Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Bilang

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hertzens-Erleichterung, oder Verschiedenes an Verschiedene
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Den sunda Filosofien! Den naturliga Sedoläran! och den landtförvista Vantron! m. m.
Om Efterhärmning. Fragment af den högre Kritiken  →


[ 215 ]

Den sunda Filosofien! Den naturliga Sedoläran! och den landtförvista Vantron! jemte åtskilliga nyttiga fysiska upptäckter, m. m. Af Joh. Jacob von Bilang, E. C. Kapiten och Riddare. 1:a Delen, 125 sidor 8:o. Stockholm, Cronland, 1792.

Sådan är, med sina riktigt iakttagna utropstecken, den vidtfamnande titeln af ett arbete, hvaraf författaren lofvar oss med hvarje månad fortsättningen, och hvaraf redan två band lemnat bokpressen. Vi inskränke oss här till redogörelsen för det första af dessa, innehållande filosofiska och moraliska reflexioner om uppfostringsverket och den naturliga sedoläran, af J. J. von Bilang, dedicerade till Hans Maj:t Konungen; hvarefter äfven till Hans Kongl. Höghet Hertigen Regenten; likasom också till det urgamla Svenska Folket; äfvensom derjemte till Stockholms Maxime Venerandum Consistorium.

Detta första band utgöres af 4 kapitel, under följande fyra särskilta rubriker, nemligen: 1:o Filosofiska reflexioner öfver Uppfostringsverkets närvarande, beklagansvärda och jemmerfulla belägenhet, jemte förslag till ett nytt, samt endast [ 216 ]på naturliga och förnuftiga grunder inrättadt uppfostringssätt; 2:o Den naturliga sedolärans rätta grundsatser och hufvudstycken, sammanfattade i en så kallad naturlig och sedolärande katekes; 3:o Sjelfva uppfostringssättet, eller grunderne och motiverne till ungdomens uppammande i förenämde naturliga sedolära; 4:o Om grunderna till sedolärans eller de borgerliga dygdernas oafbrutna bibehållande hos ungdomen, sedan de blifvit på förenämde sätt uppfostrade (skulle heta: sedan den blifvit på förenämde sätt uppfostrad).

Sedan författaren, redan uti dedikationen till Svenska Folket, prisat sine landsmän såsom en utmärkt lycklig del af jordens inbyggare, upplyst af sanningens välgörande fackla; sedan han talat om vår nya höga bestämmelse till frihet, vishet och allmän lycksalighet; om skenet af den sol, som hos oss så lifligen bestrålar förnuftets himmel, och om omöjligheten att öka rågan af vårt sällhetsmått genom annat, än önskningar för det oafbrutna fortvarandet af samma lycksalighet, antager han strax i början af sin afhandling uppfostran, såsom den enda lycksalighetskällan för menniskoslägtet och alla samhällen, hvilken han derföre med ett ganska oratoriskt epitet kallar den gudomliga uppfostran. Hvad nu angår [ 217 ]tillämpningen af denna grundsats på vårt så lycksaliga land, så yttrar han sig[1] derom på följande sätt: "Och denna enda källa till ett folkslags lycksalighet, huru är icke den allmänneligen, och nb. i synnerhet i vårt kära fädernesland, vanvårdad, förvänd, onaturlig! Hvilken himmelshög klagan är väl tillräcklig att nog lifligen kunna afskillra dess närvarande jemmerfulla belägenhet! Se hvilket vidunder af mensklighetens nb. yttersta förderf; och hvilken hiskelig qvarlefva, ännu i ett så upplyst tidehvarf, af nb. det grymmaste barbari!!! Måtte långt hellre intet samhälle finnas på jorden, än ett nb. så vanartadt och känslolöst folk emot sitt eget slägte!!!" — Det är sålunda som författaren litet närmare beskrifver denna lyckliga del af jordens inbyggare, hvars sällhetsråge nyss icke kunde ökas genom annat, än önskningar för dess varaktighet. Vi hålle emot hvarandra dessa så olika yttranden, för att gifva åt yngre författare en god spegel af de sällsamma stridigheter, hvartill man genom en obetänksam öfverdrifning så oförmärkt hänföres. Äfven i de ämnen, hvaröfver stridiga omdömen af loford och tadel verkligen kunna till en viss grad fällas, aktar sig en vettig auktor, att ända till en så uppenbar motsägelse utsväfva i någondera.

