David Copperfield/Del II/Kapitel 32

←  Frånvaro

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Återkomst

Agnes  →

TRETTIOANDRA KAPITLET.
Återkomst.

Jag landsteg i London en kall höstafton. Det var mörkt och det regnade, och jag såg nu på en minut mera dimma och smuts än jag hade sett på ett helt år. Jag måste gå från tullhuset ända till monumentet innan jag fick tag i en droska, och ehuru framsidorna av husen, som vette ut mot de uppsvällda rännstenarna, förekommo mig som gamla vänner, kunde jag likväl icke undgå att medgiva, att de voro mycket smutsiga vänner.

Jag har ofta märkt, och detsamma har säkert litet var gjort, att då man reser bort från ett bekant ställe, detta tyckes vara liksom en signal till förändringar hos detsamma. I det jag såg ut genom fönstret på droskan och fick se att ett gammalt hus vid Fish Street Hill, som under ett århundrade hade stått orört av målare, timmermän eller murare, hade blivit nedrivet under min frånvaro, och att en granngata av ärevördig osundhet och trånghet hade blivit utvidgad och försedd med ordentliga avlopp, väntade jag nästan till hälften att själva Sankt Paulskyrkan skulle se äldre ut.

På några förändringar i mina vänners öde var jag förberedd. Min tant hade för länge sedan flyttat tillbaka till sitt hus i Dover, och Traddles hade strax efter min avresa börjat att få litet praktik som sakförare. Han bodde nu i Grays Inn och hade i sitt sista brev underrättat mig om att han icke var utan hopp om att snart bliva förenad med den sötaste flicka i världen.

De väntade mig hem före jul, men anade icke att jag skulle komma tillbaka så snart. Jag hade med flit vilselett dem för att få det nöjet att överraska dem. Och likväl var jag nog otacksam att känna mig nedslagen över att jag icke blev mottagen av någon, utan måste ensam och tyst skralta framåt genom de dimmiga gatorna.

De välbekanta butikerna med sin livliga belysning utövade dock sitt inflytande på mig, och då jag steg ur diligensen utanför kaffehuset i Grays Inn, hade jag återfått mitt goda lynne. Det erinrade mig till en början om den så olika tidpunkt då jag hade tagit in på Guldkorset och om alla de förändringar som hade försiggått sedan den tiden, men detta var helt naturligt.

»Vet ni i vilken avdelning av Grays Inn mr Traddles bor?» frågade jag kyparen medan jag värmde mig vid kaminen i kafferummet.

»Holborn Court, sir — n:o 2.»

»Jag förmodar att mr Traddles börjat få ett namn bland juristerna?»

»Ja, förmodligen», svarade kyparen, »men jag vet verkligen inte hur det förhåller sig med den saken.»

Denne kypare, som var en medelålders, mager karl, såg sig om efter hjälp av en kypare med högre myndighet — en korpulent, ståtlig gammal man med isterhaka och svarta knäbyxor och strumpor och som kom fram ur en avplankning, liknande en kyrkvaktarbänk, i andra ändan av kafferummet, där han uppehöll sig i sällskap med ett penningskrin, en adresskalender, en juristmatrikel och andra böcker och papper.

»Mr Traddles, i n:o 2 i Holborn Court», sade den magre kyparen.

Den korpulente och ståtlige kyparen vinkade honom bort och vände sig gravitetiskt mot mig.

»Jag frågade», sade jag, »om mr Traddles i n:o 2 i Holborn Court inte börjar att skaffa sig ett namn bland sakförarna.»

»Jag har aldrig hört hans namn», sade kyparen med en tjock, hes röst.

Jag kände mig helt blyg och förlägen på Traddles' vägnar.

»Han är visst en helt ung man?» sade den korpulente och ståtlige kyparen och gav mig en sträng blick. »Hur länge har han varit i Grays Inn?»

»Så där vid pass tre år», svarade jag.

Kyparen, som förmodligen hade bott i sin kyrkvaktarbänk i fyrtio år, kunde icke fortsätta ett så obetydligt ämne, utan frågade mig vad jag önskade till middag.

Jag kände att jag åter var i England och kände mig helt nedslagen på Traddles vägnar. Det tycktes icke finnas något hopp för honom. Jag beställde helt blygsamt litet fisk och en biffstek och stod vid kaminen och grubblade över hans obetydlighet.

I det jag följde överkyparen med ögonen, kunde jag icke låta bli att tänka, att den trädgård, i vilken han efter hand hade vuxit upp till den blomma han nu var, sannolikt var en svår plats att växa upp uti, ett så föråldrat, styvnackigt, genomsolitt, högtidligt och vördnadsvärt utseende hade den. Jag såg mig omkring i rummet, där det sandade goivet utan tvivel sandades på samma sätt då den gamle kyparen var gosse — ifall han någonsin hade varit gosse, vilket föreföll tämligen osannolikt — och på de blanka borden, där jag såg mig själv avspeglad i glatta djup av gammal mahogny, och på lamporna, i vilkas ordnande eller putsning icke ett enda fel kunde anmärkas, och på de trevliga, med polerade mässingsstänger försedda, gröna gardinerna, som slöto tätt omkring de olika avplankningarna; och på de två stora, muntert flammande stenkolsbrasorna; och på de långa raderna av karaffiner, tjocka och utsvällda, liksom i medvetande av pipor gammalt dyrt portvin nere i källrarna, och både England och juridiken tycktes mig vara mycket svåra att taga med storm. Jag gick upp på mitt sovrum för att byta om mina våta kläder, och det ofantliga omfånget av det gamla panelade rummet (som, efter vad jag erinrar mig, låg över portvalvet till Grays Inn) och den fyrstolpiga sängens trygga ofantlighet och dragkistans okuvliga gravitet tycktes alltsammans förena sig i att bistert rynka pannan åt Traddles' utsikter eller åt varje sådan djärv yngling. Jag gick åter ned till min middag, och själva måltidens långsamma komfort och den tysta ordentligheten i rummet — som var tomt på gäster, emedan de långa ferierna ännu icke voro förbi — voro vältaliga i fråga om Traddles' djärvhet och hans ringa förhoppningar om utkomst på ännu ett tjugutal av år.

