De tre gracerna/Kapitel 07
| ← Lovisa Sparre |
|
I Sergels umgänge → |
Hos Schröderheims.
UNDER förra hälften af 1600-talet invandrade från Brandenburg till Stockholm en bagare vid namn Mårten eller Martin Kammecker, hvilken i besittning af den företagsamhet, som ofta utmärkt hans landsmän, skapade sig en bemärkt och ansedd ställning bland Mälarstadens borgerskap och hvars minne fortlefvat ända intill våra dagar. Härtill har måhända bidragit att han säges ha varit den förste, som i Sverige införde bakningen och bruket af saffransbröd, liksom hans son och efterträdare i bageriyrket Joachim uppgifves ha varit banbrytare för pepparkakorna. Men säkrare fastän nu försvunna minnen af Mårten Kammeckers verksamhet funnos dels i de två väderkvarnar, som han ägde på gamla Ladugårdslandet och af hvilka den ena var uppförd på de efter honom uppkallade, nu mera så godt som totalt bortsprängda Tyskbagarebergen vid Sevedbåtsgatans slut, och dels i hans vackra, ännu till på våren år 1907 kvarstående ehuru under tidernas lopp naturligtvis förändrade hus i kvarteret Skrafvelberget Större, vid hörnet af Nybrogatan och Riddaregatan eller den forna Sperlingens backe samt i nyare tid med adressnummer 9 vid förstnämnda gata,
Detta hus, som med sitt brutna tegeltak och sin höga gafvel åt Riddaregatan var ett af de prydligaste på Ladugårdslandet och, som framdeles skall visas, ända till dess det nedrefs tid efter annan ägdes och beboddes af många framstående och märkliga personer, innehades af Mårten Kammeckers ättlingar till år 1784, då det inköptes af Elis Schröderheim. Redan som ungkarl hade denne där haft sin bostad, och det var hit, till sitt utvidgade och upputsade hem, som han den 26 november 1776 efter vigselakten och bröllopsfesten hos svärföräldrarna förde sin unga, af skönhet och intelligens strålande maka. Det nygifta paret, helt visst ett af de intressantaste i Gustaf III:s Stockholm, disponerade enligt mantalslangden för 1780 och väl äfven åren förut, för hvilka uppgifter dock saknas, den af åtta rum och kök bestående våningen en trappa upp, och möjligen var det i samband med sitt giftermål, men troligare sedan han blifvit ägare af huset, som Schröderheim skänkte de förnämsta rummen i lägenheten den vackra gustavianska inredning och utsmyckning, hvaraf rester ännu funnos kvar, då fastigheten fick skatta åt förgängelsen. Enligt nyssnämnda mantalslängd hade tre af rummen under Schröderheims tid sidentapeter och i fem rum funnos sidenmöbler, och häremot svarade i ett par af gemaken eleganta, väggfasta trymåer samt utmärkt vackra skulpterade dörröfverstycken, enligt uppgift af Sergel.
