Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Sleincour

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tal om Filosofien vid nedläggandet af Presidium i Kongl. VetenskapsAkademien
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Åminnelse-Tal öfver Professoren, Herr Mag. J. P. Sleincour
Hertzens-Erleichterung, oder Verschiedenes an Verschiedene  →


[ 174 ]

ÅMINNELSE-TAL
öfver
Professoren i Moralen och Statsläran vid Kongl. Akademien i Upsala,
Herr Mag.
Johan Peter Sleincour;

hållet i den större Gustavianska Lärosalen i Upsala den 11 November 1786.

Kallad af det här studerande Östgöta Landskap, infinner jag mig på detta rum, för att afbörda dess i tvenne år ouppfyllda förbindelser emot minnet af en landsman och välgörare; emot en af Edert Samfund, J fäder, som här undervisen och danen rikets ungdom; en af Edra lärare, J lycklige ynglingar, som här mognen för ett fosterland, hvilket väntar att stödjas af Edra sonliga armar; med ett ord, emot en af de värdiga lärde, som gagnat och hedrat detta lärosäte: Professoren i Moralen och Statsläran, höglärde och vidtberömde Magister Johan Peter Sleincour.

Om ingenting annat, än en lefnad, utmärkt af lysande värf och uppträden, eller af en lärdom, hvars vidt spridda sken ådragit sig tidehvarfvets uppmärksamma ögon; om, säger jag, inga [ 175 ]andra förtjenster än dessa vore värdiga att upphöjas inför Eder, att förvaras åt efterverlden, så tvekar jag icke att tillstå, J voren då förgäfves samlade på detta rum, och den svaga röst, som nu begär Eder uppmärksamhet, skulle hafva förblifvit lika tyst, lika bortgömd, som det stoft, hvars hvilande minne hon i dag uppväcker. Vår afledne lärare har icke lemnat efter sig dessa yttre vedermälen af sina förtjenster. Större delen af hans lefnad, tillbragt i ett kall, hvars första ändamål är att dana upplysta och dygdiga medborgare, lemnade honom icke nog tid öfrig, eller kanhända icke nog krafter, att arbeta för sitt eget anseende, för det namn i den lärda verlden, hvartill snillets förmåga kunnat annars uppfordra honom: ett namn, som han haft rätt att lofva sig af sina insigter, om han hellre valt att dermed rikta den lärda verlden, än att egna dem åt en ungdom, hvilken fäderneslandet anförtrott åt hans undervisningar.

Näppeligen har någon lärd med mera liknöjdhet än han ansett glansen af ett vidtfrejdadt namn, af den ära, som ett kringflygande rykte hembär åt berömda män. Det är denna ädla förblindelse, jag vet det, som gifvit verlden hjeltar och snillen. Men ibland de talrika exempel af hennes lyckliga ingifvelser, hvaraf tideböckerna [ 176 ]högmodas, ibland de ännu talrikare, som sammanlefnaden allestädes framter, af personer, hvilka ärelystnaden uppjagat ur medelmåttans tysta och fredsamma läge, för att lefva oroliga, obetackade och kanhända slutligen äfven föraktade; är det väl ett ämne ovärdigt filosofens ögonkast, att se en man af insigter och snille söka, utan skryt af vishet, lugnet framför äran, egen tillfredsställelse framför andras beundran, och inskränkt till mensklighetens ursprungliga behof lefva, rik i medelmåttig lycka, utan annan verkningskrets än den stilla undervisningens, utan annat rykte än sina lärjungars vördnad, och utan andra ämnen för sina öfriga omsorger, än sin egen vårdnad och den fattiges. Sådan var Sleincour. Denna menniskans filosofi, J veten det, mine Herrar, är icke lärdomens verk; hon är erfarenhetens och vishetens. J hafven känt den lärde, hvars hufvudyrke hon varit, hvars alla fjät hon ledsagat, hvars lefnad hon förljufvat, och hvars trötta ögon hon med en lindrig hand tillslutit.

På denna teckning af Sleincour, som jag förmodar att de som lefvat med honom skola finna sann och smickerlös, lären J ej vänta Eder, mine Herrar, någon skimrande lefnadsmålning. För vis man att i något söka det ovanliga, har han, mig [ 177 ]vetterligen, icke haft andra öden, än dem han ägt gemensamma med alla akademiska lärare, hvilka, med en mera hemlig än lysande förtjenst, skrida den långsamma befordringsvägen till det slutliga målet för uppoffrad möda och förtärda lifskrafter: en akademisk lärostol. Likaså obesörjd för sitt minne efter döden, som för sitt rykte under lifstiden, har han icke lemnat efter sig någon underrättelse för den, som en lärd nyfikenhet kunde locka att forska i hans enskilta händelser. Och jag tillägger med egen öfvertygelse om hans filosofiska tänkesätt, att om det kunnat bero af hans försorg, skulle, efter den engelska vises önskan, ingen grafsten idag förråda hvar hans mull hvilade.

