Chefen fru Ingeborg/Kapitel 06

←  Firman Jacques Balzar

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Fästmannens skulder

Fästmannens försvarstal  →

FÄSTMANNENS SKULDER

Så småningom och likväl på ganska kort tid tog sonen från henne makten. Den gled från henne till honom utan att de ville det och nästan utan att de märkte det. Skulle kanske ingenting märkt om inte den kvickögde Andersson hållit vakt, obarmhärtigt markerande varje förändring. Nu vågar chefen inte göra det och det — utan att fråga Kurt — nu vågar chefen inte — börjar bli gammal —

Hon kunde ha svarat, att det var firman, som började bli gammal, och att gamla firmor riskera att förvandlas till ålderdomshem — ifall chefen är aldrig så lite hjärtnupen. Hon kunde ha sagt att hon ibland vid en viss herr Anderssons pulpet tyckte sig se en helt ung man med ovanligt kraftig haka, ett osvikligt tecken på energi.

Hon sa varken det eller annat, hon hade inte tid. Vårarbetet hotade att stiga henne över huvudet. Firmans personal var för liten. I den nya lokalen sköttes arbetet av nyanställda, men de nyanställda måste uppblandas med beprövade krafter. På så sätt decimerades huvudaffärens personal. Nytt folk måste anskaffas och de voro i regel okunniga och odugliga. Fan var lös, som man plär säga. Allting gick på sned. Gamla goda kunder ringde upp chefen och frågade, om det var en ny affärsprincip att ha färgblinda flickor på ateljén? En annan sa: Kära fru Balzar, jag köpte en hatt och ni skickar mig en förtjusande fjäderboa. Kanske det är en present?

Sådant ska man stå och skratta åt, låtsas vara road av det vänliga skämtet. Ty det var gamla goda kunder och det var snällt av dem att inte bli onda. Men hon var sannerligen inte road. Små förtretligheter ska man bära med jämnmod, stora likaså. Bara de inte upprepas dag för dag och varje timme på dagen. Då kan det bli för mycket. En dag kom tiggaren, densamme som hon en annan märklig dag på ett fint sätt visat dörren. Fru Ingeborg hade just telefonluren vid örat, och dess membran återgav Sussis lidelsefulla stämma. Hon fattade inte vad tösen sa, men hon fattade fullkomligt, att hennes dotter befann sig i det förfärligt trotsiga tillståndet, då ultimatum framställdes och en förändring av ett eller annat oavvisligen krävdes. Hon tyckte sig förstå, att det denna gång var Tysta Marie, som måste förändras. Hon sa: Vänta tills jag kommer hem. Tillade av gammal vana: Och försök att hålla sams, kära barn.

Så la hon ner luren och tittade på tiggaren. Han stod vid dörren i vördsam väntan, men han tycktes henne drömlikt kuslig. Hur hade han kommit in, oanmäld? Hur hade han kunnat tränga ända fram till chefskontoret utan att hejdas av någon? Obegripligt. För resten kände hon inte genast igen honom. Han hade riggat upp sig, han bar en visserligen blanksliten jacquette, grårandiga pantalonger, stärkkrage. Och när han gjorde en stor åtbörd med handen — som för att be sig själv taga plats — visade det sig att han också bar manschetter. I ett var han sig lik: han fyllde hela rummet med spritdoft. Talet var svarvat, fast lite suddigt. Han hade ryktesvis förnummit att firman Balzar behövde nya krafter. Han var villig att ställa sig till dess förfogande.

Naturligtvis borde hon ha sett det sorglustiga i saken, naturligtvis borde hon ha uppträtt fint och finurligt som förra gången. Men hon var för trött, hon blev ond. Hon pekade på dörren: ut! Han blev lång i ansiktet, vände mot dörren men vände om igen. Han sa:

Fru Balzar skulle inte förhasta sig. Man bör aldrig förhasta sig inför ett avgörande. Betänk att ni kan resa en fallen! Det är en stor lycka att kunna hjälpa en olycklig. Betänk det!

