David Copperfield/Del II/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Återkomst
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Agnes
Man visar mig två intressanta botgörare  →


[ 558 ]

TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Agnes.

Då min tant och jag hade blivit ensamma, talade vi med varandra till långt in på natten. Alla brev från emigranterna hade varit glada och fulla av de bästa förhoppningar; mr Micawber hade till och med sänt hem åtskilliga småsummor såsom avbetalning på de där »pekuniära förpliktelserna», angående vilka han hade varit så noggrann att de skulle vara som mellan man och man. Janet, som åter hade trätt in i min tants tjänst, sedan hon kommit tillbaka till Dover, hade satt kronan på sin avsägelse av mankönet genom att gifta sig med en välmående värdshusvärd, och min tant hade själv beseglat samma stora princip genom att hjälpa och bistå bruden och hedra vigselceremonien med sin närvaro; detta och mycket annat, som jag mer eller mindre kände till gemom de brev jag hade fått, utgjorde föremålet för våra samtal. Mr Dick blev, som vanligt, icke glömd. Min tant berättade mig hur han oupphörligt sysselsatte sig med att avskriva allt vad han kunde få fatt uti och höll Karl I på vederbörligt avstånd; hur det var en av hennes livs största fröjder och belöningar, att han var fri och lycklig, i stället för att förtäras i en enformig inspärrning, och huru (såsom en ny allmän slutsats) ingen utom hon någonsin kunde till fullo veta vad han gick för.

»Men, Trot», sade hon, i det hon klappade mig på avigsidan av min hand, medan vi liksom i forna dagar sutto framför kaminen, »när ämnar du dig till Canterbury?»

»Jag tänker hyra mig en häst och rida dit över i morgon förmiddag, tant, så framt inte du vill följa med.»

[ 559 ]»Nej», svarade min tant på sitt korta sätt, »jag stannar där jag är.»

I sådant fall skulle jag rida, sade jag och tillade, att jag icke skulle kunnat färdas genom Canterbury i dag utan att stanna, så framt det hade varit till någon annan än till henne jag hade rest.

Hon blev glad över att höra detta, men svarade: »Trot, Trot, mina gamla ben hade nog hållit ihop till i morgon!» och klappade åter sakta min hand, medan jag satt och såg tankfullt in i elden.

Tankfullt — ty jag kunde icke befinna mig här och vara Agnes så nära, utan att de sorger, som så länge hade uppfyllt mig, ånyo kallades till liv. Visserligen voro de nu mildrade och hade lärt mig vad jag hade försummat att lära, då mitt yngre liv låg helt och hållet framför mig, men sorger voro de i alla fall. »O, Trot», tyckte jag mig åter höra min tant säga, och nu förstod jag henne bättre. »Blind, blind, blind!»

Vi tego båda i några minuter. Då jag slog upp ögonen, märkte jag att hon uppmärksamt betraktade mig. Hon hade kanske följt tankeströmmen i min själ, ty den syntes mig nu så lätt att följa, hur nyckfull den än förr hade varit.

»Du ska finna hennes far som en gråhårig gammal man», sade min tant, »men som en bättre människa i alla andra avseenden — såsom en pånyttfödd människa. Inte heller ska du nu finna honom mäta alla mänskliga syften, fröjder och sorger med sin egen lilla, ömkliga tumstock. Tro mig, barn, sådana saker måste krympa ihop mycket, innan de kunna mätas på det sättet.»

»Ja, det måste de verkligen», svarade jag.

»Henne», fortfor min tant, »ska du finna lika god, vacker, hjärtlig och oegennyttig som hon alltid varit. Om jag visste något högre beröm, skulle jag ge henne det, Trot.»

Det fanns intet högre beröm åt henne, ingen större förebråelse mot mig. O, hur hade jag kunnat förirra mig så långt!