Det ringa man vet om denna lärare, och som man med möda räddat ur det framfarnas förgätenhet, är mig likväl icke tillåtet att här utlemna. Han föddes i Norrköping på tionde året af detta hundradetal, och uppfostrades vid skolan i Linköping, under mer än vanligt beröm af sina läromästare. De af hans vänner, som ännu minnas honom så långt tillbaka, hafva försäkrat, att han redan som ung man röjde detta förtroende till sin egen tankegåfva, denna lätthet att försvara alla meningar, förenade med detta stilla och ensliga sinnelag, som i framtiden gjorde honom, ibland [ 178 ]de lärde, mera till en klarsynt och vältalig tänkare, än till en systematisk filosof; i det allmänna lefvernet åter till en man, egen i seder och lefnadssätt, men utan all fruktan att synas sällsam, och föga bekymrad om andras omdömen.

Anländ år 1735 till detta Lärosäte, utgaf han innan kort och icke långt efter hvarannan de begge vanliga lärdomsprof, som till Doktorsvärdigheten i Filosofien yrkas af författningarne: det forsta, om stridigheten emellan den allmänna och enskilta lycksaligheten: det sednare, om svårigheten att i filosofiska ämnen hinna till full visshet, utan att antaga de så kallade medfödda begrepp.

Arbeten sådana som dessa, och som de flesta af samma art, äro icke de bevis, J veten det, mine Herrar, hvarefter man alltid med säkerhet afgör en lärd mans förtjenster. Gemenligen författade under de första åren af dess akademiska lefnad, således foster af mera nyligen samlade insigter, än att de ännu skulle hafva hunnit den mognad, som ett djupare eftersinnande, en mångårig läsning och ett af åldern mera skärpt omdöme kunna framdeles medföra, äro de hvad de böra vara, när de vittna hos ynglingen om den uppmärksamhet hvarmed han fattat sina lärares undervisning, hos den unga läraren åter om de insigter han samlat och den urskillning hvarmed [ 179 ]han förstår att föredraga dem. De grundligare insigter, den ännu vidsträcktare urskiljning, som fordras för att utreda hittills oafgjorda frågor, för att befästa en ännu vacklande grundsanning, för att rätta en förvillad tankeflygt, eller för att upptända alldeles nya ljus i vettenskaperna, äro sällan en frukt af våra lärdes första bemödande, och skulle orätt sökas i deras första arbeten, då naturen så sparsamt skänker åt tidehvarfven en Cartesius, filosof redan på sextonde året, en Pascal, matematikus redan i barndomen, eller en Leibnitz, hvars första akademiska läroprof nästan underbart beriktigade ålderstigna juristers kunskaper, och lade grunden till ett förbättradt lärosätt i denna vidlyftiga vettenskap.

De, som läsa vår unga Sleincours filosofiska försök (ty under det namnet böra de här uppgifvas), skola icke förundra sig att der finna åtskilligt, föga tillfredsställande för det mognare besinnandet, och hvaremot filosofiens sednare framsteg lemnat oss vapen i händerna. Då de så kallade medfödda begrepp af honom försvarades, gjorde han intet annat, än böjde sitt eget begrepp under deras myndighet, som varit hans läromästare. Denna Cartesianska sats, upptagen af Leibnitz, skyddad af Wolf, hade hos oss funnit för [ 180 ]berömda lärare i en djupsinnig Rydelius, i en metodisk Wallerius, för att likasom i förbigående öfverändakastas af en ung tänkare, särdeles på en tid, då man i Sverige bättre kände Cantzius och Bulfinger, Wolfs lärjungar, än en Locke och hans efterföljare. Den filosofiska lärdomen ägde ej ännu en Bonnet, en Condillac; hade ännu ej sett försökas att gifva sinnen åt en död stod, och att genom detta sinnrika påfund upplösa våra begrepp i deras första sinnliga beståndsdelar.

