De tre musketörerna/Kapitel 34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 33. Kammarjungfrun och matmodern
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 34. Aramis’ och Porthos’ utrustning
Kapitel 35. Alla kattor äro grå i mörkret  →


[ 134 ]

34.
ARAMIS‘ OCH PORTHOS‘ UTRUSTNING

Sedan de fyra vännerna börjat att var och en på sitt håll vara på jakt efter ekipering, förekommo icke längre mellan dem några regelbundna sammankomster. Man åt sin middag utan de andra, var man befann sig eller, rättare sagt, var man kunde.

Tjänstgöringen tog även sin del av den dyrbara tiden, som förflöt så hastigt. Man hade dock kommit överens om att träffas en gång i veckan framemot klockan ett på dagen hos Athos, eftersom denne, enligt den ed han svurit, icke längre satte sin fot utom dörren.

Just samma dag som Ketty var hos d'Artagnan, skulle de fyra vännerna ha sämmankomst, och Ketty hade knappt gått, förrän d'Artagnan begav sig till Férougatan. Han träffade Athos och Aramis filosoferande. Aramis hade några lösa planer på att återtaga kaftanen. Athos, enligt sin vana, varken avrådde eller uppmuntrade honom. Han hyllade den satsen, att var och en borde ha sin fria vilja; han gav aldrig några råd, om man icke bad honom om dem och då måste man be honom två gånger.

»I allmänhet», brukade han säga, begär man råd endast [ 135 ]för att icke följa dem eller, om man följer dem, endast för att ha någon att skylla på.»

Porthos infann sig en stund efter d'Artagnan. De fyra vännerna voro således nu församlade.

De fyra ansiktena uttryckte fyra olika känslostämningar: Porthos‘ uttryckte lugnet, d’Artagnans hoppet, Aramis‘ oron och Athos‘ bekymmerslösheten.

Efter ett ögonblicks samtal, varunder Porthos lät påskina, att en högt uppsatt person hade åtagit sig att hjälpa honom ur hans förlägenhet, inträdde Mousqueton.

Han kom för att be Porthos gå hem till sig, där hans närvaro var ytterst nödvändig, enligt vad Mousqueton förklarade med mycket jämmerlig min.

»Är det fråga om min utrustning?» frågade Porthos.

»Därpå kan jag svara både ja och nej», genmälde Mousqueton.

»Men för tusan, kan du inte säga vad det är frågan om?»

»Kom bara, herre!»

Porthos tog avsked av sina vänner och följde Mousqueton.

Efter några ögonblick blev Bazin synlig i dörren.

»Vad vill du mig, min vän?» frågade Aramis i den saktmodiga ton, som man märkte hos honom varje gång hans tankar åter förde honom i kyrkans sköte.

»En karl väntar på herrn hemma», svarade Bazin.

»En karl! Vad då för karl?»

»En tiggare.»

»Ge honom en allmosa, Bazin, och uppmana honom att bedja för en stackars syndare.»

»Ja, men den där tiggaren vill ovillkorligen tala med er och påstår, att ni skall bli mycket glad att få träffa honom.»

»Skickade han ingen särskild hälsning till mig?»

»Jo då. Om herr Aramis tvekar att komma och tala med mig, sa' han så säg honom bara, att jag kommer från Tours.»

»Från Tours?» utropade Aramis. »Jag ber tusen gånger om förlåtelse, mina herrar, men den där karlen kommer säkert med underrättelser, som jag väntat på.»

Han steg genast upp och avlägsnade sig skyndsamt.

Athos och d’Artagnan voro nu ensamma kvar.

»Jag tänker att de där gossarna nu fått saken klar, eller vad tror du, d'Artagnan?» frågade Athos.

»Jag vet, att Porthos var på god väg», svarade d'Artagnan, »och vad Aramis angår, så har jag uppriktigt sagt aldrig känt mig särdeles orolig för hans skull. Men du, min kära Athos, som så frikostigt skänkte bort engelsmannens [ 136 ]pengar, din rättmätiga egendom — vad ämnar du göra?»