[ 560 ]»Om hon lär de små flickor, hon har omkring sig, att bli sådana som hon själv», sade min tant med en sådan innerlighet, att hennes ögon fylldes av tårar, »så ska Gud veta, att hennes liv är väl använt! Nyttig och lycklig, såsom hon sade den där dagen! Hur kunde hon vara annat än nyttig och lycklig!»

Har Agnes någon…» snarare tänkte jag högt än sade det.

»Nå? Vilket? Vad för slag?» frågade min tant i skarp ton.

»Någon friare?» sade jag.

»Ett helt tjog!» utbrast min tant med ett slags förnärmad stolthet. »Hon hade kunnat gifta sig tjugu gånger, min vän, medan du var borta!»

»Naturligtvis», sade jag, »naturligtvis. Men har hon någon som är henne värdig? Agnes skulle inte kunna bry sig om någon annan.»

Min tant satt en liten stund med handen under hakan och grubblade. Därefter lyfte hon sina ögon upp mot mina och sade:

»Jag tror att hon älskar, Trot.»

»Lyckligt?» frågade jag.

»Det kan jag inte säga», svarade min tant allvarligt. »Jag har inte ens rättighet att säga dig så mycket. Hon har aldrig anförtrott mig det, men jag misstänker det.»

Hon betraktade mig så uppmärksamt och oroligt — jag såg henne till och med darra — att jag nu mera än någonsin insåg, att hon hade följt mina sista tankar. Jag återkallade i mitt minne alla de beslut, jag hade fattat under alla dessa mångfaldiga dagar och nätter och under alla dessa mitt hjärtas mångfaldiga strider.

»Om det skulle vara fallet», började jag, »och jag hoppas att så är…»

»Jag vet inte om så är», sade min tant helt kort. »Du får inte låta leda dig av mina misstankar. Du måste hålla dem hemliga. De äro kanske ogrundade. Jag har ingen rättighet att tala.»

»Om detta skulle vara fallet», upprepade jag, »ska Agnes nog säga mig det av egen drift. En syster, vilken [ 561 ]jag har anförtrott så mycket, tant, ska i sin tur inte vägra att anförtro sig åt mig.»

Min tant drog sina ögon lika långsamt tillbaka från mina, som hon hade vänt dem emot mig, och betäckte dem tankfullt med sin hand. Kort därefter lade hon sin andra hand på min axel, och så sutto vi båda, skådande tillbaka på det förflutna, utan att säga ett ord, till dess vi skildes åt för att gå till vila.

Tidigt den följande morgonen red jag över till skådeplatsen för mina gamla skoldagar. Jag kan icke säga att jag ännu kände mig fullt lycklig i hoppet om att vinna en seger över mig själv, icke ens med utsikten för mig att så snart få återse hennes ansikte.

Den välbekanta vägen var snart tillryggalagd, och jag kom in på de tysta och stilla gatorna, där varje sten var som en skolbok för mig. Jag begav mig till fots bort till det gamla huset och avlägsnade mig igen med ett hjärta som var för fullt för att Jag skulle våga träda in. Jag vände åter tillbaka, och i det Jag i förbigående tittade in genom det låga fönstret i den tornkammare, där först Uriah Heep och sedan mr Micawber hade brukat sitta, upptäckte jag att det nu var ett litet kabinett och icke längre ett kontor. Annars var det stadiga gamla huset, vad renlighet och ordning angick, alldeles sådant det hade varit då jag första gången såg det. Jag bad den nya tjänsteflickan, som släppte in mig, säga miss Wickfield, att en herre som medförde hälsningar från en vän i utlandet, önskade tala med henne, och jag fördes nu upp för den allvarliga gamla trappan (där pigan bad mig akta mig för de välbekanta trappstegen) och in i den oförändrade salongen. Böckerna, som Agnes och jag hade läst tillsammans, stodo på sina hyllor, och det lilla skrivbord, vid vilket jag mången afton hade läst på mina läxor, stod ännu i samma gamla hörn. Alla de små förändringar, som hade insmugit sig, medan Heeps hade varit här, hade åter blivit omgjorda. Allting var sådant som det ha de brukat vara under de goda gamla dagarna. Jag stod vid ett fönster och såg tvärs över den gamla gatan på husen mitt emot, erinrande mig hur jag hade [ 562 ]betraktat dem under regniga eftermiddagar i början av min vistelse här, och huru jag plägat anställa betraktelser över de personer som visade sig i fönstren och hade följt dem med ögonen upp och ned för trapporna, medan kvinnor slamrade med träskor på gatans stenläggning, och regnet föll i sneda linjer och flödade ut ur takrännan där borta och rann ut på gatan. Den känsla, varmed jag brukade betrakta landstrykarna, då de på sådana regniga aftnar kommo in i staden i skymningen och linkade förbi med sina bylten hängande över axeln på ändan av en käpp, återkom livligt i mitt minne, genomträngd, liksom då, av lukten av fuktig jord och våta löv och törnbuskar, ja, av förnimmelsen av själva de fläktar som hade blåst på mig under min mödosamma vandring.

