David Copperfield/Del II/Kapitel 34

←  Agnes

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Man visar mig två intressanta botgörare

Ett ljus lyser på min väg  →

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Man visar mig två intressanta botgörare.

För en tid — i alla händelser till dess min bok bleve färdig, vilket skulle taga åtskilliga månader — slog jag mig ned i min tants hus i Dover och fortsatte där i lugn och ro mitt arbete, sittande vid samma fönster, varifrån jag hade sett månen avspegla sig på havet första gången jag fann skydd under detta tak.

I överensstämmelse med mitt beslut att endast omnämna mina litterära arbeten, då dessa händelsevis stå i samband med min levnadshistoria i allmänhet, vill jag icke inlåta mig uti någon skildring av de strävanden, fröjder, sorger och triumfer, som min konst för med sig. Att jag ärligt och med djupaste allvar ägnade mig åt den och på den nedlade hela min själskraft, har jag redan nämnt. Om de böcker, vilka jag skrivit, äga något värde, skola de ersätta vad som fattas. I annat fall har jag skrivit till föga nytta, och det övriga skall icke vara av intresse för någon.

Då och då begav jag mig till London för att kasta mig in i det vimlande livet där eller rådgöra med Traddles om någon affärsangelägenhet. Under min frånvaro hade han på ett utmärkt klokt och förståndigt sätt skött mina affärer, och mina världsliga angelägenheter befunno sig i ett blomstrande tillstånd. Då mitt rykte började skaffa mig på halsen en ofantlig mängd brev från personer, som jag icke kände — för det mesta om ingenting och utomordentligt svåra att besvara — kom jag överens med Traddles om att låta måla mitt namn på hans dörr. Då lämnade de arma postbuden hela skäppor av brev till mig, och jag arbetade mig då och då igenom dem, lik en inrikesminister utan lön.

Bland denna brevmassa fanns allt emellanåt något artigt förslag från någon av de många obehöriga, som alltid lågo på lur omkring Doctors’ Commons, om att praktisera i mitt namn (om jag ville vidtaga de ännu återstående nödiga åtgärderna för att själv bliva en proctor) mot avstående åt mig av vissa procent av inkomsten. Men jag avslog dessa anbud, emedan jag visste, att det redan fanns en mängd sådena där hemliga praktiserande, och ansåg Commons vara tillräckligt dåligt förut, utan att jag behövde göra det värre.

Då mitt namn sprack at på Traddles' dörr, hade flickorna rest hem, och den klipske pojken såg hela dagen ut som om han aldrig hade hört talas om Sofi, som satt instängd i ett rum åt gården och från sitt arbete tittade ut på en liten, av stenkolsrök nedsvärtad trädgårdstäppa med en därstädes befintlig pump. Men jag fann henne ständigt såsom samma glada husmoder, ofta gnolande sina Devonshire-visor. då ingen främmande fot hördes ute på trappan, och med sångens makt tämjande den klipske pojken inne i hans ämbetsrum.

I början undrade jag över att jag så ofta fann Sofi sitta och skriva i en skrivbok och över att hon alltid slog ihop den, då jag kom, och skyndade att gömma den i en bordslåda, men hemligheten trädde snart fram i dagen. En dag, då Traddles i ett hällande regn hade kommit hem från rätten, tog han nämligen fram ett dokument ur sin pulpet och frågade mig vad jag tyckte om stilen.

»Nej, Tom då, låt för all del bli det där!» sade Sofi, som just nu höll på att värma hans tofflor vid kaminen.

»Varför det, min söta vän?» frågade Traddles helt förtjust. »Vad tycker du om den här stilen, Copperfield?»

»Den är utomordentligt juridisk och affärsmässig». svarade jag. »Jag tror inte att jag någonsin sett en stadigare hand.»

»Den liknar inte någon fruntimmershand, eller hur?» sade Traddles.

»Fruntimmershand!» upprepade jag. »Tegel och murbruk ha mera likhet med en fruntimmershand!»