Jag hade icke sett någonting dylikt alltsedan jag reste, och det krossade helt och hållet mina förhoppningar rörande min vän. Överkyparen hade fått nog av mig. Han närmade sig icke vidare, utan ägnade sig åt en gammal herre i långa damasker, till vars mottagande ett kvartersmått gammalt portvin tycktes av egen drift komma upp ur källaren, ty han sade icke till därom. Den andra kyparen underrättade mig viskande om att denne gamle herre var en notarie, som hade dragit sig från affärerna, bodde där vid torget och hade en hel guldgruva, vilken han antogs komma att testamentera sin städerskas dotter, samt att ryktet sade, att han i ett skåp ägde en silverservis, som hade förlorat all glans, genom att den hade varit så länge instängd, ehuru ingen dödlig någonsin hade skådat mer än en sked och en gaffel uti hans bostad. Nu gav jag Traddles rent av förlorad och blev ense med mig själv om att det alls icke fanns något hopp för honom.

Men som jag icke desto mindre ivrigt längtade efter att få träffa min käre gamle kamrat, skyndade jag mig med min middag på ett sätt som för ingen del var ägnat att höja mig i överkyparens omdöme, och skyndade bakvägen ut. Nummer 2 var lätt funnet, och som en inskrift på dörrstolpen underrättade mig om att mr Traddles bebodde en lägenhet i översta våningen, gick jag upp för trappan. En skröplig gammal trappa fann jag den vara, och den upplystes svagt vid varje avsats av en liten tjockhuvad lampveke, som var på väg att somna in i den sista sömnen uti ett litet fängelse av smutsigt glas.

Medan jag stapplade upp för trappan, tyckte jag mig höra ett muntert ljud av skratt, men det var icke skratt från en advokat eller en advokatskrivare, utan från två eller tre ystra flickor. Men i det jag stannade för att lyssna, kom jag händelsevis att sätta foten i ett hål, som det hedervärda sällskapet i Grays Inn hade försummat att täppa till med en planka, och föll med ett visst buller, och då jag åter kom på benen, var allt tyst.

Sedan jag varsamt hade trevat mig fram genom den övriga delen av vägen, klappade mitt hjärta högt, då jag fann att den yttre dörren, på vilken var målat: Mr Traddles, stod öppen. Jag knackade på. Ett häftigt knuffande och skuffande följde härpå, men ingenting vidare. Jag knackade därför ännu en gång.

En liten pojke med klipskt utseende, halvt betjänt och halvt skrivare, som var mycket andfådd, men som såg på mig som om han trotsade mig att lagligen kunna bevisa det, kom nu ut.

»Är mr Traddles hemma?»

»Ja, det är han, men han är upptagen.»

»Jag önskar få tala med honom.»

Sedan den klipske pojken ett ögonblick betraktat mig, beslöt han att släppa in mig, varför han öppnade dörren litet mera och släppte mig först in i ett litet skåp till förstuga och därefter in i en liten sal, där jag fann min gamle vän, som (ävenledes helt andtruten) satt vid ett bord, lutad över några papper.

»Nå, kors i Herrans namn, det är ju Copperfield?» utbrast Traddles, i det han såg upp, och därmed kastade han sig i mina armar, med vilka jag höll honom fast omsluten.

»Står allt väl till, min käre Traddles?»

»Ja, allt står väl till, käre Copperfield, och endast goda nyheter!»

Vi gräto båda av glädje.

»Min hederlige vän», sade Traddles och rufsade i sin rörelse upp sitt hår, vilket för övrigt var en fullkomligt överflödig operation, »käre Copperfield, min länge saknade och högst välkomne vän! Vad det gläder mig att se dig! Vad du har blivit brun! Vad jag känner mig glad! På heder och tro, om jag någonsin varit så glad, min bäste Copperfield, som i detta ögonblick!»

Jag hade lika svårt att uttrycka mina känslor, ja, till en början kunde jag knappast yttra ett ord.

»Kära gamla gosse!» sade Traddles. »Och så berömd som du blivit! Min namnkunnige Copperfield! Men, i himlens namn, när kom du, var kommer du ifrån och vad har du haft för digt»

Utan att vänta på svar på något av det han frågade, rörde Traddles, som hade tryckt mig ned i en länstol vid kaminen, hela tiden häftigt om i elden med den ena handen, medan han med den andra drog i min halsduk, i den förflugna inbillningen att det var en överrock. Utan att lägga eldrakan ifrån sig, kramade han mig åter, och jag kramade honom, till dess vi, båda skrattande och torkande våra ögon, satte oss ned och skakade hand med varandra.