Öppnandet av en liten dörr i den panelade väggen kom mig att spritta till och vända mig om. Hennes vackra, klara ögon mötte mina, då hon kom emot mig. Hon stannade och lade handen på sitt bröst, och jag slöt henne i mina armar.

»Agnes! Min söta flicka! Jag har kommit över dig alltför plötsligt!»

»Nej, nej! Jag är så glad över att få se dig, Trotwood!»

»Min dyra Agnes, vilken sällhet för mig att få återse dig!»

Jag tryckte henne till mitt hjärta, och en liten stund stodo vi tysta. Snart sutto vi vid varandras sida, och hennes änglalika ansikte var vänt mot mig med den välkomsthälsning, varom jag, vaken eller sovande, hade drömt i åratal.

Hon var så sann, hon var så skön, hon var så god — jag var skyldig henne så mycken tacksamhet och hon var mig så dyrbar, att jag icke kunde finna ord för vad jag kände. Jag sökte att välsigna henne, att tacka henne, att säga henne (såsom jag så ofta hade gjort i mina brev), vilket inflytande hon utövade på mig, men mina försök blevo fruktlösa. Min kärlek och min glädje voro stumma.

[ 563 ]Med sitt egendomliga, ljuva lugn stillade hon oron i min själ, förde mig tillbaka till tiden för vår skilsmässa, talade med mig om Emili, vilken hon många gånger i hemlighet hade besökt, talade ömt till mig om Doras grav. Med sitt ädla hjärtas säkra instinkt berörde hon mitt minnes strängar så milt och harmoniskt, att icke en enda av dem skorrade inom mig, jag kunde lyssna till den melankoliska, avlägsna musiken, utan att önska att vända mig bort från något av det den väckte. Och huru kunde jag väl det, då hennes dyrbara jag, mitt livs goda ängel, var med i allt detta?

»Men du själv, Agnes?» sade jag slutligen. »Berätta mig någonting om dig själv! Du har knappast berättat någonting om ditt eget liv under hela denna tid!»

»Vad skulle jag väl ha att berätta?» svarade hon med sitt strålande leende. »Pappa mår bra. Du ser oss här lugna och belåtna i vårt hem — våra bekymmer äro undanröjda, vårt hem är oss återgivet, och då du vet detta, kära Trotwood, vet du allt.»

»Alllt, Agnes?» frågade jag.

Hon såg på mig med en viss förlägen förvåning i sitt ansikte.

»Är det ingenting annat, syster?» frågade jag.

Hennes färg, som nyss hade bleknat, återvände och bleknade ånyo. Hon log — med ett stilla svårmod, tyckte jag — och skakade på huvudet.

Jag hade sökt att leda henne in på det ämne, varpå min tant hade häntytt, ty hur plågsamt det än skulle vara för mig att höra denna bekännelse, ville jag dock tukta och uppfostra mitt hjärta och uppfylla min plikt mot henne. Jag såg emellertid att hon blev orolig, och jag slog det därför ur hågen.