I huset bodde vid början af 1780-talets ingång de sista ägarne af familjen Kammecker, hofbagaren Carl Joachim och dennes farbroder, gamle rådman Johan, och bland hyresgästerna märktes Elis Schröderheims broder, k. sekreteraren, sedermera hofrättsrådet
Göran, som förmodligen delade bostad med brodern så länge denne var ungkarl. Elis själf var, då han gifte sig, nyss blifven förste expeditionssekreterare i Inrikes-expeditionen och stod vid början af sin lysande och märkliga bana som ämbetsman. Nyss tjugonio år fyllda, var han väl ej ännu i besittning af den afsevärda embonpoint, som gaf Bellman anledning till att kalla honom »han med stora magen», utan torde också i yttre hänseende ha varit en passabel make åt den vackra och fordrande, tjugutvååriga Anne Charlotte von Stapelmohr. Denna var som bekant dotter af öfverdirektören vid Stora sjötullen Christoffer von Stapelmohr och hans maka i andra giftet Maria Lucretia Dittmer, och i deras gästfria hem, i det s. k. Norra sjötullshuset (n:o 47 i kv. Argus och nu n:o 49 vid Österlånggatan), var Anne Charlotte, den enda kvarlefvande dottern, medelpunkten i ett gladt och spirituellt umgängeslif. Att hon bland den säkerligen stora skaran beundrare valde Elis Schröderheim till följeslagare för lifvet, kan tänkas ha berott på hans stora kvickhet och talanger i sällskapslifvet samt lofvande framtid, men var säkerligen också orsakadt af verkligt tycke eller kärlek. Äktenskapet gestaltade sig nämligen från början mycket lyckligt och fortfor att vara det under många år och till dess slitningar uppstodo, alstrade af bägge kontrahenternas väl fria uppfattning om den äktenskapliga trohetens förpliktelser, men kanske än mer genom deras bristande förmåga att draga jämt under inflytandet af de sista oroliga årens under Gustaf III:s tid hofintriger och skvallerhistorier. Schröderheims giftermålshistoria har emellertid så ofta varit föremål för skildringar och utläggningar, att den ej ånyo behöfver relateras. Här må däremot anföras några detaljer och episoder, hvilka i lokalt och sällskapligt hänseende skänka nya bidrag till kännedomen om förhållandet mellan makarna och om lifvet i deras hem och umgänge,
Materiellt sedt var det Schröderheimska huset inrättadt på ganska stor fot, med hänsyn såväl till värdfolkets böjelse för gästfrihet och umgängeslif som till makens uppgift att i sin egenskap af sekreterare i bondeståndet och på grund af sin ställning i öfrigt som konungens förtroendeman hålla politiska kalas. Härför erfordrades ett stort köksdepartement och en talrik tjänstepersonal, och man finner äfven, hur denna t. ex. år 1780 utgjordes af kock och fyra lakejer, kusk och husdräng samt kammarjungfru och två pigor. Om herr statssekreteraren (han utnämndes dock till denna befattning först år 1782) nu behöfde denna mängd tjänare för sin offentliga representation, så kan man tycka det vara något obilligt, att han måste i årlig skatt för »öfverflödig betjäning» erlägga 4 rdr., men så var tidens sed, och man finner hur han äfven enligt gällande öfverflödsförordningar fick skatta för de ofvannämnda sidentapeterna och möblerna klädda med siden, för sitt och sin makas guldur o. s. v.
Om de ekonomiska förutsättningarna för husets upprätthållande i öfverensstämmelse med nu lämnade uppgifter har det gifvetvis varit svårt att erhålla någon föreställning. Schröderheim hade utan tvifvel och trots det att hans minne icke besväras med anklagelser för att ha till egen fördel i större utsträckning begagnat den beryktade pastoratshandeln goda inkomster, men han ägde säkerligen ej någon egen förmögenhet, då han startade sitt dyrbara och ingalunda af sparsamhet utmärkta lif som man i staten och äkta man, och huruvida han med sin fru erhöll några kontanter i arf efter hennes år 1782 aflidne fader, har varit omöjligt att vinna visshet om. Den i Svea hofrätts arkiv förvarade bouppteckningen efter öfverdirektör von Stapelmobr är nämligen förseglad. Emellertid är det antagligt, att fru Schröderheims fädernehem var välbergadt och att de arfsmedel, hon tilläfventyrs därifrån erhöll, kommo till användning för köpet af huset vid Nybrogatan. För ordnandet af denna affär måste dock Schröderheim skuldsätta sig kanske på flera håll, men särskildt hos konungen, hvilken år 1784 mot inteckning i huset försträckte honom 5,600 rdr. Detta framgår af en af Schröderheim åtskilliga år senare, eller 1792, till hertigen-regenten ingifven, nu i Riksarkivet förvarad skrifvelse, hvari han på grund af sitt iråkade obestånd m. m. anhöll om befrielse ifrån att betala oguldna förfallna räntor.[1]
Men äfven om det ekonomiska tillståndet vid den tidpunkt, det här egentligen är frågan om, eller början af 1780-talet, kanske emellanåt var mindre tillfredsställande, så tycks dock detta ingalunda ha återverkat på det Schröderheimska husets gästfria skick och dess stämning af glädje och lycka. Det var »en samlingsplats», skrifver en af våra främsta kännare af gamla Stockholm[2], »ej blott för familjens mera intima umgängeskrets, hvaribland funnos representanter för den förnäma, politiska, litterära och konstnärliga världen, här syntes äfven själfva tjusarekonungen och här sjöng Bellman kväden till Schröderheims och hans frus ära.» Och bland de samtida talrika vittnesbörden i samma riktning må anföras Lars von Engeströms särskildt för uppfattningen om den nårmaste umgängeskretsen intressanta meddelande: »Schröderheims hus var på sin tid oändligen angenämt för de få personer, som hade fritt tillträde till detsamma. Dessa voro af karlar Carl Mörner, Carl Lagerbring, Nils Rosenstein, Johan Claës Lagersvärd, Sebastian von Moltzer, Bruse och jag; af fruntimmer Jeana Pallin, gift med Wallenstierna, ful men kvick, fröken Jeana Psilanderhielm — såg icke illa ut, roade sig gärna, spelade kort, var icke ung, blef sedan gift med Freidenfelt — och fru Théel, den märkvärdige Olof Malmgrens syster, en människa af kvickhet, förstånd och karaktär».