»Jag är mycket belåten över att jag dödade den där narren, min vän, eftersom det är en god gärning att döda en engelsman; men hade jag stoppat hans pengar i fickan, skulle de tyngt mig som ett samvetskval.»

»Seså, min kära Athos, du har då sannerligen rent obegripliga idéer.»

»Låtom oss lämna den saken! Men vad var det jag fick höra av herr de Tréville, som gjorde mig den äran att besöka mig i går? Du umgås med de där misstänkta engelsmännen, som kardinalen beskyddar?»

»Det vill säga: jag umgås med en engelska, henne som jag talat med dig om.»

»Ja visst, ja! Den där blonda damen, i fråga om vilken jag givit dig några råd, som du naturligtvis noga aktat dig att följa.»

»Jag har sagt dig mina skäl.»

»Ja, du hoppas där kunna finna din ekipering, tror jag, efter vad du sade.»

»Nej, visst inte! Jag har fått visshet om, att denna kvinna haft sin hand med vid fru Bonacieux‘ bortrövande.»

»Ja, jag förstår: för att få rätt på en kvinna gör du en annan din kur; det är den längsta men trevligaste vägen.»

D'Artagnan var nära att tala om allt för Athos, men en punkt höll honom tillbaka. Athos var mycket sträng i fråga om hederssaker, och det fanns i hela denna lilla plan, som den förälskade unga mannen gjort upp i fråga om mylady, vissa saker, som, det visste han på förhand, icke skulle erhålla den puritanskt stränga ädlingens bifall. Han föredrog därför att tiga, och som Åthos var den minst nyfikna människa i världen, stannade d'Artagnans förtroenden där.

Vi lämna därför de båda vännerna, som icke hade något viktigt att säga varandra, för att i stället följa Aramis.

Vid underrättelsen om att karlen, som ville tala med honom, kom från Tours, ha vi sett, med vilken brådska den unga mannen följde eller snarare skyndade före Bazin; i ett språng var han från Férou- på Vaugirardgatan.

När han kom hem, fann han verkligen en karl, liten till växten, med kloka ögon, men höljd i trasor.

»Är det ni, som frågat efter mig?» sade musketören.

»Ja, det vill säga, jag har frågat efter herr Aramis; är det ni, som heter så?»

»Ja, det är jag. Ni har något att lämna mig?»

[ 137 ]»Ja, om ni visar mig en viss broderad näsduk.»

»Här är den», sade Aramis, i det han tog en nyckel, som han bar på sitt bröst, och öppnade ett litet ebenholtsskrin, inlagt med pärlemor; »här är den, som ni ser.»

»Det är bra», sade tiggaren; »skicka nu bort er betjänt.»

Bazin hade verkligen, nyfiken som han var att få veta vad tiggaren kunde vilja hans herre, följt honom hack i häl och kommit in nästan samtidigt med honom; men denna skyndsamhet hade han icke stor nytta av, ty på tiggarens uppmaning gav hans herre honom en vink att avlägsna sig, och han måste lyda.

Då Bazin gått sin väg, kastade tiggaren en hastig blick omkring sig för att förvissa sig om, att ingen kunde se eller höra honom, öppnade sin trasiga tröja, som hölls nödtorftigt ihop av ett läderbälte, och började sprätta upp övre delen därav och tog fram ett brev.

Aramis uppgav ett glädjerop, då han fick se sigillet, kysste utanskriften och öppnade med nästan religiös vördnad brevet, som hade följande lydelse:


»Min vän! Ödet vill att vi ännu någon tid måste förbli skilda från varandra, men ungdomens dagar äro icke för alltid förlorade för oss. Gör din plikt på ärans fält, jag gör min på annat håll. Tag emot vad budet lämnar dig; gör fälttåget som en god och tapper adelsman och tänk på mig, som ömt kysser dina mörka ögon.

