Chefen fru Ingeborg/Kapitel 15

←  Skilsmässan börjar

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Den fordringslösa kärleken

De nakna fötterna  →

DEN FORDRINGSLÖSA KÄRLEKEN

En väluppfostrad son har nästan blott ett sätt att visa sin mor ömhet: — vara en smula ohövlig. När den vanartige sonen i ett av sina bättre ögonblick kysser sin stackars mor på kinden, fröjdas som bekant änglarna i himlen och än mer modershjärtat. Han håller dock av mig! Mycket skall varda honom förlåtet! Den välartade sonen har det sämre ställt. Hans smekningar, artighet, påpasslighet och ömma omsorger falla helt inom det väntades vardagliga sfär, väcka ingen uppmärksamhet och öka inte hjärtats takt. Den väluppfostrade tillgriper raljerier, uppträder då och då lekfullt bryskt, retas, läxar upp sin ”dumma mamma”, framslungar barskt ett fullständigt oväntat och förbryllande: ”faller mig inte in” eller ”det kan mamma göra själv, det är lagom åt mamma”. Ett par förälskade, som slitit väl mycket på ömma ord och smekningar, gripa i samma syfte första bästa orsak till tvist och övertyga sig genom ett kraftigt gräl och våldsamma scener om kärlekens styrka. Kvinnor inom primitiva folk och folkskikt övertygas först genom ett duktigt kok stryk om uppriktigheten i mannens känslor. Gnabbet mellan mor och son är mera lidelsefritt. Det är i själva verket en lekfull repetition av de otaliga tragedier i kolt, som utspelats under barnets uppfostringstid. Man söker starkare kontakt genom att leka sig tillbaka till tider, då kontakten var så oändligt mycket starkare än nuets.

Uppträdet i skogen avklippte denna lekfulla förbindelse mellan Kurt och hans mor. Snäsan hade inte varit värre än att fru Ingeborg några timmar senare strukit förlåtelsens streck däröver. Åtminstone trodde hon sig ha gjort det. Kurt däremot kunde inte förlåta sig själv. Han hade sårat sin egen sonliga ömhet, men i än högre grad hade han förödmjukat sin manliga stolthet. Att vara ett sådant ärans fä! Att förgå sig så plumpt! När karaktärsfasta pojkar ”med bättre hjärta än huvud” pålägga sig själva en strängare regim som straff för någon förseelse, går straffet som oftast ut över deras omgivning. Bränd av skam och helig iver beslöt Kurt att hans förhållande till modern hädanefter skulle präglas av den djupaste vördnad. Tyvärr var han mera fanatiskt konsekvent än finkänslig. Det lekfulla gnabbet stämplades som vanvördigt och förkastligt. Han kunde knappt tilltala modern utan att först ha väl valt sina ord. Väcktes hans kritiklust, började han ett hackigt tal, som snart sinade ut i surmulen tystnad. Försökte fru Ingeborg sätta i gång ett lekfullt gnabb, drog han sig förskräckt tillbaka. Själva de vardagliga smekningarna, den artiga uppmärksamheten, som förut präglats av en behaglig nonchalans, fingo nu tycke av en sträng och tvungen pliktuppfyllelse. Denna korrekthet tillfredsställde Kurt. Han trodde sig sona uppträdet i skogen. Fru Ingeborg trodde, att han i en mera behärskad form fortsatte att snäsa henne.

Samtidigt utvecklades förhållandet mellan fru Ingeborg och fästmannen i alldeles motsatt riktning. Scenen vid frukostbordet hade verkligen utlöst spänningen dem emellan. En pojke, som agats grundligt och delvis orättvist, känner sig kunna fordra vissa fri- och rättigheter. Louis de Lorche började behandla sin ”kära mamma” mera familjärt. En liten händelse ökade förtroligheten.