[ 218 ]Efter denna inledning och några derpå följande allmänna betraktelser kommer författaren till Uppfostringsverket hos oss, sådant det är, och sådant det efter hans mening borde vara. De hos oss vidtagne anstalter finner han i allmanhet högst oförnuftiga. Med häftighet ifrar han emot bruket att låta barnen uppfostras, antingen af egna föräldrar, hvilka han påstår vara merendels sjelfve, mönster af alla laster, ja till en gräselig mängd ökände tjufvar och skälmar, eller att lemna dem till undervisning åt usle och föraktade skolmästare, klockare, spögubbar, läsgummor, likasom till vanliga informatorer. Man kunde härvid göra Herr von Bilang en liten dilemmatisk fråga af följande beskaffenhet: om ni menar med usla och föraktade skolmästare våra vanliga rektorer och kolleger, hvilka, efter offentligen aflagda lärdomsprof, antagas och befullmäktigas till ungdomens undervisning, med hvad rätt kallar ni dem usla och föraktade? — Menar ni åter dermed andra än desse, huru har ni då, vid er himmelshöga klagan öfver svenska uppfostringsverkets jemmerliga tillstånd, och då ni uppräknat såsom ungdomens uppfostrare spögubbar, invalider, läsgummor, m. fl., huru har ni dervid kunnat förgäta att nämna ett ord (annorlunda än tillfälligtvis) om den betydligaste af regeringens anstalter i detta [ 219 ]ämne; om det som med högsta egentlighet förtjenar namn af en riksförfattning — våra allmänna skolor?

Och Herr von Bilang sjelf, hvad nytt medel föreslår nu han i sin vishet till uppfostringsverkets upphjelpande ur dess jemmerliga vanhäfd? — Jo, allmänna skolor. Likväl, man måste tillstå det, med en stark förbättring emot de närvarande. Han vill för det första, att hvart gossbarn öfver hela riket, ifrån grefvens till torparens, må der uppfostras, och det redan ifrån första året af dess lefnad. Den andra hufvudpunkten af hans förslag innehåller, att alla barnen skola kalla hvarandra bröder, på det, tillägger han, att när de sedan i framtiden råka hvarandra, den ena i purpurn, den andra t. ex. vid plogen eller dragkärran, jemlikheten och den förtroliga vänskapen då redan ifrån barnåren må vara dem emellan stadfästad. Ifrån denna skola utesluter Herr von Bilang likväl alla flickebarn, emedan, säger han, de sedermera uppfostras af gossarna.

Nar man eftersinnar den gräseliga mängd skolmästare, som skulle fordras, att ända ifrån andra året handleda hela generationen af ett uppväxande folkslag, och hvilka således, enligt författarens uttryck, redan i barnkammarn, ja redan vid vaggan, skulle begynna utöfningen af deras kall, [ 220 ]studsar man tillbaka af förundran vid hans påstående, att till sådana sysslor inga andra må antagas, än utsökt skicklige och store män. Det blir ett lappri i jemförelse mot detta villkor, hvad han derjemte fordrar, att nemligen alla dessa informatorer skola vara i rang, och, som det tyckes, äfven i lönevillkor, till det minsta Biskopar eller SuperIntendenter. Man skall finna, om man vill gifva sig mödan af en sådan uträkning, att detta väl uttänkta förslag, afmätt efter vår folkstock, förutsätter ingenting mindre än tillgången på vid pass lumpna tjugu till trettio millioner Riksdaler årligen, och dertill ett litet nätt antal af minst etthundratusen utsökt store män. En betydlig del af nationen, man ser det lätteligen, skulle derigenom komma att utgöras af barn och biskopar; ty det är ofelbart, med den ständiga tillsyn daningen af ett två års barn nödvändigt fordrar, (och hvilket, enligt författarens föreskrift, intet ögonblick finge lemnas åt sig sjelft) att en och samma person icke kunde på en gång bevaka fleres uppfostran, eller uppammande, som han ganska välbetänkt uttrycker sig. Den vidsträcktaste befattning, hvartill en sådan biskop eller superintendent synes möjligen kunna dela sig, vore då, att, sittande emellan tvenne vaggor, bestrida uppsynen öfver begge. Hvadan med lätthet också [ 221 ]inses, att rikets uppfostringsverk fordrade efter denna plan ungefärligen ett lika stort antal ammor och biskopar. Men dessa riksammor, eller rikssköterskor, hvad man må kalla dem, hvilka således den mesta tiden komme att hålla biskoparna sällskap, hvarföre glömmas de alldeles af författarens belönande omsorg? Är det rättvist, att i deras både ansvariga och mödosamma kall ingen uppmuntran af heder dem beviljas? Efter den billigaste proportion i verlden, synes dock som dem i det ringaste borde tilläggas anseende af Kapitensfruar, hvilket äfven förträffligen öfverensstämmer med författarens allmänna stora grundsats, att, som han uttrycker sig, excitera ambition.