»Att tänka sig», sade Traddles, »att du var så nära att komma hem, som du måste ha varit, du kära gamla gosse, utan att övervara ceremonien!»

»Vilken ceremoni?»

»Vad i Herrans namn, har du då inte fått mitt sista brev?» utbrast Traddles och spärrade upp ögonen på sitt gamla sätt.

»Nej, det har jag visst inte fått, så framt det rörde någon ceremoni.»

»Min bäste Copperfield», sade Traddles, i det han ruggade upp sitt hår med sina båda händer, vilka han därefter lade på mina knän, »jag är ju gift!»

»Gift!» utbrast jag, full av glädje.

»Ja visst», sade Traddles, »vigd av hans ärevördighet Horace — med Sofi — nere i Devonshire. Hon står där bakom gardinen. Se själv efter, gamle gossel»

Till min förvåning trädde i samma ögonblick den sötaste flicka i världen fram från sitt gömställe, leende och rodnande. Och en livligare, älskvärdare, oskyldigare, lyckligare ung hustru har, efter vad jag tror, aldrig funnits i världen, vilket jag icke heller kunde låta bli att säga på stället. Jag kysste henne, såsom det anstod en gammal bekant, och önskade dem lycka av mitt innersta hjärta.

»Tänk bara, vilken lycklig återförening detta är!»

sade Traddles. »Men vad du är fasligt brun, Copperfield! och vad jag är glad!»

»Ja, jag med!» sade jag.

»Och jag med!» sade den rodnande och leende Sofi.

»Vi äro allesammans så glada och lyckliga som det är möjligt!» sade Traddles. »Även flickorna äro det. Men, herre Gud, dem har jag ju alldeles glömt!»

»Glömt! Vilka?» frågade jag.

»Flickorna, Sofis systrar», sade Traddles. »De äro på besök hos oss för att få se litet av London. Saken är den, att då — var det du som stupade där ute i trappan, Copperfield?»

»Ja, det var det», svarade jag skrattande.

»Jo, då du stupade där ute i trappan», sade Traddles, »höll jag på att tumla om med flickorna. Sanningen att säga, så höllo vi på att leka blindbock. Men som sådant inte passar sig i Westminster Hall, och det inte skulle se riktigt yrkesmässigt ut, ifall det bleve sett av en klient, så togo de till flykten. Och nu är jag säker om att de — stå och lyssna», tillade Traddles med en blick på dörren till rummet innanför.

»Jag beklagar att jag så där skulle komma och störa», sade jag och skrattade på nytt.

»Det skulle du, min själ, inte ha sagt», sade Traddles ytterligt förnöjd, »om du hade sett hur de, sedan du hade knackat på, sprungo bort och kommo in igen för att samla upp de kammar, som de hade tappat, och betedde sig som om de varit litet kollriga. Hör nu, söta Sofi, vill du inte gå och hämta flickorna?»

Sofi trippade åstad, och vi hörde henne i det angränsande rummet bli mottagen med ett högljutt skratt.

»En verklig musik, inte sant, Copperfield?» sade Traddles, »Vad det är angenämt att höra! Det riktigt lyser upp de här gamla rummen. För en stackars ungkarl, som bott för sig själv i hela sitt liv, är det verkligen förtrollande. De stackarna, de ha förlorat mycket i Sofi — vilken, det kan jag försäkra dig, Copperfield, är och alltid har varit den allra sötaste flicka! — och det gläder mig obeskrivligt att se dem så glada. Umgänge med flickor är en härlig sak, Copperfield. Det är inte yrkesmässigt, men bra angenämt är det.»

Då jag märkte, att han stammade en smula, och insåg, att han i sitt hjärtas godhet fruktade att han hade vållat mig smärta genom sina ord, instämde jag i hans yttrande med en hjärtlighet, som tydligen i hög grad lugnade och gladde honom.

»Men för övrigt», sade Traddles, »äro våra husliga arrangemanger, om jag ska säga sanningen, allt annat än yrkesmässiga, min kära Copperfield. Till och med att Sofi är här är allt annat än yrkesmässigt, men vi ha inte någon annan bostad. Vi ha gått till sjöss i ett nötskal och äro beredda på att trotsa stormen. Och Sofi är en utomordentlig husmor! Du ska förvåna dig över att se hur hon stuvat undan flickorna. Jag vet sannerligen knappast hur det gått till.»

»Ha ni många av de unga damerna hos er?» frågade jag.

»För det första ha vi den äldsta, skönheten», sade Traddles med en dämpad, förtrolig viskning, »Caroline. Och så ha vi Sara — henne, om vilken jag nämnde för dig att hon hade ont i ryggraden, men hon är nu fasligt mycket bättre. Därefter ha vi de båda yngsta, som Sofi har uppfostrat. Och slutligen ha vi Louise.»

»Verkligen?» utbrast jag.

»Ja», sade Traddles. »Alla tillsammans — jag menar våra rum — äro endast tre, men Sofi har arrangerat det åt flickorna på det märkvärdigaste sätt. och de ligga så bekvämt som möjligt. Tre i det där rummet», sade Traddles och pekade dit, »och två i det här.»