Ehuru den unge Sleincour således tycktes vända sin förnämsta böjelse på vettenskaper och filosofiska ämnen, föreställe man sig likväl icke att han i det öfriga, i det som angick de blidare yrken, språken och vältaligheten, försummade att förvärfva sig förtjenster, hvilka ej blott pryda en grundlig tänkare, men äfven oftast gagna hans vettenskap. Fastän filosof och Wolfian, gjorde han likväl aldrig ett med dessa sanningens cyniska älskare, som vägra henne all prydnad af en valdare drägt, och i detta vårdslösade skick framställa henne för allmänhetens ovilja eller förakt. Förnuftigare än flere af dem, hvilkas embetspligt det blifvit att undervisa ungdomen om förnuftets rätta bruk, tänkte han, att då hela naturen talar till våra sinnen, borde filosofien häri rätta sig efter naturen, och förena, tillika med nyttiga [ 181 ]undervisningar, äfven det öfvertalande behag, som, att så må sägas, hågleder dem hos åhöraren och gör att han med nöje omfattar dem. Bestämd i sina grundsatser, men rik i uttryck och full af känsla i deras förklarande, har jag någon gång hört honom i sin lärostol förena en abstrakt tänkares redighet och afgjorda begrepp med den vältaliga utförlighet, som man älskar hos en Gellert. Sleincour var långt ifrån att förkasta snillets och smakens biträde i filosofiska undervisningar. Vi veta så mycket, sade han ofta, som vi behålla i lifliga föreställningar. Också, med undantag af hufvudgrunderne i sin vettenskap, dröjde han sällan vid osinnliga klyftigheter. Det lifliga uttrycket var själen i hans undervisning. Härmed vill jag likväl icke hafva tillagt honom någon öfverträffande förtjenst i vitterheten, någon ovanlig gåfva att gifva en regelbunden skönhet åt sitt föreställningssätt. Vältaligheten var icke hans egentliga förtjenst. Nej; men han ansåg henne åtminstone icke med ett lärdt förakt; han beklagade sig icke, som åtskillige göra, öfver tomheten af hennes rörande målningar, öfver förförelsen af hennes högre känslor och öfver fåfängan af hennes valdare uttryck. Han älskade henne, uppmuntrade henne, och öfverlemnade sitt eget snille, fastän utan omsorg, åt hennes fria och sjelfmanta ingifvelser.

[ 182 ]Född med ett hjefta, danadt för angenäma intryck, med liflighet i känslor, klarhet i fattningsgåfva och ett visst lent behag i sättet att meddela sina egna föreställningar, tillbragte han, ännu mer af böjelse än af ren pligt, större delen af sin ungdom att mer och mer öka bekantskapen med de gamlas mönster i snille och vältalighet. Ur deras skrifter, hvaraf han tidigt genomvandrat de berömdaste, hemtade han, dels en angenäm näring för sitt stilla och känslofulla sinne, dels nyttiga biträden till förädling af egna natursgåfvor. Den kännedom af de gamla språken, af det latinska i synnerhet, som han derigenom förvärfvade sig, gjorde honom innan kort skicklig, att med undervisningar i stilen förtjena de unga studerandes erkänsla. Flera år betjente de sig med fördel af hans hand, till förbättrande af de skriftliga försök, hvarmed ynglingen efter antaget bruk söker sin förkofran i det lärda tungomålet. Ett tungomål, mine Herrar, (må denna anmärkning tillåtas mig) som i våra dagar, ur mer än ett skäl, snarare borde heta känslans och skönhetens, än vettenskapernas språk. Man har öfverflyttat deras förnämsta lärogrunder i de lefvande; de betydligaste upptäckter i konster och vettenskaper tillhöra nyare tider; och de största snillen ibland dessa nyare, de som mest bidragit till [ 183 ]vettenskapernas förkofran och verldens upplysning, hafva merendels, som bekant är, talat i sina skrifter till sina egna landsmäns öra, åtminstone till det lefvande Europa. Clarke och Locke, Mendelsohn och Jakobi, Montesquieu, Buffon, Bonnet, hafva författat sina arbeten på de nu för tiden brukade språk. Redan Descartes och Leibnitz hade vid flera tillfällen gifvit exempel deraf. Men Cicero och Virgilius, Horatius och Livius, skola aldrig kunna uttryckas af något yngre tungomål; skola alltid göra sitt språk oumbärligt för hvar och en, som vill beundra skönheten i sin högsta och renaste bildning. Det är der hon måste, om ej hämtas, denna snillets låga, som uppeldar skalden och talaren, åtminstone näras och renas. Och det var med Greklands och Roms författare, som ödet tycktes vilja upptända den, för att ifrån dem meddelas tidehvarfven, och för att, i trotts af staters hvälfningar och naturens, icke mera utslockna på jorden.

Det är allmänt bekant, hvad okunnigheten eller beqvämligheten invänder mot behofvet af det så kallade lärda tungomålet. Men utom detta språks rikedom på skönheter af alla slag, utom dess starkare nerv i fogningen och dess outösliga förråd af sinnliga behag i uttrycket, skulle våra fattigare och kallare samtidiga språk aldrig halva hunnit den [ 184 ]grad af odling, som de nu äga, aldrig hafva skänkt oss forfattare, som åtminstone haft den äran att täfla med sina romerska mönster, om de änskönt aldrig förmått öfverträffa, eller ens upphinna dem.

Att som sig bör upphöja värdet af detta lyckliga språk, är att med detsamma göra Sleincour den rättvisa, som han äfven i det afseendet förtjenar. J lären påminna Eder, mine Herrar, med hvad förnöjelse vi ofta hört honom, ifrån detta rum, som i dag ljuder af hans saknad, tala till sina lärjungar eller församlade åhörare med ett behag, en rikedom, en flytande tankegåfva, som någon gång bedrog både honom och oss om tiden och förbytte timmar till ögonblick.

