De tre musketörerna/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 23. Mötet
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 24. Paviljongen
Kapitel 25. Porthos  →


[ 20 ]

24.
PAVILJONGEN

Klockan nio var d'Artagnan vid gardeskasernen; han fann Planchet under vapen. Den fjärde hästen hade anlänt.

Planchet var beväpnad med sin karbin och en pistol.

D'Artagnan hade sin värja och stack två pistoler i bältet; därpå kastade de sig upp på var sin häst och redo bort så tyst som möjligt. Det var alldeles mörkt och ingen såg dem avlägsna sig. Planchet red bakom sin herre på tio stegs avstånd.

D'Artagnan red längs kajerna, ut genom Conférenceporten och följde sedan den väg, då för tiden långt vackrare än nu, som leder till Saint-Cloud.

Så länge man ännu var inom staden, bibehöll Planchet helt vördnadsfullt det avstånd han från första början funnit tillbörligt att intaga, men från det vägen började bli ensligare och mörkare, närmade han sig mer och mer, så att när de kommo in i Boulogneskogen, fann han sig helt naturligt ridande sida vid sida med sin herre. Vi böra icke förtiga, att de stora trädens vaggning och månljusets reAexer i de mörka busksnåren förorsakade honom en livlig oro. D'Artagnan märkte, att något ovanligt försiggick hos hans betjänt.

»Nå, munsjör Planchet», frågade han, »hur är det fatt?»

»Tycker inte herrn, att det är med skogen som med kyrkorna?»

»Hur så, Planchet?»

»Jo, se, man vågar inte tala högt i någondera.»

»Varför vågar du inte tala högt, Planchet? Därför att du är rädd, va?»

[ 21 ]»Ja, rädd för att någon skall höra det.»

»Rädd för att någon skall höra det? Men vi föra ju ett mycket moraliskt samtal, min kära Planchet, och ingen kunde väl ha något att anmärka mot det.»

»Å, herre», sade Planchet och kom tillbaka till sin grundidé, vad den där herr Bonacieux har för ett dolskt drag över ögonbrynen och ett så'nt obehagligt minspel!»

»Hur fan kommer du att tänka på Bonacieux?»

»Man tänker på vad man kan och inte på vad man vill.»

»Därför att du är en feg stackare, Planchet.»

»Nej, herre, låt oss inte förblanda feghet med försiktigtighet; försiktigheten är en dygd.»

»Och du är dygdig, är det inte så, Planchet?»

»Herre, är det inte en gevärspipa, som blänker därborta? Om vi skulle böja ned huvudet?»

»Min själ», mumlade d'Artagnan för sig själv och erinrade sig herr de Trévilles varningar, »kommer inte det där kräket till sist att skrämma mig också.»

Och han satte sin häst i trav.

Planchet följde sin herres exempel, som om han varit hans skugga, och travade åter fram bredvid honom.

»Är det meningen att vi ska hålla på så här hela natten, herre?» frågade Planchet.

»Nej, Planchet, ty nu är du framme.»

»Vad! Är jag framme? Och herrn då?»

»Jag fortsätter ännu några steg.»

»Och herrn lämnar mig ensam här.»

»Du är rädd, Planchet?»

»Nej, men jag vill bara fästa herrns uppmärksamhet på att natten blir mycket kall, att kölden framkallar reumatism och att en betjänt med reumatism är en bedrövlig tjänare, i synnerhet för en så rask husbonde som herrn.»

»Nå, om du tycker det är kallt, Planchet, så går du in på någon av krogar du ser därborta och väntar mig klockan sex i morgon bittida utanför porten.»

»Herre, jag har vördnadsfullt druckit och ätit upp den där écun herrn gav mig i morse, så att jag inte har en kronans sou, om jag skulle börja på och frysa.»

»Här har du en halvpistol. Vi träffas i morgon.»

D'Artagnan hoppade av hästen, kastade tyglarna över Planchets arm och avlägsnade sig hastigt, svepande in sig i sin kappa.

»Gud, vad jag fryser!» utbrast Planchet, så snart han förlorat sin herre ur sikte, och ivrig som han var att få vär[ 22 ]ma sig, skyndade han att knacka på dörren till ett hus prytt med alla en förstadskrogs attribut.

Under tiden hade d'Artagnan vikit av in på en liten tvärväg, där han fortsatte och snart kom fram till Saint-Cloud; men i stället för att följa stora gatan vek han av bakom slottet, kom in i ett slags avsides liggande gränd och befann sig snart mittför den anvisade paviljongen. Den var belägen på ett fullkomligt ensligt ställe. En hög mur, i vars hörn paviljongen låg, behärskade ena sidan av gränden, och på andra sidan skyddade en häck en liten trädgård med en oansenlig stuga längst in.

