David Copperfield/Del II/Kapitel 02

←  Mr Micawbers utmaningshandske

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag besöker åter Steerforth i hans hem

En förlust  →

ANDRA KAPITLET.
Jag besöker åter Steerforth i hans hem.

Jag nämnde på morgonen för mr Spenlow, att jag önskade mig permission för en kort tid, och som jag icke erhöll något slags avlöning och följaktligen icke kunde komma i kollision med den obeveklige Jorkins, mötte denna min anhållan icke någon svårighet. Jag begagnade detta tillfälle för att, svävande på målet och med dimma för ögonen under det jag yttrade orden, uttrycka den förhoppning, att miss Spenlow mådde väl, varpå mr Spenlow svarade, utan mera rörelse än om han hade talat om en vanlig mänsklig varelse, att han var mig mycket förbunden och att hon mådde mycket bra.

Vi inskrivna biträden, såsom varande frön till den patriciska klassen proctorer, behandlades med så mycken konsideration, att jag nästan ständigt var min egen herre. Som jag emellertid icke ville begiva mig till Highgate före klockan ett eller två på dagen och vi hade ännu ett litet exkommunikationsmål före i rätten, som kallades »Stämning av Bullock, på angivelse av Tipkins, för hans själs förbättring», tillbragte jag tillsammans med mr Spenlow ett par timmar mycket angenämt med att åhöra det. Det härledde sig av en strid mellan två kyrkvärdar, av vilka den ena var angiven för att ha skuffat den andra mot en pump, och som handtaget på denna pump gick mot ett skolhus, vilket skolhus låg invid gaveln på en kyrka, var denna knuff ett brott mot kyrkolagen. Det var ett lustigt mål och gjorde att jag, då jag satt på kuskbocken på diligensen på min väg upp till Highgate, kom att tänka på Commons och på vad mr Spenlow hade yttrat om att röra vid Commons och få landet att gå under.

Mrs Steerforth var helt glad över att få se mig, och detsamma var även fallet med Rosa Dartle. Jag blev behagligt överraskad av att finna att Littimer icke var där och att vi uppassades av en blygsam liten huspiga med blå band i mössan, vilkens ögon det var vida behagligare och vida mindre förbryllande att händelsevis möta än denne aktningsvärde mans. Men vad jag särskilt anmärkte, innan jag ännu hade varit en halvtimme i huset, var den skarpa och oavlåtliga uppmärksamhet, varmed miss Dartle bevakade mig och det hemligt lurande sätt, varpå hon tycktes jämföra mitt ansikte med Steerforths och Steerforths med mitt och vänta på att någonting skulle röja sig i dem. Så ofta jag såg bort till henne, var jag säker om att få se detta ivriga ansikte, med dess insjunkna svarta ögon och forskande ögonbryn, stirra mot mitt eller gå hastigt från mitt till Steerforths eller omfatta oss båda på en gång. Detta lodjurslika stirrande var hon så långt ifrån att avbryta, då hon såg att jag märkte det, att hon vid sådana tillfällen fäste sin genomträngande blick på nig med ett ännu spändare uttryck. Oskyldig som jag var i fråga om någonting orätt, som hon möjligen kunde misstänka mig för, skyggade jag likväl tillbaka för hennes underliga blickar, fullständigt ur stånd att uthärda deras hungriga glans.

Hela dagen i ända tycktes hon vara allestädes närvarande. Om jag talade med Steerforth i hans rum, hörde jag hennes klänning prassla i det lilla galleriet utanför. Då han och jag roade oss med några gamla kroppslekar utanför på gräsplanen, såg jag hennes ansikte gå från fönster till fönster, som ett vandrande ljus, till dess det fäste sig på någondera av oss och spejade på oss. Då vi alla fyra gingo ut på eftermiddagen, knep hon sin tunna hand fast vid min arm, lik en stålfjäder, för att hålla mig kvar, medan Steerforth och hans mor gingo utom hörhåll, och talade därefter till mig.