Efter branden begav sig fru Balzar till staden. Allt under det hon på kontoret än engång genomgick och nagelfor ”hattaffärens” siffror, arbetade hennes tankar jämsides och med större iver på ett självförsvar, ett förringande av hennes delaktighet i brandolyckan. Naturligtvis lyckades hon bygga upp en liten mur av ursäkter. En dag ringde emellertid Kurt upp henne och meddelade, bekymrad och förlägen, att länsman stämt henne till sig. Hon skulle höras rörande orsakerna till brandens uppkomst. Med ens störtade den bräckliga muren av ursäkter! Hon tyckte sig se Rättvisan själv sträcka sitt mäktiga pekfinger mot den skyldiga. Hon skyndade hem för att hämta sina nattsaker. Där hon nu med skälvande knän irrade omkring i den halvmörka och fientligt tysta våningen, upptäckte hon i spegeln, att hon bar en mycket ljus och lätt sommardräkt. En obestämd känsla sa henne, att en allvarligare klädnad vore mera passande i hennes dystra belägenhet. Hon sökte i garderoben. Sommarkläderna voro på landet, vinterkläderna nedlagda, men där hängde en gammal svart klädesklänning. Hon hade burit den några månader efter en avlägsen släktings död, och de sparsamma garneringarna voro av krusflor. Hon tog den på sig. Utkommen på gatan, halvt bländad av solskenet, fann hon sig plötsligt ansikte mot ansikte med fästmannen och en av de tre smålandstöserna, fru Koerners skyddslingar. Utan att akta på flickan tog hon fästmannen i armen och sa brådskande och bedjandes Louis, du måste följa mig ut till landet!

På den lantliga järnvägsstationen möttes de av Kurt. Förvånad över fästmannens oväntade ankomst och än mer häpen över att se modern i sorgdräkt, drog han samman ögonbrynen och satte upp en trumpen min. Den för ögonblicket överkänsliga fru Ingeborg hälsade snävt och yttrade: Det är onödigt att du följer mig: jag har ju Louis. Så skildes de, båda sårade av en förment ovänlighet.

I själva verket skulle sorgdräkten bespara fru Balzar ett ganska stort obehag. Hennes kallelse till extra länsmansförhör — det egentliga brandförhöret hade redan hållits — berodde på en angivelse av grannen Öhman. Gubben hade fått nys om brännvinet och cigarretterna och detta obegripligt lättsinniga sätt att behandla skadedjuret-luffaren hade upprört hans bondesjäl. Så vansinnigt beter sig endast en fjollig stadsfru! Vad rör det henne, att stugor och ladugårdar, människor och kreatur utsättas för den största fara — blott hon får tillfredsställa sina dåraktiga nycker! Öhman, brinnande i anden, skulle säkert själv ha givit henne en allvarlig läxa, om hon inte varit en så god köpare av hans fisk och mjölk. Inte ens den heliga vreden får löpa bort med förståndet! Däremot kan man i hemlighet själv löpa till länsman, grannar och vänner. Länsman, en f. d. furir, som nyligen avlagt länsmansexamen, hade visat alltför ringa nit under branden, för att inte uppträda ytterst nitiskt efteråt. Han antydde i allmänna, men lovande ordalag, att lagens arm är mäktig. Öhman och hans vänner litade dock inte obetingat på lagens arm, då det gällde en rik stadsfru. De beslöto, att hon skulle höra sanningen, kosta vad det kosta ville, och till den ändan samlades de i en klunga på femton—tjugu stycken utanför länsmansgården. De skulle säga henne ett allvarsens ord.

Från denna offentliga bestraffning, som skulle ha plågat henne över hövan, räddades fru Balzar av sorgdräkten. Då gubbarna varsnade den svartklädda gestalten, till på köpet sirad med en smula krusflor, grepos de i förstone, alldeles som Kurt, av häpnad. Förvåningen undanträngdes snart av vaga aningar om ”sattyg”, vilka i sin tur ersattes av en motvillig vördnad och tillfredsställelse. De funno, att stadsfrun i denna djupt allvarliga sak uppträdde värdigt och riktigt. Hon underskattade inte den ofärd, hon vållat. Sorgfloret erkände en skuld, bad en avbön. Dessutom framkallade kontrasten mellan den svarta dräkten och den soliga, ljusa sommardagen en högtidlig begravningsstämning. Om fru Balzar vid sin sida haft en präst i ornat i stället för en löjtnant i uniform, skulle gubbarna ha lommat hem, druckit kaffekask och gläntat på bibeln. Som det nu var, stannade de, vresiga men tysta.