Traddles brast härvid ut i ett förtjust skratt och försäkrade mig att det var Sofi som hade skrivit det; Sofi hade lovat och försäkrat, att ifall han komme att behöva en renskrivare, skulle hon bli denne renskrivare, och så hade hon lärt sig denna stil efter en förskrift och kunde nu skriva jag vet icke hur många foliosidor i timmen. Sofi blev helt förlägen över att jag fick veta allt detta och sade, att då »Tom» en gång blev domare, skulle han inte vara så ivrig med att basuna ut det, vilket »Tom» förnekade, med förklaring att han under alla förhållande skulle känna sig lika stolt däröver.

»Vilken hjärtans god och förtjusande hustru hon ändå är, min kära Traddles!» sade jag, då hon leende hade gått ut.

»Min bästa Copperfield», svarade Traddles, »hon är utan, undantag den allra sötaste flicka! Tänk bara hur hon styr allting med den allra största punktlighet, huslighet, sparsamhet, ordning och glättighet, Copperfield!»

»Ja, du har sannerligen allt skäl att prisa henne!» sade jag. »Du är minsann en lycklig ost. Jag tror att ni göra er båda och var för sig till ett par av de lyckligaste människor i världen!»

»Jag vet att vi verkligen äro det!» sade Tradd!es. »Då jag ser henne stiga upp vid ljus på dessa mörka mornar, ordna allting för hela dagen, gå ut på torget, utan avseende på vädret, innan skrivarna komma på kontoren, tillreda de läckraste små måltider av de allra enklaste saker, göra puddingar och pastejer, hålla var sak på sitt ställe, själv alltid vara nätt och prydlig, sitta hos mig om kvällen hur sent som helst, ständigt glad och vid gott lynne och detta alltsammans för min skull, så kan jag stundom knappast tro det, Copperfield.»

Han var förtjust i själva tofflorna, hon hade värmt åt honom, och satte helt belåtet sina fötter upp på kamingallret.

»Ja, stundom kan jag knappast tro att det är sant», sade Traddles. »Och så våra nöjen sedan! Bevars, inte kosta de något, men äro ändå riktigt utomordentliga! När vi äro hemma här om kvällarna och stänga ytterdörren och draga för de här gardinerna, som hon själv sytt — var skulle vi väl då kunna ha det trevligare? När det är vackert väder och vi gå ut och promenera litet på aftonen, äro gatorna rika på njutningar för oss. Vi titta in genom juvelerarnas lysande butiksfönster, och jag visar Sofi vilken av ormarna med diamantögon, som ligga sammanrullade på de vita sidendynorna, jag skulle ge henne, om jag hade råd, och Sofi visar mig vilket av gulduren med cylindergång och rubiner och allt det där, som hon skulle ge mig, om hon hade råd, och så leta vi ut de skedar och gafflar, fiskspadar och smörknivar och sockertänger, vi skulle föredraga, om vi hade råd, och så gå vi bort så glada som om vi verkligen hade köpt dem! Och när vi vandra omkring på torgen eller på de stora gatorna och se ett hus, som är att hyra, titta vi stundom upp mot det och fråga varandra, om det skulle duga, ifall jag bleve domare. Och så avdela vi det, det rummet åt oss och de rummen åt flickorna och så vidare, till dess vi till vår belåtenhet kommit överens om att det skulle duga eller inte, allt efter omständigheterna. Stundom gå vi för halva priset upp på galleriet på teatern^[1] — av vilken, enligt min tanke, blotta lukten är billig i förhållande till priset — och där njuta vi riktigt av stycket, av vilket Sofi tror vartenda ord, och jag med. På hemvägen köpa vi kanske någonting gott hos pastejbagaren eller en hummer hos fiskmånglaren och taga den hem med oss och hålla en lysande supé och tala om det vi ha sett. Och det, förstår du, Copperfield, skulle vi inte kunna göra, om jag vore lordkansler!»

