jag skrifwa om Upsala och wårt academiska wäsende. som nu aldeles är förändrat, at M. Br. ej skulle kienna det, utinam in meliora.[1] Herrarne i stockholm hafwa altid sagt at Professorerne i Upsala arbeta intet, de nämligen som ej förstådt at det woro annat läsa än en timma, än sitta en förmiddag Assessor. De som ment at lärdom skakas utur armen som et cornu copiæ. En Professor utan ambition kan wähl läsa en timma, ja en hel termin, utan arbete; men Lectionerne och nyttan för de studerande blifwer där äfter; en Professor, som ej kan allestädes mäta diupet af wettenskapen, och wisa huru mycket där uti är upfunnit, han har intet giordt discipelen lärd.

Ifrån Upsala academie tror jag al wij fått flere lärde karlar än ifrån någon ort och academie i Europa. jag har aldrig sedt någon åsna komma där ifrån annor än den, som antingen intet haft något hufwud, äller och ej gifwit sig tid at mogna, utan på 3 à 4 åhr welat lärt sig alt på tyska foten. Men en 8 åhra à 10 åhra student har aldrig gierna slagit felt.

Lätt oss se på de 20 sista åhren huru oförlikneligen hog stegit för wettenskaper hos nationen; så at vulgus nu länge sedan begynt [att icke] förachta lärdom af böcker och academiska [ 98 ]inrättningarne. Ingen nation har på några åhr så högt och hastigt stegit som wår. lätt oss gå igenom alla delar; mon det icke då finnes så? Men hvad är orsak till detta? mon något twång af öfwerheten? nej ingalunda, utan här upkommo några på en gång, som begynte æstimera wettenskaper och deras idkare; at hedra dem, at prisa och berömma dem, at upmuntra dem; en Tessin, en Horleman, en Carl Gyllenborg och ibland småfolket en Triewald[2] och andra. Det är wist at wettenskaperne stigit nu på 20 åhr, mehr än för uht på 200 åhr; och så fort at i aldrig något rike fortare. Men Hollberg säger at det är wähl wist, at wettenskaperne stigit förträffeligen och hastigt i Sverige, men tror och at de så snart lära falla igen, såsom det sker med alla wäxter, som hastigt uprinna, och säger at där är en hållhake i giötiska blodet, som snart nog lärer taga mot; jag har altid undrat hwad denna hållhaken wille säga. om det skulle wara ifwer i religionen, äller invidia suecana. äller hwad, kunne jag aldrig begripa.

Wår academie är nu så förändrad at jag knapt wet om det är den samma, äller om den nu är förwandlad uti ett illustre Gymnasium. ty nu äro desse lagar oss gifne

1. får ingen resa en mihl utom staden, utom venia Cancellarii.

2. om någor förhindras en dag, skall han betala 6 plåtar.

3. om någor begynner en dag senare än terminen är utsatt, plichte ett ½ quartals lön.

4. continuera lectionerne ifrån jan. 28 till jun. 23, från sept. 1 till dec. 20.

5. uprächna studiosos, notera absentes.

6. examinera auditores.

7. gifwa hwar månad specification på hwad man läsit hwario månad.

8. ej utgifwa någon tractat utom lands wid 1,000 dlr Sölf:ms böter.[3]

således blifwer mera swårt at mera få respirera, utan måste bogen wara spänd hela åhret. det som förut skedde med nöje, fruchtar jag framdeles lärer ske med mera twång; straxt är den rätta finis bruten. Blifwer en ohuga för Professoren, är han sedermera ej wärd en styfwer. genom hog och æmulation kunna Näktergalarne quittra sig till döds, si Plinio credas.[4] En märr, som skall med dagelig stryk twingas at gå, wandslächtas oändeligen ifrån en flingande häst. Intet har man drifwit Boerhaven till den högd han gick med stut äller plicht för hwar gång han absenterade sig, utan [ 99 ]med dubbelt lön, för det han war flitig; sedan när han det fick, blef han flitigare, och fick tredubbel lön. har icke skedt lika med Haller i Göttingen?

Men tro intet at jag säger detta för min skull, äller at treskas emot höga öfwerheten; nej, min öfwerhet skall jag troget och underdånigt lyda, så länge en warm bloddroppe är uti mig. fråga alla upsalienses, om någor warit flitigare än jag. jag tråtsar här uti alla mine collegas. så at jag här äfter, subjectus poena,[5] kommer aldrig at läsa så ofta, som jag giorde det tillförene. föruht hade jag en inwärtes påle i kiöttet; nu en utwärtes. förut har det hetat oderunt peccare boni virtutis amore,[6] jag fruchtar nu oderunt peccare mali formidine poenæ.[7]

När wij togo oss e. gr. wid Matsmesso[8] ett par dagar ferier, war wij redan trotte ifrån Augusti månads arbete; och igenom 2 dagars hwila uträttade sedermera långt bättre alt till auditorum förmon. Lät wara at min Bror skulle blifwa twungen at läsa en hehl dag; mon det ej om morgonen går muntert, och mot aftonen trott, med ringa profit.