På länsman gjorde sorgdräkten intet intryck, snarare då löjtnantsuniformen, och detta till en början så, att han framför allt sökte hålla på sin värdighet. Hans ton blev grov och försmädlig, och då fru Balzar tillstått, att hon givit luffaren cigarretter och brännvin, utbrast han: Hur fan kan man göra en sån dumhet? Genast reste sig de Lorche, gick fram till skrivbordet, fattade en linjal och yttrade i det han sakta men eftertryckligt knackade länsman i huvudet: Hör nu, min lille länsman, om jag en gång till får höra en dylik oförskämdhet, skall jag laga att han hastigt och lustigt blir av med sin vackra länsmansmössa samt dessutom straffad för fel i tjänsten. Vidare skall jag personligen och kroppsligen avbasa honom på ett utomordentligt effektivt sätt. — Vänd mot fru Ingeborg tillfogade han: Mamma får ursäkta mitt vulgära språk: sådant läder skall sådan smörja ha. Den ursinnige, men än mer förbluffade länsman stammade: Löjtnanten är inte kallad, löjtnanten kan gå! Som svar återtog de Lorche sin plats bredvid fru Balzar och yttrade: Tillåter mamma att jag drar ett bloss? Den här stugan vädras tydligen inte var dag. — Den nya förolämpningen förvandlade länsmans rodnad till blånad. Han var en bjässe till karl och skulle med lätthet ha kunnat kasta den spenslige de Lorche på dörren, men vissa ingrodda furirföreställningar om faran av att förgripa sig på överbefäl höll honom inom skrankorna. Han fortsatte förhöret med en röst som gurglade av ilska. Åter avbröt honom de Lorche, men denna gång vänligt leende och skälmaktigt hotande honom med pekfingret. Han sa: Herr kommissarie, jag vill ge honom en vink, som, om han följer den, kommer att föra honom långt på ämbetsmannabanan. En god ämbetsman beflitar sig ej blott om ett hyfsat ordval utan även om en hyfsad ton. Nu kan ju ingen begära att kommissarien skall känna skillnad mellan hyfsad och ohyfsad ton: men om han fäster blicken vid mig, så lovar jag att höja pekfingret var gång den blir ohyfsad. Och låt oss nu fortsätta! Kommissarien fortsatte, men den sista vänliga reprimanden tycktes i någon mån ha fördunklat hans förstånd. Efter några få och alldeles meningslösa frågor muttrade han med en liten bugning ett ”tack för tillmötesgående”. Fullständigt strålande av vänlighet klappade de Lorche honom på axeln och yttrade: Ser man på, det gick ju riktigt bra! Jag önskar kommissarien lycka och framgång i hans ämbete. Då gled furiren in i länsmansrocken och karlen stod där i giv akt, förnöjd och stolt över det epåletterade berömmet. Han följde sina gäster ut på trappan och avskedade dem med bugningar. De väntande gubbarna funno visserligen sin misstro mot ”lagens arm” bekräftad, men hade redan kommit alltför långt bort från den förr upphetsade sinnesstämningen för att idas återvända. Det fruktade förhöret, Rättvisans upptagande av skuldfrågan, hade genom fästmannens finurlighet och pojkaktiga fräckhet förvandlats till en fars. Inte förty råkade fru Ingeborg på hemvägen i en nervös skälva och ett lika nervöst skratt. Fästmannen, som endast uppmärksammade skrattet, utbrast helt förtjust:

Där ser mamma själv! Inte ska man ta såna här saker högtidligt! För resten — vad i denna värld ska man ta högtidligt? Inte vet jag!

