De tre musketörerna/Kapitel 23
| ← Kapitel 22. Baletten La Merlaison |
|
Kapitel 24. Paviljongen → |
23.
MÖTET
D'Artagnan skyndade hem i fullt språng, och ehuru klockan var över tre på morgonen, och han hade att passera de sämst beryktade kvarteren i Paris, råkade han icke ut för något obehag. Som man vet, finns det en särskild gud för druckna och för älskande.
Han fann porten till sin uppgång öppen, skyndade uppför trappan och knackade sakta på ett mellan honom och hans betjänt överenskommet sätt. Planchet, som han skickat hem två timmar förut från Hotel de Ville, med tillsägelse att sitta uppe och vänta på honom, kom och öppnade.
»Har det varit någon här med ett brev till mig?» frågade d'Artagnan ivrigt.
»Nej, herre, ingen har varit här med något brev», svarade Planchet, »men det ligger ett brev därinne som kommit hit av sig självt.»
»Vad menar du, din tok?»
»Jag menar det, att fast jag hade nyckeln till herrns rum i fickan och fast jag inte lämnat den från mig ett ögonblick så fann jag ändå ett brev på gröna bordduken inne i herrns sängkammare.»
»Och var är det brevet?»
»Jag lät det ligga där det låg. Det kan aldrig stå rätt till, att brev komma in till folk på det här sättet. Om fönstret ändå hade varit öppet eller stått på glänt, kunde det så vara, men allt var så väl stängt som möjligt. Akta er väl, herre, för det är säkert något trolleri med i spelet.»
Under tiden skyndade den unga mannen in i rummet och öppnade brevet. Det var från fru Bonacieux och lydde på följande sätt:
»Man har varma tacksägelser att skänka och att framföra
till er. Infinn er i afton vid tiotiden i Saint-Cloud mittför
paviljongen, som ligger vid hörnet av herr d'Estrèes palats.
C. B.»
Vid läsningen av detta brev kände d'Artagnan sitt hjärta
vidgas och hopsnöras med dessa krampaktiga rörelser, som
på en gång pina och smeka de älskandes hjärtan.
Det var det första ömma brev han fått, det första möte, som beviljades honom. Hans hjärta, överfullt av rusig glädje, var nära att sprängas på tröskeln till det jordiska paradis, som kallas kärleken.
»Nåväl, herre», sade Planchet, som såg sin herre rodna och blekna om vartannat, »har jag inte gissat rätt och är det inte fråga om någon ledsam historia?»
»Du misstar dig, Planchet, och bästa beviset därpå är, att här har du en ecu för att dricka min skål.»
»Jag tackar herrn så mycket för ecun och lovar att noga åtlyda befallningen, men sant är det i alla fall, att brev, som så där komma in i låsta rum…»
»Falla från himmeln, min vän, falla från himmeln.»
»Herrn är således belåten?» frågade Planchet.
»Min kära Planchet, jag är den lyckligaste människa i världen!»
»Och jag får begagna mig av herrns lycka för att gå och lägga mig?»
»Ja, gå.»
»Må himmelens alla välsignelser komma över herrn, men jag säger ändå, jag, att ett brev, som så där…»
Och Planchet gick skakande på huvudet och med en min av tvivel, som d'Artagnans frikostighet icke kunnat utplåna.
När d'Artagnan blev ensam, läste han och läste om igen sitt brev och kysste väl sina tjugu gånger dessa rader av den älskades hand. Slutligen gick han och lade sig, somnade, och drömde de ljuvaste drömmar.
Klockan sju på morgonen vaknade han, steg upp och ropade på Planchet, som vid andra ropet öppnade dörren och visade ett ansikte, som ännu icke var alldeles fritt från gårdagens oro.
»Planchet», sade d'Artagnan, »jag blir kanske ute hela dagen, du är således fri och ledig till klockan sju i afton, men då skall du hålla dig färdig med två hästar.»
»Så där ja», sade Planchet, »ska vi nu ut igen och få huden genomstucken på åtskilliga ställen?»
»Du tar med dig din karbin och dina pistoler.»
»Vad var det jag sa'!» utropade Planchet. »Det var jag säker på. Det fördömda brevet.»
»Men lugna dig då, din tok; det är ju bara fråga om ett lustparti.»
»Ja visst ja, som den där lustresan häromdagen, då det regnade kulor och haglade bakhåll.»
»För resten, om ni är rädd, munsjör Planchet», svarade d'Artagnan, »så far jag utan er. Jag far hellre ensam än har en rädd stackare med mig.»