Jag kunde icke låta bli att se mig omkring för att upptäcka vilken plats i sådant fall bleve övrig åt mr och mrs Traddles. Traddles förstod mig.

»Ja», sade Traddles, »vi äro, som sagt, beredda på att trotsa stormen, och i förra veckan improviserade vi en bädd här på golvet. Men det är en liten kammare uppe på vinden — en mycket vacker liten kammare, då man väl är däruppe — den har Sofi själv tapetserat för att överraska mig — och det är för närvarande vårt rum Det är ett riktigt litet zigenartält. Och vilken utsikt man har därifrån sedan!»

»Således är du omsider gift och bosatt, kära Traddles!» sade jag. »Vad det gläder mig!»

»Tack, kära Copperfield!» sade Traddles, i det vi ännu en gång räckte varandra handen. »Ja, jag är så lycklig som det är möjligt att vara. Där ser du din gamla vän», sade Traddles och nickade triumferande åt blomkrukan, »och där står bordet med blomkrukan! Allt det andra bohaget är simpelt, men användbart, som du ser. Men vad silver angår, så äga vi tyvärr inte så mycket som en tesked.»

»Det ska således först förtjänas?» sade jag glatt.

»Ja, just precis, det ska förtjänas!» svarade Traddles. »Naturligtvis ha vi tillräckligt med skedar att röra om i vårt te med, men de äro endast av britanniametall. »

»Silvret blir så mycket blankare när det kommer», sade jag.

»Ja, det är just det vi säga!» utbrast Tradles. »Ser du, käre Copperfield», fortfor han i sin förra dämpade, förtroliga ton, »då jag hade hållit mitt föredrag i saken Jipes mot Wiggzell, som gjorde mig stor nytta i mitt yrke, for jag ned till Devonshire och hade i hemlighet ett allvarligt samtal med hans ärevördighet Horace. Jag lade vikt vid den omständigheten, att Sofi — vilken, det försäkrar jag dig, Copperfield, är den sötaste flicka i världen! —»

»Därom är jag övertygad!» sade jag.

»Det är hon verkligen!» sade Traddles. »Men jag fruktar att jag avviker från ämnet. Nämnde jag hans ärevördighet Horace?»

»Du sade, att du lade vikt vid den omständigheten…»

»Ja, riktigt! Vid den omständigheten, att Sofi och jag hade varit förlovade en lång tid och att Sofi, med sina föräldrars samtycke, var mer än nöjd att taga mig — kort sagt», sade Traddles med sitt gamla frimodiga leende, »på våra nuvarande britanniametallvillkor. Därefter föreslog jag hans ärevördighet Horace — som är en högst aktningsvärd präst, Copperfield, och borde vara biskop, eller åtminstone ha tillräckligt att leva av, utan att behöva knappa in på allt möjligt — att om jag kunde förtjäna t. ex. två hundra femtio pund under det första året, med grundad förhoppning om att förtjäna lika mycket eller kanske mera det följande året och dessutom kunde tarvligt möblera en liten lägenhet sådan som denna, så skulle Sofi och jag i sådant fall få gifta oss. Jag tog mig den friheten att föreställa honom att vi hade väntat tåligt i många år, och att den omständigheten att Sofi var till så utomordentligt stor nytta hemma, inte hos hennes kära föräldrar borde tala emot hennes giftermål — förstår du?»

»Nej, det borde den visst inte», sade jag.

»Det gläder mig att böra att du tänker så, Copperfield», svarade Traddles, »ty utan att lägga hans ärevördighet Horace någonting till last tror jag, att föräldrar och bröder och så vidare stundom äro tämligen egoistiska i sådana fall. Nåväl, jag framhöll därjämte, att det var min innerliga önskan att kunna bli familjen till nytta, och att om jag hade lyckan med mig och någonting hände honom — jag menar hans ärevördighet Horace…»

»Jag förstår», sade jag.

»…eller mrs Crewler, så skulle ingenting vara mig kärare än att bli som far åt flickorna. Han svarade på det mest beundransvärda och för mina känslor mest smickrande sätt och åtog sig att skaffa mrs Crewlers samtycke till detta avtal. De hade en svår pers med henne i denna sak. Det steg från hennes ben upp till hennes bröst och därifrån upp till hennes huvud…»

»Vad var det som steg upp?» frågade jag.

»Hennes sorg», svarade Traddles — »hennes känslor i allmänhet. Hon är, såsom jag vid ett annat tillfälle sagt, en särdeles bildad kvinna, men har förlorat bruket av sina lemmar. Varje gång det går henne något emot, brukar det sätta sig i hennes ben, men den här gången steg det upp i bröstet och därifrån till huvudet och genomträngde, kort sagt, hela systemet på det mest oroande sätt. Emellertid kom hon sig igen genom deras outtröttliga och ömma vård, och i dag för sex veckor sedan firade vi vårt bröllop. Du kan inte föreställa dig, Copperfield, vilket odjur jag tyckte mig vara, då jag såg hela familjen gråta och dåna till höger och vänster! Mrs Crewler kunde inte taga emot mig innan vi reste — kunde inte förlåta mig, att jag hade berövat henne hennes barn — men hon är en god varelse och har gjort det sedan. Ännu i dag på morgonen fick jag ett så hyggligt och vänligt brev från henne.»