Han var nu på mötesplatsen, och som man icke bett honom tillkännagiva sin ankomst genom något slags signal, så väntade han.

Intet ljud hördes, man kunde tro sig vara hundra mil från huvudstaden. D'Artagnan lutade sig med ryggen mot häcken, sedan han först kastat en blick bakom sig. Bortom denna häck, denna trädgård och denna stuga insvepte en mörk töckenslöja den ofantliga rymd, där Paris sov, en gapande tomhet, en oändlig vidd, där endast några få ljuspunkter glänste, dystra stjärnor i denna avgrund.

Men för d'Artagnan iklädde sig allt vad han såg de gladaste former, varje föremål bar ett leende, varje mörker var genomskinligt. Timmen för mötet skulle snart slå.

Och efter några ögonblick hördes verkligen kyrkklockan i Saint-Cloud sända ut tio långsamma slag ur sitt stora bölande gap.

Det låg något dystert i denna malmstämma, som klagande ljöd i natt och mörker.

Men vart och ett av dessa slag, som tillsammans utgjorde den efterlängtade timmen, vibrerade harmoniskt i den unga mannens hjärta.

Hans blick var fäst på den lilla paviljongen, som låg i hörnet av muren och vars alla fönster hade luckorna för, utom ett i våningen en trappa upp.

Genom detta fönster föll ett milt ljussken, som försilvrade de dallrande löven i några lindar, som reste sig i en grupp utanför parken. Tydligen var det bakom detta så behagligt upplysta lilla fönster, som den vackra fru Bonacieux väntade på honom.

Vaggad av denna ljuva tanke, väntade d'Artagnan å sin sida en halvtimme utan minsta otålighet, med blicken alltjämt fäst på denna förtjusande lilla boning, av vilken han [ 23 ]kunde se en del av taket, som med sina förgyllda lister bar vittne om rummets elegans för övrigt.

Klockan i Saint-Cloud slog halv elva.

Denna gång kände d'Artagnan, utan att själv kunna förklara det, en rysning. Kanske började kylan verka på honom, och han tog en helt och hållet kroppslig förnimmelse för ett själsintryck.

Så kom han att tänka på, att han kanske läst orätt och att mötet var utsatt först till klockan elva.

Han närmade sig fönstret, ställde sig så att en ljusstråle därifrån föll på honom, tog upp brevet ur fickan och läste det på nytt; nej, han hade icke misstagit sig, mötet var verkligen utsatt till klockan tio.

Han gick tillbaka till sin förra plats och började känna sig rätt orolig över denna tystnad och enslighet.

Klockan slog elva.

D'Artagnan började frukta på fullt allvar, att det hänt fru Bonacieux något.

Han klappade tre slag i händerna, de älskandes vanliga signal, men ingen svarade, icke ens ekot.

Då tänkte han med en viss harm på, att den unga kvinnan kanske somnat, medan hon väntade på honom.

Han gick fram till muren och försökte att klättra upp på den; men den var nyligen rappad och han klöste förgäves sönder sina naglar.

Då kom han att kasta blicken på träden, vilkas löv fortfarande försilvrades av ljusskenet, och som ett av dem bredde ut sina grenar över vägen, tänkte han, att han uppifrån trädet borde kunna se in i det upplysta rummet.

Trädet var lätt att klättra i, därtill var d'Artagnan knappast tjugu år och mindes ännu väl sina gymnastiska bedrifter som skolpojke. I en blink var han uppe bland grenarna och genom de upplysta rutorna kunde hans blick tränga in i paviljongens inre.

Då mötte han en oväntad syn, som kom honom att darra i hela kroppen: det stilla, milda ljuset från lampan därinne belyste en scen av den förfärligaste oordning. En av fönsterrutorna var krossad, dörren till rummet var inslagen och hängde halvt sönderbruten på ena gångjärnet, ett bord, som syntes ha varit dukat med en fin supé, låg kullslaget på golvet, som var bestrött med krossade buteljer och söndertrampad frukt; allt i detta rum vittnade om en våldsam, förtvivlad strid, och d'Artagnan tyckte sig till och med mitt [ 24 ]i all denna oreda se bitar av kläder och några blodfläckar på bordduk och gardiner.

Han skyndade sig med en fruktansvärd hjärtklappning att stiga ned från trädet, han ville se om han kunde upptäcka några andra tecken till våld.