»Herrn gör mig orätt», sade Planchet; »jag tycker ändå, att herrn haft tillfälle att se vad jag duger till.»
»Ja, men jag trodde, att du gjort slut på ditt mod den enda gången.»
»Herrn skall få se, att jag nog har litet kvar, när så behövs. Jag ville bara be herrn att inte slösa för mycket med mitt mod, om herrn vill, att det skall räcka något längre.»
»Nå tror du dig ha något förråd att vara av med i afton?»
»Jag hoppas det.»
»Det är bra, då räknar jag på dig.»
»På utsatt tid skall jag vara färdig; men jag trodde inte, att herrn hade mer än en häst i gardesstallet.»
»Ännu är det kanske inte mer än en, men i kväll skall det vara fyra.»
»Det ser ut som om vår resa var en remonteringsresa.»
»Alldeles det», svarade d"Artagnan och gick efter en sista avskedsvink åt Planchet.
Herr Bonacieux stod nere i sin port. Det var d'Artagnans mening att gå förbi honom utan att tilltala den värda krämaren, men denne gjorde en så mild och vänlig hälsning, att hans hyresgäst var tvungen att icke allenast hälsa tillbaka, utan till och med börja ett samtal med honom.
Hur var det dessutom möjligt att icke visa en smula tillmötesgående mot en man, vars hustru stämt möte med en samma afton i Saint-Cloud, mittemot herr d”Estrées paviljong? D'Artagnan gick fram till honom med den älskvärdaste min han kunde antaga.
Samtalet föll helt naturligt på den stackars mannens fångenskap. Herr Bonacieux, som var okunnig om att d'Artagnan hört hans samtal med den okände från Meung, berättade för sin unga hyresgäst om alla de förföljelser han varit utsatt för från herr de Laffemas, det odjuret, som han under hela sin berättelse kallade för kardinalens bödel, och utbredde sig vidlyftigt om Bastiljen, dess riglar och portar, kikhål, källargluggar, galler och tortyrredskap.
D'Artagnan åhörde honom med exemplariskt tålamod, och när han äntligen slutat, frågade han:
»Nå, men fru Bonacieux, vet ni vem som rövade bort henne? Ty jag glömmer inte, att det var denna ledsamma händelse jag hade att tacka för lyckan av er bekantskap.»
»Åh», sade Bonacieux, »det har man nog aktat sig att tala om för mig, och min hustru å sin sida har svurit vid allt vad heligt är, att hon inte vet det. Men ni själv», tillade Bonacieux i den godmodigaste ton i världen, »var har ni hållit till de senaste dagarna? Jag har inte sett till varken er eller edra vänner, och det är inte på Paris’ gator, skulle jag tro, som ni samlat allt det där dammet, som Planchet i går borstade av edra stövlar.»
»Ni har rätt, min bästa herr Bonacieux, mina vänner och jag ha gjort en liten resa.»
»Långt bort?»
»Ack, min gud, nej! Bara en tjugu mil härifrån. Vi följde herr Athos till baden i Forges, där mina vänner stannade kvar.»
»Och ni vände om, ni?» sade Bonacieux, i det han tog på sig sin skälmaktigaste min. »En vacker gosse som ni får inte lång permission av sin flicka, och man var otåligt väntad i Paris, kan jag tro?»
»På min ära», svarade den unga mannen skrattande, »måste jag inte tillstå det, så mycket hellre som jag ser, att man inte kan dölja något för er. Ja, jag var verkligen väntad, och det mycket otåligt ändå, det kan jag försäkra er.»
Ett lätt moln for över Bonacieux’ panna, men så lätt, att d'Artagnan icke märkte det.
»Och nu får man väl också lönen för sin skyndsamhet?» fortfor krämaren med en lätt darrning på rösten, en darrning, som d'Artagnan lika litet gav akt på som molnet nyss förut.
»Åh, ni spjuver!» sade d'Artagnan skrattande.
»Nej, jag frågar bara för att få veta, om ni kommer sent hem i afton.»
»Varför vill ni veta det, min kära värd?» frågade d'Artagnan, »tänker ni sitta uppe och vänta på mig?»
»Nej, men ända sedan jag blev arresterad, och efter den där stölden hos mig, blir jag rädd var gång jag hör en dörr öppnas i huset, i synnerhet om nätterna. För tusan, jag är inte någon slagskämpe, jag!»
»Må så vara, men bliv inte förskräckt, om jaga inte kommer hem förrän klockan ett, två eller tre på morgonkvisten; och skulle jag inte komma hem alls, så bry er inte om det heller.»
Den här gången blev Bonacieux så blek, att d'Artagnan icke kunde undgå att märka det och fråo-ade, hur det stod till med honom.