Hvad nu slutligen angår utvägarne och medlen till kostnadernas bestridande, så utlåter sig författaren ej vidlyftigt derom. Han nämner blott, i förbigående, kollekter, lotterier, och föräldrarnas egne afgifter. Härtill lägger han vidare stamböcker, de förmögnares gåfvor, sammanskott m. m., hvilket i sin riktigt utförda mening lärer vilja säga: gåfvor enligt stamböcker; gåfvor af dem som hafva råd att gifva; och sammanskjutna gåfvor; trenne källor till inkomster, hvilka en mindre drifven man i finans-saker, än författaren, lätteligen skulle taga för en och densamma. I synnerhet beropar han sig på de fordna klostren, [ 222 ]som här funnits. En liten oläglig omständighet, i anseende till dessa sednare, är väl den, att de nu mera ej äro till, och att deras skingrade rikedomar svårligen skulle kunna återsamlas, ehuru trängande behofvet dertill också vore. Men denna invändning förfaller såsom obetydlig genom författarens eget yttrande angående naturen af sitt förslag. Han anser det nemligen sjelf såsom helt och hållit platoniskt; det vill säga, fullkomligen godt annars — blott icke gjordt för att verkställas.

Beträffande den naturliga och sedolärande Katekes, som innehålles i det andra kapitlet, och hvilken författaren oegennyttigt framlägger till antagande vid de allmänna riks-skolor han föreslår, så inskränke vi oss deröfver till endast följande korta anmärkningar.

Vore också detta magra register på dygder och pligter, med det lilla tillagda ordet om deras orsaker och nytta, verkligen både fullständigt och väl indelt; så blir det ändå alltid, utan en omständlig, ja utan en ganska lycklig förklaring, onyttigt för en ålder i saknad af all erfarenhet, all skicklighet att fatta dessa föga sinnliga begrepp. Den nytta, som dermed skulle vinnas, blir då ingen, utan genom den muntlige lärarens gåfvor och lifliga föreställningssätt; i hvilket fall förtjensten deraf äfven blir hans, icke register-skrifvarens. Ty [ 223 ]svårigheten, min Herre, af en god undervisning i sedoläran ligger icke deri, att riktigt minnas namnen på dygder och pligter, utan i konsten att med lefvande drag intrycka deras nödvändighet i lärjungens begrepp och hjerta.

Skall åter ändamålet af denna naturliga katekes vara, att nyttjas såsom en handledning af sjelfva de utsökt store män och biskopar, hvilka böra förrätta undervisningen, så nödgas vi bekänna, att den efter vårt omdöme saknar dertill allt behörigt värde. Vi tro att det icke gifves någon stor man, eller ens rätt och slätt någon biskop, som icke af sig sjelf, och äfven helt oberedd, skulle kunna uppräkna dessa dygder och pligter med ännu långt bättre ordning, än författaren här gjort. En filosofisk indelare t. ex. uppställer icke i motsats emot hvarannan pligterna emot andra menniskor, och pligterna emot samhället. Han påminner sig, att det äro andra menniskor, som utgöra samhället. Han vet, att i hvad samhälle man helst vistas, lefver man således tillika ibland andra menniskor. En filosof sätter icke heller pligterna emot oss sjelfva i sådan ordning som denna: pligten att vara tapper; — pligten att med försigtighet välja hustru; — pligten att akta sig för spelsjukan. — Sådant kallas ej att indela, utan att på höft uppräkna. Än mindre [ 224 ]ålägger han oss att älska och högakta alla andra menniskor, såsom våra förtrognaste vänner. Det går för långt: och författaren bör icke begära sådant. Ännu långt mindre inblandar en filosof i sin så kallade naturliga katekes hela den uppenbarade trosläran. Och ändteligen aldraminst när han talar om Öfverhetens pligt att vara outtröttlig i sitt höga kall, samt i synnerhet att med egna lysande exempel befrämja all slags dygd och medborgerlighet, citerar han i anledning deraf följande verser:

Lorsqu' Auguste buvait, la Pologne étoit ivre;
Lorsque le grand Louis brûla d'un tendre amour,
Paris devint Cythère, et tout suivit la cour &c.