Det lilla milda skenet från fönstret lyste ännu i nattens stillhet. D'Artagnan såg nu vad han förut icke lagt märke till, då han ju icke haft skäl till någon sådan undersökning, att marken här och där var uppriven och bar hopgyttrade spår efter människofötter och hästhovar. Dessutom hade hjulen på en vagn, som syntes ha kommit från Paris, lämnat efter sig djupa spår i den mjuka marken, och dessa spår gingo icke längre än till paviljongen och vände om åt Paris till.

Slutligen hittade d'Artagnan under fortsatta undersökningar en söndersliten fruntimmerhandske tätt bredvid muren. Handsken var, utom på de ställen där den kommit i beröring med den smutsiga marken, oklanderligt ren och ny; det var en av dessa parfymerade handskar, som älskaren så gärna rövar från en vacker hand.

Ju längre d'Artagnan fullföljde sina undersökningar, desto ymnigare pärlade kallsvetten på hans panna; hans hjärta hopsnördes av en förfärlig ångest, hans andedräkt blev flämtande; och likväl sökte han tröst i den tanken, att denna paviljong kanske icke alls hade något att göra med fru Bonacieux, att den unga kvinnan hade stämt möte med honom utanför denna paviljong, men icke inne i den, att hon kunnat bli kvarhållen i Paris av sin tjänst, kanske av sin mans svartsjuka.

Men alla dessa tröstegrunder kullkastades, krossades, tillintetgjordes obarmhärtigt av den känsla av inre smärta, som vid vissa tillfällen bemäktigar sig hela vår varelse och ropar med alla stämmor inom oss, att en stor olycka svävar över våra huvuden.

D'Artagnan var nästan från sina sinnen; han sprang ut på stora gatan, tog samma väg han kommit, skyndade ned till färjan och frågade sig för hos färjkarlen.

Vid sjutiden på aftonen hade färjkarlen fört över ett ungt fruntimmer; hon var insvept i en svart kappa och tycktes mycket angelägen om att icke bli igenkänd, men just på grund av denna hennes försiktighet hade han givit så mycket nogare akt på henne och kunnat se, att hon var både ung och vacker.

Det förhöll sig då som nu, att en mängd unga kvin[ 25 ]nor foro ut till Saint-Cloud och ville vara så osedda som möjligt, men ändå tvivlade icke d'Artagnan ett ögonblick på, att det just var fru Bonacieux, som färjkarlen lagt märke till. D'Artagnan begagnade sig av lampan, som brann i färjkarlens stuga för att ännu en gång läsa igenom fru Bonacieux’ biljett och försäkra sig om, att han icke misstagit sig, att mötet verkligen var i Saint-Cloud och icke på något annat ställe, utanför herr d'Estrées paviljong och icke på någon annan gata.

Allt bidrog att bevisa d'Artagnan, att hans aningar icke bedrogo honom och att någon stor olycka verkligen hade inträffat.

Han återvände springande till slottet; det föreföll honom som om under hans frånvaro kanske något nytt tilldragit sig borta vid paviljongen och att några upplysningar väntade honom där.

Gränden var alldeles folktom, samma stilla och milda ljus som förut spred sig från fönstret.

D'Artagnan kom då att tänka på det där lilla blinda och döva rucklet inne i trädgården, som dock utan tvivel hade sett något och kanske även kunde tala om det.

Porten till trädgården var stängd, men han hoppade över häcken, och trots skallet av en bandhund gick han fram till stugan.

På de första bultningarna kom intet svar. Dödstystnad rådde inne i kojan liksom i paviljongen, men som denna koja var hans sista förhoppning, så var han envis och fortfor att bulta.

Om en stund tyckte han sig höra ett sakta ljud därinne, ett förskrämt ljud, som självt tycktes darra för att bli hört.

Då slutade d'Artagnan att bulta och började i stället bedja i en ton så full av oro och av löften, av förfäran och inställsamhet, att hans röst måste lugna den räddaste. Slutligen öppnades en gammal maskstungen fönsterlucka eller, rättare sagt, sköts upp på glänt men stängdes genast igen, så snart skenet från en usel lampa, som brann i ett hörn, hunnit belysa d'Artagnans axelgehäng, värjfäste och pistolknappar. Men hur hastig än denna rörelse varit, hade d'Artagnan likväl hunnit varsna ett gubbansikte.

»För Guds skull», sade han, »hör på vad jag har att säga! Jag väntade någon, som inte kommit, och jag dör av oro. Har det hänt någon olycka här i grannskapet? Tala!»