»Du har väl mycket att göra, kära Agnes?»

»Med min skola?» sade hon och såg åter upp med hela sitt glada lugn.

»Ja, det är väl bra arbetsamt, eller hur?»

»Arbetet är så angenämt», svarade hon, »att det knappast är tacksamt av mig att giva det detta namn.»

»Ingenting gott är svårt för dig», sade jag.

[ 564 ]Färgen på hennes kind kom och gick åter, och i det hon böjde ned huvudet, såg jag ännu en gång samma svårmodiga leende.

»Du stannar väl kvar och hälsar på pappa?» sade Agnes i glad ton, »och tillbringar dagen hos oss? Kanske att du vill sova i ditt eget rum? Vi kalta det alltid ditt.»

Detta kunde jag icke göra, eftersom jag hade lovat att komma hem till min tant på aftonen, men dagen skulle jag med glädje tillbringa där.

»Jag måste nu bli fånge för en liten stund», sade Agnes, »men här äro de gamla böckerna, Trotwood, och de gamla noterna.»

»Till och med de gamla blommorna äro här», sade jag och såg mig om, »eller åtminstone blommor av samma slag.»

»Under din frånvaro», sade Agnes leende, »har jag funnit ett nöje uti att bevara varje liten sak såsom den brukade vara, medan vi voro barn, ty vi voro lyckliga då — inte sant?»

»Jo, det vet Gud att vi voro!» sade jag.

»Och varje liten sak, som påminner mig om min bror», sade Agnes med sina hjärtliga ögon glatt fästa på mig, »har varit mig ett välkommet sällskap. Till och med denna», här pekade hon på den lilla nyckelkorgen vid sin sida, »tyckes mig klinga med någonting av den gamla tonen.»

Hon log åter och gick ut genom den dörr varigenom hon hade kommit in.

Det var nödvändigt för mig att med samvetsgrann omsorg söka att bevara denna systerliga kärlek. Den var allt som jag hade bevarat åt mig, och den var en skatt. Om jag någonsin rubbade grundvalen för denna heliga tillit och vana, i kraft varav den skänktes mig, var den förlorad och kunde aldrig återvinnas. Detta förehöll jag mig ständigt. Ju högre jag älskade henne, desto nödvändigare var det för mig att aldrig glömma detta.

Jag vandrade genom gatorna och sedan jag ännu en gång hade sett min gamle motståndare slaktaren — som [ 565 ]nu var konstapel,[1] med sin stav hängande i butiken — gick jag till det ställe där jag hade slagits med honom och drömde där om miss Shepherd och den äldsta miss Larkins och alla barnsliga tycken, sympatier och antipatier från denna tid. Ingenting tycktes ha överlevat denna tid, med undantag av Arnes, och hon, som ständigt hade varit en stjärna högt över mig, var nu ännu klarare och stod ännu högre över mig.

Då jag kom tillbaka, hade mr Wickfield kommit hem från den trädgård han rådde om, vid pass två mil från staden, och där han nu sysslade nästan varenda dag. Jag fann honom sådan som min tant hade beskrivit honom. Vi satte oss till middagsbordet tillsammans med ungefär ett halvt dussin små flickor, och han tycktes endast vara en skugga av sitt vackra porträtt på väggen.

Det lugn och den frid, som av gammalt i mitt minne tillhörde denna stilla plats, genomträngde den åter. Då vi hade ätit, gingo vi, eftersom mr Wickfield nu icke drack vin och jag icke ville ha något, upp i salongen, där Agnes och hennes små elever sjöngo, spelade och arbetade. Efter teet lämnade oss barnen, och vi tre blevo sittande tillsammans och talade om forna dagar.

»Min andel av dem», sade mr Wickfield och skakade sitt gråa huvud, »innehåller, såsom ni alltför väl vet, Trotwood, ämne till sorg, djup sorg och innerlig ånger. Och likväl skulle jag inte vilja utplåna den, även om jag kunde det.»