För ögonblicket var hon inte hågad att betänka någonting. Han retade henne. Hon tyckte, att hans ömkliga, obehagliga person var inkarnationen av alla de fåniga, meningslösa små olyckor, som förföljde henne. Hon ropade in ett par ungdomar från yttre kontoret och bad dem köra ut slusken. Tiggaren stirrade på henne. Han var förvånad och ledsen. Han sa helt stillsamt:

Det hade jag inte väntat av fru Balzar. Någon utkastning behövs inte. Jag har levnadsvett. Jag går frivilligt. Han gick, men redan på yttre kontoret tycks levnadsvettet ha tagit slut. Han började gorma. Det blev ett väsen! Stolar och bord började dansa. Slutligen kom portvakten med en poliskonstapel. Då förändrades tonen, tiggaren blev jämmerlig, snyftade och bad. Fru Ingeborg, som stod vid dörren och lyssnade, blev också jämmerlig: hon brast i gråt. Hon satte sig vid skrivbordet och grät hejdlöst. Hon hade inte gråtit på många, många år. Nu gav hon källorna frihet. Och bakom henne stod den ohygglige och oundviklige gubben, knackade henne i ryggen med hårda, brungula fingrar, muttrade: Jo, jo, vi är inte längre densamma. Åldern tar ut sin rätt — —

Sådant hände på kontoret. Ständigt trassel, förtret, obehagliga scener. Hemma var det inte stort bättre. Tysta Marie hade tagit till uppgift att övervaka fästfolkets seder. Det gamla fruntimret med eldmärket hyste överdrivna föreställningar om förlovningstidens frestelser och faror. Hon följde de förlovade hack i häl. Det rum, där de sökte en fristad, inspekterades minst fyra gånger i tummen. Reglade de dörren, knackade hon envist som en hackspett. Och hon vägrade fästmannen det ljuva privilegiet att knäppa sin fästmös pampuscher. Hon muttrade: Besvära sig inte med påklädseln. Det är han för fin till som är löjtnant och adlig. Hon knäppte själv pampuscherna. Fästmannen skrattade, men Sussi flammade. Det var förnedrande, det var outhärdligt. Fru Ingeborg måste gå emellan. Varligt och inte utan bävan, ty mellan den flammande Sussi och den pyrande Marie var hettan stor.

Frun begriper! sa Tysta Marie. Att när frun är hemma, ska frun ha uppsikten. Men när frun är borta, ska väl jag ha uppsikten? Eller ska det kanske inte vara någon uppsikt? En smula uppsikt skadar inte, medgav fru Ingeborg. Men vi kan ju vara lite diskreta. Vi behöver inte stå och stirra på dem som en kossa på en laduvägg. Vi kan kika genom nyckelhålet.

Hon skämtade, men egentligen hade hon inte rätt att skämta. Den alls inte önskvärda förlovningen var redan tre månader gammal och hon visste inte mer om sin svärson nu än på förlovningsdagen. Hon visste inte ens huruvida hon tyckte bra om honom eller illa. Hade han inte varit förlovad med Sussi, skulle han förefallit henne obetydlig och likgiltig. Som fästman i huset var han besvärlig med sin väluppfostrade stelhet, sitt nervösa ansikte, sitt konstlade sätt, sina dåliga affärer, sin ohjälpliga onåd i Kurts ögon. Det sista var nästan det värsta. Familjen skulle splittras, en ödesdiger kil skulle köras in i den lilla trehörningen mor, syster och bror.

Hon sa till sig själv:

Det är en syndig tanke, men jag nästan önskar att jag finge veta någonting ofördelaktigt om honom.

Det måste till och med vara någonting mycket ofördelaktigt. Hon måste ha synnerligen allvarliga skäl, om hon skulle kunna och våga bryta förlovningen. Ty tösen var obevekligt förälskad. Det undgick inte ens en utsläpad modehandlerskas ögon. Och hon sa till sig själv:

Det är en mycket syndig tanke, men jag nästan önskar att jag finge veta att han drack — ty då — stackars Sussi —

Hon hade sina misstankar åt det hållet. Det var kanske endast en inbillning, bottnande i det obehagliga minnet från Sommarro. Hon bad Kurt höra sig för bland fästmannens kamrater. Men Kurt vägrade. Han avskydde den där människan och just därför ville han inte spionera på honom. Det får mamma göra själv!