»Kort sagt, min käre vän», sade jag, »du känner dig så lycklig, som du förtjänar att vara.»

»Å, nu talar din partiskhet!» sade Traddles leende. »Men jag är verkligen i en högst avundsvärd ställning. Jag arbetar skarpt och studerar juridik av alla krafter. Klockan fem på morgonen är jag uppe, och det bekommer mig ingenting. Jag håller flickorna gömda under hela dagen och leker och har roligt med dem om kvällarna, och jag kan försäkra dig, att det riktigt gör mig ont, att de skola resa redan om tisdag, som är dagen före Michaeliterminen. Men», sade Traddles, avbrytande sin viskning och talande i en högre ton, »här komma ju flickorna! Mr Copperfield, miss Crewler — miss Sara — miss Louise — miss Margaret och Lucy.»

De bildade en fullständig blomsterparterr och sågo så friska och blomstrande ut. De voro allesammans täcka, och miss Caroline var mycket vacker, men i Sofis klara ögon låg ett kärleksfullt, glatt och hemtrevligt tycke, som var bättre än allt detta och som övertygade mig om att min vän hade gjort ett gott val. Vi satte oss allesammans runt omkring brasan, medan den klipske pojken, vilken, efter vad jag nu gissade, hade blivit andfådd av att taga fram papperen, nu åter tog bort dem och dukade tebordet. Därefter avlägsnade han sig för den aftonen och stängde yttre dörren efter sig med en smäll. Sedan mrs Traddles, vars husmoderliga ögon lyste av lugn och innerlig glädje, hade gjort teet i ordning, började hon helt tyst och stilla att rosta brödet där hon satt i sitt hörn vid kaminen.

Hon hade träffat Agnes, berättade hon mig under sitt arbete. »Tom» hade strax efter bröllopet gjort en liten tur med henne ned till Kent, och där hade hon även besökt min tant, och både min tant och Agnes mådde väl, och de hade allesammans icke talat om någonting annat än mig. Hon trodde att jag ständigt och jämt hade varit i »Toms» tankar under hela den tid jag hade varit borta. »Tom» var hennes orakel i allting. »Tom» var tydligen hennes livs avgud, som aldrig genom någon skakning kunde bliva rubbad från sin piedestal, utan som hon alltid skulle komma att tro på och dyrka med sitt hjärtas hela tillit och trofasthet, vad som än måtte hända.

Det aktningsfulla undseende, som både hon och Tom visade »skönheten», behagade mig i hög grad. Jag vet icke om jag just fann det så synnerligt resonabelt, men jag fann det vara ett mycket vackert drag och helt och hållet överensstämmande med deras karaktär. Om Traddles ett enda ögonblick saknade de teskedar, som ännu först skulle förtjänas, betvivlar jag icke, att det var, då han räckte »skönheten» hennes tekopp. Om hans milda hustru hade mot någon kunnat vidhålla sin egen mening, så är jag övertygad att det endast hade varit därför att hon var syster till »skönheten». Några små tillstymmelser till bortskämdhet och nyckfullhet, vilka jag märkte hos »skörheten», ansågos tydligen av Traddles och hans hustru såsom hennes förstfödelorätt och naturliga tillhörighet. Om hon hade varit född till bidrottning och de andra till arbetsbin, skulle de icke kunnat vara mera övertygade därom.

Men deras självförgätenhet förtjuste mig. Deras stolthet över dessa flickor och deras eftergivenhet för alla deras önskningar, utgjorde det vackraste lilla bevis på deras eget värde, som jag någonsin kunde önska att se. Lika säkert som att Traddles en enda gång under loppet av denna afton blev tilltalad som »snälla Tom» och blev ombedd att ställa någonting hit eller bära någonting dit, eller taga upp någonting eller lägga ned någonting, eller leta efter någonting eller hämta någonting, lika säkert är att han blev tilltalad så väl tio gånger på en timme av den ena eller den andra av sina svägerskor. Lika litet kunde de göra någonting utan Sofi. Den enas hår föll ned, och endast Sofi kunde sätta upp det igen, den andra hade glömt en viss melodi, och endast Sofi kunde gnola den riktigt. Den tredje kunde icke erinra sig namnet på ett ställe i Devonshire, och endast Sofi visste det. Den fjärde ville gärna ha skrivet hem, och endast Sofi kunde anförtros att skriva före frukosten följande morgon, den femte tappade en maska i sin stickning, och endast Sofi kunde taga upp den igen. De voro husets härskarinnor, och Sofi och Traddles uppvaktade dem. Hur många barn Sofi hade skött om i sina dagar, är något som jag icke kan säga, men hon tycktes känna till varje sång, som någonsin blivit ställd till ett barn på det engelska språket, och hon sjöng på uppmaning åtskilliga dussin med den klaraste lilla röst i världen, i det systrarna följde var sin melodi, och »skönheten» vanligen kom sist. Det bästa av alltsammans var, att systrarna mitt i alla sina anspråk visade mycken ömhet och aktning både för Sofi och Traddles. Då jag tog avsked, och Traddles gick med ut för att följa mig ned till kaffehuset, tänkte jag för mig själv, att jag aldrig hade sett ett envist hår, eller något hår alls, tumla omkring i en sådan skur av kyssar.