Innan sällskapskretsen närmare skärskådas, torde några meddelanden om den lokala miljön och grannarna vara af intresse.
Det är en ganska allmän föreställning, att Ladugårdslandet på Gustaf III:s tid var en särdeles oansenlig, ja till och med ruskig stadsdel, och så var nog i stort sedt äfven fallet. Men man får icke tro, att de vidsträckta områdena bortom det säkerligen otrefliga Katthafvet, det föga eleganta Packartorget och den ej alltför källklara Träskrännilen o. s. v. uteslutande utgjorde de s. k. kogubbarnas och deras gelikars tillhåll. Redan de gamla gatunamnen efter Grefve Thure, Grefve Magnus och Seved Bååt vittna om, att äfven rikets stormän där redan under 1600-talet haft, om ej sina palats och egentliga bostäder, så dock malmgårdar eller andra possessioner, och många af hufvudstadens invånare af ämbetsmanna- och borgarestånden hade slagit upp sina bopålar i kvarter och på tomter, åt hvilka trädgårdar och täppor skänkte en numera tyvärr allt sällsyntare prägel af skönhet och trefnad. Hvad särskildt den trakt vidkommer, där Schröderheims hade sitt hem, så får man det intrycket, att såväl deras eget kvarter, Skrafvelberget Större, som de närmaste kvarteren, Sjömannen, Riddaren och Järnlodet, eller de fyra som ännu i dag begränsa korsningen af Nybro- och Riddaregatorna, företedde en pittoresk blandning af prydliga stenhus och idylliska, af grönska omgifna trähus, ja till och med kåkar af den numera ytterst sällsynta Ladugårdslandstypen, och att invånarne utgjordes af ett visserligen ganska blandadt sällskap men öfverhufvud respektabelt folk.
När fru Anne Charlotte från fönstren i sin eleganta och vackra våning med den kvinnliga nyfikenhet, som utan tvifvel äfven hon besatt, skådade ut öfver omgifningarna, kunde hon sålunda med tillfredsställelse iakttaga, hur grannarna i det ståtliga hörnhuset på andra sidan af Sperlingens backe, hvilket då ägdes af hofkvartermästaren Billing, tillhörde den förnäma värden: riksrådet, grefve Mauritz Posse, öfverstelöjtnanten, baron Leijonhielm, kaptenen Adlerhielm och några unga adliga fänrikar, som säkerligen icke underläto att kasta beundrande blickar på den vackra grannfrun. I motsatta hörnet (i kv. Järnlodet) kunde denna iakttaga trafiken på Hvita Björn, stadsdelens då liksom långt fram i tiden enda apotek, och därefter draga sina slutsatser angående behofvet af piller och mixturer. Apoteket, som innehades af apotekaren H. Schultz, låg ej i själfva hörnhuset utan i det mindre huset strax nedanför (sedan n:o 14 Nybrogatan), och ännu finnas nog många stockholmare, som minnas den lilla vackra portalen och den gamla lustiga skylten, den sittande björnen med morteln mellan benen, ofvanför ett af fönstren. Huset i fjärde hörnet var mindre intressant, liksom också de öfriga grannhusen vid gatan; ägarne och hyresgästerna voro mest småborgare och handtverkare och, såsom man med hänsyn till Nybrovikens närhet kunde vänta, skeppare, men trakten tycks äfven ha
Efter målning af P. Krafft d. ä., Gripsholm.