»Vad du än vore, kära Traddles», tänkte jag, »skulle du alltid göra något vackert och gott! Apropå», sade jag högt, »du ritar väl nu aldrig mera några benrangel?»

»Uppriktigt sagt», svarade Traddles leende och rodnande, »kan jag inte så alldeles neka till det, ty då jag häromdagen satt på en av de bakre bänkraderna i Kings Bench med en penna i handen, kom lusten på mig att försöka om jag ännu hade denna talang i behåll. Och jag fruktar att det står ett benrangel — med peruk — på kanten av bordet.»

Sedan vi båda både skrattat hjärtligt, sade Traddles på sitt förlåtande sätt, i det han såg leende in i elden:

»Gamle Creakle!»

»Jag har fått ett brev från den där gamla — kanaljen», sade jag, ty jag var aldrig mindre benägen att förlåta honom det sätt varpå han hade misshandlat Traddles, än då jag såg Traddles själv benägen att förlåta honom.

»Från skolmästaren Creakle!» utbrast Traddles. »Nej, är det möjligt?»

»Bland de personer, som min stigande framgång och mitt rykte draga till mig och som upptäcka, att de alltid varit mycket fästa vid mig, är just den där samme Creakle. Men nu är han inte längre skolmästare, Traddles. Han har dragit sig ifrån det yrket och har blivit fredsdomare i Middlesex.»

Jag trodde att Traddles skulle bli överraskad av denna underrättelse, men det blev han alls icke.

»Hur tror du att det gått till, att han blivit fredsdomare i Middlesex?» frågade jag.

»Å bevars», svarade Traddles, »det skulle vara bra svårt att svara på den frågan. Kanske har han givit sin röst åt någon, eller lånat pengar åt någon, eller köpt någonting av någon, eller på annat sätt gjort sig någon förbunden, eller kanske har han gjort en tjänst åt någon, som känner någon som fått ståthållaren i grevskapet att utnämna honom till fredsdomare.»

»Ja, fredsdomare är han i alla händelser», sade jag, »och han skriver här till mig, att det skulle glädja honom att visa mig det enda riktiga fängelsesystemet i dess verksamhet, det enda obestridliga sättet att åstadkomma uppriktigt och varaktigt ångerfulla och omvända, vilket, som du vet, sker genom ensamhetsfängelse. Vad säger du om den saken?»

»Om systemet?» frågade Traddles och såg helt allvarlig ut.

»Nej, om huruvida jag ska antaga anbudet och du vill följa med.»

»Det har jag ingenting emot», svarade Traddles.

»I sådant fall skriver jag till honom. Du kommer väl ihåg hur samme Creakle (för att inte tala om vår behandling) körde sin son på porten och hur han pinade och plågade sin hustru och dotter?»

»Ja, det minns jag mycket väl», svarade Traddles.

»Och likväl ska du, om du läser hans brev, finna att han är den allra ömmaste människa mot brottslingar, som blivit dömda för alla möjliga förbrytelser, ehuru jag inte märker av hans brev, att hans ömhet sträcker sig till någon annan klass av levande varelser.»

Traddles ryckte på axlarna och var alls icke förvånad. Jag hade icke väntat att han skulle bli det och var icke heller själv förvånad, ty i sådant fall skulle min bekantskap med dylika praktiska satirer ha varit bra ringa. Vi avtalade om tiden för vårt besök, och samma afton skrev jag följaktligen till mr Creakle.

På den utsatta dagen — jag tror att det var den följande, men detta kan göra detsamma — infunno vi oss i det fängelse, som stod under mr Creakles uppsikt. Det var en stor och fast byggnad, som hade blivit uppförd med betydliga omkostnader. Då vi närmade oss porten, kunde jag icke låta bli att tänka, vilket buller och bråk det skulle ha väckt i landet, om någon vilseledd människa hade föreslagit att använda hälften av de pengar, som denna byggnad hade kostat, till uppförande av en slöjdskola för ungdom eller en asyl för aktningsvärda gamla.