I ungdomen torftig och medellös, (hvarföre var denna lott nästan alla utmärkta naturgåfvors?) såg han sig efter vanan nödsakad, att under sin lönlösa tid vid Akademien söka sin bergning igenom bemedlade ynglingars enskilta undervisning. Det må nämnas som ett bevis af den aktning hans insigter och regelbundna lefnad redan då förvärfvat honom, att då den i de allmänna ärenderna på den tiden ansedde Grefve Fredrik Gyllenborg åstundade en handledare för sina unga söner, lemnades, framför andra, företrädet till detta förtroende åt Sleincour. Mer än en af våra mest hedrade medborgare, mer än en af dem, [ 185 ]som nu lysa i Statens embeten, hafva under hans inseende, med heder bevistat detta lärosäte. Och om känslan af egna skulder hos den faderliga läraren kunde göra förlåtligt, att efter män af sådant värde ihågkomma sig sjelf, skulle jag tillägga, att den ofullkomlige talare, hvars röst erkänslan i detta ögonblick uppböjer, tillbragt, äfven han, sina första akademiska år under hans ögon; hämtat ur hans undervisningar, ifrån hans vältaliga mun och af hans lefvande efterdömen, om icke det vettenskapliga värde, hvilket ofta icke beror af läraren att meddela den lärande, åtminstone den välvilja emot likar, den djupa vördnad för all dygd och all sanning, som man ej kände Sleincour utan att med lifligt begär föresätta sig till efterföljd.

Hans akademiska befordringar, först till Amanuens här vid Bibliotheket, vidare till Docens och derifrån till Adjunkt i den Moraliska Verldsvisheten, följde hvarandra, under snart trettio års tid, på betydliga afstånd och likasom med motvilliga steg. Ändteligen förordnades han år 1765 till Professor i Moralen och Statsläran, hvartill han genom sin lärdom och sina tänkesätt så långt tillförene satt sin förtjenst i dagen. Tvistigheter, som här icke böra återkallas, och flere omständigheter, hvilka för nära röra vår tid, för att höra under [ 186 ]dess dom, förbjuda mig att, vid denna märkvärdiga tidepunkt af Professor Sleincours lefnad, framställa honom med alla de fördelar af moraliska insigter och moraliskt uppförande, hvarigenom han utmärkte sig bland medsökande. Den rättvisa är jag likväl skyldig hans minne, och J fäder, som lefven efter honom, med det vitsord skolen J trampa hans mull, att han, otillgänglig för alla låga afsigter, oskicklig till allt lismeri, oförmögen att knyta hemliga snaror för medtäflare, med stela fjät och filosofisk liksinnighet gick sin lycka till mötes. Tilläggen då äfven hvad hans närmare bekanta, hvad de få umgängsvänner kunna besanna, som han tillät att läsa i sin själ; tilläggen, säger jag, att han, långt tillförene bekant med den menskliga naturens svagheter, utan förebråelser förlät och med nöje förglömde de oförrätter man tillfogat honom. Han var, J veten det, för mycket skyddad af sina förtjenster, och fruktade för litet orättvisan, för att hvarken med ifver väpna sig deremot, eller djupt behålla minnet deraf.

Här bekom nu vår framlidne lärde ett vidsträcktare fält för sina egenskaper. Jag åberopar mig hvad redan blifvit sagdt, angående hans undervisningssätt. I sina föreläsningar följde han Puffendorfs och i synnerhet Wolfs skrifter, hvars [ 187 ]geometriska metod han beständigt fortfor att anse såsom den säkraste väg till visshet, och den bästa grundläggning för vettenskaplig kännedom. Man finner lätteligen, huru föga han häri öfverensstämde med sednare tiders filosofer, hvilka, som jag tror, ur goda skäl öfverenskommit att förkasta denna nakna grundlighet, detta rädda, tvungna och ofta bedrägliga bevisningssätt. Det är utan tvifvel en förtjenst, som gifver ära, att uppfinna nya sanningar, att förbättra ett ofullkomligt lärosätt: men det är ännu en annan förtjenst, mindre lysande, men mera oumbärlig vid undervisningen, att med tålamod, begriplighet, ordning, behag, inskärpa de erkända sanningar i lärjungens begrepp, och att sätta hans sinneskrafter i verksamhet, efter hvad metod man helst anser för antaglig. Efter mitt omdöme är det en lärares första ändamål, att dana skickliga och tänkande medborgare; det andra, att fortplanta och befordra den egentliga lärdomen.