Då författarn i det följande tredje kapitlet företager sig att afhandla hvad han kallar grunderne och motiverne till ungdomens uppammande i förenämde naturliga sedolära, skulle man väl knappt förmoda, att under denna rubrik ingenting annat finna, än den bekanta indelningen af menniskans lefnad i dess fyra åldrar, jemte uppnämnandet af några hos ungdomen vanliga egenskaper och fel, såsom läraktighet eller dumhet, böjlighet eller envishet, o. s. v. Svårt skulle det blifva att häraf dömma hvad begrepp författaren egentligen fäster vid de tvenne orden grunder och [ 225 ]motiver; ty den som känner det minsta af ordens filosofiska bemärkelse, icke kallar han det för en grund eller ett motiv till sedolärans inplantande, att barnen vid en viss ålder äro dumma, vid en annan läraktiga, vid en annan envisa m. m.; medförde också verkligen årens olikhet detta olika förhållande. Men till öfverflöd är äfven ingenting falskare, än denna indelning. Ty hvarken äro barnen till exempel i allmänhet dumma och minneslösa intill sjunde året, men deremot böjliga; eller röjer sig hos dem läraktigheten, sjelfklokheten, lättrogenheten, envisheten, apaktigheten, blott emellan det sjunde och fjortonde; egenskaper dessutom, hvaraf några utesluta de öfriga. Hela barnåldern har denna beskaffenhet af fel och goda böjelser, hvilka icke låta sig efter årtalen på papper indela. En auktor, som äger förråd af verkligt nyttiga saker, uppfyller icke sin bok med denna magra och löjliga grundlighet, som ingenting annat innebär, än de mest triviala saker, framställda på köpet med ett märkligt tillägg af falskhet och förvirring.

På samma sätt som författaren i detta föregående kapitel visat hvad han kallar grunderne och motiverne till den naturliga sedolärans inplantande, går han nu att i det följande fjerde [ 226 ]och sista visa grunderne till dess bibehållande och stadfästelse. Med grunderna förstår han icke heller på detta ställe skälen och de förmående orsakerna; utan de yttre uppmuntringar af ceremonier och belöningar, hvilka han ifrigt och till mångfaldighet yrkar. Vi beklage, att den nödvändiga kortheten icke tillåter oss anföra beskrifningarne på alla dessa offentliga fester och belöningshögtider; dessa hederstecken på hatten, på bröstet och på fingrarne. Han vill till ex., att alla beskedliga gossar vid tjugonde året skola offentligen beskänkas med gullringar af alla bygdens unga flickor, så högre som lägre, till ett tecken, att de förre nu kunna anhålla om de sednares hjertan, och välja sig ibland dem hustrur. Han vill dernäst, att alla beskedliga karlar skola få guldpenningar på bröstet med regentens bild och en inskription af författaren. Man finner, att han ej ser på kostnaden. I ett så väl uppfostradt land skulle naturligtvis hvar karl blifva mycket beskedlig, hvilket gjorde i blott guldringar och guldpenningar åt beskedligt folk redan en betydlig summa; ville man änskönt ej taga ett hvart af dessa hederstecken till högre värde än författarens bok. Han förutsätter således, man ser det väl, ett land, rikare än vårt på ädla metaller, och skrifver på intet sätt för dessa [ 227 ]riksgälds-tider. Men något, som författaren icke förutsätter, är den sanningen, att hederstecken böra vara sällsynta, just för att kunna vara hederstecken; och att ett helt folkslag, prydt med guldpenning på bröstet, något glimrande på hatten och guldring på handen, skulle blifva en lika så löjlig uppmuntran till dygd, som barnsligt påfund af en moralisk skol-stiftare. För vidlyftigt skulle det blifva att här anföra alla författarens öfriga grunder till den naturliga sedolärans bibehållande. En enda deribland kunne vi dock ej lemna alldeles obemäld. Den består uti att gifva riklig karakter och rang åt moraliska egenskaper, likasom åt embeten och stats-förtjenster. Herr von Bilang undrar äfven på, att man icke länge sedan beljent sig af detta sluga påfund. Men som han i sitt arbete hvarken utsätter med hvilka allmänna sysslor och stats-förtjenster den eller den dygden borde hafva lika rang; eller föreslår hvad karakter borde genom en sådan konungens fullmakt tilläggas fliten, troheten, sparsamheten &c; så uppskjute vi att yttra oss öfver detta hans förslag, till dess författaren hunnit utarbeta en sådan moralisk titulatur- och rang-ordning. Vi längte med nyfikenhet att erfara hvad moralisk rang i staten efter detta förslag tillkommer en författare, som [ 228 ]föreslår att taga barnen vid tu års ålder ifrån föräldrarne, för att låta dem efter sin katekes uppfostras; och vill derefter låta utan all undflykt straffa de arma föräldrarne för fel, som begås af deras barn vid en mognare ålder.