I ett komtor, som kunnat ligga i bottenvåningen till Babels torn, så massivt var det uppfört, blevo vi föreställda för vår forne skolmästare, som befann sig där i en grupp, bestående av två eller tre beskäftiga magistratspersoner och några främlingar, som dessa hade fört med sig. Han mottog mig såsom en man, som hade bildat min själ i ungdomen och älskat mig ömt. Då jag presenterade Traddles, yttrade mr Creakle på liknande sätt, ehuru i mindre grad, att han alltid hade varit mr Traddles' handledare, lärare och vän. Vår hedervärde lärare hade blivit betydligt äldre, men därför icke mer intagande till sitt yttre. Han ansikte var lika eldrött som förr och hans ögon voro lika små, men lågo ännu djupare in i huvudet än förut. Det tunna, till utseendet fuktiga håret, som jag påminde mig att han hade haft, var nu nästan alldeles försvunnet, och de tjocka, blå ådrorna på hans skalliga panna hade därigenom för ingen del blivit mera behagliga att skåda.

Efter ett samtal mellan de nämnda herrarna, varav jag kunde draga den slutsats, att ingenting i världen kunde ha ett så giltigt anspråk på uppmärksamhet som dömda förbrytares trevnad och välbefinnande, utan avseende på kostnaderna, och att det på hela vida jorden icke funnes någonting att uträtta utanför fängelseportarna, började vår inspektion. Det var just vid middagstiden, och vi begåvo oss först till det stora köket, där varje fånges mat utportionerades (för att stickas in till honom i hans cell) med ett urverks regelbundenhet och noggrannhet. Jag sade avsides till Traddles, att jag bra gärna ville veta, om det aldrig hade fallit någon in, att det var en iögonenfallande skillnad mellan dessa rikliga måltider av den mest utvalda beskaffenhet och maten icke blott för fattighjon, utan även för soldater, matroser och arbetare, det redliga, flitiga samhällets stora massa, varav icke en på fem hundra någonsin äter hälften så gott. Men jag fick veta, att »systemet» fordrade utmärkt kost och, kort sagt, för att en gång för alla avfärda systemet, jag fann att »systemet» i detta och alla andra avseenden hävde alla tvivel och förklarade alla anomalier. Ingen tycktes hysa det ringaste begrepp om att något annat system än just detta kunde förtjäna att tagas i betraktande.

Medan vi gingo genom en av de präktiga förstugorna, frågade jag mr Creakle och hans vänner, vilka de huvudsakliga fördelarna av detta allsmäktiga och allt överträffande system ansågos vara och fick därvid veta, att de bestodo i fångarnas fullständiga inspärrande, så att ingen av dem kände det ringaste till de andra, samt däruti att fångarna försattes i ett hälsosamt sinnestillstånd, som ledde till uppriktig förkrosselse och ånger.

Men då vi började att besöka de särskilda fångarna i deras celler och genomgå de korridorer, i vilka dessa celler voro anbragta, samt fingo förklaring rörande sättet varpå brottslingarna fördes till kapellet och dylikt, syntes det mig vara en stark sannolikhet för att de rätt väl kände till varandra och underhöllo ett tämligen fullständigt system av hemligt förstånd med varandra. Detta har nu, då jag skriver detta, efter vad jag tror, bevisats verkligen vara fallet, men som det skulle ha varit en uppenbar hädelse mot systemet att då ens så mycket som antyda ett sådant tvivel, såg jag mig så flitigt som möjligt om efter ångern.