Men ehuru Sleincour således, hvad den Wolfianska metoden angår, äfvensom i anseende till sjelfva lärosatserna, alltid förblef vid den mening han ifrån början fattat derom, alltid byggde sina undervisningar på denna filosofs grunder, såg man honom likväl aldrig sträcka sitt nit derföre ända till tvistigheter, eller taga sig deraf anledning att [ 188 ]med sårande tillmälen angripa dem, hvilka bekände sig till ett annat tänkesätt. Han ropade icke i allmänheten, som man för och efter hans tid ofta gjort, att man undergräfde moral och religion, att man förförde ungdomen, och ryckte alla stöd undan sanningen, när man antingen icke beqvämde sig efter hans meningar, eller också (hvilket någon gång hände) genom nya ljus tycktes göra hans insigter mindre gällande. Förbättrad, icke uppblåst af sin filosofi, ansåg han icke den äldre lärdomen, det vill säga sin egen, såsom en vara, hvilken borde hållas vid sitt gamla pris, utan som en vägledande lampa i det mörker som omger oss, väl omöjlig att någonsin förvandla till full dager, men dock tvifvelsutan i stånd att erhålla märkbara tillökningar af klarhet och tjenlighet.

Med dessa tänkesätt gaf han en förödmjukande lexa åt våra lärda kämpare, att urskilja hvar en filosofisk sats egentligen begynner att röra samhället, och hvar han blott rör den lärdes egenkärlek, som försvarar eller bestrider den. Redan vid ännu bibehållna sinneskrafter, såg han här vid lärosätet sin metod öfvergifvas, sina lärogrunder rubbas, och den moraliska filosofien närma sig att antaga ett annat skick. Icke nog, och hvad mest skulle hafva sårat honom, om han äfven [ 189 ]vid aftagande krafter liknat dem i svaghet, som icke uthärda att öfverträffas — han såg, säger jag, begynnelsen fortsättas, och samma vettenskap verkligen bestrålad af nya rikare ljus, eller märkvärdigt ombildad, som han sjelf, med all förtjenst af insigter och mångårigt arbete, icke förmått föra öfver den gräns der Wolf lemnat den. Men det var här, om någonsin annars, som vår värdige Sleincour bevisade sig filosof i gerningarna. Jag kan härom icke åberopa mig ett säkrare vittnesbörd, än den lärarens, som efter honom nu bekläder hans lärostol, och som redan under hans sista år utsågs att dela med honom den embetsbörda, hvilken hans försvagade helsa nekade honom att bära utan biträde. Han skall vittna, jag är säker derom, att hans snälla framsteg i ungdomens förtroende, hans förändrade plan till föreläsningar i vettenskapen, och hans, till betydlig del, icke blott olika metod, men äfven skiljaktiga tänkesätt, aldrig tillslöto honom vägen till sin företrädares umgänge och rådplägningar, aldrig drogo ett moln öfver den gamle tänkarens panna, eller satte en fördold udd i hans uttryck, eller förgiftade hans sällskap igenom en sårad fåfängas hemliga missnöjen.

Han skref, som jag redan anmärkt, sällan, sägom hellre intet, för den lärda allmänheten. [ 190 ]Antingen af brist på en stundom nyttig fåfänga, eller af öfvervägande böjelse för lefnadens beqvämlighet, undvek han all möda, som han ansåg för umbärlig. Men den muntliga undervisningen var deremot hans nöje, var snarare hans hvila än hans arbete, och den fortsatte han, så mycket hans aftagande krafter tilläto honom, intill sina sista dagar. Äfven ifrån den säng, hvarur han aldrig mera uppstod, fullföljde han sina lärda samtal med den vettgiriga ungdomen. Mer än en af Eder, J berömlige ynglingar, som i dag kanhända skänken hans minne en tacksam och hemlig tår, mer än af Eder lärer kunna besanna, med hvilken beredvillighet han, under ensligheten af sitt sjukliga tillstånd, emottog Eder i sin hydda, så ofta J sökten hans upplysningar. Påminnen Eder, huru han då, sittande framlutad och nästan sammanböjd, upplyfte från sina knän sitt nedsunkna hufvud, och öppnade sina tillslutna ögon, för att likasom skänka Eder sista qvarlefvan af den röst, som varit helgad åt Eder undervisning.

Man har förebrått vår aflidne lärde den ombytlighet i filosofiska satser, den nästan lika benägenhet att antaga och försvara alla meningar, som man hos en Bayle och andra stämplar med namn af skeptisk förförelse, och som man kanhända rättare borde kalla en filosofisk villrådighet. [ 191 ]Man kan ej neka, att dessa vacklande tänkesätt, i flera ämnen af den blott betraktande verldsvisheten, ofta och nästan beständigt röjde sig i hans samtal. Egentligen sagdt bestridde han ingen sats med häftighet; men också tycktes han sällan omfatta någon med full öfvertygelse, när man derifrån undantager dem, hvilka han ansåg höra till grunderna af sin vettenskap. Emellertid när allt noga öfverväges, återstår tilläfventyrs att afgöra, om han i den delen förtjenar att mera lastas än berömmas; och om denna tveksamhet rättare härledes ifrån en svaghet i begreppet under vanligheten, än ifrån ett snille, som lättare insåg det menskliga förståndets gränsor, och en uppriktighet, som aldrig fängslades af den hemliga fåfängan att synas grundligare, än man i sjelfva verket kan vara i dessa ämnen.