varit ett kärt tillhåll för änkor. Bland dessa må nämnas kaptenskan Eva Charlotta von Moltzer, som med sin ofvannämnde, till Schröderheims intimare umgänge hörande son Sebastian, nu k. sekter men med tiden ceremonimästare och prinsessan Sophia Albertinas stiftskansler i Quedlingburg, bodde i huset närmast nedanför Schröderheims (n:r 7 och äfven det förut tillhörigt släkten Kammecker). Äfven en annan af de närmare vännerna fanns i grannskapet, nämligen den unge artillerilöjtnanten Carl Mörner, hvilken med tiden skulle bli en af rikets herrar och riksståthållare i Norge, men nu hade sitt säkerligen anspråkslösa residens i ett af de oansenliga husen, där Dramatiska teatern nu står.
I öfrigt voro medlemmarna i den af Engeström uppgifna sällskapskretsen icke Ladugårdslandsbor utan spridda här och hvar i staden. Sålunda bodde Nils von Rosenstein, den vittre och kvicke, ej minst till utseendet originelle landshöfdingen och statssekreteraren, i handelsman Adolf Levins hus i kvarteret Tigern (nu n:r 30 Fredsgatan), k. sekter Claës Lagersvärd, slutligen svensk minister i Italien, bodde vid Norra Smedjegatan, stallmästaren Bruse på k. slottet och öfverdirektör Théel och hans fru i kanslirådet von Eckleffs hus i hörnet af Drottning- och Fredsgatorna (där juvelerare Hallbergs butik nu är inrymd), o. s. v. Längst ifrån samlingspunkten på Ladugårdslandet befann sig »den märkvärdige» Olof Malmgren, ty han hade ännu (1780) och innan han flyttade till Hornsgatan sitt hemvist långt ute på Söder, i nr 145 i kvarteret Dykärret Större (mellan Maria Högbergs- och Björngårdsgatorna); men däruti bestod näppeligen hans märkvärdighet, ty dels kände man i gamla Stockholm, fastän samfärdsmedlen hufvudsakligen utgjordes af apostlahästarna, icke till eller fäste afseende vid några distanser, och dels var han sällan hemma.
Upplysande i sistnämnda hänseende är följande charad, som förvaras bland de Schröderheimska papperen i Engeströmska handskriftsamlingen i k. Biblioteket och sannolikt, ehuru handstilen ej är hans, har Schröderheim till upphofsman.
Charad öfver ”Inventor” Olle Malmgren.
Man af mitt första klockor gjuter,
Mitt andra fram ur stammen skjuter,
Mitt hela springer hela da'n,
På Söder och på Norr, i Sta'n,
Från Kungsholmen till Riddarholmen,
Från Danviken till Blasieholmen
Och rapporterar utaf fan;
Han äter middag, diskurerar,
Han tar sitt kaffe, perorerar,
Han dricker thé, han kondolerar,
Han se'n sitt Campio jouerar.
Är detta skedt, till sängs han går,
Förnöjd med fyllda plikters möda,
Precis som fågeln, som ej sår
Men dock af himlen får sin föda.
Denna karakteristik, som säkerligen var träffande,
skänker ju förklaringen till Engeströms omdöme; men
några ytterligare upplysningar om den rörlige mannen
torde dock intressera, allra helst han var en af Elis
Schröderheims allra närmaste vänner.
Olof Malmgren var son af en inspektor vid k. Packhuset och uppgifves i mantalslängden för 1780, då han jämte sin moder bodde i hennes hus i ofvannämnda utkant af Södermalm, vara 36 år gammal, hvadan han måtte ha varit född 1743 eller 1744. Redan år 1760 antogs han till e. o. kammarskrifvare i kommerskollegium, där han sex år senare blef registrator, vidare befordrades till revisor och bokhållare med kamrerares titel och slutligen hugnades med assessors namn, heder och värdighet. Han afled den 10 juni 1814. Hans yttre förhållanden erbjuda sålunda föga märkvärdigt, och hans namn skulle väl knappast ha gått till eftervärlden, om han ej hade spelat en framskjuten roll i det gustavianska sällskapslifvet, särskildt inom den högre medelklassen, samt i de talrika ordenssamfunden och, framför allt, om icke Schröderheim dragit försorg om hans förevigande.