Och här fick jag åter en stark misstanke. Jag fann ångern nästan överallt stöpt i samma form, alldeles såsom jag utanför institutet hade sett rockarna och västarna i skräddarnas fönster tillskurna efter samma snitt: jag fann en stor mängd talesätt, som endast voro föga varierande till sin prägel, ja även till själva orden, något som ävenledes föreföll mig synnerligt misstänkt. Jag såg en hel hop rävar, som med förakt vände sig från hela skogar av oåtkomliga rönnbär, men endast mycket få rävar, som jag skulle ha anförtrott en enda klase, som de kunde ha nått. Framför allt fann jag, att de, som beredvilligast erkände sina fel, voro föremål för det livligaste deltagandet, att deras inbilskhet, deras fåfänga, deras håglöshet och deras kärlek till list och bedrägeri (vilken, såsom deras berättelse visade, många av dem ägde till ett nästan otroligt omfång) framkallade dessa bekännelser, och att de funno behag i dem.

Under våra vandringar fram och tillbaka hörde jag emellertid så ofta talas om en viss n:o tjugusju, som var allas gunstling och verkligen tycktes vara en mönsterfånge, att jag beslöt att icke fälla något omdöme, innan jag hade sett bemälde n:o tjugusju. N:o tjuguåtta, hörde jag, var ävenledes en sällsynt klar stjärna, men det var olyckligt för honom att hans glans något litet förmörkades av n:o tjugusjus utomordentliga klarhet. Jag hörde så mycket om n:o tjugusju, om hans fromma förmaningar till sin omgivning och om de vackra brev han ständigt skrev till sin mor (om vilken han tycktes hysa mycket dåliga tankar), att jag blev riktigt otålig att få se honom.

Jag måste emellertid för en stund lägga band på min otålighet, emedan n:o tjugusju skulle gömmas till sluteffekten. Men omsider kommo vi till dörren till hans cell, och mr Creakle berättade nu med största beundran, sedan han hade tittat genom ett litet hål i den, att han läste i en psalmbok.

En sådan mängd huvuden rusade genast fram för att se n:o tjugusju läsa i sin psalmbok, att det lilla hålet tillspärrades av sex till sju huvuden i rad efter varandra. För att avhjälpa denna olägenhet och på det att vi skulle få tillfälle att tala med n:o tjugusju i all hans glans och härlighet, befallde mr Creakle att celldörren skulle öppnas och n:o tjugusju kallas ut i korridoren. Detta skedde, och vilken annan skulle väl Traddles och jag till vår stora förvåning få se i denna omnämnda n:o tjugusju än — Uriah Heep!

Han kände genast igen oss och sade, i det han trädde ut, med den vanliga slingringen:

»Hur står det till, mr Copperfield? Hur står det till, mr Traddles?»

Detta igenkännande väckte sällskapets allmänna beundran. Det förekom mig nästan som om alla funno sig överraskade över att han icke var stolt, utan ville kännas vid oss.

»Nå, n:o tjugusju», sade mr Creakle, melankoliskt beundrande honom, »hur mår ni i dag?»

»Jag är mycket ödmjuk, sir», svarade Uriah Heep.

»Det är ni alltid, n:o tjugusju», svarade Creakle.

Nu frågade en annan herre med innerligt deltagande:

»Befinner ni er väl här?»

»Ja, jag tackar så mycket», sade Uriah Heep och såg bort åt detta håll, »vida bättre än någonsin utanför detta hus. Jag inser nu mina dårskaper, och detta gör att jag befinner mig väl.»

Flera herrar blevo djupt rörda, och en tredje frågare, som trängde sig fram i främsta ledet, frågade med en särdeles djup känsla:

»Hur finner ni oxsteken?»

»Jo, jag tackar», svarade Uriah med en blick åt detta nya håll, »den var något segare i går, än jag kunde ha önskat, men det är min skyldighet att finna mig häruti. Jag har begått dårskaper, mina herrar», sade Uriah och såg sig om med ett fromt leende, »och jag bör bära följderna därav.»

Sedan ett sorl, härrörande dels av förtjusning över n:o tjugusjus himmelska själstillstånd, dels av förbittring mot leverantören, som hade givit honom anledning till klagomål (varom mr Creakle genast gjorde anteckning), hade hunnit lägga sig, stod n:o tjugusju mitt ibland oss, som om han kände sig själv vara det förnämsta föremålet i ett högst förtjänstfullt museum. På det att vi oinvigda med ens skulle bli riktigt överströmmade av ljus, gavs befallning om att även låta n:o tjuguåtta komma ut.