»Å det är ingenting», svarade Bonacieux, »ingenting alls. Men efter alla de här olyckorna jag genomgått har jag emellanåt plötsliga anfall av svaghet, och jag kände just nu en frossbrytning. Bry er inte om det, ni som inte har annat att göra än att vara lycklig.»
»Då har jag också fullt upp att göra, ty lycklig är jag.»
»Inte ännu heller, förmodar jag. Ni sa' ju i afton?»
»Nåja, afton blir det ju, alltid, gudskelov, och kanske väntar ni den lika otåligt som jag. Fru Bonacieux kommer kanske i afton på besök i det äkta hemmet?»
»Nej, min hustru är inte ledig i kväll», sade hennes man med mycken viktighet, »hennes tjänst håller henne kvar i Louvren.»
»Så mycket sämre för er, min kära värd, så mycket sämre. När jag själv är lycklig, ville jag gärna att alla människor vore det, men det tycks inte vara möjligt.»
Och den unga mannen gick sin väg gapskrattande åt det skämt, som han trodde att endast han själv kunde förstå.
»Lycka till mycket nöje!» svarade Bonacieux med gravlik röst.
Men d'Artagnan var redan för långt borta för att höra det, och om han också hört det, så skulle han säkert i sin nuvarande stämning icke vidare fäst sig vid det.
Han begav sig nu till herr de Trévilles palats; hans besök där dagen förut hade, som man erinrar sig, varit helt kort och utan några vidare förklaringar.
Han fann herr de Treville i den gladaste sinnesstämning. Konungen och drottningen hade varit högst älskvärda mot honom på balen. Och på samma gång hade kardinalen varit vid det miserablaste lynne. Klockan ett på natten hade han avlägsnat sig under föregivande av ett illamående. Deras majestäter däremot hade icke återvänt till Louvren förrän klockan sex på morgonen.
»Och nu», sade herr de Tréville, i det han sänkte, rösten och med blicken undersökte varenda vrå av rummet för att övertyga sig om att de verkligen voro ensamma, »låtom oss nu tala om er, min unga vän, ty det är alldeles klart, att er lyckliga återkomst har en viss del i kungens glädje, i drottningens triumf och hans eminens’ förödmjukelse. Nu gäller det att taga er till vara.»
»Vad har jag väl att frukta», svarade d'Artagnan, »så länge jag har den lyckan att vara i åtnjutande av deras majestäters nådiga välbehag?»
»Allt, tro mig. Kardinalen är inte den, som glömmer ett spratt, så länge han inte gjort upp räkningen med den, som spelat honom det, och denne tycks mig ha en viss likhet med en ung gaskognare bland mina bekanta.»
»Tror herr kapten, att kardinalen är lika inne i saken som ni och vet, att det är jag, som varit i London?»
»För fan? Har ni varit i London? Är det från London ni fört med er den där vackra diamanten, som blixtrar på ert finger? Akta er, min kära d'Artagnan, presenter av fienden äro inte bra. Hur är det, finns det inte en latinsk vers om den saken? Vänta litet…»
»Jo, nog finns det väl det», svarade d'Artagnan, som aldrig kunnat plugga ens första regeln i latinska grammatiken i sitt huvud och som genom sin okunnighet i det stycket utgjort sin lärares förtvivlan; »jo, alldeles säkert måste det finnas en sådan vers.»
»Ja, visst finns det», sade herr de. Tréville, som hade en liten anstrykning av klassisk bildning, »och herr de Benserade citerade den just härom dagen för mig… Vänta litet… jo, nu har jag den:
… ’Timeo Danaos et dona ferentes’,
vilket betyder så mycket som: ’Misstro den fiende, som kommer med gåvor’!»
»Den här diamanten kommer inte från någon fiende, herr kapten», svarade d'Artagnan, »den kommer från drottningen.»
»Från drottningen! Åh, vad, säger ni! Det är verkligen ett kungligt smycke, värt tusen pistoler så visst som en. Genom vem har drottningen låtit tillställa er denna gåva?»
»Hon har själv givit mig den.»
»Var då?»
»I kabinettet bredvid det rum, där hon klädde om sig på balen.»
»På vad sätt?»
»I det hon gav mig sin hand att kyssa.»
»Ni har fått kyssa drottningens hand», utropade herr de Tréville och såg på d'Artagnan.
»Ja, hennes majestät har gjort mig den äran att bevilja mig denna ynnest.»
»Och det i vittnens närvaro? Oförsiktiga, trefalt oförsiktiga!»