Spionera? Ungdomen tar stora ord i sin mun, fula eller vackra, men alltid stora. Den brännmärker och upphöjer, regerar och domderar, bränner hela skogen för att bana väg, där gammalt folk vandrar varligt mellan snåren. Fru Ingeborg ämnade inte spionera. Hon tänkte helt öppet fråga fästmannens mor, huruvida sonen drack eller ej. Det var ingen dum tanke. Den var kanske en smula grym. Hon var övertygad om, att fru de Lorche skulle tala sanning, och för fru de Lorche kunde sanningen vara grym. Men man får inte vara överkänslig i ett fall som detta. En mor har rätt att plåga en mor.

För resten var hon skyldig fru de Lorche ett besök. Hon hade gjort sig skyldig till en otrolig försummelse. Ännu tre månader efter eklateringen hade hon inte gjort visit hos sin dotters svärmor in spe. Det var obegripligt taktlöst och tanklöst. Hon visste inte ens, var den lilla människan bodde. Hon frågade Suzanne och fick veta, att fästmannens mor var pensionär på Södra Ålderdomshemmet. Hon bodde fem trappor upp i en vindskupa. Suzanne tillade:

Jaha! Mamma behöver inte se dum ut. Så fattiga äro de, men det är ingenting att skämmas för.

Visserligen inte. Men det gjorde fru Ingeborgs ärende ännu obehagligare. Var den lilla människan verkligen så gammal och fattig och slut? Det skulle bli en sorts tvekamp dem emellan och för engångs skull kände hon sig obehagligt ung, högmögen och präktig. Känslan stegrades då hon på anstaltens gård och i dess trappor mötte de gamla, gamla människorna med böjda kroppar, nötta kläder, slitna ansikten, slitna leenden, slitna röster, själva nyfikenheten i blicken sliten och slö.

Hon kom upp på vinden, läste gulnade visitkort på dörrarna och fann snart det rätta: Fru Elsa de Lorche, f. von Battwhyl. Hon knackade och öppnade och sa med ens till sig själv:

Mitt ärende får vara. Jag kommer på en vanlig hövlighetsvisit.

Vindskupan var vacker. Väggarna blåvita utan mönster. Möblerna tillhörde pensionären, få och gamla, fina och små, ett vackert hem i stark förminskning. Värdinnan själv vid sybordet i fönstersmygen var vacker och en liten smula hemsk. Håret vitt, ansiktet blåvitt, nästan så blåvitt som väggen. Ögonen stora och blå men glanslösa som stundom blindas ögon. Vacker och hemsk, förunderligt nätt svarvad, lätt och gracil. Ingenting att trampa ned, men kanske någonting att blåsa bort med en pust från munnen.

Fru Ingeborg sa:

Kära söta, sitt stilla. Jag måste titta. Det är som en tavla av Hammershöi.

Hon tog en stol och satte sig vid fönstersmygen. Där sutto de och sågo på väggarna och möblerna och varandra. Och smålogo. Fru de Lorche sa:

Har jag det inte bra? Fönstret är inte stort, men jag ser lite stad och lite land, lite vatten och lite berg. Just så mycket söm gammalt folk behöver se för att minnas, på vilken planet de fördröjt sig. Här är fridfullt och någon gång stör någon friden. Jag blir alltid lite rädd, när det knackar på dörren. Va ska nu komma? Hjärtat börjar klappa och hindras från att somna ohjälpligt. Och så har jag min stora och farliga hemlighet att fundera på. Den är en smula obehaglig, men den är spännande.

Hon böjde sig fram och viskade:

Jag lever på nåder!