Fönstret öppnades åter långsamt och samma ansikte visade sig på nytt, men det var nu ännu blekare än nyss.

[ 26 ]D'Artagnan berättade helt öppenhjärtigt sin historia, så när som på namnen; han talade om, att han stämt möte med ett ungt fruntimmer utanför denna paviljong och att han, då hon inte kom, klättrat upp i linden och vid skenet av lampan sett den förfärliga oordningen inne i rummet.

Gubben hörde uppmärksamt på och lät genom tecken förstå, att han kände till saken; när d'Artagnan slutat, ruskade han på huvudet med en min, som icke bådade något gott.

»Vad menar ni?» utropade d'Artagnan. »För Guds skull, förklara er!»

»Ack, herre», sade gubben, »fråga mig inte, för om jag talade om för er vad jag sett, skulle det säkert bringa mig i olycka.»

»Ni har således sett något?» frågade d'Artagnan. »Om så är», fortfor han och kastade åt honom en pistol, »så för Guds skull säg mig vad ni har sett, och jag ger er mitt löfte på adelsmannaära, att inte ett ord av vad ni säger skall komma över mina läppar.»

Den gamla mannen läste så mycken uppriktighet och så mycken smärta i d'Artagnans ansikte, att han gav honom ett tecken att höra på och sade med sänkt röst:

»Klockan var nära nio, då jag hörde något buller på gatan, och som jag gärna ville veta vad det kunde vara, gick jag ned till trädgårdsporten och märkte, att det var några som försökte komma in genom den. Som jag är fattig och inte behöver frukta tjuvar, gick jag och öppnade och såg tre karlar stående utanför. Ett stycke längre bort i dunklet stod en förspänd vagn och dessutom ett par ridhästar; ridhästarna tillhörde tydligen de tre männen, som voro klädda som kavaljerer.

»‘Ack, mina goda herrar‘, ropade jag, ‘vad vilja ni?‘

»‘Du har förmodligen en stege‘, sade han, som tycktes vara anförare för de andra.

»‘Ja, det har jag, den som jag begagnar för att plocka ned min frukt.‘

»‘Låt oss få låna den och gå du sedan in till dig igen. Här har du en écu för besväret. Men kom ihåg, att om du nämner ett ord av vad du får se och höra — ty du kommer nog både att spionera och lyssna, det är jag säker på, vi må hota dig aldrig så mycket — så är du förlorad.‘

»Därmed kastade han åt mig en écu, som jag tog upp, och han tog min stege.

»Nå, när jag stängt trädgårdsporten efter dem, låtsade jag gå in, men jag gick genast ut igen genom en dörr på [ 27 ]baksidan, och så smög jag mig i mörkret fram till fläderdungen därborta, från vilken jag kunde se allt utan att själv bli sedd.

»De tre männen läto vagnen köra fram utan buller och drogo ur den fram en liten tjock, kort och gråsprängd karl, som var tarvligt klädd i mörka kläder; han gick försiktigt uppför stegen, tittade i smyg in i rummet, klev sakta ned igen och halvviskade: ‘Det är hon!‘

»Genast gick nu den, som talat med mig, fram till paviljongsdörren, öppnade den med en nyckel, som han bar på sig, stängde dörren igen och försvann, och i samma ögonblick gingo de andra två uppför stegen. Den gamla lilla herrn stod kvar vid vagnsdörren, kusken höll hästarna för vagnen och en betjänt höll ridhästarna.

»På en gång hördes höga rop inne i paviljongen, en kvinna kom rusande fram till fönstret och öppnade det liksom för att störta sig ut. Men då hon fick se de två karlarna på stegen kastade hon sig tillbaka in i rummet, och de två karlarna rusade efter henne dit in.

»Sedan såg jag ingenting mera, men jag hörde buller som av sönderslagna möbler. Kvinnan skrek och ropade på hjälp. Men snart tystnade skriket, de tre karlarna kommo fram till fönstret bärande kvinnan på sina armar; två av dem gingo nedför stegen och satte henne i vagnen, där den gamla lilla herrn steg upp efter henne. Den, som stannat kvar inne i paviljongen, stängde fönstret, kom om ett ögonblick ut genom porten och såg efter, att kvinnan verkligen fanns i vagnen; hans båda kamrater väntade honom redan till häst, han hoppade i sin tur upp i sadeln, betjänten tog plats bredvid kusken, vagnen for bort i galopp, eskorterad av de tre ryttarna, och allt var förbi. Från den stunden varken såg eller hörde jag något mera.»