Jag hade redan blivit så överraskad, att jag endast kände ett slags resignerad förvåning, då mr Littimer kom ut, läsande i en god bok!

»N:o tjuguåtta», sade en herre med glasögon, vilken ännn icke hade talat, »ni klagade förliden afton över chokladen, min vän. Hur har den varit sedan?»

»Jo, jag tackar», sade mr Littimer, »den har varit bättre tillagad! Om jag vågade taga mig den friheten att säga det, skulle jag vilja säga, att den mjölk, med vilken den kokas, inte är fullt äkta och oförfalskad, men jag vet ganska väl, sir, att mjölken blir i hög grad förfalskad i London och att det är svårt att få denna artikel i outspätt tillstånd.»

Det förekom mig som om herrn med glasögonen höll på n:o tjuguåtta mot mr Creakles n:o tjugusju, ty envar av dem tog sin man om hand.

»Hurudant är ert själstillstånd, n:o tjuguåtta?» sade frågaren i glasögonen.

»Jo, jag tackar», svarade mr Littimer, »jag inser nu mina dårskaper, sir. Jag blir så orolig varje gång jag tänker på mina forna kamraters synder, men jag hoppas att de skola få förlåtelse.»

»Är ni själv fullt lycklig?» sade frågaren och nickade uppmuntrande.

»Ja, jag tackar så mycket», svarade mr Littimer, »fullt lycklig.»

»Har ni annars någonting på hjärtat nu?» sade frågaren. »Om så är, så säg ut, n:o tjuguåtta.»

»Sir», sade mr Littimer, utan att slå upp ögonen, »om inte mina ögon bedraga mig, är en herre här närvarande, som känt mig i mitt förra liv. Det torde kanske vara nyttigt för denne herre att veta, att jag helt och hållet härleder mina förra dårskaper från att jag fört ett lättsinnigt liv i unga herrars tjänst och av dem låtit förleda mig till svagheter, vilka jag ej ägde nog kraft att motstå. Jag hoppas att denne herre måtte lägga min varning på hjärtat, sir, och inte känna sig sårad av den frihet jag tagit mig. Det är till hans aget bästa. Jag erkänner mina egna forna dårskaper. Jag hoppas att han måtte ångra alla de synder och laster i vilka han deltagit.»

Jag märkte att flera herrar skuggade för ögonen med handen, som om de nyss hade kommit in i en kyrka.

»Detta gör er heder, n:o tjuguåtta», sade herrn med glasögonen. »Jag kunde ha väntat det av er. Är det någonting annat?»

»Sir», svarade mr Littimer och höjde långsamt på sina ögonbryn, men icke på ögonen, »det var en ung kvinna, som kom på villovägar och vilken jag sökte rädda, ehuru jag inte lyckades. Jag ber den här herrn att, ifall det står i hans makt, hälsa denna unga kvinna ifrån mig och säga att jag förlåter hennes dåliga uppförande mot mig och uppmanar henne att bättra sig — om han vill vara av den godheten.»

»Jag betvivlar inte, tjuguåtta», genmälte frågaren, »att den herre, som ni menar, lika väl som vi alla, känner sig djupt gripen av vad ni på ett så passande sätt yttrat. Vi vilja icke längre uppehålla er.»

»Jag tackar så mycket», sade mr Littimer. »Mina herrar, jag önskar er en god dag och hoppas, att ni och edra familjer även måtte inse er syndaktighet och bättra er!»

Med dessa ord avlägsnade sig n:o tjuguåtta, efter en blick mellan honom och n:o tjugusju, som om de icke varit alldeles obekanta, utan stått i någon hemlig förbindelse med varandra, och när dörren blivit stängd efter honom, mumlade hela sällskapet något om att han var en högst aktningsvärd man och ett mycket vackert exempel.

