Chefen fru Ingeborg/Kapitel 14

←  Julias andra fest

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Skilsmässan börjar

Den fordringslösa kärleken  →

SKILSMÄSSAN BÖRJAR

Snart fick man klart för sig att branden uppstått ungefär samtidigt — eller med endast korta mellantider — på minst sex olika ställen. Det var således inte fråga om vådeld. Visserligen kunde slumpen ha spelat in, så att t. ex. luffarens vårdslöshet skapat den första eldhärden, ett söndagssällskaps slarv den andra. Men slumpen kunde näppeligen ha placerat en försupen luffare och fem slarviga sällskap söndagsfirare på en och samma timme och kvadratkilometer. Den starka brisen smälte snart samman de sex småeldarna till en mäktig brasa i den täta, fnösktorra ungskogen, vars nedhängande grenar bildade en brygga från markens brinnande ljung och ris till trädtopparna. Brisen mojnade strax efter solnedgången, men branden var redan omfångsrik nog att mata sig själv med starka luftdrag. Till en början bredde den sig med ungefär lika hastighet i alla riktningar, nådde i norr en äng, där den antände en lada och en ladugård, tog efter ett par timmar starkare fart i västlig riktning, hotande ett sommarhem för tuberkulösa barn, vände efter ytterligare ett par timmar mot söder, mot Sommarro och dess grannar.

Kurt och Louis mötte fienden med svaga krafter: ett halvtjog unga och medelålders fiskare, ungefär lika många skröpliga gubbar, några stadsherrar, som blott teoretiskt kände sågens och yxans rätta bruk. Först vid midnatt kom en första, för resten alltför obetydlig undsättning från staden, en andra, mera tillräcklig, sex timmar senare. Under den första timmen kom Kurt tvenne gånger tillbakarusande för att telefonera med sin kasern. Fru Ingeborg satt hopkrupen i en av verandans korgstolar. Han såg henne inte. Första gången vågade hon inte tilltala honom, men andra gången fattade hon mod och ropade, då han sprang förbi: Kurt, kan jag inte göra någon nytta? Han gav henne en hastig, sneglande blick, svarade: Du? Jo, du kan hålla dig hemma! När han efter telefoneringen åter passerade verandan, mildrade han snäsan genom att tillägga: Jag menar att du kan samla ihop silver och värdesaker. Ifall vi skulle bli tvungna att utrymma huset.

Emellertid kunde hon inte stanna hemma. Hon var ensam med Tysta Marie, som brummande irrade omkring i huset, lyftande på möblerna, utdragande byrålådor, öppnande skåpsdörrar, snokande i alla vrår, antagligen i en förvirrad avsikt att börja räddningsarbetet. De båda tjänstflickorna hade sänts ut i bygden för att om möjligt uppbåda mera manskap och gingo som bäst från kaffekopp till kaffekopp, själaglada och stolta över en uppgift och ett förtroende, som de sveko, i det de ersatte en budkavles snabba färd med en serie kafferep. Sussi hade försvunnit utan att säga ett ord till modern. Vad hade hon för sig? Naturligtvis deltog hon på något sätt i arbetet. Skulle alltså fru Ingeborg, upphovet till olyckan, ensam sitta med armarna i kors? Branden, den tysta beskyllningen, att hon hade förorsakat den — en beskyllning, som hon godkände — klubbade i förstone fullständigt ned henne. Hon kände sig maktlös, brottslig, rädd. Men ur en dylik djup depression springer självkänslan upp plötsligt och till stor höjd. Svaghetskänslan är fysiskt plågsam. Man vet att det står illa till, men man känner på sig, att det inte är så farligt som man tror. Det är snarare kroppen än själen, som fattar mod. Därför kan man få se mycket skarpsynta och besinningsfulla personer i en förtvivlad situation plötsligt gripas av en glad tillförsikt, som snart visar sig vara fullständigt oberättigad. Fru Ingeborg sa till sig själv: Naturligtvis kan jag göra nytta! Bara jag aktar mig att gå i vägen för de andra — Visserligen ägde hon ingen erfarenhet av skogsbrand, men hon hade hela sitt liv visat rådighet och beslutsamhet, värdefulla egenskaper i alla situationer. Hon visade dem även nu, i det hon hastigt tog av sig kjolarna och iförde sig herr Anderssons overall. På fötterna satte hon ett par tjockbottnade kängor, Kurts, betydligt för stora men förträffliga för den, som skall beträda brännande mark. Slutligen beväpnade hon sig med en stor kvast på skaft, som hon fuktade i vattenhinken. Hon hade nämligen hört att man ”slår ut” elden i gräs och ljung. Så praktiskt utrustad drog hon åstad, manhaftig, modig och nästan glad samt lika väl ägnad att bekämpa elden som vilken barnunge som helst.