Oscar Levertin, som i sin briljanta essai öfver Schröderheim[3] lämnat några intressanta upplysningar om hans och hans makas närmaste umgängesvänner, säger om Olle Malmgren, att han jämte vännen Elis var kretsens sammanhållande element och belyser detta sålunda: »Tjänsteman i Commercikollegium, men känd egentligen som ett af det borgerliga Stockholms original, uppvaktaren vid alla grosshandelsfruars toaletter, nyhetskrämaren vid alla middagar, lika gärna sedd i damernas budoarer som vid herrarnas trisettbord, förande de gustavianska traditionerna in i vårt eget sekel.» Ännu en sedetecknare från 1800 talar om kamrer Malmgrens nya ’Vallsquadrill’, och friherrinnan Knorring har i sina ’Illusioner’ förevigat honom som prestafbärare i Amaranten den minnesrika afton, då ’Corinnes’ och ’Delphines’ författarinna intogs i denna orden. Man råkades hela vintrarna och på somrarna hemsöktes de af kretsens medlemmar, hvilken ägde sommarställen i Stockholmstrakten, gubben och gumman på Järfva (Schröderheims), herrskapet Hasselgren på Jakobsberg, Dreyer uti Canaans förlofvade land tätt intill Drottningholm. De hufvudsakliga nöjena voro främst improviserade sällskapsspektakel och kortspel. Om tonen och munterheten i kretsen får man en föreställning genom en mängd skämtskrifter af Schröderheim samt en följd lustiga epistlar från Olle Malmgren till Rosenstein, hvilka ännu, som den tokrolige brefskrifvaren uttrycker sig, ’lämna mer recreation än flere pulver china och Cremor Tartari’. — Levertin erinrar vidare om, hur kotteriets favoritnöje var campiospelet eller hvad vi kalla kille, och omtalar i samband härmed, hur Schröderheim, som hade en verklig passion för spelet, hedrade Malmgren med att uppgifva honom såsom dess uppfinnare, Inventor, och firade honom med en mängd skämtskrifter. Bland dessa nämnes en i tryck utgifven, numera ytterst sällsynt »Campio-Almanacka», hvaraf dock Levertin måtte ha haft tillgängligt en annan upplaga eller version, än den som i K. Biblioteket stått till författarens förfogande. Några af Levertin meddelade utdrag öfverensstämma nämligen ej med innehållet i den sistnämnda, som enligt en anteckning (af G. E. Klemming) också torde vara senare (tryckt hos Deléen 1799) och försedd med inskriptioner af Göran Schröderheim. Om dess i alla fall intressanta och om det schröderheimska skämtlynnet upplysande innehåll må följaktligen här lämnas några meddelanden.
Titelbladet har följande lydelse:
CAMPIO
ALMANACKA
UTGIFVEN AF
COSMOGRAFISKA SÄLLSKAPET
EXEMPL. KOSTAR EN BET PÅ ÅTTA FLUGOR
STOCKHOLM
I ÅR.
Nästa sida innehåller:
Tideräkning
| Detta år räknas | |
| Ifrån Inventors födelse det | 44 |
| Ifrån dess anträde till spelet det | 7 |
| Ifrån dess resa till Göteborg det | 3 |
| Ifrån dess flyttning till Hornsgatan det | 3 |
| Ifrån AErostatiska Machinens uppfinning det | 5 |
| Ifrån magnetismen det | 4 |
| Ifrån Renhållningen i Stockholm det | 9 |
| Ifrån Barnsängshuset Pro Patria det | 12. |
| Tecknens Bemärkelse | |
| Arlequim | Caval |
| Cucu | Värdshus |
| Huzar | Ringen |
| Husu | Pottan |
| Blarn. | |
Förmörkelser
Tvenne stora förmörkelser tilldraga sig dagligen omkring Quedlingburg och Stora Trädgårdsgatan och Riddarhuset, där Lotto strax på eftermiddagarne vandrar öfver Campios kropp, men ingendera blifver synlig på vår Horizont.