Man klandrar en människas lättsinne, men om detta lättsinne plötsligt kommer klandraren till godo och räddar honom ur en pinsam belägenhet, råka de stränga åsikterna i glid. Fästmannens pojkaktiga och ovederhäftiga uppträdande på länsmanskontoret gjorde fru Ingeborg benägen att betrakta honom som en ganska vederhäftig, nästan överlägsen person. Sedan denna föreställning om hans värde i smyg slagit rot, var hon tillräckligt kvinnlig för att i viss mån tillägna sig hans tänkesätt och syn. Hon lyssnade helt andäktigt och allt annat än skeptisk då han på tal om luffaren sa:

Honom gjorde mamma den största tjänst, som någon människa gjort honom. Jag har varit drinkare, jag kan tala med sakkunskap, vilket mamma för resten i ett mindre älskvärt ögonblick behagat påpeka. Jag vet hur han kände sig då brännvinet och hundralappens oändliga spritmöjligheter ramlade ned från himlen. Och jag har en klar föreställning om den gudomliga dag han måste ha tillbragt i skogen. Mamma anar inte, hur gruvligt lycklig man är när man är gruvligt full och till på köpet ensam i en skog. Man bär världsalltet i sin ena hand, en myra i den andra, och är vän och bror med dem båda. Man är idiot, det är sant, men på samma gång halvgud, oändligt mäktig, god, vis, stor. Sen krymper man och det är alldeles förbaskat plågsamt. Men luffaren slapp krympa! Ur sin milda slummer vaknade han upp till en världsbrand. Ty mindre än som så tedde den sig inte för hans ögon. Nu dör jag, men det gör detsamma, för nu dör hela världen. Brassa på. Luffaren fick dö som en halvgud, under det att andra drinkare få nöja sig med en långsam död som idioter.

Dylikt anammade hennes sjuka samvete med rörande och löjlig andakt. Vid andra tillfällen gjorde hon ännu front mot den de Lorcheska slappheten. Engång, då de sutto mittemot varandra i järnvägskupén på väg till staden, började han betrakta henne med blickar, som blevo allt varmare och alltmera leende. Han utbrast: Jag tänker på en sak! Mamma har aldrig varit i min ungkarlskula. Av hela familjen är det endast Sussi, som gjort mig den äran. — Sussi, upprepade fru Ingeborg, rynkade pannan. Ensam? Han vaggade beklagande på huvudet, sa : Aj, aj, aj, vad vi är gammalmodiga! Är det så farligt att fästemö besöker fästeman? Ja, tänk om de gjorde någonting värre än att pussas! — Men när nu hennes uttryck blev på engång plågat och förbittrat, ändrade han med ens ton och min. Nåja, sa han allvarligt, fast jag tror att mamma känner om inte mig så åtminstone Sussi tillräckligt för att inte hysa några farhågor, så medger jag, att det var olämpligt. Men att en svärmor besöker sin svärson kan inte strida mot hög sedlig kultur. Titta här! Jag har två nycklar till min tambur. Den ena ska mamma ha. Och någon gång i höst då jag kommer från kasern, ska jag överraskas av mamma, sittande i min soffa med ett väl dukat kaffebord framför sig. Ska inte det bli trevligt? — Han stack den lilla patentlåsnyckeln i hennes hand. Hon stoppade den i sin väska, där den blev liggande, obegagnad och glömd, ett halvår. Hon smålog blidkad och sa: Om dessutom Sussi står gömd bak en dörr, blir överraskningen kanske ännu trevligare? — Han tog sig om hakan, låtsades ett djupt grubbel, sa: Tänk, mamma! Jag skulle nästan tro det —

Hans sätt att snabbt retirera så snart han märkt, att ett yttrande allvarligt sårat fru Ingeborg, gav ett obehagligt intryck av feghet eller falskhet. Ofrivilligt, och fast hon skämdes för tanken, förknippade hon denna ”smidighet” med de famösa skulderna och hans ekonomiska ofrihet. När han avslutade en liten tvist med orden: Naturligtvis har mamma rätt: det är jag som är dum! tillfogade hon i tysthet: Ja — jag har rätt, därför att du är skyldig mig pengar! Och skämdes å hans vägnar, men ännu mer å egna.