Farväl, eller snarare, vi träffas igen!»


Tiggaren fortfor att sprätta upp och tog en och en ur sina smutsiga kläder fram hundrafemtio dubbla spanska pistoler, som han radade upp på bordet; därpå öppnade han dörren, bugade sig och skyndade bort, innan den unga mannen, som stod där alldeles häpen, kommit sig för med att säga ett enda ord till honom. Aramis läste nu om brevet och fick se, att det hade ett postskriptum:


»P. S. Du kan taga väl emot den, som lämnar fram detta brev; han är greve och grand av Spanien.»


»Gyllene drömmar!» utropade Aramis. »Ack, vad livet ändå är härligt! Ja, vi äro unga, oss vänta ännu lyckliga dagar! O, åt dig, åt dig helgar jag min kärlek, mitt blod, mitt liv! Allt, allt, allt, min sköna älskarinna!»

Och han kysste brevet passionerat utan att ens se åt guldet, som blänkte på bordet.

[ 138 ]Bazin kraisade på dörren, och som Aramis icke längre hade något skäl att utestänga honom, lät han honom komma in.

Bazin stod alldeles förbluffad vid anblicken av allt detta guld och glömde, att han kom för att anmäla d’Artagnan, som i sin nyfikenhet att få veta, vem den där tiggaren kunde vara, begivit sig direkt till Aramis, då han lämnade Athos.

Men som d’Artagnan icke krusade med Aramis, anmälde han sig själv, då han såg, att Bazin glömt att göra det.

»Åh, för tusan, min kära Aramis», utropade d’Artagnan, »är det sådana där plommon man skickar dig från Tours, så framför min komplimang till trädgårdsmästaren, som skördat dem!»

»Du misstar dig, min kära vän», sade den alltid hemlighetsfulla Aramis, »det är min förläggare, som skickat mig honoraret för mitt poem med de enstaviga verserna, som jag började därborta.»

»Å, verkligen!» sade d'Artagnan. »Nåväl, då är din förläggare mycket frikostig av sig, min kära Aramis, det är allt vad jag kan säga.»

»Vad säger ni, herre!» utropade Bazin. »Får man så bra betalt för ett poem? Det var otroligt! Ack, herre, ni kan allt vad ni vill, ni kan bli lika berömd som herr de Voiture och herr de Benserade. Det kan jag vara med om. En poet är nästan så god som en abbé. Ack, herr Aramis, ge er till poet, det ber jag er om!»

»Bazin, min vän», sade Aramis, »jag tror du blandar dig i samtalet.»

Bazin förstod, att han burit sig dumt åt, och gick sin väg med hängande huvud.

»Åh», sade d’Artagnan med ett småleende, »du säljer dina snillefoster efter guldvikt, du är bra lycklig, min vän. Men akta dig, du håller på att tappa det där brevet, som sticker ut ur rockfickan; det är förmodligen även från din förläggare.»

Aramis rodnade ända till vitögat, stoppade in brevet och knäppte igen tröjan.

»Min kära d’Artagnan», sade han, »om du har lust så gå vi och söka upp våra vänner, och eftersom jag är rik, så kunna vi ju i dag börja på nytt att äta middag tillsammans, i avvaktan på att även ni i er tur bli rika.»

»Med största nöje», svarade d’Artagnan. »Det var länge sedan vi fingo oss en hygglig middag, och som jag för min del har en tämligen vågad expedition att utföra i afton, så [ 139 ]skulle jag uppriktigt sagt inte ha något emot att liva upp mig en smula med några buteljer gammal bourgogne.»

»Kör för gammal bourgogne! Jag tycker inte heller illa om den», sade Aramis, hos vilken anblicken av guldet hade liksom handgripligt fördrivit alla tankar på att draga sig tillbaka från världen.

