Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Lavater

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Åminnelse-Tal öfver Professoren, Herr Mag. J. P. Sleincour
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Hertzens-Erleichterung, oder Verschiedenes an Verschiedene
Den sunda Filosofien! Den naturliga Sedoläran! och den landtförvista Vantron! m. m.  →


[ 203 ]
RECENSIONER.
[ 204 ] [ 205 ]

Hertzens Erleichterung, oder Verschiedenes an Verschiedene; von Joh. Casp.

Lavater.
St. Gallen, 1784, 12:o.

Det gifves skrifter, som äga märkvärdighet utan att äga ett värde, och som man läser med nyfikenhet, utan att läsa med bifall och aktning. Recensenten nödgas erkänna, att han räknar till deras antal denna närvarande. Visserligen är det en afgjord sak, att en man af snille, välmening och kristendom, är en förtjent man; men skulle en förtjent man ej också kunna vara litet underlig? Skulle man väl kunna taga sig den friheten, att finna en man af snille, välmening och kristendom, i vissa saker besynnerlig ända till åtlöje? Häruppå lärer man, som jag tror, bäst kunna svara, sedan man inhämtat innehållet af denna hjertelättning, detta åtskilligt till åtskilliga. Herr Lavater, som aldrig har litet att säga, lättar sitt hjerta denna gången på hela 358 sidor, registret oberäknadt, och desse åtskillige, till hvilka han skrifver detta åtskilliga, äro korteligen uppräknade: 1) hans vänner; 2) hans läsare, som han efter en lång [ 206 ]erfarenhet skiljer ifrån sina köpare; 3) hans recensenter; 4) hans korrespondenter; 5) de resande, som besöka honom; 6) hans medborgare; 7) hans ovänner; 8) hans församling. Allt angår honom sjelf, hans person, hans skrifter, hans huslefnad, hans lärda missnöjen m. m.; så att denna bok nästan kan anses såsom en liten särskilt uppförd skådeplats, hvaruppå Herr Lavater har den godheten att uppträda och vända sig på alla sidor, för att låta det nyfikna Europa en gång för alla se sig mätt på honom. Man vill till prof anföra ett och annat ställe ur de kapitlen, som angå korrespondenter och resande, efter dessa kapitel egentligen synas författade för de aflägsnare länder och verldsdelar, hvilka ej hafva den lyckan att hysa den märkvärdiga författaren. Han begynner med att dela sina korrespondenter i vanliga och ovanliga; och det tyckes, som han åter delade dessa sednare i brutna och ouppbrutna. Med de ovanliga förstår han sådana, som för första gången skrifva honom till, hvilket synes mig ackurat. Som han alltid betänker, att han en gång skall göra den Högste en sträng räkenskap för hvar rad han skrifvit; så tillåter han sig ock aldrig andra än högst tydliga, högst determinerade begrepp. Han synes nemligen för begriplighetens skull betrakta hela den lärda och nyfikna [ 207 ]verlden såsom en stor cirkel, och sig såsom dess medelpunkt, hvarest alla strålarna från periferien stöta tillsammans. På hvar sida i sin bok påminner han vänner, frågare, besökande, att han (i kraft af denna sin medelpunktliga ställning) är blott en, och de åter månge, oändligen månge. I synnerhet innehåller detta kapitel en slags pedagogi i tio punkter, till deras undervisning, som för första gången skrifva honom till, och som annars icke så lätt kunde veta, huru ett sådant bref bör stiliseras. Dessa äro således de tio budorden, hvilka Lavater likasom från höjden af de schweitziska bergen — och i sanning icke utan att låta sin auktorliga åska åka ett par hvarf — utfärdar för den till honom skrifvande menskligheten. De dela sig sjelfva i tvenne taflor: till hans vanliga och ovanliga korrespondenter. Se här ett litet utdrag i sin naturliga stenstil.

§. 1. "Inga komplimenter, ingen smickrande ingång, inga omsvep. — Man gör mig godt och sig sjelf icke ondt, om man strax i första raden säger: hvad man vill.

§. 2. Vilja något, måste således den, som skrifver mig till — — —

§. 3. — — — den som frågar, (ty han bereder sig att undervisa) fråge kort, enfaldigt, rätt fram, den frågande och befrågade värdigt.

[ 208 ]§. 4. — — — kära skrifvare, icke så många frågor på en gång: jag ber, ber så mycket jag kan."