»Nå, n:o tjugusju», sade mr Creakle för att nu också visa sin man på styva linan, »är det någonting som jag kan göra för er? I sådant fall så säg ut.»

»Jag skulle ödmjukast vilja be om tillåtelse att åter få skriva till mor», sade Uriah med en knyck på sitt elaka huvud.

»Det är er med stort nöje beviljat», sade mr Creakle.

»Jag tackar så mycket. Jag är så orolig för mor. Jag fruktar att hon inte är riktigt i säkerhet.»

Någon frågade oförsiktigt, vad det var som hon icke var i säkerhet för, men genast hördes ett i förtretad ton framviskat: »tyst!»

»I säkerhet i avseende på sin odödliga själ, sir», svarade Uriah och vred sig i riktning mot det håll varifrån frågan hade kommit. »Jag skulle önska att mor kunde komma i samma ställning som jag. Jag skulle aldrig ha kommit till mitt nuvarande tillstånd. om jag inte hade blivit förd hit. Gud give att mor vore här. Det skulle vara gott för envar att bli gripen och förd hit!»

Detta yttrande väckte obegränsad belåtenhet, större belåtenhet, tror jag, än något av det som hade föregått.

»Innan jag kom hit», sade Uriah och stal sig till att kasta en blick på oss, som om han velat förstöra den yttervärld, i vilken vi befunne oss, ifall han kunnat det, »var jag hemfallen åt dårskaper, men nu inser och erkänner jag mina dårskaper. Det finns en hel hop synd i världen. Det finns en hel hop synd hos mor. Det är ingenting annat än synd överallt — undantagandes här.»

»Ni är alldeles förändrad», sade mr Creakle.

»Ja, Gud vare lovad, sir!» svarade den förhoppningsfulle botgöraren.

»Och ni skulle inte återfalla, om ni komme ut?» sade en annan.

»Nej, bevare mig, visst inte, sir!»

»Det är bra», sade mr Creakle. »Det är högst glädjande. Ni har tilltalat mr Copperfield, n:o tjugusju. Har ni något mera att säga honom?»

»Ni kände mig lång tid innan jag kom hit och blev förändrad, mr Copperfield», sade Uriah med en skurkaktig blick på mig, och en skurkaktigare blick har jag aldrig sett, icke ens från hans ögon. »Ni kände mig då jag, trots mina dårskaper, var ödmjuk bland de stolte och mild bland de häftiga. Ni var själv häftig emot mig, mr Copperfield. En gång slog ni mig i ansiktet, såsom ni säkert minns.»

Allmänt lidande. Åtskilliga harmsna ögonkast riktades mot mig.

»Men jag förlåter er, mr Copperfield», sade Uriah och gjorde sin förlåtande natur till föremål för den ogudaktigaste och fräckaste jämförelse, vilken jag icke vill upprepa. »Jag förlåter envar. Det-skulle illa anstå mig att hysa groll. Jag förlåter er gärna och hoppas, att ni i framtiden måtte tygla edra passioner. Jag hoppas att mr W. måtte ångra sig, och miss W. och hela det syndiga följet. Ni har blivit hemsökt av sorg, och jag hoppas att detta måtte lända er till förbättring, men bättre vore ändå, om ni komme hit. Bättre vore det att mr W. komme hit, och miss W. även. Det bästa jag kan önska er, mt Copperfield och er alla, mina herrar är, att ni måtte bli gripna och sända hit. Då jag tänker på mina forna dårskaper och mitt nuvarande tillstånd, känner jag mig övertygad, att det vore bäst för er. Jag beklagar alla som inte bli förda hit.»

Han slingrade sig tillbaka in i sin cell mitt under en liten kör av bifall, och både Traddles och jag kände oss betydligt lättade, då han åter blev instängd.