»Nej, herr kapten, var lugn, ingen såg det», svarade d'Artagnan och talade om för herr de Tréville, hur saken gått till.
»Å, de kvinnorna, de kvinnorna», utropade den gamla soldaten, »vad jag väl känner igen dem på deras romaneska fantasier! Allt, som har minsta doft av hemlighetsfullhet, tjusar dem. Således har ni inte sett något annat än armen; om ni mötte drottningen, skulle ni inte känna igen henne, och mötte hon er, skulle hon inte veta, vem ni är.»
»Nej, men tack vare den här diamanten…», genmälde d'Artagnan.
»Hör på», sade herr de Tréville, »får jag ge er ett råd, ett gott råd, en väns råd?»
»Ni gör mig därmed en stor ära, herr kapten», sade d'Artagnan.
»Nåväl, gå då till första juvelerare och sälj den där diamanten för det pris han bjuder er; hur stor jude han än må vara, får ni väl alltid edra åttahundra pistoler. Guldmynten ha inga namn, unga man, men den här ringen har ett fruktansvärt namn, som lätt kan förråda den, som bär den.»
»Sälja den här ringen! En ring, som jag fått av min drottning! Aldrig!» sade d'Artagnan.
»Nå, så vänd stenen inåt, stackars tok, ty man vet mycket väl, att en fattig adelsman från Gascogne inte hittar sådana där dyrbarheter i sin mors juvelskrin.»
»Ni tror således, att jag har något att frukta?» frågade d'Artagnan.
»Om jag tror? Jag skall säga er, unga man, att den som lägger sig att sova på en mina, vars lunta är tänd, kan anse sig säker i jämförelse med er.»
»För fan!» sade d'Artagnan, som Trévilles säkra ton började att göra orolig. »Vad är då att göra?»
»Vara på er vakt alltid och överallt. Kardinalen har segt minne och långa armar; tro mig, han kommer att spela er något spratt.»
»Men vilket?»
»Vet jag det, jag! Har han inte all satans list i sin tjänst? Det minsta, som kan hända er, är att ni blir arresterad.»
»Skulle man våga arrestera en person, som är i hans majestäts tjänst?»
»Bah! Man generade sig visst i fråga om Athos! I alla händelser, min unga vän, lita på en man, som varit vid hovet nu i trettio år, då han säger er: insöv er inte i säkerhet, ty då är ni förlorad. Tvärtom — kom ihåg mina ord — misstänk fiender överallt. Söker man strid med er, så undvik den, om det ock är ett tio års barn, som utmanar er; anfaller man er natt eller dag, så tag till reträtten utan att blygas därför; skall ni gå över en bro, så undersök plankorna, så att inte en av dem må ge vika under er fot; går ni förbi ett hus under byggnad så titta i luften för att inte en sten må komma neddansande och träffa er i huvudet; går ni hem sent, så låt er betjänt följa er och laga att han är beväpnad, om ni över huvud kan lita på er betjänt. Misstro alla människor, er vän, er bror, er älskarinna, henne i synnerhet.»
D'Artagnan rodnade.
»Min älskarinna!» upprepade han maskinmässigt. »Och varför henne mer än någon annan?»
»Därför att älskarinnan är ett av kardinalens favoritmedel, och ett av de lättast åtkomliga: en kvinna säljer er för tio pistoler, kom ihåg Delila. Ni känner väl till skriften, va'?»
D'Artagnan tänkte på det möte fru Bonacieux beviljat honom denna samma afton; men vi måste till vår hjältes heder säga, att den dåliga tanke, som herr de Tréville hyste om kvinnorna i allmänhet, icke ingav d'Artagnan den minsta lilla misstro till sin vackra värdinna.
»Men apropå», återtog herr de Tréville, »vad har det blivit av edra tre kamrater?»
»Jag ämnade just fråga, om inte herr kapten hört något från dem.»
»Inte det minsta.»
»Det förhåller sig så, att jag lämnade dem efter mig på vägen: Porthos i Chantilly med nödtvånget att stanna och utkämpa en duell; Aramis i Crévecoeur med en kula i axeln och Athos i Amiens med en anklagelse för falskmyntning på halsen.»
»Där ser ni!» sade Tréville. »Nå, men hur kom då ni undan?»
»Som genom ett underverk, herr kapten, det måste jag säga. Med en värjstöt i bröstet, men sedan jag först naglat fast greve de Wardes på vägkanten vid Calais som en fjäril på en tapisserisöm.»
»Ser ni, ser ni! De Wardes, en av kardinalens män och kusin till Rochefort! Hör på, min vän, det faller mig något in.»