Jag påkallar här Eder upplysning, J lärde, som genom Edra snillen, Eder djupsinnighet, upphöjt Edra namn öfver hopen af tänkare; upplösen en Humes inkast, undervisen min okunnighet; sägen: erbjuda oss våra sinnen (denna för oss enda ursprungskälla till kunskaper), erbjuda de oss tillräckliga grunder för att någonsin oemotsägligt afgöra alla dessa undersökningar, hvilka filosofien efter så många hundrade års förlopp, så många stora mäns mödor, lemnat oafslutade? [ 192 ]Kunna vi redan, eller skola vi någonsin, med tydlig bevisning, inse naturen af det väsende, som tänker inom oss; inse vissheten af dess fria verkningar; evigheten af dess bestånd; möjligheten af dess befrielse ur sinnenas band; eller afgöra frågorna om det eviga grundväsende, hvars skapande hand vi vörda i naturen, för hvars blick vi bäfva i våra hjertan, men som i djupare och djupare moln gömmer sig för våra forskningar? Vi se något; jag medgifver det. Den skymning, som höljer oss, är icke full natt; och det är nog för att vägleda oss. Men tillåten mig att fråga: af tvenne, hvilken förtjenar mer aktning och förtroende; den som säger: jag vet allt med visshet; jag har uppfört en lärobyggnad utan mörker och förvillelse; jag har aldrig öfvergifvit den sats jag begynt försvara; eller den, som erkänner med blygsamhet gränsorna af det menskliga begreppet; som jemför möjligheter, betraktar dem såsom sådana, och väger så länge dem emellan, som de ännu å ömse sidor kunna antaga nya grader af sannolikhet? Är detta en svag tänkares målning? Är det Sleincours? Våra tillfälliga insigter, antalet af våra sinnliga kunskaper, kunna tilltaga så länge vi lefva: naturen är rik på tillfällen dertill. Men vårt högre kunskapsbegär, J veten det, har en gräns, öfver [ 193 ]hvilken menniskoförståndet fåfängt arbetar att svinga sig. Fåfängan vill icke finna den, men den vise märker den och inrättar sig derefter.

Sleincour tviflade, det är sant, men han tvistade aldrig. Om någon filosof varit skild ifrån denna för lärda samhällen skadliga böjelse för söndring, så var det han. Ofredad af andra, ofredade han dem så litet tillbaka, att han icke ens försvarade sig sjelf. Han fäste ett så måttligt värde vid blotta spekulativa meningar, och satte deremot så mycken vigt i det allmänna lefvernets förbindelser till ett värdigt och fredsamt uppförande, att han i det afseendet, kanhända mera än på lärdomens vägnar, förtjenar att blifva ett efterdöme för dem, som undervisa i vettenskaper, och som bekläda akademiska embeten. Minnet af hans flera Dekanater i den Filosofiska Fakulteten, och af hans tvenne gånger förda Rektors-embete, vittna om smickerlösheten af detta loford. Aldrig sökte han i denna myndighet ett vapen för hemlig ovilja. Aldrig vände han lagens udd emot en med-lärare, för nöjet att såra honom. Han trodde icke att oupphörliga tvistigheter bevisa en vaksam förman. Han älskade friden, utan att uppoffra rättvisan; och man kan säga, att han gaf ögon åt lagen, ty han handhade den med urskillning. Han missbrukade aldrig dess bokstaf, [ 194 ]för att, under sken af likställighet med dess uttryckliga ord, begå ett hemligt förräderi emot dess förnuftiga mening.