När man framställer sig att förbättra ett helt rikes uppfostringsverk; när man skrifver handböcker för ungdomen, och ger undervisningar åt de utsökt store män, som böra väljas till dess uppfostran, synes det ibland annat, som man ägde någon förbindelse att sjelf kunna uttrycka sig på sitt modersmål, om ej fullkomligt väl, dock åtminstone med sammanhang, språkets renhet och en viss grammatisk riktighet. Se här några ställen, som skola utvisa, huruvida auktorn till förbemälte Sunda Filosofi och Naturliga Sedolära känt och uppfyllt denna ganska naturliga förbindelse för auktorer.

Han skrifver pag. 38: — — "medelst den lydnad och tvång till dygden, som de yngre och svagare äro underkastade de äldre och starkare. — pag. 44: intet enda gossbarn, som icke redan vid cirka tu års ålder blifvit skilde ifrån sina föräldrar. — pag. 46: befordra någons nödtorft. — pag. 51: segra öfver afgudar, helgade af tiden, invigde af yppigheten, och offrade [ 229 ]af egennyttan. — pag. 55: skyldigheter, hvartill menniskan af naturens lag är förbunden till. — Han talar pag. 62 om Kristi högst uppenbara födelse af en jungfru för 1793 år sedan. — ibid. om änglar, ämnade att NB. omgifva Gud. — pag. 68 om dygden att umbära sinnliga lustar och sedvanor. — Han yttrar sig pag. 69 sålunda: ty den försigtige lyckas det och vinner snarast, samt hjelper sig alltid bäst ur faran. — Ändteligen bjuder han pag. 76: att icke allenast underlåta att skada andra menniskor, utan fast mera freda och försvara honom." Vi förbigå flere dylika ställen med en mängd oriktiga eller förvridna ord, såsom: vanvettinge, blindvist, gränslolöst, apartig (i stället för apartad eller apaktig), undra sig &c, samt en nästan öfverallt felaktig kommatering, som underhjelpt af skrifsättet orsakar stundom de löjligaste förvillelser.

Vi kunna slutligen ej underlåta, att med några ord anmärka författarens besynnerliga sorgfällighet att ofta inblanda fransyska ord, äfven der, hvarest ej den ringaste nödvändighet dertill tvingat. Således finner man öfverallt i hans arbete sådana uttryck som dessa följande: prevenera om något; — recommendera en flitig lecture; helsans conserverande och bevarande; — occupationer och [ 230 ]förrättningar; estimable näringar; — differenta åldrar; — utesluta exprès; — excitera ambition; reussera i den pointen af Religion att förqväfva ambition. — Hvarföre ej så gerna: att etouffera ambition? så hade ingenting varit svenskt i den meningen mer än att, af och i. Det är väl ej rart att finna personer i det allmänna umgänget, som med flit på detta löjliga sätt bråka och uppspäcka deras modersmål, för att derigenom gifva sig anseende af en slags förnäm vana vid det fransyska språket. Svårligen skulle man likväl kunna misstänka för en sådan fåfänga en man, hos hvilken, både som auktor och ståndsperson, man utan all svårighet förutsätter denna lilla skicklighet. Hade författaren derföre velat i detta språk visa någon särdeles färdighet, så hade han i sin bok dertill funnit långt behörigare tillfällen. Der finnes nästan ej en enda fransysk citation, som ej flödar af stafnings- och andra grammatikaliska fel, omöjliga att undfly ett aldrig så litet språklärdt öga. Se här: l'aire, soit-même (soi-même), savoire, dir, pouvoire, pomp, un exemple qui a de pouvoir &c., fel, så mycket angelägnare att rätta, som de af ett särdeles missöde, dels allesammans inträffa just på sådana ställen, hvarest någon ovisshet i stafsättet vanligen röjer sig hos mindre [ 231 ]kunniga, dels med samma stafning oftare återkomma, till ex. redicule, och isynnerhet ordet Sans-Souci, hvilket åtminstone sex gånger förekommer, alltid stafvadt utan sitt s, nemligen sålunda: San-Souci. — Detta om den första delen af Herr von Bilangs arbete. Om den andra framdeles.



  1. Pag. 31, 32, 34.