En Professor, som om morgonen läsit publice en hehl timma, han blifwer där af trott, så at han hela förmiddagen ej kan komma i stånd at arbeta mera för sig; äftermiddagen går lika med private. Lördag i consistorio hela förmiddagen, kanske om onsdagen i minori, äller rationalia, äller inspiciendi;[9] så at han intet mycket kan uträtta för sig sielf. åtminstone ser jag mig här äfter ej kunna wara i stånd at giöra rön och skrifwa som jag giort för uht.

Det war stor skada at ingen academicus kom at sitta i Scholæ deputationen, som fick lägga för ögonen rätta beskaffenheten af en Professors arbete.

när wij fått wår lön förökt,[10] om Hans Kongl. Höghet, för hwilken hwar redelig swänsk hyser den största kiärlek, hade sagt oss, at wij nu skulle täfla med de mäste academier; och at den, som woro flitigast, skulle äga Herrens specielle nåd, hade man fått sedt en annor drift. nu pusta de mäste, at intet stånd i riket är mera twunget än wij, som måste giöra räckenskap för hwar dag, nästan hela åhret. om jag intet ser alt för windt på objectet, så tror jag at först detta blifwer det som förqwäfjer wettenskaperne. tempus dabit.[11] wij läsom nu i distingen, då folk från alla orter besöka oss. wij läsom 2 dagar äfter Rectoratets ombytning. när skola examina stipendiariorum ske? sat multa si sat bene.[12] all stimulus till æmulation är borta. Hade det warit mig ett twång, det jag [ 100 ]arbetat med Hortum, jag hade länge sedan satt upp näsan. jag tror min owän ej skall näka mig, at jag warit flitigare än någor af mine camerader. hwad har jag därföre. jo jag har blifwit benådad med archiaters character, man måste därföre mista 360 dlr årligen,[13] som andra få niuta. jag har sökt innocent at upmuntra ungdomen, och det har lyckats; men det har jag måst betala så dyrt, at ingen ting i min lefnad kostat på mig mera; jag undrar sielf at det ej brutit mig nacken. Hade jag ej familie, hade jag länge sedan resolverat mig at emottaga engelska tillbudet, ehuru litet jag älskar den nationen. men Oxford står mig än i dag öppet.[14] patria ubicumque bene, sed natale dulce.[15]

Nu gifwa mina disciplar uht mitt;[16] jag tror jag resolverar mig at tola det. transeat cum ceteris, at äfterwärden må se hwad jag uthärdat.

Detta bref, som anträffats bland oordnade Linneanska papper i Linnean Societys bibliotek, blef hvarken afslutadt eller afsändt, såsom framgår däraf, att i nästföljande bref samma akademiska förhållanden omtalas och kritiseras, om än mindre utförligt. Otvifvelaktigt är det skrifvet i slutet af Oktober eller början af November 1749. [ 101 ] [ 102 ] [ 103 ]

  1. ​ Gifve Gud till det bättre.
  2. Mårten Triewald, en af Vetenskaps-akademiens stiftare; se bref. 345 not. 1.
  3. ​ Det sista af dessa påbud, hvilket ej direkt eller uteslutande gälde universitetslärare, hade utfärdats af Kgl. Cancellie-Collegium (se bref. 667 not. 5), men alla de andra härledde sig från den på 1740-talet existerande Kgl. Uppfostrings-Commissionen, hvilken genom stränga och minutiösa stadganden trodde sig kunna tvinga såväl professorer som studenter till ökad flit och ordentlighet, hvarigenom äfven kortare studietid skulle vinnas. Dessa stadganden voro emellertid i själfva verket icke nya, utan t. o. m. mycket gamla, men, fastän upprepade gånger förnyade, hade de blifvit alltmer åsidosatta och till sist alldeles bortglömda. Nu blefvo de åter upplifvade och delvis skärpta.