I sanning, att blott betrakta Professor Sleincour såsom lärd man, vore att knappast uppdaga hälften af hans förtjenst. Hans uppförande som menniska och som medborgare är kanhända det, som längst skall skydda hans minne, eller åtminstone oftast upplifva hans saknad. Man har icke kunnat undgå att anmärka hos honom en viss stränghet i seder, som ofta gjorde honom obeqväm för de större sällskap, hvarest det flygtiga umgänget och de bullersamma nöjen gemenligen göra en filosof öfverflödig. I hans allvarsamma blick, i hans betraktande tystnad, trodde man sig merendels läsa en sträng granskning öfver dessa den lifligare ålderns angenäma förvillelser; och likväl förenade aldrig en vis, med en djupare känsla af alla sakers fåfänglighet, en blidare själ, ett lindrigare omdöme, och mindre ovilja emot en tids seder, hvarifrån han sjelf tycktes vara ett undantag. Icke sällan uppklarnade hans blick vid åsyn af en yngling, som tilläfventyrs visade, antingen färdighet i en dans, eller annan skicklighet i kroppsöfningar och belefvenhet i umgänge. Vid alla tillfällen påminte han sina lärjungar att icke förgäta anständighetens yttre lagar, och att i [ 195 ]klädedrägt äfvensom i uppförande akta till hvad bruket och sederna pålägga en yngling, som söker lyckan, och som är skyldig att icke förakta de egenskaper hon fordrar. Det är sant, man igenkände ingalunda denna omsorg, hvarken i hans egen person, (hvilken åldern slutligen tycktes frikalla derifrån) eller ens i hans boning. Allt var der, till större delen, icke allenast utan öfverflöd, men äfven utan det medelmåttiga anseende, som hans stånd och förmögenhet väl skulle hafva tillåtit. Hans sparsamhet emot sig sjelf gick ej (man skulle hafva orätt att säga det) ända till att neka sig hvarken hvad behofven fordrade eller beqvämligheten; men derutom sträckte den sig till allt hvad en man, som föraktar verlden, som flyr sällskap, som beror af sitt eget omdöme, och som följer sina egna afsigter, hederligen kan umbära. Och dessa afsigter, hurudana vore de? J veten det, mine Herrar: flera fattiga hushåll drogo sitt bestånd från hans frikostighet, flere medellösa ynglingars brist minskades igenom hans hemliga deltagande. Vid sin död lemnade han tvenne slägtingar en liten förmögenhet att dela, och för tvenne skickliga ämnen af den studerande ungdomen ett alltid fortfarande understöd.

Född, som det synes, med ett ömtåligt sinnelag och lättrörda, lifliga känslor, hade han, [ 196 ]vare sig af filosofi, eller tilläfventyrs, som oftare sker, igenom erfarenhetens strängare undervisningar, erhållit det välde öfver sig sjelf, den makt öfver sina sinnesrörelser, hvari få lära hafva den lyckan att kunna med honom jemföras. Förenad i äktenskap med en maka, som han älskade, Fru Anna Charlotta Arrhenia, ägde han af henne en son, en yngling af det utmärktaste hopp, berömd för sitt snille, sina tidiga insigter, lärd redan på fjortonde året, och som, i denna ålder, redan mogen för verlden, men mera för evigheten, bortrycktes från en fars sida, nästan oberedd till denna skilsmessa. När man bådade honom denna sårande förlust, svarade han med en suck, som han skickade till höjden: jag har då mera ingen son! och man såg en tår falla ur hans faderliga öga, som sedan aldrig mera visade sig der. Sjelfva hans maka lemnade honom icke många år derefter, och nästan lika oförmodadt, åt sin hyddas enslighet och sina sorgliga betraktelser. Han beklädde då Rektors-embetet, och det var just den dagen, det ögonblicket, då han stod färdig att infinna sig på det rum, hvarest han efter bruket ibland oss skulle nedlägga det i en efterträdande lärares händer. Alla i huset förskräcktes, att denna olyckliga händelse skulle beröfva honom styrkan att bevista en högtidlighet, hvartill man [ 197 ]redan församlades, och hvarest han var, för den gången, en så nödvändig och nästan ensam talande person. Men man bedrog sig. Med samma stilla åtbörder som tillförene, med samma roliga blick, som lofvade en lugn själ, infann han sig i den akademiska samlingen, uppfyllde sitt kall, talade med en säker stämma, och öfverlemnade sina rektorliga embetstecken med en hand, som genom ingen darrning förrådde det åskeslag som träffat honom, det sår han gömde inom sitt bröst.

Sträng domare, noga i rättvisans fordringar, nitisk i det samhälles förbindelser, hvars medlem han var, var han likväl långt ifrån att sjelf hysa den nödvändiga hårdhet, som man kan säga att han våldförde sitt hjerta för att utvertes antaga. Sittande i Konsistorium, afslog han för sin del, med sträng röst, med ett för böner och tårar döft öra, en torftig enkas böneskrift om ett ringa understöd. Akademiens medel, sade han, böra icke bero af vår bevågenhet, och de behöfvandes antal slutar aldrig. Låt den fattiga arbeta. Så talade han. Och denna kalla filosofen, denna obevekliga embetsmannen, satte sig efter åtskildt Konsistorium i sin vagn, för att. personligen underrätta sig om den behöfvandes tillstånd; begåfvade henne af egna medel med en anständigare summa, än den hon begärt; lofvade att årligen [ 198 ]fortfara dermed, (detta löfte uppfylldes) och begaf sig derefter till sitt hemvist, med ett obekymradt anlete öfver de förbigåendes halflöje, hvilka efter vanan beundrade sällsamheten af hans resetyg.