Och sedan han stoppat tre eller fyra dubbla pistoler i fickan, för att kunna tillgodose stundens behov, lade han in de övriga i ebenholtsskrinet med pärlemorinfattningen, där redan den mycket omtalade broderade näsduken låg, som tjänat honom till talisman.

De båda vännerna begåvo sig först till Athos, som, trogen sitt löfte att icke gå ut, åtog sig att låta hämta och ordna middag hemma hos sig; och som han förträffligt förstod sig på gastronomiska detaljer, gjorde d’Artagnan och Aramis inga svårigheter vid att anförtro honom detta maktpåliggande bestyr.

De voro på väg till Porthos för att hämta honom, då de i hörnet av Bacgatan mötte Mousqueton, som med jämmerlig min drev framför sig en mulåsna och en häst.

D'Artagnan uppgav ett rop av överraskning, som icke var utan en blandning ay glädje.

»Nej, se min gula häst!» utropade han. »Se på den där hästen, Aramis!»

»Å, en sådan usel krake!» sade Aramis.

»Det var likväl på den hästen, min vän, som jag kom till Paris», svarade d’Artagnan.

»Vad, herrn känner till den där hästen?» frågade Mousqueton.

»Han har en märkvärdig färg», sade Aramis; »det är den första jag sett med sådant hår.»

»Det tror jag rasande väl», genmälde d’Artagnan; »också sålde jag honom för tre écus, och det var nog för hudens skulle jag fick så mycket, för själva skrovet är säkert inte värt aderton livres. Men hur har den där hästen råkat i dina händer, Mousqueton?»

»Ack, herre», sade betjänten, »tala inte om saken; det är ett gement streck av vår hertiginnas man.»

»På vad sätt då, Mousqueton?»

»Jo se, vi stå mycket väl hos en förnäm dam, en hertiginna av… Men förlåt, min husbonde har befallt mig att tiga. Nu hade hon tvungit oss att ta emot ett litet minne av henne, en ståtlig spansk halvarabisk häst och en andalusisk mulåsna, som det var en en glädje att skåda. Men se, mannen fick [ 140 ]nys om saken, han lade under vägen beslag på de båda präktiga djuren, som man skickade oss, och har i deras ställe skickat oss de här förskräckliga kräken.»

»Som du nu för tillbaka till honom?» sade d'Artagnan.

»Alldeles riktigt!» svarade Mousqueton. »Ni förstår väl, att vi inte kunna ta emot ett par sådana här usla krakar i stället för dem man lovat oss.»

»Nej, för böveln, fast nog skulle jag velat se Porthos på min gula häst; det skulle ha givit mig en idé om hur jag själv såg ut, då jag kom till Paris. Men låt inte oss uppehålla dig, Mousqueton, gå nu och uträtta din herres ärende. Är han hemma?»

»Ja, herre, men vid förskräckligt uselt lynne, lita på det!»

Och han fortsatte sin väg framåt kajen Grands-Augustins, medan de två vännerna gingo och ringde på hos den stackars olyckliga Porthos. Denne hade sett dem, när de gingo över gården, och han aktade sig väl för att öppna. De fingo alltså ringa förgäves.

Emellertid fortsatte Mousqueton sin väg, och sedan han gått över Pont Neuf, alltjämt drivande de båda öken framför sig, kom han slutligen fram till Oursgatan. Där band han enligt sin herres befallning hästen och mulåsnan vid portklappen till prokuratorns hus, och utan att bekymra sig om deras vidare öde gick han tillbaka hem till Porthos och anmälde, att ärendet var ordentligt uträttat.

Om en stund började de två stackars djuren, som icke fått något att äta sedan morgonen, att hålla ett sådant oväsen, i det de lyfte och släppte på portklappen, att prokuratorn skickade sin springpojke för att höra efter i grannskapet, vem som rådde om hästen och mulåsnan.