Blott vid ett tillfälle förfäktade han sina åsikter med en viss fasthet, och avlade en sorts trosbekännelse. Det skedde i en balsal och vid en tidpunkt, början av december, då de båda ungas bröllopsdag redan var halvt bestämd. Svärmor och svärson sutto sida vid sida, tittade på dansen, kallpratade, men hade båda hela sin uppmärksamhet fästade vid Sussi. Flickan, omgiven av en liten skara beundrare, sysselsatte sig med någonting, som i hög grad förbluffade hennes mor: Hon koketterade och koketterade våldsamt. Denna lek för själar utan stolthet och kroppar utan finkänslighet var ytterst främmande för den stackars Sussi, och särdeles påfrestande. Hennes vackra ögon, retsamma näsa, lockande mun, behagliga gestalt satte henne i stånd att samla och elda hur många kavaljerer som helst, men hennes stolthet, finkänslighet och utomordentliga trotsighet fyllde den glada lekens atmosfär med dystra moln, som spådde blixtrande örfilar och en åskskur av bittra tårar. Fru Ingeborg förstod, att alltsammans var en gärd åt kärleken, en utmaning till fästmannen, en hämnd för någon liden oförrätt. Fru Ingeborg vände sin uppmärksamhet mot föremålet för så stora och vidriga ansträngningar. Fästmannens intresse var djupt och livligt: att det dessutom var leende kunde bero på förställning. Men nu upptäckte fru Ingeborg något, som gjorde ett egendomligt och obehagligt intryck. Musklerna i fästmannens ansikte, delvis även i hans kropp — framför allt händerna — utförde små, snabbt skiftande rörelser, liknande dem som hos epileptikern föregår ett anfall. Bäst fru Ingeborg grubblade över denna underliga mimik, i vilken hon trodde sig se ett utslag av upphetsning, svartsjuka, lade fästmannen huvudet på sned, spetsade munnen, klatschade med ögonen. Och plötsligt gick det upp för henne, att han satt där och — tydligen omedvetet — härmade den koketterande flickan. Fru Ingeborg, som vid den tidpunkten var särskilt angelägen att utröna fästmannens verkliga känslor för Sussi, grep tillfället och överraskade honom med en brysk fråga: Jag tror att du är svartsjuk? — Jag? mumlade fästmannen. Och utan att helt avbryta sin mimiska imitation — vilket bevisar att den var omedveten — fortsatte han i samtalston: Tyvärr kan jag inte stå till tjänst. Jag säger tyvärr, därför att min svartsjuka skulle bereda Sussi ett nöje. Men lusten att behaga Sussi har aldrig lyckats övervinna lusten att behaga mig själv. Och det behagar mig obeskrivligt att se Sussi omfjäsad. — Verkligen? sa fru Ingeborg kort och torrt. Fästmannen fortsatte: Det beror kanske på att jag känner min egen obetydlighet. Har mamma inte märkt att jag är en älskare, klippt ur någon hederlig gammal roman? D. v. s. jag är inte den demoniske älskaren: jag är den beskedlige, godhjärtade unge mannen, som till sist får flickan. Minns inte mamma, att han brukade känna sig ovärdig den dyrkade sköna och att han med ett lamms fromma fröjd såg den demoniske strö ungdomsglädjens fagraste blomster framför flickans fötter? De där blomsterna, som sen satte frö och spirade upp till telningar med annan hårfärg än kära pappas. Jag är kanske inte lika skönt osjälvisk som denne hedervärde älskare, men jag är i alla fall en modern representant för den fordringslösa kärleken.