Hon hörde yxorna gå i ungskogen och höll själv kurs till höger därom för att undvika manskapskedjan som arbetade mellan branden och Sommarro. Hon trodde, att hon gick jämsides branden, men i själva verket avlägsnade hon sig från eldhärden. Det susande, fräsande, ibland smattrande dånet avtog i styrka. Hon tänkte: Kanske ha de redan fått bukt med elden: det var nog inte så farligt, som de sa. Hon började se sig omkring och märkte en ovanlig rörelse i det nattysta halvmörkret, som glimtvis rödfärgades av den flammande toppelden i ungskogen. Råttor i skockar kilade fram över gråmossan, ekorrar kastades som bollar från den ena sviktande grenen till den nästa, hejdade sig ett ögonblick upprätta, med tassarna tryckta mot vita bröst, smackade, fortsatte. Hon skrek till då en hare plötsligt spratt upp mitt emellan hennes ben och i ett flygande skutt försvann. Hon tänkte: Det här är intressant. Så mötte hon en räv. Han stod framför henne på ett par, tre meters avstånd; han tittade på henne och hon på honom. Hon nickade åt honom. Han vände nosen i riktning mot branden, vädrade, gled utan brådska vidare. Hon tänkte: Men det här är ju riktigt lustigt, det är som en saga. Fåglar flaxade med ostadiga vingslag mellan träden, stötte mot stammarna. En tjäder eller orre flög med brakande vingslag tätt förbi henne. En kropp kom nedsinglande i sicksack genom luften, föll tätt framför henne. Den starka brandlukten bemängdes med en vidrig stank av bränd fjäder. Kroppen på marken, en halvbränd kråka, studsade upp och ned, krängde, slängde av och an. Hon måste sätta sin grovklackade häl på kräkets huvud. Det var inte lustigt längre.

Hon ökade farten, hon måste komma fram till brandgränsen, göra nytta. Hon gick genom en del av skogen, som var äldre och betydligt glesare än den brinnande ungskogen, dessutom här och var avbruten av kala berghällar. Hon halvsprang uppför en berghäll, stod plötsligt inför ett litet stup. I dalen nedanför sig upptäckte hon en man. Ehuru hon inte kunde känna igen honom i halvmörkret, förstod hon att det måste vara luffaren, På den pösande mossbädden hade han travat upp ett hövolmsstort bål av torra grenar, ljung, bärris. Nu sökte han i fickorna efter tändsticksasken. Synen var fantastiskt skrämmande. Under det att ett tjog män uppbjödo sina yttersta krafter för att hejda branden, gick denne ensamme dåre omkring och anlade nya eldar. I sanning, dåren är de klokas arbetsgivare!

Fru Ingeborg visade sin rådighet. Hon tänkte: Det viktigaste är, att jag oskadliggör honom. Kanske rår jag inte i en brottning, men om jag smyger mig på honom bakifrån och slår honom så hårt jag kan i nacken, får jag övertaget. Hon satte sig försiktigt på hällkanten och lät sig glida utför. Olyckligtvis var stupet för brant för en glidning. Hon föll framstupa, och innan hon hunnit resa sig, hade luffaren tagit till flykten. Likväl stannade han redan efter några meters språng, vände sig om och ropade med en röst som porlade av en druckens ymniga gråt:

Frun! Är det frun? Kära frun! Jag skulle bara gå till töserna! Jag vet inte, hur det här kom sig!