I det hela taget var det en scen som jag icke kunde annat än dröja vid med välbehag, långt efter sedan jag hade kommit tillbaka och sagt god natt åt Traddles. Om jag hade sett tusen rosor blomma i en vindsvåning uti detta förvissnade Grays Inn, kunde de icke ha upplivat det hälften så mycket. Tanken på de där Devonshire-flickorna bland de torra juristkontoren och renskrivningsbyråerna, och på teet, det rostade brödet och barnkammarvisorna i den där sträva atmosfären av sandrak och pergament, rött segelgarn, dammiga munlack, bläckbuteljer, koncept- och stämpelpapper, stämningar, inlagor, betänkanden och räkningar förekom mig nästan lika komisk och fantastisk som om jag hade drömt att sultanens i sagan berömda familj hade blivit inskriven bland advokaterna och tagit med sig den talande fågeln, det sjungande trädet och det gyllene vattnet. Emellertid fann jag att jag hade tagit avsked av Traddles för natten och kommit tillbaka till kaffehuset med en betydlig förändring i min modstulenhet vis-à-vis honom. Jag började nu att tro, att han skulle komma fram i världen, trots alla överkypare i England.

Sedan jag hade dragit en stol fram till en av kaminerna i kafferummet för att i allsköns ro och mak tänka på Traddles, övergick jag så småningom från tanken på hans lycka till betraktande av landskapen i de glödande kolen och, medan de föllo sönder och förändrades, grubbla över de viktigaste skiften och skilsmässor som jag hade upplevat. Jag hade icke sett en stenkolseld sedan jag för tre år sedan lämnade London, ehuru jag hade vaktat ut mången vedbrasa, medan den sammanföll till vitgrå aska och blandades med den fjäderlätta högen på härden, i vilken jag uti min nedslagenhet hade sett en icke olämplig bild av mina egna döda förhoppningar.

Jag kunde nu tänka på det förflutna allvarligt, men utan bitterhet, och med käckt mod skåda in i framtiden. Ett hem i ordets bästa bemärkelse fanns det icke längre för mig. Henne, som jag kanske hade kunnat ingiva en ömmare kärlek, hade jag lärt att bliva min syster. Hon skulle gifta sig och få andra som gjorde anspråk på hennes ömhet och sålunda aldrig få erfara den kärlek till henne, som hade vuxit upp i mitt hjärta. Det var icke mer än billigt att jag finge plikta för min överilade passion. Vad jag skördade, det hade jag sått.

Medan jag satt och tänkte på huruvida jag verkligen hade tuktat och uppfostrat mitt hjärta så, att jag med fasthet kunde finna mig häruti och lugnt intaga den plats i hennes hem, som hon lugnt hade intagit i mitt, märkte jag att mina ögon vilade på ett ansikte, vilket liksom tycktes ha stigit fram ur elden, så nära stod det i förbindelse med mina tidigaste minnen.

Doktorn, den lille mr Chillip, för vars goda hjälp jag stod i skuld uti det allra första kapitlet av denna berättelse, satt och läste en tidning i skuggan av ett hörn mitt emot mig. Han var nu tämligen till åren, men som han var en blid, vänlig, lugn liten man, hade tiden tärt så sakta på honom, att jag tyckte att han i detta ögonblick såg ut precis såsom han kunde ha sett ut den gången då han satt i vår sal och väntade på att jag skulle bli född.

Mr Chillip hade lämnat Blunderstone för sex eller sju år sedan, och senare hade jag icke sett honom. Han satt stilla och läste i tidningen, med sitt lilla huvud på sned och med ett glas varm sherrytoddy stående framför sig. Han var så utomordentligt hövlig i sitt sätt, att han till och med tycktes bedja tidningen om förlåtelse därför att han tog sig friheten att läsa i den.

Jag gick fram till honom och sade:

»Hur står det till, mr Chillip?»

Han blev högligen förvirrad över detta oväntade tilltal av en främling och svarade på sitt långsamma sätt:

»Jag tackar så mycket, ni är alltför artig. Jag tackar så mycket. Hur mår ni själv, sir?»

»Ni kommer inte ihåg mig?» frågade jag.

»Jo», svarade mr Chillip med ett mycket milt leende och skakande på huvudet, medan han såg på mig, »jag har ett visst intryck av att någonting i ert ansikte är mig bekant, men jag kan verkligen inte komma på namnet.»

»Och likväl kände ni det långt innan jag själv fick veta det», svarade jag.

»Å, gjorde jag det verkligen?» sade mr Chillip. »Skulle det vara möjligt att jag hade den äran att fungera såsom…»

»Ja», svarade jag.

»Å, bevare mig!» utbrast mr Chillip, »men ni har visst förändrat er en hel hop sedan den tiden, sir?»

»Ja, sannolikt», svarade jag.

»Nåväl», anmärkte mr Chillip, »jag hoppas att ni i sådant fall ursäktar att jag finner mig nödsakad att anhålla om den äran att få veta ert namn.»

När jag sade honom mitt namn, blev han rent av rörd. Han riktigt skakade hand med mig — vilket var en ovanligt häftig rörelse för honom, som i allmänhet endast plägade sticka en ljum liten fiskfena en eller två tum framom höften och visa den största förlägenhet, om någon grep tag i den. Även nu stack han sin hand i byxfickan, så snart han kunde göra den fri, och tycktes känna sig lättad, då han hade bragt den i säkerhet.