»Låt höra, herr kapten!»
»I ert ställe skulle jag göra en sak.»
»Och det skulle vara?»
»Medan hans eminens låter spana efter mig i Paris, skulle jag i allsköns tysthet åter bege mig ut på vägen till Picardie och försöka skaffa mig underrättelser om mina tre reskamrater. För tusan! De måtte väl ändå förtjäna denna lilla uppmärksamhet från er sida.»
»Rådet är gott, herr kapten, i morgon far jag.»
»I morgon! Varför inte redan i afton?»
»I afton måste jag stanna i Paris för en angelägen affärs skull.»
»Aha, unga man, unga man!> Någon kärleksaffär? Akta er, jag upprepar det ännu en gång, det är kvinnan, som fördärvat oss allesammans och som allt framgent skall bringa oss i fördärvet, så många vi äro. Tro mig, res i afton!»
»Omöjligt, herr kapten.»
»Ni har således givit ert hedersord?»
»Ja.»
»Nå, det är en annan sak. Men lova mig, att om ni inte blir dödad i natt, så far ni i morgon.»
»Det lovar jag.»
»Behöver ni pengar?»
»Nej, jag har ännu femtio pistoler, det räcker, skulle jag tro.»
»Men edra kamrater?»
»Jag tänker att de inte heller kunna vara utan pengar. Vi lämnade Paris var och en med sjuttiofem pistoler på fickan.»
»Får jag se er, innan ni reser?»
»Jag tror inte det, herr kapten, såvida ingenting nytt inträffar.»
»Nå lycklig resa då!»
»Tack, herr kapten!»
Och d'Artagnan tog avsked av herr de Tréville, mer rörd än någonsin av hans faderliga omsorg om sina musketörer.
Han gick efter vartannat hem till Athos, Porthos och Aramis; ingen av dem hade återvänt. Även deras betjänter voro borta, och man hade icke hört av varken den ene eller den andre.
Han skulle nog försökt skaffa sig underrättelser om dem av deras älskarinnor, men han kände varken Porthos’ eller Aramis’ och Athos hade ingen, det visste han.
När han gick förbi gardeskasernen, kastade han en blick in i stallet; tre hästar av de fyra hade redan anlänt. Planchet, häpen över denna rikedom på hästar, höll på att rykta dem och hade redan gjort ifrån sig två.
»Ack, herre», sade Planchet, då han fick se d'Artagnan, »vad jag är glad att få träffa er!»
»Varför det, Planchet?» frågade dArtagnan.
»Litar ni på herr Bonacieux, vår husvärd?»
»Jag? Inte det minsta.»
»Åh, vad det var väl då!»
»Men varför frågar du det!»
»Därför att, medan herrn språkade med honom, så stod jag och gav noga akt utan att därför lyssna, och jag såg honom skifta färg ett par tre gånger.»
»Bah!»
»Herrn märkte det inte, för herrn tänkte bara på det där brevet, som herrn fått, men jag däremot var på min vakt jag, ända sen det där brevet kom in i huset på ett så märkvärdigt sätt. Jag förlorade inte en min i hans fysionomi.»
»Nå, hur fann du den?»
»Lömsk herre.»
Verkligen?»
»Och inte nog med det, utan så snart herrn hade gått ifrån honom och vikit om gathörnet, så gick Bonacieux in efter sin hatt, stängde sin dörr och började springa åt motsatt håll.»
»Ja, ja, du har rätt, Planchet. Allt det där förefaller mig mycket misstänkt; men var lugn, vi ska inte betala honom vår hyra, förrän han förklarat den här saken på ett nöjaktigt sätt.»
»Herrn skämtar, men herrn får väl se.»
»Ja, kära Planchet, vad som skall hända, står redan skrivet.»
»Herrn avstår således inte från sin promenad i afton?»
»Tvärtom, Planchet; ju mera jag har emot herr Bonacieux, desto hellre går jag till mötet, som jag blivit lovad i det här brevet, som oroar dig så mycket.»
»Nå ja, om det är herrns beslut…»
»Mitt orubblig a beslut, min vän. Håll dig således färdig här i kasernen klockan nio i afton, då jag kommer och hämtar dig.»
Planchet, som såg att det icke längre fanns något hopp för honom att få sin herre att avstå från sin föresats, drog en djup suck och började rykta den tredje hästen.
D'Artagnan åter, som i grund och botten var en mycket försiktig ung man, aktade sig väl att gå hem till sig, utan gick i stället och åt middag hos den där prästen från Gascogne, som en gång i deras nödställda belägenhet hade bjudit de fyra vännerna på en chokladfrukost.