Förkrossad av en så förfärlig underrättelse, stod d'Artagnan där tyst och orörlig, under det alla vredens och svartsjukans demoner rasade i hans hjärta.

»Men, herr adelsman», sade gubben, på vilken denna stumma förtvivlan gjorde starkare intryck än jämmer och tårar skulle förmått, »var då inte så förtvivlad, de ha ju inte dödat henne för er, och det är huvudsaken.»

»Vet ni något så när», sade d'Artagnan, »vad det var för en man, som anförde det där djävulska företaget?»

»Nej, jag känner honom inte.»

»Men eftersom han talade till er, så kunde ni väl se honom?»

[ 28 ]»Åh, ni vill veta, hur han såg ut?»

»Ja.»

»En lång, mager karl, mörklagd, med svarta mustascher och svarta ögon och min och hållning av en adelsman.»

»Det stämmer», utropade d'Artagnan, »det är han! Återigen han! Alltid han! Det är min onda ande, som det tycks. Och den andre?»

»Vilken?»

»Den lilla karlen.»

»Å, det var ingen adelsman, det svarar jag för. Dessutom bar han inte värja, och de andra bemötte honom utan all aktning.»

»Någon betjänt», mumlade d'Artagnan. »Åh, stackars kvinna, stackars kvinna! Vad har man gjort med henne?»

»Ni har lovat mig att tiga?» sade gubben.

»Ja, och jag förnyar mitt löfte. Var lugn, jag är adelsman. En adelsmans största skatt är hans hedersord, och jag har givit er mitt.»

Och d'Artagnan begav sig med tungt hjärta åter ned till färjan. Än kunde han icke tro, att det var fru Bonacieux, och han hoppades att dagen därpå få återse henne i Louvren, än fruktade han, att hon haft någon kärleksintrig med en annan och att någon svartsjuk hade passat på och låtit enlevera henne. Han vacklade, han misströstade, han förtvivlade.

»Å, om jag bara hade mina vänner här», utropade han, »så skulle jag åtminstone ha något hopp att återfinna henne, men vem vet vad det blivit av dem själva?»

Klockan var nära tolv, det gällde nu att få reda på Planchet. D'Artagnan lät öppna för sig den ena krogen efter den andra, där han såg något ljus, men icke i någon av dem träffade han Planchet.

Då han kommit till den sjätte krogen, började han tänka på, att detta letande allt ändå var en smula på måfå. Han hade ju icke stämt möte med sin betjänt förrän klockan sex på morgonen, och var denne än befann sig, var han i sin goda rätt. Dessutom kom den unga mannen nu på den tanken, att om han stannade i närheten av den plats, där händelsen hade tilldragit sig, så skulle han kanske få något ljus i den hemlighetsfulla saken. Han stannade således på den sjätte krogen, begärde en butelj vin av bästa sort, slog sig ned i den mörkaste vrån och beslöt att där invänta morgonen. Men även denna gång blev hans hopp sviket, och ehuru han lyssnade med spänd uppmärksamhet, hörde han [ 29 ]bland alla de svordomar, kvickheter och glåpord, som växlades mellan en mängd gesäller, lakejer och formän, utgörande det hedervärda sällskap, vari han befann sig, icke ett ord, som kunnat föra honom på den stackars bortrövade kvinnans spår. Han var således tvungen, sedan han tömt sin butelj, därför att han icke hade något annat att göra och för att icke väcka misstankar, att sätta sig så bekvämt som möjligt i sin vrå och att somna in så gott han kunde. Men som man minns, var d'Artagnan tjugu år, och vid den åldern har sömnen sina odisputabla rättigheter, som den pockande utkräver även av de mest förtvivlade hjärtan.

Vid sextiden på morgonen vaknade d'Artagnan med den olustiga känsla, som vanligen åtföljer daggryningen efter en illa tillbragt natt. Hans toalett tog icke lång tid; han kände efter för att övertyga sig, att han icke blivit bestulen under sömnen, och sedan han funnit sin diamantring på fingret, sin börs i fickan och sina pistoler i bältet, steg han upp, betalade sin vinbutelj och gick ut för att se, om han nu på morgonen skulle ha bättre tur vid sökandet efter sin betjänt, än vad han haft under natten.

Och verkligen, det första föremål han upptäckte genom den fuktiga, gråaktiga dimman, var den hederliga Planchet, som, hållande två hästar, väntande honom utanför en liten usel krog, som d'Artagnan gått förbi utan en aning om, att det ens var en krog.