»Å, bevare mig!» sade mr Chillip, i det han betraktade mig med huvudet på sned. »Så att ni således är mr Copperfield? Ja, jag tror nog att jag skulle ha känt igen er, om jag hade vågat taga mig den friheten att se litet närmare på er. Det är en stark likhet mellan er och er far, sir.»

»Jag har aldrig haft den lyckan att få se min far», sade jag.

»Mycket sant», sade mr Chillip i en tröstande ton, »och i alla händelser högst beklagligt! Nere i vår trakt, fortfor mr Chillip och skakade åter långsamt sitt lilla huvud, »äro vi inte okunniga om ert rykte. Det måste vara en stark spänning här, sir», tillade mr Chillip, i det han knackade sig på pannan med pekfingret. »Det måste vara en ansträngande verksamhet!»

»Var bor ni nu?» frågade jag och slog mig ned bredvid honom.

»Jag bor några få mil från Bury St. Edmunds, sir, svarade mr Chillip. »Då mrs Chillip enligt sin fars testamente ärvde en liten egendom där i trakten, slog jag mig ned där, och det ska säkert glädja er att höra att jag har god praktik och att det går mig väl. Min dotter är redan långa flickan nu, sir. Hennes mor släppte i förra veckan ned två veck på hennes klänning. Så går tiden, sir!»

Som den lille mannen förde sitt nu tomma glas till sina läppar, i det han yttrade denna reflexion, föreslog jag honom att låta fylla på det och tömma det nya glaset i mitt sällskap.

»Ja, sir», svarade han på sitt långsamma sätt, »detta är visserligen mera än jag är van vid, men jag kan inte förneka mig nöjet att få språka med er. Det förekommer mig som om det inte vore längre sedan än i går som jag hade den äran att bota er för mässlingen. Ni gick igenom den alldeles utmärkt, sir!»

Jag tackade för artigheten och sade till om sherrytoddyn, som snart kom fram.

»Det här är då ett riktigt ovanligt rummel!>» sade mr Chillip i det han rörde om i den. »Men jag kan inte motstå en så ovanlig anledning. Ni har inte familj?»

Jag skakade på huvudet.

»Jag vet att ni för någon tid sedan led en svår förInst, sir», sade mr Chillip, »jag hörde det av er styvfars syster. En mycket bestämd karaktär, sir!»

»Ja, hon är bestämd nog», sade jag. »Var har ni sett henne, mr Chillip?»

»Men vet ni då inte», sade mr Chillip med sitt mildaste småleende, »att er styvfar åter är min granne?»

»Nej», svarade jag.

»Jo, är han så, sir!» sade mr Chillip. »Och gift med en ung dam därifrån trakten, som har en vacker liten egendom, stackare! — Men det där arbetandet med hjärnan, tycker ni inte att det tröttar er?» frågade mr Chillip och såg på mig som en nyfiken sparv.

Jag undvek denna fråga och återvände till Murdstones.

»Ja, jag visste att han hade gift om sig. Är ni familjens husläkare?» frågade jag.

»Inte precis», sade han, »men jag har blivit tillkallad några gånger. Stark frenologisk utveckling av fasthetsorganet hos mr Murdstone och hans syster, sir.»

Jag svarade med en så uttrycksfull blick, att mr Chillip både därav och av toddyn hämtade mod till att åter skaka på huvudet och utbrista:

»Ja, Herre Gud, ja! Vi komma ihåg gamla tider, mr Copperfield!»

»Och brodern och systern fortsätta väl på sitt gamla vanliga vis?» sade jag.

»Ja, sir», svarade mr Chillip, »en läkare, som kommer i så många familjer, borde egentligen inte ha ögon och öron för annat än sitt yrke, men jag kan inte neka att de äro mycket stränga i fråga om både detta och det tillkommande livet.»

»Det tillkommande ska nog bli ordnat utan vidare avseende på dem», svarade jag, »men hurudant är deras förhållande i det närvarande?»

Mr Chillip skakade på huvudet, rörde om i sin toddy och smuttade på den.

»Det var en intagande dam, sir!» sade han i en klagande ton.

»Den nuvarande mrs Murdstone?»

»Ja, sannerligen en mycket intagande dam», sade mr Chillip, »så älskvärd, det kan jag försäkra er, som det gärna var möjligt. Mrs Chillip antager, att hennes levnadsmod blivit totalt krossat sedan hennes giftermål och att hon nu är så gott som från sina sinnen av sorg. Och damerna äro skarpa iakttagare», tillade mr Chillip blygt.

»Hon skulle förmodligen kuvas och tvingas in i deras avskyvärda form, arma varelse!» sade jag. »Och hon har väl förmodligen blivit det.»

»Ja, sir; i början föreföllo några häftiga uppträden, det kan jag försäkra er», sade mr Chillip, »men nu är hon ingenting annat än en skugga. Jag hoppas att jag inte anses påflugen, sir, då jag i förtroende säger er, att sedan systern kom till, så ha de gjort henne nästan alldeles sinnesslö.»

Jag svarade honom, att det kunde jag nog tro.