Jag hade lätt att tro det, då jag såg ansiktet bredvid honom.

»Ty jag skulle därigenom», fortfor han, »utplåna ett sådant tålamod och en sådan uppoffring, en sådan trohet och barnslig kärlek, som jag aldrig bör glömma, nej, inte ens för att glömma mig själv.»

[ 566 ]»Jag förstår er, sir», sade jag sakta. »Jag vördar denna kärlek, såsom jag alltid gjort.»

»Men ingen, inte ens ni», svarade han, »vet hur mycket hon gjort, hur mycket hon lidit, hur hårt hon kämpat. Min dyra Agnes!»

Hon hade bönfallande lagt sin hand på hans arm för att tysta honom och var blek, mycket blek.

»Ja, ja!» sade han med en suck och förteg, efter vad jag kunde märka, någon prövning som hon hade genomgått eller som hon ännu hade att genomgå och som stod i samband med det som min tant hade omnämnt för mig. »Hör nu, jag har aldrig talat med er, Trotwood, om hennes mor. Har någon annan gjort det?»

»Nej, aldrig.»

»Det är inte mycket att tala om — ehuru det var mycket att lida. Hon gifte sig med mig mot sin fars önskan, och han försköt henne. Hon bad honom förlåta henne, innan min Agnes kom till världen. Han var en mycket sträng och hård man, och hennes mor hade länge varit död. Han stötte henne bort — och detta krossade hennes hjärta.»

Agnes stödde sig på hans axel och smög sin arm kring hans hals.

»Hon hade ett ömt och milt hjärta», sade han, »och det blev krossat. Jag kände mycket väl dess ömma natur. Ingen kunde känna den bättre än jag. Hon älskade mig innerligt, men var aldrig lycklig. Hon led ständigt i tysthet av denna sorg, och som hon var svag och nedslagen då han gav henne det sista avslaget — ty det var endast ett av många — tynade hon bort och dog. Hon efterlämnade åt mig min två veckor gamla Agnes och de grå hår, som ni kommer ihåg att jag hade, första gången ni kom hit.»

Han kysste Agnes på kinden.

»Min kärlek till mitt älskade barn var en sjuklig kärlek, men hela mitt sinne var den tiden osunt. Jag säger ingenting mera härom. Jag talar inte om mig själv, Trotwood, utan om hennes mor och henne. Om jag ger er en ledtråd till vad jag är eller varit, så vet jag att ni [ 567 ]själv är i stånd att uppfatta det. Vad Agnes är, behöver jag inte säga. Jag har i hennes karaktär ständigt läst någonting av hennes stackars mors historia, och därför meddelar jag er den i afton, medan vi tre sitta tillsammans efter så stora förändringar. Allt är nu omtalat.»

Hans nedböjda huvud och hennes änglalika ansikte och barnsliga kärlek fingo därigenom sett mera rörande uttryck än förut. Om jag önskat någonting som skulle utmärka denna afton för vår återförening, skulle jag ha funnit det i detta.

Kort därefter reste sig Agnes upp från sin fars sida, gick sakta bort till pianot och spelade några av de gamla melodier, till vilka vi så ofta hade lyssnat i detta rum.

»Ämnar du resa bort igen?» frågade mig Agnes medan jag stod vid hennes sida.

»Vad säger min syster härom?»

»Jag hoppas att du inte gör det.»

»I sådant fall tänker jag inte därpå. Agnes.»

»Eftersom du frågar mig härom, Trotwood, så tror jag inte heller att du bör göra det», sade hon milt. »Ditt växande rykte och din framgång öka din förmåga att göra gott, och om jag än kunde undvara min bror», tillade hon, med sina ögon fästa på mig, »så skulle tiden kanske inte kunna det.»

»Vad jag är, det har du gjort mig till, Agnes. Det kan ingen veta bättre än du.»

»Jag gjort dig till, Trotwood!»