Troligen ljög han inte, troligen visste han inte alls, hur ”det här” hade kommit sig. Han hade sannolikt vaknat ur sin rusiga sömn, omgiven av frampyrande rök, knastrande ris. Skräcken hade i hans överalkoholiserade hjärna frammanat en pyromans instinkter, en vansinnig önskan att hjälpa elden, öka den, stegra den, förvandla den till en gigantisk förstörare av ”hela världen”, eller med andra ord: en bedövare av pyromanens nervsmärtor. Inte heller nu tappade fru Ingeborg besinningen. Mannen var sinnessjuk och måste som sådan behandlas. Hon förblev sittande i mossan, talade milt och lockande: Larsson vet att jag är hans vän. Jag vill hans bästa. Men luffaren ropade snyftande: Kvasten då! Varför har frun tagit med sig kvasten? Kanske hade kvasten jagat tiggaren ur månget kök, kanske förknippade han den med barndomsminnet riset. Hon lyckades inte lugna honom. Då tog hon sitt parti, reste sig hastigt och började förfölja den flyende. Han sprang inte särdeles fort, men hon sprang inte heller särdeles fort, hindrad av de tunga och alltför stora kängorna. Luffaren sprang i sicksack med sidokast som en hare. De närmade sig ungskogen. Utan att veta det oskadliggjorde hon skadedjuret. Hon drev honom rakt in i elden. Trots fru Ingeborgs ömsinthet skulle töserna under pilen vid diket förgäves vänta sin pappa-docka.

Plötsligt tvärstannade fru Ingeborg, kippade rosslande efter andan. Ögonen svedo ohyggligt. Luften omkring henne hade på en sekund blivit brännande het. Hon torkade ögonen med blusärmen. Luffaren hade försvunnit. Hon såg sin omgivning genom en tjock, lätt blåfärgad, simmig glasvägg. Ett stycke framför henne stod en något mer än manshög gran med täta, nedhängande grenar. Vid dess fot låg en ekorre på rygg. Hon skakades av en våldsam hosta och ögonen tårades ånyo. Hon torkade dem än engång för att speja efter luffaren. Här är ju varken eld eller rök, tänkte hon, vad är det då som kväver mig? I detsamma stego ur den risiga mossmarken omkring henne sirligt svajande, gulgrå strålar, alldeles som strålarna ur en vattenkonstbassäng eller som röken i sista akten av Don Juan. Trots det nu starka dånet från brandkärnan gåvo dessa sakta uppstigande små rökpelare ett intryck av lugn och tystnad. Hon tog ett steg framåt i den halvt omedvetna avsikten att lyfta upp ekorren, undersöka om han ännu var vid liv. Så övergår man ibland på grund av en plötslig viljemattning från en viktig och betydelsefull handling till en alldeles oviktig. Hon hade förföljt luffaren som man förföljer ett förfluget yttrande, fällt i obetänksamhet, och som man vill hejda, infånga, oskadliggöra. Mitt i denna betydelsefulla handling klippte hon av tråden, ägnade sig åt att rädda en sannolikt död ekorre. Därav blev dock intet. Hon ryggade tillbaka för ett smattrande ljud, ej olikt en ojämnt avfyrad gevärssalva, och från granens ettrigt fräsande barrdräkt slog en meterbred eldslåga ut, en gulröd, flikig, fladdrande fana, skogsbrandens standar.

Hon flydde samma väg hon kommit, andades ut i svalare luft, tappade rätta riktningen, råkade åter in i den överhettade zonen, vandrade sicksack, driven inte längre av någon ambition att medverka vid eldsläckningen, utan blott av begär att få andas sval och frisk luft. Hon visste inte, var hon befann sig eller vart hon gick. Branddunsterna rusade henne. Hon smålog som en drucken och sa till sig själv: Jag är bestämt gasförgiftad alldeles som italienaren. Tänk om jag dör här i skogen! Varför inte? Det är kanske lika bra — Hon började känna sig trött, lat, sömnig, funderade så smått på att lägga sig i den mjuka mossan. Men hennes slöhetstillstånd bröts hastigt av en uppjagande syn.