Men i stället blifver den 29 juli kl. 5,55 min. eftermiddagen en total förmörkelse i Campio Dauphin, då inventor med bara ögonen kan synas till 3 fjerdedelar gå igenom Suggans discus,
På tredje sidan meddelas förteckning å
Campios framfarne namnkunnigaste Spelare:
Af den höga Cucuanska familjen.
- Ful-Belochnus, benämnd Blaren I, afled på des 82 års ålder — 1497;
- Olof Trä telja, död på des 23 års ålder — 1518;
- Olof den Helige, död på sitt 102 ålders år — 1597;
- Olof Skötkonung, död på sitt 18 ålders år — 1617;
- Olof Hårfager, död på sitt 52 ålders år — 1661;
- Olof Svinmage, Lector i Strengnäs, död på des 52 ålders år — 1690;
- Olof Gökström, Uppbörds-Commissarius, död på sitt 56 år — 1723;
- Mäster Anders på Kongsholmen, död på sitt 72 år — 1781;
- Olof M spelar sedan 1781.
Vid januari finnes ett extrablad insatt, hvarå läses:
O. M.
Gif O! Malmgren
Matadorer
Et nytt år går åter inn
och vid hvarje följande månad ett kille-kort, börjande med Arlequin och de öfriga honnörskorten och slutande med Blaren, tolfvan och elfvan samt alla försedda med handskrifna verser eller sentenser. Som exempel härpå meddelas å sidan 203 en afbildning af Blompottan, som förekommer vid september.
Som synes ansluter sig underskriften till Elisabeth Olin och är liksom andra i ungefär samma stil en hänsyftning på Inventors ömma känslor för den vackra och behagfulla sångerskan. Malmgren hörde till hennes varmaste beundrare och var ofta med anledning häraf föremål för Schröderheims skämt.
I slutet af almanackan meddelas uppgifter om »De förnämsta spelande husen i Europa» — en afdelning, som är uppfylld med lustiga person- och lokalanspelningar, hvilka dock numera äro svåra att identifiera — samt en förvandlingstabell öfver »Betar från Flugor till alla sorters mynt».
Härmed må meddelandena om campio-almanackan sluta liksom öfverhufvud om själfva spelet. Dock må tilläggas, att detta tycks ha varit den oftast återkommande förströelsen i Schröderheims växlingsrika lif. Som exempel härpå omnämner Levertin, hur killeleken kom till användning till och med under ryska kriget, i högkvarteret i Borgå o. s. v., och det roliga och talande vittnesbördet härom, föreliggande i ett bref[4] från Schröderheim till Olle Malmgren, må anföras, äfven såsom exempel på den förres uppsluppna brefstil:
“Respectable Inventor, Gunstige Gynnare, Högtärade, Kiäraste
Broder.
Inter arma silent Leges: sade Doctor Luther, när han spelte Campio under Juhlottan med Påfven Gregorius den andra: men annorlunda säga vi till Fäderneslandets försvar och muscoviters skräck commenderade redelige Campionister. Sedan vi bevistat Gudstjensten — Olsmässodagen, förenade vi oss att låta Cucu stå, Huzarerna hugga. Efter hvarje affaire hafva vl gjort en parforce och kiöpa vi någorlunda, så skall Blaren rida till tings med syster Cajsa. Här i Borgo vid östra Tullen hafva vi anlagt en Campiokort-Fabrique. Spelet går nu ända till Cajana och Figurerna äro verterade på Finska språket. Under dessa omsorger spela vi dageligen en stöt till Inwentors ära. S:t Melas och afle disputera människoslägtets dyrkan vid denna gräns. Hvad lärer då icke hafva skett vid sjelfva Svinesund. Emottag med ett gracieust pr..... de medföljande obetydliga vårtecken af vår vördnad uti några landets välmenta producter. Om de serveras någon afton vid Inventors Egit spelbord, hvilken ära, hvilken uppmuntran!!! Med en oblandad och aldrig couperad vördnad har jag å egna och samtelige härvarande spelares, Gökars och Ringars vägnar äran frambära igenom lifvet till dödens sista stick. Gracieusa Herr Inventors ödmjuke tjenare
Hollström, Kongl. Secreterare.”