    Sålunda finner man i Carl XI:s bref till kanslern den 28 Febr. 1694 ett eftertryckligt förbud för en professor att »resa ifrån Academien och sina Embetes beställningar med mindre han gifwit Cantzleren och Procantzleren tillkänna och Cantzlerens tillåtelse erhållit.» Detta negligerade stadgande erhöll nu åter gällande kraft. Den, som häraf företrädesvis eller så godt som uteslutande drabbades, var Linné, hvarom hans bland kanslers-handlingarne i Riksarkivet bevarade ansökningar bära vittne. Dylikt tillstånd måste han äfven utverka sig hvarje gång han på befallning af konungen eller drottningen skulle infinna sig på Ulriksdal eller Drottningholm för att ordna och bestämma deras naturalie-samlingar.

    Likaledes voro de stadganden, som påbjödo föreläsningars ordentliga hållande, inga nyheter; sådana hade i långliga tider funnits, men lika länge blifvit öfverträdda. Upprepade gånger gjordes, såsom särskildt Consistorii-protokollen under 1600-talet visa, kraftiga försök att förmå professorerna att härutinnan fullgöra sin skyldighet, men — som det vill synas — med kortvarig framgång. Det hjälpte hvarken, att rektor ålades tillse, att professorerna måtte »in puncto wara tillstädes wid lectionen», eller att »cursorerne skulle observera om lection försummas». Lika litet hjälpte den plikt, som redan då tidtals af försumlige erlades; påbud härom upprepades sedan gång efter annan, men — som det vill synas — fortfarande med ringa påföljd. Sådana plikter blefvo nu åter lagstadgade, men, af allt att döma, blefvo de näppeligen någonsin utkräfda. Hvad Linné beträffar, voro alla dylika hotelser om straff fullständigt obehöfliga, ty under hela sin professorstid meddelade han under offentliga föreläsningar, collegia privata och privatissima, demonstrationer i trädgården och på museum samt botaniska exkursioner (de berömda »herbationes Upsalienses») undervisning i en utsträckning, som är rent af häpnadsväckande.

    Ett annat påbud, som Linné uppenbarligen ansåg vara ett nytt och onödigt påhitt, var afgifvande af månadtliga föreläsnings-diarier. I själfva verket funnos sådana påbjudna redan i förra hälften af 1600-talet. Om detta under årens lopp helt och hållet bortglömts, skulle varit förklarligt, såvida ej påminnelser därom flera gånger blifvit gjorda, t. o. m. så sent som i kanslersbref den 27 Oktober 1720 och 16 Juli 1726; i de månadtliga diarierna skulle professorerna uppgifva, »huru mycket man läsit och förklarat eller huru långt man hwarie termin hindt». De af Linné regelbundet afgifna diarierna finnas i Riksarkivet och lemna ej ovigtiga upplysningar om hans föreläsningsverksamhet och hans lärjungar.

    De ordinarie universitetsferierna voro enligt 1653 års constitutioner trenne, nimligen a) natales Christi (julferier) från Thomæ dag till Trettondag jul (festum Epiphaniæ), b) paschales (påskferier) från palmsöndagen under 14 dagar, och c) caniculares (sommarferier) under 30 dagar. Någon ändring härutinnan skedde ej officielt, men professorer och studenter hjälptes åt att egenmäktigt förlänga dem, hvilket framgår däraf, att kanslern den 11 Februari 1738 i Consistorium framhöll, att »ferierne ej måge förlängas, utan att lectionerne derefter straxt skola anställas; och om ungdomen sig ei infinner, hölt Hans Excellence wärdeligast, at et programma anslås, hwarutinnan förkunnas, det lectionerne utan uppehåll skola fortsättas på de anbefalte tider, men skulle ungdomen ändå efter itereradt anslag ei inställa sig, utan lemna auditoria vacua, så äro likwäl Professores då ursächtade.» Härtill beslöt Consistorium: »Detta skall så skie» — men detta skedde uppenbarligen icke. — Vid jämförelse mellan detta gamla lagstadgande och Kgl. resolutionen af den 29 Augusti 1749, som här af Linné relaterats (dock med utlemnande af 14 dagars ferier vid påsk och pingst), finner man, att i själfva verket ferierna blifvit ej oväsentligt förlängda; däremot blefvo de själftagna ledigheterna förbjudna.