Hon tvärstannade, torkade sina rinnande ögon. Genom den här svagt rökbemängda, dimgrå luften upptäckte hon mellan fyra tätt stående granar en man. På mossbädden mellan granarna hade han travat upp ett hövolmsstort bål av torra grenar, ljung, bärris. Nu började han treva i fickorna efter tändstickor. Fru Ingeborg förstod, att det måste vara luffaren. På en sekund hade hon återvunnit sin rådighet, sin spänstighet. Med långa, tysta steg gled hon fram, besluten att utan vidare parlamentering kasta sig över honom. Dånet från branden var betydligt starkare än i dalen och hon skulle säkert ha lyckats överraska honom om hon själv ej blivit än grundligare överraskad. Mannen, trevande i sina fickor, vände sig till hälften emot henne och hon såg ett långt, vitt skägg, ett spasmodiskt grinande gubbansikte. Herr Andersson! Hon stannade för att besinna sig. Hon sa till sig själv: Han har blivit tokig: jag tror att vi bli tokiga allesammans. Emellertid förlorade hon inte sin rådighet. Hon ropade gubbens namn i kort, lugn, befallande kontorston — så som man ropar på kontoren i bråda tider: Andersson! Titta hit ett tag! Han vände sig om. Utan brådska gick hon fram till honom. Där stod han med en tändsticksask i ena handen, en hopknövlad tidning i den andra. Hon tog dem ifrån honom, befallde: Nu går Andersson genast hem. Följ mig! Men han följde henne inte. Han började ett stammande, sluddrande tal: Kurt, order, moteld, för lite folk, befallning att samla bränsle, just här mellan granarna, tända genast, order, order! Talets mening var denna: Kurt ansåg det omöjligt att med sitt fåtaliga manskap i tid åstadkomma en tillräcklig bred och lång gata. Följaktligen hade han beslutat att tillgripa vapnet moteld, och herr Andersson jämte ett antal andra hade fått befallning att på utpekade ställen samla bränsle och anlägga eld.

Olyckligtvis hade fru Balzar aldrig hört talas om moteld. Själva ordet klingade vansinnigt. Tanken att med eld bekämpa eld måste vara alstret av en förvirrad fantasi. Hon, som nyss sett en dåre i färd med samma handling som nu herr Andersson, jämställde dem. Därtill kom att gubben betedde sig som en förvirrad, stammade, grimaserade, trampade, vaggade, fäktade med armarna. Trots sina sommarsöndagar på landet och sina vetenskapliga expeditioner i skogens villande djup var herr Andersson en ohjälplig stugsittare, och då nu den gamle kammarsvennen kallats att bekämpa det fruktansvärda elementet, visserligen i truppens bakersta led, hade hans förstånd börjat betänkligt smälta. Fru Ingeborg greps av en nervkittlande ångest. Tanken att ha två pyromaner springande omkring i skogen med tändstickor och hopknövlade tidningar i händerna blev henne för stark. Hon kände sig omgiven av en dold galenskap, som oväntat pyrde fram och slog ut som nyss röken och elden ur mossan. Ett ögonblick skrämde henne den gamle kamraten till den grad att hon hart när tagit till flykten.

I nästa ögonblick andades hon ut. Två män kommo springande fram mot bålet mellan granarna. Den främste var Kurt. Med ens blev hon trygg och myndig. Hon tog den förmente galningen i armen och började dra honom med sig. Hon gjorde nytta, hon höll god vakt, hon upptäckte faror som andra förbisågo! Men Kurt ropade redan på avstånd: Har Andersson tänt? Varför djävulen har han inte tänt! Fru Ingeborg släppte sitt tag. Under det följande blev hon stående orörlig med slappt hängande armar. När Kurt kommit fram, pekade herr Andersson på henne och mumlade: Chefen förbjöd mig. Kurt stirrade under starkt rynkade ögonbryn på modern. I hetsigheten och på grund av hennes ovanliga dräkt hade han inte känt igen henne. Så tog han ur västfickan upp ett cigarrettpapper, antände och lät det flyga. Luftdraget bar hastigt det brinnande papperet i riktning mot brandhärden. Sedan han sålunda övertygat sig om, att branden sög luft med tillräcklig kraft för att möjliggöra en moteld, ryckte han tidningen ur moderns hand, stack in den i rishögen och tände. Ett ögonblick dröjde han med blicken vid den uppflammande elden, vände sig därpå mot modern.