Obehagligt berörd sökte fru Ingeborg åstadkomma en av de vanliga snabba reträtterna genom att säga: Sånt där prat tycker jag inte om. Fordringslös kärlek kan låta vackert, men är allt annat än nyttig för föremålet. Inte heller vidare smickrande. — Men mamma, invände fästmannen med låtsad eller verklig förvåning, jag är en helt liten man på klotet. Jag tar, vad man ger mig och tackar till. Vad ska jag eljest göra? Jag kan tigga, om man sätter mig på svältkost. Men jag är inte någon oförskämd tiggare. Jag sneglar inte snålt på andras portioner. — Uttrycket portion stötte henne, och just därför använde hon det i sitt svar: För såvitt jag vet, skulle Sussi just vara din ”portion”. — Ja visst, mumlade fästmannen, åter tankspridd. Naturligtvis, men det hindrar ju inte att andra kan få smaka på den. — Pösande av indignation och fast besluten att driva honom till återtåg, sa fru Ingeborg: Det där pratet om fordringslös kärlek finner jag vedervärdigt. Det påminner om din äckliga sats att allting kan vara lika bra. För min del anser jag att man bör ställa höga fordringar på den man älskar. Det är bara nyttigt —

Men fästmannen slog inte till reträtt. Han tog blicken från Sussi, hans ansikte blev lugnt liksom ock rösten. Utan de vanliga obestämda, än försmädliga, än skygga, än vänliga grinen yttrade han: För att uppställa höga fordringar måste man besitta en smula moralisk fantasi. Men världens moraliska fantasi har sinat. Klotet är omgivet med ett nät av urgamla moraliska fordringar, sammanvävt av Tio Guds Bud och otaliga andra bud. Hur många av dem äga kraft och betydelse? Ytterligt få. Bör man då riva sönder skräpet? Inte det jag tror. Skall man riva ned en moral bör man ha fantasi nog att bygga en ny. Men fantasien saknas fullständigt. Ny moral salubjudes dagligdags — humbug, uppkok på det gamla. Vad vi har att göra är att söka upprätthålla status quo, vilket visserligen inte ska lyckas oss särdeles länge. Vi återsjunka i det mjuka kaos, mogna för sömn. Vår dag är slut och vi ängslas som barn för sängen. Den är kanske inte så farlig. Vi ropa på framåtskridande och utveckling, alldeles som barnen för att få vara vakna lite längre i sista stund ropa att de glömt läsa sina läxor. Ha vi glömt att läsa vår läxa, så är försummelsen ohjälplig. Vi är redan för trötta att lära något nytt. Låt oss tillbringa den sista timmen i frid, roande oss med våra mekaniska leksaker, våra flygmaskiner, vår radio, vår tilltagande livslängd (som om vi inte hade nog med gubbar), våra snabba kommunikationer (som om vi inte lika gärna kunde hålla oss stilla), vår materiella kultur, vår folkökning (som om vi inte redan vore alltför många), vår psykologiska forskning (helst i spiritistisk riktning, som skänker nästan ännu större möjligheter att bluffa), våra upptäckter och vår beundran för vilda folkslag (vi är nämligen lite för lite råbarkade). Låt oss inte heller glömma den skimrande, förbryllande och nyckfulla leksak, som roat oss så tappert under årtusenden: kärleken. Men låt det vara en fordringslös kärlek. Ty vår moraliska fantasi har slocknat. Vi ha inga nya prydnader att hänga på vår julgran. De gamla betlehemsstjärnorna ha slocknat, de gamla vaxänglarna ha tappat sina vingar. Lämna dem i lådan, pryd granen med vanliga färska ljus och tänd dem. Det är min åsikt.

Du har inga åsikter! muttrade fru Ingeborg förbittrad. Vartill fästmannen genmälte: Jo, många. Jag anser att en karl inte bör förskingra honom anförtrodda medel. Jag anser att en löjtnant bör gå snyggt och anständigt klädd samt utföra det arbete, för vilket han har betalt. Jag har tjogtals lika förståndiga åsikter. Men jag har inte en enda, som jag anser värd att framkalla en rynka i mammas panna eller denna avskyvärda neddragning av mungiporna. Och därför säger jag: Det ska tusan vara fordringslös! Vad nu, min söta Sussi, min änglarena flicka? Vad betyder detta? Du flirtar och du flirtar mitt för näsan på din mor och din ringbeprydde fästman! Nej, nu ska fan ta bofinken!

Med dessa kraftigt framslungade ord lämnade han fru Ingeborg. Samtidigt övergav Sussi helt plötsligt sin förbluffade kavaljer. Fästman och fästmö möttes mitt i salen och började omedelbart dansa.