Fru Coquenard kände igen sin present och kunde i början omöjligt förklara, varför den blivit återsänd, men fick snart upplysning därom genom Porthos‘ besök. Vreden, som lyste i musketörens ögon, ehuru han försökte behärska sig, förskräckte den känsliga älskarinnan. Mousqueton hade icke förtegat för sin herre, att han mött d’Artagnan och Aramis, och att den förre i den gula hästen känt igen den béarnska klipparen, på vilken han kommit till Paris och som han sålt för tre écus.

Porthos gick, sedan han stämt möte med prokuratorskan vid klostret Saint-Magloire. När prokuratorn såg, att Porthos ämnade gå sin väg, bjöd han honom att stanna kvar till middagen, en inbjudning, som musketören avslog med den mest majestätiska min.

[ 141 ]Fru Coquenard begav sig till klostret Saint-Magloire med stor bävan, ty hon anade, vilka förebråelser som väntade henne; men hon hade låtit alldeles bedåra sig av Porthos‘ förnäma fasoner.

Alla de förbannelser och förebråelser, som en i sin fåfänga sårad man kan låta falla över en kvinnas huvud, dem lät Porthos i detta ögonblick regna ned över prokuratorskans sänkta hjässa.

»Ack, ack», sade hon, »jag har gjort mitt bästa! En av våra klienter är hästhandlare, han var skyldig min man pengar och ville inte gärna betala. Då tog jag hästen och mulåsnan för vad han var skyldig oss; han lovade mig två ståtliga djur.»

»Så vet då, min fru», sade Porthos, »att såvida han var skyldig er mer än fem écus, så är den där hästhandlaren en tjuv.»

»Det är väl inte förbjudet att söka skaffa sig goda priser, herr Porthos», sökte prokuratorskan att urskulda sig.

»Nej, men de, som söka skaffa sig goda priser, få också ursäkta, om andra söka skaffa sig frikostigare vänner.»

Och Porthos snodde om på klacken och tog ett steg för att gå.

»Herr Porthos, herr Porthos!» utropade prokuratorskan. »Jag har haft orätt, jag erkänner det, jag borde inte ha prutat, när det gällde att utrusta en sådan kavaljer som ni.»

Utan att svara tog Porthos ännu ett steg.

Prokuratorskan tyckte sig se honom i en strålande sky, alldeles omringad av hertiginnor och markisinnor, som kastade säckar med guld för hans fötter.

»Stanna, i himlens namn, herr Porthos», utropade hon, »stanna då och låt oss talas vid!»

»Att tala med er bringar olycka över mig», sade Porthos.

»Men säg mig då, vad begär ni?»

»Ingenting, ty detta är alldeles detsamma som om jag ville begära något av er.»

Prokuratorskan hängde sig fast vid Porthos arm och utropade i häftigheten av sin smärta:

»Herr Porthos, jag förstår mig inte på allt det där! Vet jag vad en häst, vad en mundering är?»

»Därför borde ni lita på mig, som förstår mig på sådant, min fru. Men ni har velat spara och följaktligen ockra på mig.»

»Det var orätt, herr Porthos, men jag skall gottgöra det, det svär jag.»

[ 142 ]»På vad sätt då?» frågade musketoren.

»Hör på! I afton skall herr Coquenard till hertig de Chaulnes, som skickat bud efter honom. Det är för en rådplägning, som kommer att räcka minst två timmar. Kom till mig då, vi få vara ensamma och kunna göra upp våra affärer.»

»Nå, det kan något vara, det kallar jag att tala reson, min vän!»

»Ni förlåter mig då?»

»Vi få väl se», svarade Porthos majestätiskt.

»Och de skildes åt, sägande till varandra: »I afton!»

»För fan», tänkte Porthos, i det han gick sin väg, »det förefaller mig som om jag äntligen kommit herr Coquenards kassakista en smula närmare»