Hon skrattade tyst åt gästens ofrivilligt höjda ögonbryn och fortfor:

På nåder leva vi ju alla i detta lyckliga hus. Men jag intar en särställning. Jag lever här på fusk och tack vare relationer och protektion. Man måste vara mycket fattig för att få leva här, och jag är mycket fattig. Men jag har inte åldern inne! Om en sträng revisor får sikte på mitt födelseår, kan han köra mig på dörren. Det känns kusligt. Jag visar mig inte gärna. Jag är rädd att de andra, de ärliga gummorna, ska se snett på mig för min ungdoms skull. Fast jag har ju mitt vita hår. Det är bra ibland att åldras i förtid. Jag skulle vilja leva så länge att jag inte längre behövde leva på nåder. Det skulle kännas stolt och förmöget och tryggt.

Hon log. Hon tog ur sybordet upp sitt handarbete, en pärlstickning. Alltunder det hon handskades med pärlorna, nålen och sidenet talade hon om sonen. Hon samtalade inte, hon talade. Hennes röst var spröd och lite entonig. Det var ingenting märkvärdigt hon berättade. Små tilldragelser. Hon bläddrade på måfå i minnesboken, tog en sida här, en sida där. Alla sidor voro lika vackra. Bara dagrar, inga skuggor. Ibland såg hon upp från arbetet och betraktade gästen med tårade ögon. Tårarna berodde på det ansträngande arbetet, pärlstickningen. Som modist måste fru Ingeborg beundra pärlstickningen, ett välgjort arbete, ett vackert mönster. Som mor måste hon beundra sagan om sonen. Ett välgjort arbete, ett vackert mönster.

Fru Ingeborg tänkte:

Jag måste avbryta henne, annars blir jag nervös. Jag är en klumpig människa och jag kommer att förplumpa mig. Jag vill inte göra den där lilla människan ledsen. Jag går min väg.

Men hon kunde inte avbryta den spröda, entoniga rösten, som läste upp valda sidor om sonen. Hon satt, där hon satt, och hennes beklämning blev allt starkare. Hon kände, att hon måste göra någonting, att hon måste finna en rent yttre handling, som avbröt. Vad gör man när en tiggare söver en med sin långa, entoniga litania ? Man ger en allmosa, sen är man honom kvitt. Fru Ingeborg tog plötsligt pärlstickningen ur berätterskans händer.

Får jag se? Vad du är skicklig! Så väl gjort!

Hon prisade arbetet och hon frågade, hur det betalade sig. Fru de Lorche nämnde priset per meter. Det var ungefär detsamma, som huset Balzar betalade för liknande arbete. Kanske några ören mer, kanske några ören mindre. Fru Ingeborg mindes inte så noga. Det betydde heller ingenting, ty huset Balzars chef hade beslutat att göra en dålig affär, mycket liten, guskepris, men verkligt dålig. Det var ett fint sätt att öva välgörenhet.

Hon spelade en komedi, hon himlade sig, hon stirrade ömsom på arbetet, ömsom på arbeterskan, hon utbrast:

Det är oförsynt! Det är skamligt! Det är stöld! Jag är verkligen upprörd. Jag minns inte exakt, vad vi betala, men jag tror att det är det fyrdubbla. Minst! Jag ska genast höra efter och underrätta dig om vårt pris —

Hon reste sig hastigt som om hon inte velat spilla en minut innan hon förvissat sig om huset Balzars frikostiga priser.

Går du verkligen? frågade fru de Lorche. Fru Ingeborg hajade till. Den spröda stämman stack som en syl. Den hade en ironisk klang, som hon inte förstod. Fru de Lorche upprepade:

Går du verkligen? Utan att ha frågat mig om Louis dricker?