»Ni har dröjt länge med att komma hit», sade hon. »Är ert yrke verkligen så angenämt och intressant att det tar hela er uppmärksamhet i anspråk? Jag frågar därför att jag alltid tycker om att inhämta upplysning, då jag är okunnig. Är det verkligen det?»

Jag svarade, att jag tyckte rätt mycket om det, men att det likväl icke var så utomordentligt angenämt.

»Å! Det gläder mig att höra det, emedan jag alltid önskar att bli rättad, då jag har orätt», sade Rosa Dartle. »Ni menar att det är en smula torrt?»

»Ja», svarade jag, »det är kanske verkligen en smula torrt.»

»Å! Och detta är skälet till att ni behöver litet förströelse och ombyte och allt det där?» sade hon. »Ja, det kan nog vara riktigt! Men är det inte en smula — vasa? — för honom — jag menar inte er?»

En snabb blick från hennes ögon bort mot det håll där Steerforth gick med sin mor under armen, visade mig vem hon menade, men för övrigt begrep jag rakt ingenting och visade det sannolikt även.

»Månne det inte — jag säger inte bestämt att det gör det, ty jag önskar bara att få veta det — månne det inte upptager honom något för mycket? Månne det inte gör att han blir mer än vanligt sparsam på sina besök hos sin blint förgudade — vasa?» med ännu en snabb blick på dem och det en sådan blick, som tycktes tränga in i mina innersta tankar.

»Miss Dartle», svarade jag, »tro för all del inte…»

»Jag tror ingenting!» sade hon. »För all del, tänk inte att jag tror någonting! Jag är inte misstänksam. Jag gör bara en fråga och uttalar inte något omdöme. Jag önskar att av vad ni säger bilda mig ett omdöme. Jaså, det förhåller sig inte så? Nå, det gläder mig att höra!»

»Det är verkligen inte förhållandet», sade jag helt förbryllad, »att jag är skuld till att Steerforth varit längre borta från sitt hem än vanligt — ifall han varit det, något som jag i detta ögonblick sannerligen inte vet, såframt jag inte får sluta mig därtill av edra ord. Jag har inte sett honom på länge, förrän förliden afton.»

»Inte?»

»Nej, det har jag verkligen inte, miss Dartle!»

I det hon såg skarpt och forskande på mig, såg jag hennes ansikte bli ännu skarpare och blekare och märkena efter det gamla såret förlängas, till dess det skar igenom den vanställda läppen och djupt in i underläppen och gick ned utför hakan. Det låg någonting rent av hemskt för mig uti detta och i den skarpa glansen i hennes ögon, då hon, i det hon oavvänt betraktade mig, yttrade:

»Vad har han för sig?»

Jag upprepade orden, mera för mig själv än för henne, så förbryllad var jag.

»Vad har han för sig?» sade hon med en iver, som tycktes förtära henne som en eld. »Vad är det som den där karlen hjälper honom med — han som aldrig ser på mig utan en outrannsaklig falskhet i sina ögon? Om ni är hederlig och uppriktig, ber jag er inte förråda er vän. Jag ber er endast säga mig, om det är vrede, hat, stolthet, rastlöshet, någon vild nyck eller kärlek eller vad det är som driver honom!»

»Miss Dartle», svarade jag, »hur ska jag kunna säga er så att ni tror mig, att jag inte vet av att Steerforth är sig olik mot vad han var då jag först kom hit? Jag kan inte uttänka någonting. Jag tror fullt och fast att det inte är någonting. Jag knappast förstår vad ni menar.»

I det hon ännu alltjämt såg skarpt och forskande på mig, kom en ryckning och ett pulserande, som var oskiljaktigt från tanken på smärta, i det där grymma ärret och krusade hennes läpp, liksom av förakt eller av ett medlidande som föraktade sitt föremål. Hon förde sin hand hastigt intill det — en hand så tunn och fin, att jag, då jag hade sett henne hålla upp den framför elden för att beskugga sitt ansikte, i mina tankar hade jämfört den med fint porslin — och sade på ett snabbt, vilt, lidelsefullt sätt: »Jag besvär er att tiga med detta!» och icke ett ord vidare.