Äfven i de öfriga brefven (11 till antalet) i ofvannåmnda samling afhandlas campio-spelets öfverraskningar, segrar och nederlag, men naturligtvis förekomma äfven andra meddelanden. Dessa äro dock blott undantagsvis af något intresse för kännedom om det Schröderheimska umgängeslifvet i Stockholm, ty flertalet af de tidigare brefven äro, liksom det nyss anförda, skrifna af Schröderheim då han befann sig med kungen på resande fot, i Finland, Göteborg o. s. v., och de senare äro från Uppsala, sedan han blifvit änkling, hade sålt huset och bosatt sig där som landshöfding. En och annan uppgift är dock värd att anteckna, såsom då han i december 1784 från Göteborg ber Malmgren taga reda på och i tysthet låta honom veta om »Lennart Hauswolff verkeligen skall gifta sig med fröken Odencrantz», samt framföra hans hälsningar till »Din Fru mor, Nådig Beata Lisa, Hennes Herre, Våra Nådiga Fruar i Kyrkbrinken och kring Södermalmstorg, Lilla söta La Belle Jacobson och andra goda vänner», eller då han den 1 aug. 1790 skrifver från Stockholm, att man då hade mera att skrifva om från Trosa än från hufvudstaden, där de voro »som i Paradiset, bara nakenhet och blygd», men i alla fall skickar några nyheter, såsom att han varit i sällskap med bröderna Elias och Johan Fredrik Martin, målaren och gravören, af hvilka den förre var intressant efter sin resa till England; att hertig Carl stod i begrepp att köpa Bellevue; att riksmarskalken (Oxenstierna) öfvervunnit sin blodspottning men led af svår andtäppa och feber; att grefvinnan Klinckowströms (f. Fersen) tillstånd ansågs hopplöst, o. s. v. Till sist följer: »Min gumma är kommen från Belstad (Bällsta?) mycket edifierad, men grälar nu om höstens inköp m. m. Hauswolff är kommen från sin tour och S:t Priest har rest till Petersburg men kommer snart igen. Om lördag lärer herrskapet på Jacobsberg (Hasselgrens) aflägga ett personligt vänskapsbesök på Bergshammar.»
De »nådiga fruarna» i Kyrkbrinken och kring Södermalmstorg voro säkerligen grosshandlarne Hassels och Hasselgrens fruar, ty de bodde, den förra i kv. Öfverkikaren i hörnet af Södermalmstorg och Badstugatan, den senare i kv. Mercurius i Storkyrkobrinken. Men det kan också ha varit expeditionssekreteraren Fredenheims fru, f. Hebbe, och k. scereteraren C. F. Heijkenskiölds fru, f. Danckwardt-Lilljeström, ty dessa bodde också vid brinken och tillhörde Schröderheims umgänge.
»Nådig Beata Lisa och hennes Herre» voro Malmgrens syster och svåger, hvilka som redan nämnts tillhörde Schröderheims närmaste vänner och till hvilka Elis kom i ännu större förbindelse, sedan de efter hans makas död tagit hand om hans lilla dotter. De äro ofta föremål för hans hjärtliga hälsningar i brefven till brodern, och Schröderheim tillät sig aldrig vis à vis Théel samma drift och spektakelmakeri, hvarmed han emellanåt uppvaktade sina andra goda vänner bland hufvudstadens läkare. Särskildt var lifmedikus Dalberg utsatt för hans skämt, och ett talande vittnesbörd härom föreligger[5], men kan på grund af sin mycket grofkorniga affattning ej återgifvas i nutida tryck. Så mycket må dock sägas, att det har formen af ett imagineradt adelsbref och att de heraldiska emblemen eller detaljerna i vapnet ansluta sig till den ryktbare läkarens specialiteter, sten- och andra underlifssjukdomar. Sköldhållarna utgöras af en gris och en hund, bägge i betänkliga situationer, och ur tornérhjälmen uppstiger en grönskande sassafras-buske[6], o. s. v. Det hela slutar med följande kläm: »Vi vele äfven hädanefter tillåta honom Dalberg, till skillnad från andra adeliga ätter, skrifva och kalla sig och sina ägta och oäckta bröstarfvingar Sassafratz af Gyllenååder.»