§. 5 är något positivare. — "Svarar jag icke inom fyra veckor, så svarar jag alldeles intet. Jag finner mig då befogad, att skicka alla bref ifrån samma hand ouppbrutna tillbaka, &c. &c."

De öfriga fem punkter föreskrifva de utvertes skyldigheter i brefvexling, t. ex. att icke skrifva vidlyftigt, icke i otjenligt format, icke ofrankeradt, icke öfversända subskriptionsplaner, avertissementer, manuskripter &c. &c. Men något, som man icke förmodade att finna här, är en upptäckt, som auktor gjort af en stor obekant synd, (einer unerkannten grossen Sünde) som man begår vid brefskrifning. Den består i att skrifva en otydlig hand, eller med blekt bläck. Ett otydligt bref, säger Herr Lavater, är ett svårt brott emot det allmänna kärleksbudet: hvad J icke viljen, att menniskorna skola göra eder etc. Den som icke vet att lefva, ifrar han vidare, måste icke komma i hederligt folks sällskap, och den., som icke kan skrifva en lättläst hand, måste låta bli att skrifva. Detta är förmycket begärt. Låta bli att skrifva! Herr Lavater borde bättre än någon annan veta, att det är omöjligt. Hellre en bok om ingen ting, hellre om sig sjelf! Förbjuda en [ 209 ]författare, och i synnerhet vissa tyska författare att skrifva, det är förbjuda spindeln att väfva, det är beröfva dem näring och näste. Förgäfves sopar ni honom bort ur den ena vinkeln af litteraturens palats; i samma ögonblick pressar han sina körtlar och spinner i den andra. Till sina vanliga korrespondenter skrifver Herr Lavater blott ursäkter för att icke kunna besvara dem alla genast. I detta ögonblick, säger han, då jag skrifver detta, ligga (Gud vet att jag icke ljuger) öfver hundra obesvarade bref ifrån furstar och tiggare (alla utan tvifvel vanliga korrespondenter) för mina ögon. Han ber, han besvär, han bönfaller, gråtande och skrattande, hos dessa sina korrespondenter, att skona honom, och leder dem alla ögonblick tillbaka till den stora aritmetiska sanningen, att han är en, och de många. Men hvad vigtiga, öfverhopande sysslor trycka då den stackars mannen, frågar tilläfventyrs någon medlidande läsare, som ännu icke hunnit att omfattas af den stora Lavateriska aktivitets-hvirfveln? Hvilka andra, än hans arbeten? Hans arbeten: godt! Och hvilka äro då dessa för menskligheten så dyrbara lemningar af hans makalösa snille, utom hans bekanta Fragmenter, och hans Utsigter i evigheten? Jo! tvåhundra Kristeliga Sånger: Böner för alla dagar i året: En Kristelig Handbok: En Kristelig [ 210 ]Kalender (förmodligen till skillnad ifrån de öfriga okristliga): sextio Katekes-psalmer: Abraham och Isaac, Drama (för hvilket hans son en gång skref och tackade honom rätt mycket): Evangelierne och Apostlagerningarne på vers, hvilka han med sin naturliga blygsamhet rekommenderar hos alla älskare af Klopstocks Messias: och ibland oändligen flera af samma art ändteligen hans Pontius Pilatus, eller höjden och djupet af den menskliga visheten och den menskliga dårskapen; eller Gud i smått och menniskan i stort; eller ett andeligt nosce te ipsum; eller allt i allom, eller — eller — eller &c. Oetta är af alla hans snillefoster det, som ligger närmast intill hans hjerta: det är en pust af hans jag; det är andan af hans anda; det är ljuset eller skymningen af hans snille; med ett ord, det är han sjelf. Den som hatar denna bok, säger han, hatar mig; den som älskar densamma, älskar mig. Den som denna bok blott till hälften smakar, honom smakar jag sjelf blott till hälften; men den som denna bok obeskrifligen behagar, han måste vara en hjertans vän af min person; hvari han har fullkomligen rätt: så att aldrig konsubstantialiteten af en författare och dess skrift påtagligare haft rum, än här. Derföre utlåter han sig ock i det följande temligen sakramenterligen derom, att det är ett arbete, fullt [ 211 ]af individualitet, och utan det synbara medium af honom sjelf en ganska oåtnjutelig spis. Herr Lavater är öfvertygad, att han aldrig skrifver en rad, som icke är nyttig, god och framför allt tydlig. Han har ålagt sig inför Gud, att göra sig klara begrepp om allting, hvartill recensenten önskar honom kraft af höjden; men denna bok är skrifven för de sympatetiska själar, så att de öfriga veta hvarefter de rätta sig. Efter de omtalta tio buden för brefväxling i allmanhet följer en liten hustafla för anonyma brefskrifvare, hvari han, korteligen sagdt, förbjuder dem att finna sig löjlig, under straff att aldrig mera blifva upptrutne af hans hand, och hvarest han med en älskvärd uppriktighet förklarar, att han tror sig förtjena respekt. Ändteligen kommer ordningen till de resande, som besöka honom. Han påminner dem alla (öfverraskande hjertans vänner undantagne) att behörigt låta anmäla sig, innan de infinna sig. Han kunde annars just då hålla på att skrifva ett bref, att taga emot eller lemna ut en bok. Kommer någon oanmäld, hotar han att sätta honom vid ett bord, gifva honom något att läsa eller bese, och att för egen del fortfara i sina sysslor eller gå ut. Han vill, att man strax frågar något, och att man, om möjligt är, redan i dörren säger: jag vill gerna tala med eder öfver [ 212 ]följande punkter. Då fråge han (den främmande) ifrån A till Z, och höre upp att fråga, så länge jag svarar, och att svara, så länge jag frågar: och vänte sig ändå på nio frågor ibland tio det släta svaret: jag vet icke; och på den tionde ett kanske. I sanning ett höfligt sätt att bemöta främmande resande, som man stämt till sig på en viss timma alla måndags, tisdags, torsdags och fredagsförmiddagar, och som man uttryckligen föreskrifver, huru de böra tala och fråga, för att omsider icke få annat svar på alltsammans, än kanske, och jag vet icke! Ändteligen påminner han sina främmande att icke göra långa visiter, men att tryggt blifva qvar, när han ber dem bli qvar, och att för all del icke begära hans porträtt vid afskedstagandet, som han lätteligen begriper, att hvar och en fiker efter. Utaf alla de otaliga kopparstick, som man förfärdigat af honom, Lavater, äger han ofta icke mer, än ett enda aftryck qvar af hvarje slag, hvilket, som man lätt finner, han sjelf icke kan umbära till sin hemliga förnöjelse. Under dessa villkor emottager han alla, till och med dem, som blott komma för att betrakta hans verkliga skapnad, hvilken af den, som ensam rätt känner densamma, blifvit utsedd att så mångfaldigt idealiseras och karrikatureras. Att denne ende är vår [ 213 ]Herre, derom kan väl icke tviflas. Men att vår Herre ensam rätt känner Lavaters sanna skapnad, det är förmodligen taladt alldeles i andanom. Till slut följer en slags redogörelse för hans grundsatser och religion, och ändteligen, hvad man knappast skulle föreställa sig, en revision af alltsammans.