Mrs Steerforth var särdeles glad och lycklig i sin sons sällskap, och Steerforth var vid detta tillfälle mycket uppmärksam och aktningsfull emot henne. Det var intressant för mig att se dem tillsammans, icke blott på grund av deras inbördes tillgivenhet, utan även i anledning av den starka likheten dem emellan och det sätt varpå det, som var stolt eller häftigt hos honom, hos henne var förmildrat till graciös värdighet till följd av ålder och kön. Jag tänkte mer än en gång, att det var väl att icke någon allvarsam anledning till split någonsin hade förekommit dem emellan, emedan två sådana naturer — jag borde snarare säga, två sådana schatteringar av samma natur — i annat fall skulle ha varit svårare att försona än två de starkaste motsatser man någonsin kunde påträffa. Denna tanke uppsteg likväl icke hos mig på grund av eget omdöme, det måste Jag bekänna, utan till följd av ett yttrande av Rosa Dartle.

Hon sade vid middagen:

»Ack, om någon ändå ville säga mig, eftersom jag tänkt därpå hela dagen och så gärna skulle vilja veta det.»

»Vad är det som ni önskar veta, Rosa?» svarade mrs Steerforth. »För all del, kära Rosa, var inte så hemlighetsfull!»

»Hemlighetsfull?» utbrast hon. »Å, verkligen? Anser ni mig vara det?»

»Jag ber er ju ständigt, kära Rosa», sade mrs Steerforth, »att tala tydligt, på ert gamla naturliga sätt!»

»Ah, jaså, detta är således inte mitt naturliga sätt?» genmälde hon. »Ni måste verkligen ursäkta att jag frågar, emedan jag endast önskar att bli undervisad. Vi känna aldrig oss själva.»

»Det har blivit er andra natur», sade mrs Steerforth, utan att visa något missnöje, »men jag erinrar mig — och det måste helt säkert även ni göra, Rosa — då ert sätt var helt olika, då det inte var så försiktigt och mera tilllitsfullt.»

»Jag är övertygad att ni har rätt», svarade hon, »och på det sättet är det som dåliga vanor komma över en! Jaså, verkligen? Mindre försiktig och mera tillitsfull! Jag undrar just hur jag omärkligt kan ha blivit så där förändrad! Det är verkligen högst eget. Jag måste beflita mig om att återvinna mitt förra jag.»

»Jag önskar att ni ville göra det, Rosa», sade mrs Steerforth med ett leende.

»Ja, det ska jag verkligen!» sade hon. »Jag vill lära mig öppenhet av — låt mig se — av James.»

»Ni kan inte lära er öppenhet i någon bättre skola, Rosa», sade mrs Steerforth med en viss häftighet, ty det låg alltid någonting sarkastiskt i vad Rosa Dartle sade, ehuru det, liksom vid detta tillfälle, sades på det mest omedvetna sätt i världen.

»Ja, det är jag fullt säker om», svarade hon med en ovanlig värme. »Om jag är säker om någonting, så är jag naturligtvis säker om det.»

Mrs Steerforth tycktes ångra att hon visat sig litet stött, ty hon yttrade nu i en vänlig ton:

»Hör nu, min bästa Rosa, vi ha ännu inte fått höra vad det var som ni önskade bli upplyst om.»

»Vad jag önskade bli upplyst om?» svarade hon med retsam köld. »Å, det är bara, huruvida personer, som likna varandra till sin moraliska beskaffenhet — är det den rätta frasen?»

»Det är en lika bra fras som någon annan», sade Steerforth.

»Jag tackar så mycket! — huruvida personer, som likna varandra till sin moraliska beskaffenhet, sväva i större fara att råka i djup och bitter oenighet än andra personer i andra förhållanden, med antagande av att någon allvarsam anledning till tvist uppstod dem emellan?»