Denna ånger hade en så egendomlig prägel, att jag fick stor lust att fråga vad dessa båda människor hade förbrutit, eftersom de voro här, men som detta tycktes vara det sista, varom man hade några upplysningar att meddela, vände jag mig till en av de båda vaktarne, vilka, såsom jag av vissa tecken i deras ansikten f örmodade, mycket väl kände huru mycket all denna uppståndelse var värd.

»Vet ni», frågade jag under det vi gingo fram genom korridoren, »varuti n:o tjugusjus första dårskap bestod?»

Svaret lydde att det var en »banksak».

»Ett bedrägeri mot Englands bank?» frågade jag.

»Ja, sir. Bedrägeri, förfalskning och komplott, som han och några flera hade uppgjort. Han tubbade de andra. Det var en listig plan, som gällde en stor summa. Domen lydde på deportation på livstid. N:o tjugusju var den slugaste av följet och hade så när gått fri, dock inte alldeles. Banken var nätt och jämnt i stånd att strö salt på stjärten på honom — men endast nätt och jämnt.»

»Känner ni tjuguåttas förbrytelse?»

»N:o tjuguåtta», svarade fångvaktaren i dämpad ton och såg sig över axeln, medan vi gingo utåt korridoren, för att se att icke Creakle och de andra skulle höra honom meddela dylika opassande upplysningar rörande dessa obesmittade, »n:o tjuguåtta hade fått en tjänst och bestal en ung herre på tvåhundra femtio pund i penningar och dyrbarheter aftonen innan de skulle resa utomlands. Jag erinrar mig det särskilt, därför att han blev gripen av en dvärginna.»

»sAv vem?»

»Av ett litet fruntimmer. Jag har glömt hennes namn.»

»Det var väl inte Mowcher?»

»Jo, alldeles riktigt. Han hade redan undgått polisen och stod i begrepp att resa till Amerika med linperuk, polisonger och en så fullständig förklädnad, som ni aldrig sett i hela ert liv, då det lilla fruntimret, som då var i Southampton, mötte honom på gatan, genast kände igen honom med sina skarpa ögon, sprang mellan benen på honom för att kasta honom över ända — och höll fast i honom som den bittra döden själv.»

»Förträffliga miss Mowcher!» utbrast jag.

»Ja, det skulle ni ha sagt, om ni, liksom jag, hade sett henne under rannsakningen stå på en stol bland vittnena», sade min vän. »Han gav henne blodviten i ansiktet och dunkade och slog henne på det mest brutala sätt, men hon släppte honom inte förrän han själv blev gripen, ja hon hade ett sådant tag i honom, att polisbetjänterna måste slita dem ifrån varandra. Hon avlade sitt viltnesmål som en hel karl och fick mycket beröm av domaren och följdes ända hem med hurrarop. I rätten sade hon, att hon, på grund av det hon visste om honom, skulle ha gripit honom alldeles ensam, även om han hade varit en Simson, och det tror jag min själ också att hon skulle ha gjort!»

Det trodde jag med och högaktade miss Mowcher därför.

Vi hade nu sett allt som var att se. Det skulle ha varit fruktlöst att föreställa en person sådan som hans vördighet mr Creakle, att n:o tjugusju och n:o tjugnåtta voro fullkomligt oförändrade, att de alltid hade varit precis sådana som de nu voro, att de mest hycklande skurkar just voro de som avlade dylika bekännelser på ett sådant ställe, i det att de minst lika väl som vi kände marknadsvärdet därav i den nytta de skulle göra dem, då de kommo till det främmande andet, att det, kort sagt, var ett ruttet, ihåligt, på plågsamma betraktelser rikt företag. Vi överlämnade dem åt deras system och åt sig själva och begåvo oss hem, fulla av förundran.

»Det är kanske så gott, Traddles», sade jag, »att en osund käpphäst blir riden skarpt, ty desto förr blir han riden till döds.»

»Ja, det vill jag hoppas», svarade Traddles.

1. Biljetterna till de engelska teatrarna säljas för halva priset då en del av pjäsen är spelad.