»Jag drager inte i betänkande att oss emellan säga», fortfor mr Chillip och styrkte sig åter med att läppja på sin toddy, »att hennes mor dog därav, och att tyranni, dysterhet och bråk och gnat gjort mrs Murdstone nästan till en idiot. Hon var en livlig ung kvinna före giftermålet, men deras dysterhet och stränghet förstörde henne. De gå nu omkring med henne, snarare som hennes vaktare, än som hennes man och hennes svägerska. Detta sade mrs Chillip ännu i förra veckan till mig, och jag kan försäkra er, sir, att damerna äro skarpa iakttagare. Mrs Chillip är själv en skarp iakttagare!»

»Ger han sig i sin dysterhet ännu ut för (jag verkligen blygs att begagna detta ord i denna förbindelse) att vara gudaktig?»

»Ni anticiperar nu en av mrs Chillips finaste och skarpaste anmärkningar», sade mr Chillip, vars ögonlock blevo alldeles röda av det ovanliga retmedel varmed han smorde sig. »Mrs Chillip», fortfor han på det långsammaste och lugnaste sätt, »riktigt elektriserade mig genom att påpeka, att mr Murdstone ställer upp en bild av sig själv och kallar den den gudomliga naturen. Man skulle kunnat slå mig till marken med en gåspenna, sir, det försäkrar jag, då mrs Chillip sade så. Damerna äro skarpa iakttagare, sir!»

»Ja, genom en inre syn», sade jag till hans innerliga förnöjelse.

»Det gläder mig utomordentligt att höra en sådan bekräftelse på min åsikt, sir, det kan jag försäkra er. Mr Murdstone håller stundom offentliga tal, och man säger — kort sagt, det är mrs Chillip som säger det — att ju dystrare och värre tyrann han på sista tiden blivit, desto grymmare äro hans läror.»

»Jag tror att mrs Chillip har fullkomligt rätt», sade jag.

»Mrs Chillip går till och med så långt, att hon säger», fortfor han, den frommaste av alla små manspersoner, högligen uppmuntrad, »att hon säger, att vad sådana människor kalla religion inte är annat än en ventil för deras elaka lynne och deras övermod. Och det får jag säga», fortfor han och lade huvudet milt på sned, »att jag verkligen inte kan i nya testamentet finna något stöd för mr och miss Murdstones läror.»

»Ja, jag har heller aldrig där funnit något sådant.»

»Emellertid», sade mr Chillip, »äro de allt annat än avhållna, och som de äro mycket frikostiga med att döma envar till fördärv, som inte tycker om dem, så finns det verkligen en hel hop med fördärv i vår trakt. Mrs Chillip säger emellertid, att de lida ett ständigt straff, ty de måste vända sig inåt och leva av sina egna hjärtan, och deras hjärtan äro en mycket dålig föda. Men ursäkta, sir, att jag återkommer till ert arbete med hjärnan. Utsätter ni den inte därigenom för en alltför stor spänning?»

Under den av mr Chillips toddydrickande framkallade spänningen i hans egen hjärna fann jag det icke synnerligt svårt att avvända hans uppmärksamhet från detta ämne till hans egna angelägenheter, rörande vilka han under den näst följande halvtimmen blev mycket språksam och bland annat lät mig veta, att han för närvarande uppehöll sig i Grays Inns kaffehus för att i egenskap av läkare avgiva ett utlåtande i avseende på själskrafterna hos en patient, som genom omåttligt drickande hade blivit rubbad till sina sinnen.

»Och jag försäkrar er, sir», anmärkte han, »att jag är i högsta grad nervös vid dylika tillfällen. Jag skulle inte kunna uthärda att bli tillsnäst och kujonerad. Det skulle helt och hållet nedslå mitt mod. Kan ni väl tro, att det dröjde en god tid innan jag hämtade mig efter den behandling, som jag måste utstå av den där förfärliga damen samma natt som ni blev född, mr Copperfield?»

Jag berättade honom, att jag tidigt den följande morgonen skulle resa ned till min tant, draken från den där natten, och att hon var den mest ömhjärtade och förträffliga kvinna i världen, såsom han själv skulle medgiva, ifall han närmare lärde känna henne. Men blotta tanken på att han möjligen kunde få se henne, tycktes skrämma honom. Med ett litet, blekt leende svarade han: »Är hon det verkligen, sir?» och begärde nästan i samma ögonblick ett ljus och gick i säng, som om han icke hade varit säker på något annat ställe. Han var väl ej egentligen knäsvag av sin toddy, men jag tror likväl, att hans milda lilla puls slog ett eller ett par slag mera i minuten, än den hade gjort sedan den där natten då min tant blev så starkt besviken i sina förhoppningar och slog efter honom med sin hatt.

I högsta grad uttröttad lade jag mig vid midnatt i min säng, tillbragte den följande dagen i Doverdiligensen, rusade frisk och sund in i min tants gamla sal, där hon satt vid tebordet (hon bar nu glasögon), och mottogs med öppna armar och glädjetårar av henne, mr Dick och min kära gamla Peggotty, som nu var hushållerska åt min tant. Då ett någorlunda lugnt samtal hade kommit i gång, hade min tant mycket roligt åt min berättelse om mitt möte med mr Chillip och om den förskräckelse, varmed han erinrade sig henne, och både hon och Peggotty hade mycket att säga om min stackars mors andre man och »den där mördarsystern» — vilken jag tror att min tant aldrig genom något slags straff skulle kunnat förmås att nämna vid dop- eller tillnamn eller över huvud taget giva någon annan benämning.