Det är möjligt att herr Anderssons overall hade någon skuld i det som nu hände. Som man går klädd, så blir man hädd! En kvinna i karlkläder bör aldrig räkna med att bli behandlad helt och hållet som kvinna. Den grova mansdräkten gav sonen-löjtnanten en omedveten förnimmelse av att han framför sig hade en av ”sina karlar”. Härigenom förgrovades tonfallet, kanske också ordvalet. De verkliga orsakerna till utbrottet voro flera: minnet av de många små striderna kring ”hattaffären”, den unges begär att ”äntligen göra sig gällande”, skammen över moderns obehärskade utbrott mot de Lorche (sonens utbrott var ett eko), skammen över hennes ”smaklösa” lek med pojkvalparna, kanske ännu flera, ännu mer förborgade orsaker — alltsammans hopkokat och överhettat vid jättebrasan i skogen.

Vändande sitt ansikte, som för resten var nedsotat och nedblodat, mot modern, sa han:

Va gör du här? Befallde jag dig inte att stanna hemma? Är det inte nog att du med din fördömda fjolliga sentimentalitet har vållat det här eländet? Det är du som tänt eld på skogen! Ska du nu hindra oss andra att släcka? Hur dristar du lägga dig i en så allvarlig sak? Du är ju tokig, du borde spärras in! Men det är din satans egenkärlek. Du tror, att du begriper allt. Du tror att du begriper, hur man ska sköta en affär, men minsta springpojke begriper den saken bättre än du. Du vet hur man släcker en skogsbrand! Du tillåter dig att läxa upp gamla karlar på det grövsta sätt! Som i morse. Men själv tål du inte en motsägelse. Därför att du begriper allt! Duger till allt! Men jag ska säga dig vad du egentligen tycks duga till. Du duger till att låta dig kurtiseras av ett dussin stryktäcka lymlar. Det tycks du duga till. Ingenting annat! Jag tycker att du borde skämmas!

Knappt hade han framslungat den sista satsen, förrän han störtade åstad, försvann. Den yttre orsaken till flykten var nödvändigheten att snabbt återvända till släckningsarbetet, den inre orsaken var en redan begynnande ånger och ångest. Fru Ingeborg stod kvar vid bålet. Plötsligt kastade sig elden fräsande upp i de fyra granarna. Det varsnade hon inte. Framför henne stod herr Andersson med sänkt huvud och stirrade på henne under lugg. Hela hennes själ koncentrerade sig för ögonblicket på en enda uppgift: att tvinga ansiktet till ett leende som — i brist på ord -— borde säga: Stackars pojke! Han var så uppjagad. Han visste inte vad han sa. Jag är lite, lite förargad, men inte mycket. Emellertid lyckades hon inte åstadkomma detta leende. Då hörde hon tätt intill sig en hjärtlig, lugn, behaglig röst, som yttrade:

Lilla mamma är väl inte så dum att bry sig om det här? Kurt hade själv inte en aning om, vad han sa! Vid såna här tillfällen bli alla människor lite virriga och prata i vädret. Kom så ska jag följa mamma hem.