»Den frågan skulle jag vilja besvara med ja», sade Steerforth.

»Skulle ni?» genmälde hon. »Å, bevare mig! Antag således till exempel — man kan taga vilken orimlighet som helst till exempel — att ni och er mor råkade i någon allvarsam strid!»

»Min bästa Rosa», inföll mrs Steerforth med ett godmodigt skratt, »hitta för all del på något annat exempel. Jag hoppas vid Gud, att James och jag bättre känna våra plikter mot varandra!»

»Å!» sade miss Dartle och nickade tankfullt med huvudet. »Ja visst! Det skulle hindra det? Ja, naturligtvis. Alldeles riktigt. Jag är verkligen bra glad över att jag var nog barnslig att komma fram med det där exemplet, ty det är så skönt att veta att er plikt mot varandra skulle hindra det. Jag tackar er så mycket.»

Jag får icke förbigå en annan liten omständighet, som står i samband med miss Dartle, ty jag fick anledning att erinra mig den efteråt, då allt det ohjälpligt förflutna blev klart och tydligt. Hela denna dag, men i synnerhet från detta ögonblick, uppbjöd Steerforth hela sin förmåga, och gjorde detta med den allra största otvungenhet, för att förvandla denna sällsamma varelse till en roande och road medlem av sällskapet. Att detta lyckades honom, kunde icke väcka min förvåning. Att hon kämpade mot det förtrollande inflytandet av hans intagande konst — intagande natur kallade jag den då — förvånade mig icke heller; ty jag visste att hon stundom var gallsjuk och retlig. Jag såg hennes anletsdrag och sätt långsamt förvandlas; jag såg henne betrakta honom med stigande beundran; jag såg henne, svagare och svagare, men alltjämt harmset, som om hon fördömde en svaghet hos sig själv, försöka att motstå den fängslande kraft han ägde, och slutligen såg jag hennes skarpa blick mildras och hennes leende bli helt vänligt, och jag var icke längre rädd för henne, såsom jag verkligen hade varit under hela dagens lopp, och vi sutto allesammans vid kaminen och skrattade och pratade tillsammans lika otvunget som om vi varit barn.

Om det var därför att vi hade suttit där så länge eller därför att Steerforth hade beslutat att icke förlora den fördel han hade vunnit, vet jag icke, men vi stannade icke i matsalen fem minuter efter sedan hon hade avlägsnat sig.

»Hon spelar på sin harpa», sade Steerforth sakta vid dörren till salongen, »och jag tror att ingen annan än min mor har hört henne göra det på de sista tre åren.»

Han sade detta med ett leende, som dock genast försvann, och vi gingo in i rummet och funno henne ensam.

»Stig inte upp!» sade Steerforth (vilket hon redan hade gjort), »gör inte det, min bästa Rosa! Var nu snäll för en gång och spela för oss en irländsk sång.»

»Vad bryr ni er om irländsk sång?» svarade hon.

»Mycket!» genmälde Steerforth. »Mycket mer än om någon annan. Här ha vi för övrigt Daphne, som älskar musik av sitt innersta hjärta. Sjung en irländsk sång för oss, Rosa, och låt oss sitta och lyssna såsom jag förr brukade.»

Han rörde icke vid henne eller vid den stol, varifrån hon hade stigit upp, men satte sig i närheten av harpan. Hon stod en stund vid sidan av den på ett sällsamt sätt och rörde högra handen, som om hon spelat med den, men likväl utan att anslå strängarna. Slutligen satte hon sig ned, drog till sig harpan med en plötslig rörelse och spelade och sjöng.

Jag vet icke vad det var i hennes spel eller röst som gjorde denna sång till den mest övernaturliga jag någonsin hört eller kan tänka mig. Det låg någonting förfärligt i den. Det var som om den aldrig hade blivit skriven eller satt i musik, utan hade utsprungit ur lidelsen inom henne, vilken endast ofullständigt skaffade sig luft i det dämpade ljudet av hennes röst och åter lade sig till ro, då allt blev tyst och stilla. Jag var alldeles förstummad, då hon åter reste sig upp och stödde sig mot harpan och låtsade som om hon spelade, men utan att anslå strängarna.