Det kom som ett slag i ansiktet. Det var obehagligare än om hon själv hade frågat. Hon satte sig, knäppte händerna över paraplyskaftet, sa ingenting. Fru de Lorche fortfor, nu åter milt och lugnt:

Kära barn, med mig behöver man inte vara så finkänslig. Hela tiden har du haft frågan på tungan. Du kom med den och nu ville du gå med den. För att spara mig ett obehag. Men jag är gammal och van. Det har hänt några gånger att släkt och vänner velat hjälpa oss genom att skaffa Louis ett eller annat lönande uppdrag bredvid tjänsten. Då kommo de till mig: Vi skulle vilja hjälpa Louis till det och det — men säg oss uppriktigt — vi ha hört att han dricker — fast du är hans mor kan du väl säga uppriktigt — Ja, så är det att vara känd för sin uppriktighet!

Hon fortfor:

Så att jag nästan visste att du skulle komma du också. Och med större skäl och rätt än de andra. Ty ditt uppdrag kan man verkligen kalla ett förtroendeuppdrag. Och jag? Jag svarar dig som jag svarat de andra: han dricker.

Fru Ingeborg ryckte till. Den där lilla människan med det vita håret, det blåvita ansiktet, den där lilla som man kunde blåsa bort med en pust från sin mun — hur kunde hon plötsligt få en hård stämma, en rå stämma, en vidrig stämma? Hur länge, hur ihärdigt ska man skrapa och skala en sån där fin liten varelse, innan råheten kommer fram? Säkert vill det till en lång, långsam, aldrig vilande pina.

Fru de Lorche fortsatte, lugnt och kyligt som förut:

Nu har jag sagt det värsta som kan sägas om Louis. Och nu har jag kanske rätt att försvara honom så gott jag kan? Han har burit för tung börda på för unga axlar. Han var sjutton år när hans far gjorde sig skyldig till något, som rättvisligen straffas med fängelse. Fadern undgick fängelset, men sonen undgick inte skammen. Min man fick ackord, men när han dog, visade det sig att han gjort nya skulder. Louis var tjugutvå då och nybakad underlöjtnant. Naturligtvis borde han ha gjort sig urarva. Det gjorde han inte, han tog på sig faderns skulder. Det var dumt, men man kan inte säga att det var fult. Hur han sedan lyckats balansera dem, förstår jag inte. Antagligen ha de vuxit. I två år låg jag honom till last. Jag har aldrig kunnat spara. Men han kan. Han har varit flitig. Han har tagit vad arbete som helst. Ibland har jag måst slita honom från arbetet för att han inte skulle förstöra sig. Ja, han drack, det är sant. Men felet var mitt. Jag tappade huvudet. Jag försökte hindra honom, jag spionerade på honom. Med hans lynne och karaktär var det rätta sättet att utbilda honom till drinkare. Ty han är trotsig. Det kan vara ett fel, men det kan också vara en förtjänst. Det kan det vara.

Hon tystnade. Den gracila gestalten satt rak i stolen, huvudet högburet, en svag, skär färg på kinderna och ögonen lysande. Fru Ingeborg tänkte: Om han verkligen har något trots eller någon styrka i sin slankiga varelse, så nog vet jag varifrån han fått trotset och styrkan. Men ögonen blevo åter glanslösa, ansiktet blåvitt, gestalten en trött liten gummas. Fru de Lorche hostade. Försvarstalet hade gjort henne hes, och hon fortsatte nästan viskande:

Jag har varit uppriktig och jag ber Ingeborg att också vara uppriktig. Louis har sagt mig, att du hotat bryta deras förlovning. Ifall du finge höra någonting verkligt ofördelaktigt. Anser du, att du har hört det? NU.

Fru Ingeborg nickade, mumlande:

Jag antar det. Jag antar att det är min — min —

Plikt, ifyllde fru de Lorche. Ja visst. Var och en har sin plikt att tänka på. Jag ber bara, att du inte förhastar dig. Man ska aldrig förhasta sig inför ett avgörande. Och det är en stor lycka att kunna hjälpa en olycklig.

Hjälpa? mumlade fru Ingeborg. Fru de Lorche log.

Just hjälpa. Jag måste tala om en sak. Sedan den dagen då Louis och Sussi —

Hon avbröt sig och började leta i sybordet, hon tog fram en liten dagbok, bläddrade.