Rösten — fästmannens — hade framfört den förklaring av det hemskt oförklarliga och den ögonblickliga förlåtelse, som hon själv önskat men inte mäktat framföra. Under vissa omständigheter uppträder en mor gentemot sina barn på samma sätt som en regering gentemot sina undersåtar: undersåtarna göra uppror och regeringen utfärdar genast en proklamation, som bagatelliserar saken och förklarar att den beror på ett missförstånd. Värre är och får det inte vara! Nu lade fästmannen sin arm kring hennes midja och förde henne med ett mjukt och fast grepp bort från elden, faran, smärtan. För några minuter hängav hon sig helt och slappt åt den utomordentligt behagliga känslan av att vara beskyddad, omhuldad, älskad. Hon mumlade: Käre vän — kära, älskade gosse — Så småningom fann hon dock hans fasta grepp plågsamt. Hon vaknade upp ur sin slöhet, tankarna klarnade. Var det inte meningslöst att han, en av ledarna, skulle övergiva släckningsarbetet för att följa henne hem? Hon avskedade honom med en kort tacksägelse, vankade ensam vidare genom skogen, som hon trodde i riktning hemåt. Emellertid kom hon fram till stora landsvägen ett bra stycke ovanför Sommarro. Hon dröjde kvar i skogen, ty på vägen frammarscherade en avdelning soldater, den äntligen anlända undsättningen. Då de tågat förbi framkom ur dammolnen från motsatt håll en trupp av helt annat slag. I spetsen gick en ung kvinna med ett litet barn på armen och hack i häl följde en kull pladdrande småttingar. Det var barnhemmets små gäster, som nu, då branden hotade hemmet, fördes till säkrare ställe. Kvinnan var Sussi. Fru Ingeborg smålog, njöt. Vad hon var söt! Vad hon var duktig! Hur beskäftigt hon spelade ung mor i kullen, pratade, övervakade, ledde!

Sommarnatten övergick i sommarmorgon. Fru Ingeborg följde den lilla sakta framtågande truppen — men inte på vägen. Hon föredrog att vanka jämsides i skogen, osedd. Ett par ord ur Kurts utbrott hade här sin första obetydliga och av henne själv oförstådda verkan. Orden: ”oss andra”. Hon sa inte till sig själv: jag ska inte blanda mig med ”oss andra”. Men hon kände redan olust att göra det. Under vissa omständigheter kan ”oss andra” vara ett obarmhärtigt, avgörande, avfärdande uttryck.

Dagen medförde en fullständig begränsning av branden. Vid middagstid återvände fästmannen. Han berättade, att man funnit luffarens lik. Ansiktet var förbränt till oigenkännlighet, men i de förkolnade kläderna hade man funnit den cigarrettask, fru Ingeborg givit honom. Först fram mot kvällen kom Kurt. Fru Ingeborg satt på verandan. Denne gick förbi utan att se henne. Hon hörde honom gå uppför trappan till övre våningen och in i hennes rum. Efter en stund kom han åter nedför trappan. Så steg han ut på verandan, ställde sig framför henne. Han var uttröttad, kunde knappt hålla upp ögonen, som för resten voro till hälften igensvullna. Han sa:

Mamma kan väl aldrig förlåta mig?

Frasens utformning var inte tillfällig. Varje familj har sina rituella satser, varmed makterna dyrkas, tillbedes, ombedes, besvärjes. Hos den ena familjen heter det: Snälla mamma, förlåt! — hos den andra: Jag ska aldrig göra så mer! Hos familjen Balzar hade otaliga stormar, framkallade av sönderslagna leksaker, rivna kläder, slagsmål, snattade sötsaker, olovliga utflykter, dåliga betyg — besvurits med formeln: Mamma kan väl aldrig förlåta? Fru Ingeborg svarade ritualenligt: Jag får väl försöka. För den här gången. Egentligen hette det: Men kom ihåg, bara för den här gången. De orden fingo bortfalla, kanske såsom varande överflödiga.

Hon tog honom i armen och förde honom in på hans rum. Tysta Marie kom med varmt vatten. Fru Ingeborg tvättade hans sotiga, blodiga, svedda ansikte och händer, beströk dem med salva. Han klädde av sig, ramlade ned i sängen och somnade ögonblickligen. Men just i insomningsögonblicket såg fru Ingeborg att hans högra hand trevade på täcket, öppnades, slöts. Det påminde henne om ett för tjugu år sedan avskaffat bruk eller missbruk: han kunde inte somna om han inte fick hålla modern i hand. För tjugu år sedan hade hon skämt ut ”stora pojken”. Nu satte hon sig på sängkanten och tog hans hand i sin. När blir man vuxen, gammal nog att inte rädas ensamheten?