Hvad skall man nu säga om att se en författare, som sätter Apostlagerningarne i tyska rim, och som uppfinner nya böner för alla dagar i året, antaga denna ton af stor man, och åt alla sidor utfärda sina orakelsvar? Hvad skall man säga om att se Kapellanen i Zürich, i den inbillade medelpunkten af sitt auktorliga planetsystem, med all kristlig ödmjukhet drömma om hela det lärda Universums attraktion till sig, och. samla alla sina krafter till den deremot svarande repulsion, som han menar att jemvigten fordrar? Men det är icke nog att hafva skrifvit en sådan bok: han ber, han besvär vänner och bekanta att köpa, utlåna, förskänka och på allt sätt utsprida den, liksom han fruktade att icke blifva ett nog allmänt ämne för löjet och skämtsamheten. Recensenten är för sin del färdig (Gud vet att han icke ljuger!) ätt efter begäran skänka bort sitt exemplar, så snart han finner någon, som vill äga det; och han tror sig dermed icke göra ett stort offer. Men någon korrespondent, som kunde hoppas att blifva [ 214 ]uppbruten, och som hade öfverflöd af kristlig kärlek, gjorde väl, att i behagligt format, med ganska läslig hand och ganska svart bläck, utan komplimenter, utan smickrande ingång och i två rader säga Herr Lavater, att man härstädes för hans skrift mycket befarar de stora hajarna i den lärda oceanen, Kryddkrämarne, hvilka ännu, under denna nordligare latitud, äro faslige sväljare af vissa tyska böcker.