»Ja, min dyra Agnes!» sade jag och lutade mig över henne. »Då vi möttes i dag, sökte jag att säga dig något som legat i mina tankar alltsedan Dora dog. Kommer du ihåg hur du kom ned i vårt lilla rum och pekade uppåt, Agnes?»

»Ack, Trotwood», svarade hon med tårfyllda ögon, »så öm, så tillitsfull och ung hon var! Skulle jag väl någonsin kunna glömma det?»

»Sådan du då var, min syster, har jag sedan ofta tänkt att du alltid varit för mig — ständigt pekande uppåt, Agnes, ständigt ledande mig till något bättre, ständigt förande mig till ett högre mål»

[ 568 ]Hon skakade på huvudet, och genom hennes tårar såg jag samma milda, svårmodiga leende.

»Och jag är så tacksam mot dig för det, Agnes, att det inte gives något namn för den känsla mitt hjärta hyser. Jag vill att du ska veta — men på samma gång vet jag inte hur jag ska säga dig det — att jag i hela mitt liv ska se upp till dig och låta mig vägledas av dig, såsom du lett mig genom det förflutnas mörker. Vad som än må hända, vilka nya band du än må knyta, vilka förändringar som än må försiggå med oss, ska jag dock alltid vända mig till dig och älska dig såsom jag nu gör och alltid har gjort. Du ska ständigt bli min tröst och min tillflykt, såsom du alltid varit. Intill min död, min älskade syster, ska du ständigt stå framför mig, pekande uppåt!»

Hon lade sin hand i min och sade, att hon var stolt över mig och över det jag hade sagt, ehuru jag berömde henne vida mera än hon förtjänade. Därefter började hon åter att sakta spela, men utan att taga sina ögon ifrån mig.

»Vet du, Agnes», sade jag, »att det, som jag hört i afton, eget nog tyckes mig vara en del av den känsla, varmed jag betraktade dig, då jag såg dig första gången och varmed jag satt vid din sida i mina första skoldagar.»

»Du visste att jag inte hade någon mor», svarade hon med ett leende, »och kände dig därför milt och vänligt stämd emot mig.»

»Mer än det, Agnes. Jag visste, nästan som om jag hade känt denna historia, att någonting oförklarligt milt och ljuvt omsvävade dig, någonting som kunde ha varit sorgligt hos andra (såsom jag nu kan förstå att det var), men inte var det hos dig.»

Hon fortfor att spela sakta, alltjämt seende på mig.

»Ska du skratta åt att jag hyser sådana fantasier, Agnes?»

»Nej!»

»Eller åt att jag säger, att jag verkligen tror, att jag till och med redan då kände, hur du skulle kunna vara [ 569 ]trofast tillgiven, även under de mest nedslående förhållanden, och aldrig upphöra att vara det i hela ditt liv? — Ska du skratta åt en sådan dröm?»

»Ack nej, nej!»

För ett ögonblick for en sorgsen skugga över hennes ansikte, men just som den fick mig att rycka till, var den åter försvunnen, och hon fortfor att spela och se på mig med sitt egendomliga, lugna leende.

Medan jag red tillbaka hem i den ödsliga natten, och blåsten följde mig såsom ett rastlöst minne, tänkte jag på detta och fruktade att hon icke var lycklig. Jag för min del var icke lycklig, men hittills hade jag trofast satt inseglet på det förflutna, och då jag tänkte mig henne pekande uppåt, tänkte jag mig henne pekande upp mot den himmel ovan oss, där jag kanske i en hemlighetsfull framtid skulle komma att älska henne med en på jorden okänd kärlek och säga henne vilken strid som hade utkämpats inom mig, medan jag älskade henne här nere.


  1. Varje invånare i en församling är egentligen förpliktad att ett år utöva konstapelämbetet. Adeln är dock därifrån undantagen. Sedan 1835 bliva årligen alla till polistjänst i stad förpliktade inskrivna som ”speciella konstaplar”, och kunna uppbådas av fredsdomaren, De flesta städer ha dock en ständig, besoldad poliskår.