Efter ännu en minut väcktes jag ur min dvala; Steerforth hade nämligen lämnat sin stol och gått fram till henne och, i det han leende lade sin arm kring hennes liv, yttrat: »Se så, Rosa, hädanefter skola vi komma att hålla mycket av varandra!» Men med en vildkatts raseri hade hon slagit till honom och stött honom ifrån sig och störtat ut ur rummet.

»Vad går åt Rosa?» frågade mrs Steerforth, i det hon trädde in.

»Hon har för en liten stund varit en ängel, mamma», svarade Steerforth, »men för att hålla sig skadeslös gick hon därefter över till den motsatta ytterligheten.»

»Du borde akta dig för att reta henne, James. Kom ihåg att hennes lynne blivit förbittrat och att man inte bör sätta det på för hårt prov.»

Rosa kom icke tillbaka, och vi talade icke vidare om henne förrän jag följde Steerforth in i hans rum för att taga god natt av honom. Nu skrattade han åt henne och frågade mig, om jag någonsin hade sett maken till ett sådant litet hetsigt stycke obegriplighet.

Jag yttrade så mycket av min förvåning som jag då var i stånd att uttrycka och frågade om han kunde gissa vad det var som så plötsligt hade gjort henne så där förbittrad.

»Det vete Gud!» svarade Steerforth. »Allt vad du vill — eller också ingenting! Jag har sagt dig att hon lägger allting, sig själv inberäknad, på en slipsten och vässar det. Hon är ett eggjärn, och man måste vara försiktig då man handskas med henne. Hon är alltid farlig. God natt!»

»God natt, min bäste Steerforth!» sade jag. »Jag ska vara rest då du vaknar i morgon bittida. God natt!»

Han ville ogärna släppa mig och stod och höll mig ifrån sig, med en hand på vardera av mina axlar, såsom han hade gjort i mitt eget rum.

»Daphne», sade han med ett leende — »ty ehuru detta inte är det namn som din gudfar och gudmor gav dig, är det likväl det vid vilket jag helst vill kalla dig — och jag önskar så innerligt att du kunde ge mig detsamma.»

»Men det kan jag ju, om jag vill», sade jag.

»Daphne, om något någonsin skulle skilja oss åt, måste du alltid tänka det bästa om mig, gamla gosse. Låt oss komma överens om den saken: tänk det bästa om mig, ifall omständigheterna skulle skilja oss åt!»

»Hos mig finns det ingenting bäst eller sämst i fråga om dig, Steerforth», svarade jag. »Du är alltid lika älskad och omhuldad i mitt hjärta.»

Jag kände en sådan ånger över att jag någonsin förorättat honom, till och med endast genom en obestämd tanke, att bekännelsen därom steg upp till mina läppar. Om jag icke så ogärna hade velat förråda vad Agnes hade anförtrott mig och icke varit så tveksam om hur jag skulle kunna röra vid detta ämne utan att utsätta mig för att göra det, skulle den ha nått dem innan han sade: »Gud välsigne dig, Daphne, och god natt!» Till följd av min tvekan nådde den dem icke, och vi räckte varandra handen och skildes åt.

Jag steg upp i gryningen och tittade in i hans rum så sakta som möjligt, sedan jag hade klätt på mig. Han sov tryggt och med huvudet vilande på ena armen, så som jag ofta sett honom ligga i skolan.

Den tid kom, och det mycket snart, då jag nästan undrade att ingenting hade stört hans vila, då jag betraktade honom. Men han sov — låt mig åter tänka mig honom sådan — så som jag ofta hade sett honom sova i skolan, och så lämnade jag honom i denna tysta timme.

För att aldrig mera, o Gud förlåte dig, Steerforth! vidröra denna viljelösa hand i kärlek och vänskap. Aldrig, aldrig mera!