Ändteligen, hvilken kan med mera sanning och erfarenhet intyga ädelheten af denna filosofiska själ, än du sorjande ungdom af Östgöta Landskap, på hvars förgätenhet (om ett sådant namn må gifvas den ovissa utgången af ett val) han hämnade sig med en välgerning, som för alla tider skall göra hans minne kärt och vördadt inom ditt samhälle. Må jag undvika att här såra den läraren, i hvars sköte du, efter en Ihres afgång, nedlagt ditt förtroende, och under hvars tillsyn du nu blomstrar. Men om långliga förtjenster, om ett grått hufvuds vördiga anseende, och ett faderligt hjerta för dig, kunnat förtjena ett företräde, så hade en Sleincour kanhända haft någon rättighet att vänta sig det. Dessa skäl, mine Herrar hafva ej hindrat Eder att i Edert val följa Eder böjelse, och, hvad man äfven bör tillstå, Eder verkliga fördel. Men ingen fördel kan och bör hindra Eder att erkänna, att beundra ädelheten af ett tänkesätt, som kanhända icke skulle hafva funnits hos en annan förbigången än Sleincour. J veten, mine Herrar, om saknaden af ett förtroende, hvilket hade ärat hans sista dagar, [ 199 ]förändrade hans tillgifvenhet. Och J fäder, J veten det, som voren vittnen till hans steg, och som ur hans händer emottogen den skänk af halfva hans förmögenhet, hvarmed han, såsom hufvudstoden för tvenne årliga stipendier, begåfvade detsamma Landskap, hvilket nyss likasom undandragit sig hans vård. J sågen då, hvad jag endast efter andras berättelse föreställer mig, huru han, efter att hafva lemnat den i Edra händer, utan att afbida Edra loford, utan att bemärka Er förundran, skyndade till sitt vanliga rum i Edra sammankomster, lika så kallsinnig, lika så litet uppmärksam på allt, som om ingenting deraf angått honom. Hans enda tillägg var, att intet härom måtte genom de allmänna tidningarne göras bekant.

Verldsvise, tänkare, kännare af menniskohjertat, var detta ett fint högmod? J tron det: välan! gifve himmelen, att det bodde i alla bröst. Beröfvom icke dygden den ädla sjelfkänsla, som ger henne kraft att upplyfta sig. Viljen J utdömma ur menskligheten de medel, som försynen valt att förädla henne? Det är något afstånd ifrån den svaga fåfängan, som vill berömmas, som vill förblinda med sitt sken, intill den värdiga stolthet, som vill säga sig sjelf: jag har gjort en ädel gerning, jag har förtjent tacksamhet; som vill säga sig detta — och som förbjuder sig att emottaga den.

[ 200 ]Hans yttersta lefnadsår försvunno under ett långsamt, men synbart aftagande. Kroniska plågor, hvilkas hotande följder igenom förfarna läkares skicklighet flere gånger förekommits, stodo i längden icke vidare att öfvervinna. Hans sista sjukdom, som inträffade just vid min hemkomst till fäderneslandet, var då i den grad af tilltagande, då verlden med bortvändt ansigte tyckes påminna den lidande att draga sig undan: då de gamla vännerne, våra likar i år, frukta att fästa sina ögon på en spegel, som visar dem deras egen fara, och de yngre, hänförde af omsorger eller nöjen, trygge i känslan af en starkare kroppsbyggnad, merendels icke utan afsmak och otålighet uppehålla sig vid dessa syner af den menskliga varelsens upplösning. Under denna belägenhet, som fortfor i flera månader, hade jag den lyckan, hvilken jag räknar för en af mina sannaste, att med mitt dagliga sällskap förkorta timmarne af hans plågor; att betjena honom under vanmakten af hans egna krafter, och att, kanhända med offer af angenämare tidsfördrif, betala hans fordna välvilja. Jag hade sett honom lefva som en vis; jag såg honom äfven dö sådan. Nästan under mina ögon afsomnade han lika så oförmärkt som han lefvat. Närvarande vid hans graf, hade jag tillfälle att iakttaga hans landsmäns saknad, yttrad [ 201 ]icke i dessa tårar, hvarmed svagheten lättar sig; men i denna verkliga bedröfvelse, utan röst, som breder sin skymning öfver det nedsänkta ögat, trycker tystnadens insegel på den sörjandes läppar, och sluter inom dess bröst en känsla, som hatar vittnen. Efter eget förordnande begrofs han utanför staden, på den plats man till samma bruk afsett åt stadens fattiga: en vettig betänksamhet, hvari han förtjenar att efterföljas. Några dagar före sin död hade han låtit flytta sin makas och sin sons lik, från deras förra hvilorum i gamla Upsala, till den graf, hvari han sjelf åstundade gömmas. Han dog med deras upplifvade minne; och den sista ljufva tanken af hans lefnad var, att emellan dessa begge närmaste ämnen för hans fordna ömhet emottaga förgängelsen. Han skulle åtminstone icke hafva befarat den för sitt namn, om han, med sitt blygsamma tänkesätt, kunnat förutse den ära, som hans minne i dag vederfarits.[1]


  1. Hans Maj:t Konungen behagade nådigst incognito bevista denna Åminnelseakt.