Jag kan säga vilken dag det var — den tjuguförsta oktober. Det var den riktiga förlovningsdagen. På kvällen kom de upp till mig och talade om, hur det stod till. Sedan den kvällen har jag aldrig sett Louis drucken.

Åter ryckte fru Ingeborg till vid ordet. Fru de Lorche sa:

Det är ett otäckt ord, men jag har vant mig vid det. Från den dagen räknat har han inte varit drucken. Andra människor se inte när han är drucken. Det är en lycka i olyckan. Men jag ser det genast. Jag är van.

Hon satt en stund och funderade, log en smula ironiskt, som om hon tänkt på en sak, den där varken var odelat angenäm eller odelat oangenäm. En sak som kunde ha sina olika sidor —

Från den dagen. Betänk det, Ingeborg! Från den dagen. Man kan kanske göra för sin fästmö, vad man inte förmår göra för sin mor? Sig omvända och bättra — —

Åter sutto de tysta. Åter hade fru Ingeborg en känsla av att hon måste rädda sig ut ur det blåvita rummets beklämning, köpa sig fri på ett eller annat sätt. Och hon sa:

Om det är skulderna som plågar honom och gör att han dricker, så kunde väl den saken ordnas. Så mycket kan jag väl göra för honom —

Innan hon riktigt visste, vad som hänt och hände, hade den lilla gestalten bredvid henne böjt sig fram, fattat hennes hand mellan sina och kysst den. Det var obehagligt. Alltjämt nedböjd i sin ödmjuka ställning, men med det vithåriga huvudet lyftat, viskade fru de Lorche ivrigt och andlöst: Får jag säga honom det? Eller vill Ingeborg själv —? Nej, kära, låt mig göra det! Jag har inte fått säga honom någonting roligt på så många herrans år — Låt mig!

Ja visst, mumlade fru Ingeborg. Ja visst. Gärna.

Då täckte hon handen med kyssar. Fru Ingeborg kände läpparnas hetta genom handskens skinn. Det var ohyggligt obehagligt. Det kändes som om den gamla, vita, skrumpna försökte suga hennes blod. Hon fick en oredig föreställning om bakhåll, svek, överlistning, plundring. Den fattiga plundrade den rika! Hon stacks av misstänksamhet, de rikes skötesynd och plåga. Hon ryckte till sig sin hand, bryskt.

Fru de Lorche lutade sig tillbaka i sin stol. Hon betraktade den andra med lysande ögon, forskande, nyfikna, ironiska, leende ögon. Och plötsligt brast hon i skratt, ett lågt, lugnt men mycket glättigt, ljust skratt. Hon utropade:

Vad ni är skamligt lyckliga, ni förmögna människor! Ni vet inte hur lyckliga ni är. Jag har själv varit förmögen. Jag vet, att ni inte vet. Ni bara räcker ut handen och reser den fallne! Vad ni är lyckliga, ni förmögna!

Förmögen och förmögen! muttrade fru Ingeborg. Jag är inte särdeles förmögen —

Och hon blev ond och tillade högdraget:

För resten, kära du — förmögenhet? Vad är förmögenhet? En förmögenhet består lika mycket av en bra och fast karaktär som av pengar. En fast karaktär utan pengar är visserligen inte någon förmögenhet. Men pengar utan fast karaktär är sannerligen ännu mindre någon förmögenhet. Jag börjar misstänka, att jag inte har någon särdeles fast karaktär.

Hennes avsked blev snävt. Fru de Lorche följde henne till dörren. I handen höll hon pärlstickningen. För att avrunda sitt kantiga farväl sa fru Ingeborg:

Glöm nu inte att komma till oss med dina arbeten. Vi kan ge dig full sysselsättning. Det är ju ingen mening med att arbeta för en så skamlig underbetalning, som du har gjort.

Fru de Lorche svarade:

Tack, kära, för välmeningen. Men det är till er jag brukar sälja. Jag har så att säga varit i firman Balzars sold de sista fem åren.