Det Schröderheimska skämtet var utan tvifvel ofta mycket saftigt, och det är emellanåt med förundran, som man i arkivens gulnade brefsamlingar och dagböcker finner, hur denna gustavianska sällskapsvärld i siden och puder, hvilken gärna för inbillningen framstår såsom mycket långt hunnen i förfining, ingalunda var främmande för att i tal och åthäfvor uttrycka sig på ett sätt, som emellanåt ställde själfve Erasmus Rotterdamus i skuggan. Men man bör ihågkomma, att andra lifsåskådningar än i vårt tidehvarf härskade under de sista decennierna af 1700-talet och att umgängeslifvet med alla sina slipprigheter dock bjöd icke blott på en glänsande fernissa utan äfven på en ofta gedigen och ännu oftare spirituell innebörd. Det hade som Sergel, en af Schröderheims och hans makas vänner och ofta deras gäst både i Stockholm och på Järfva, en gång uttryckte sig »des moments delicieux».
⁎
Då Schröderheim år 1792 försålde huset vid
Nybrogatan, öfvergick detsamma till en af grannarna i
kvarteret, direktören för kronobageriet Sjöbergs änka.
Enligt Flodmark, i ofvannämnda uppsats, skulle hon i
besittningen ha efterträdts af brukspatron W. Hisinger,
men Elers uppgifver, att efter fru Sjöberg kom
öfverstelöjtnanten Johan von Rosenheim, den bekante
porträttmålaren, och detta är ej osannolikt, ty Rosenheim
placerade sin från Holland bördiga hustrus betydande
förmögenhet i ett flertal fastigheter i hufvudstaden.
Hisinger ägde emellertid huset år 1798, och därefter
öfvergick det, år 1811, till hans svåger excellensen,
grefve Johan Henrik Tawast, hvilkens fru i andra
giftet, grefvinnan Louise Barck, sedan innehade
egendomen till sin död är 1860, då den genom arf öfvergick till kammarherren, sedermera svenske envoyén i
Köpenhamn, frih. Lave Beck-Friis. Han försålde den tre
år senare till justitiestatsministern, frih. Louis de Geer,
hvilken efterträddes i besittningen af
legationssekreteraren, sedermera statsministern, frih. Gustaf Åkerhielm af
Margretelund. När dennes änka, öfverhofmästarinnan
grefvinnan Ebba Gyldenstolpe, år 1907 afyttrade huset
till byggnadsingenjören E. Lundberg och arkitekten
C. G. Bergsten, hvilka läto nedrifva och ersätta det
med den moderna nybyggnaden, förbehöll hon sig
äganderätten till de ofvannämnda Sergelska
dörröfverstyckena, som sålunda blifvit räddade från förgängelsen.
Bland hyresgästerna under skilda tider må nämnas Georg Adlersparre, den ryktbare revolutionsmannen, Berzelius, Carl Jonas Ludvig Almqvist, skådespelaren Gustaf Kinnmansson, landskapsmålaren L. T. Billing, öfverbibliotekarien G. E. Klemming och den ännu lefvande, nittiosjuårige generallöjtnanten, grefve Gösta Sandels.
Med fullt fog kan man sålunda säga, att »Tyska bagarens» och Schröderheims hus var ett af de märkligaste i Stockholm.
- ↑ Af skrifvelsen, som bär vittnesbörd om Schröderheims bekymmersamma förhållanden de sista åren af hans lif, framgår att beloppet uppgick till omkring 800 rdr. Framställningen blef bifallen.
- ↑ J. Flodmark i en uppsats om “Tyska bagarns hus”, i Stockholms Dagblad den 31 mars 1907.
- ↑ Från Gustaf III:s dagar; 2:dra uppl.
- ↑ I Engeströmska handskriftssamlingen, K. Bibl.
- ↑ Engeströmska handskr. saml. K. Bibl
- ↑ Rotveden af den till fam. Lauraceæ hörande och i N. Amerika förekommande Sassafras officinale användes fordom som svett- och urindrifvande medel.