    Påbudet om kontroll öfver åhörarnes ordentliga bevistande af föreläsningarna var likaledes ett gammalt nytt; redan i Carl XI:s bref den 19 December 1695 påbjudes, att hvarje nyår skulle insändas »förteckning på the Studenter, som uti huart Facultet mäst signalera sig genom idkesam studering och et dygdigt comportement.» Det nya, något modifierade stadgandet vållade Linné föga besvär. Hans åhörares antal var nämligen ej sällan så stort, att hela föreläsningstimmar skulle hafva upptagits om upprop blifvit verkstäldt: gagnlösheten däraf visade sig ock vara uppenbar, då talrika åhörare underläto att teckna sina namn på de utlagda listorna — och därför ansåg han sig äga fullgiltigt skäl för att bryta mot påbudet. Liknande var ock förhållandet med de anbefalda förhören, hvilka borde anställas vid terminens slut i tvenne professorers närvaro. Han åtnöjde sig med att någon gång på åhörarelistorna med en * framför namnet utmärka dem, som »giort en ogemen progresse i desse scienser» eller under privata samtal »befunnits wara besynnerligen qwicke i de stycken, jag publice föreläst».

  4. ​ Om man får tro Plinius. Denna uppgift om näktergalarna finnes i C. Plinii secundi majoris Historia naturalis X: 83.
  5. ​ Underkastad straff.
  6. ​ De afsky lagbrott af kärlek till dygd och rätt.
  7. ​ De afsky lagbrott af fruktan för det ondas bestraffande.
  8. ​ Matsmessa = den 25 Februari.
  9. Rationalia = räntekammare-göromål; impicienda = inspektioner, såsom t. ex. brandsyn, besigtning och inventering af vetenskapliga institutioner, akademistallet o. s. v.
  10. ​ Professorernas penninge-lön utgjorde i början af 1700-talet 700 daler s:mt, hvartill kom för några af de äldre inkomsterna af ett prebende-hemman. Då emellertid denna lön, »som i början warit tämmeligen tillräckelig, sedermera genom myntets förhögning samt den der uppå under förra långwariga kriget följande ansenliga stegring i priset på wahrorne fallit till nästan ⅓-dels mindre wärde», beviljades 1731 ett tillskott, motsvarande 50 tunnor spannmål. Det dröjde emellertid ej länge, innan samtliga professorerna i Upsala hos den nyblifne kanslern, kronprinsen Adolf Fredrik, gjorde hemställan om ytterligare löneförhöjning, emedan »de icke allenast icke kunna hafwa sin nödtorfftiga utkomst, utan ock blifwit föranlåtne at fördiupa sig i gäld.» Dessutom uppgafs, »det Academiens inkomster äro med then sorgfällighet blefne förwaltade, at icke allenast wackra och nyttiga inrättningar till studiers befordran blifwit i desse senare tider gjorde, utan ock nog ansenlige besparingar i Academiens Ränte-Cammar förwarade, hwilka då de med god hushållning handhafwas, kunna sätta Academien i det tillstånd, at Staten kan gjöra sig underdånigt hopp om något sine wilkors förbättrande», och att «Academiens inkomster således kunna medgifwa en sådan af Professorerne sökt benådning» — en uppgift, som bjärt strider mot Consistoriets samtidigt afgifna förklaring, att »i anseende til Räntkammarens i thessa senare åren hafde ganska stora utgifter, aldeles ingen tilgång finnes til inrättande af ett Laboratorium Chemicum» (se bref. 647 not. 3). Som emellertid kansleren fann, att »det synes billigt, at de som sittia wid et så mödosamt och answarigt Embete, som underwisnings wärket är, måtte derwid hafwa sin nödtorftiga utkomst», ingick han den 9 Februari 1748 till Kgl. Maj:t med hemställan, att professorerna, bibliotekarien och räntmästaren måtte bekomma en ytterligare tillökning i årslönen af 50 tunnor spannmål. Härtill lemnade Kgl. Maj:t den 10 Maj s. å. sitt bifall, emedan »Wi med särdeles attention altid befrämja det som kan lända Eder Kongl. Höghet till nöje», och emedan nu »sådant kan skie utan at betunga Rikets ordinarie inkomster eller Academiens egen stat derigenom kommer till korta.»
  11. ​ Tiden kommer att utvisa det.
  12. ​ Tillräckligt mycket, om tillräckligt godt?
  13. ​ I Januari 1747 öfverraskades Linné af underrättelsen, att han erhållit titel af kgl. arkiater. Den belåtenhet härmed, som han näppeligen undgick att känna, förminskades i ej ringa mån af den årliga afgift för »characteren», som han var skyldig att erlägga. På därom gjord ansökan blef han dock härifrån befriad och redan betalda afgifter till honom återstälda.
  14. ​ Efter Dileenii död erbjöds at Linné botanices professuren i Oxford.
  15. ​ Fädernesland kan man ha, hvarhelst man har det godt, men fädernebygden är ljuflig.
  16. ​ Afser Linnés misstankar beträffande det bebådade utgifvandet af en Historia animalium (jfr bref. 260, 263 och 265 not 5).