De tre musketörerna/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 32. En prokuratorsmiddag
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 33. Kammarjungfrun och matmodern
Kapitel 34. Aramis’ och Porthos’ utrustning  →


[ 125 ]

33.
KAMMARJUNGFRUN OCH MATMODERN

Emellertid blev d'Artagnan, som vi redan berättat, trots sitt samvetes högljudda invändningar och Athos’ kloka råd, för varje stund allt mer och mer förälskad i mylady; också försummade han icke att varje dag infinna sig och ägna henne en hyllning, som den äventyrslystna gaskognaren var övertygad om att hon icke kunde undgå att förr eller senare besvara.

En afton, då han infann sig med näsan i vädret och lätt på foten som en man, som väntar sig ett guldregn, mötte han kammarjungfrun i inkörsporten; men denna gång nöjde sig icke den vackra Ketty med att snudda vid honom i förbifarten, utan fattade helt sakta hans hand.

»Gott», tänkte d'Artagnan, »hon har något bud till mig från sin matmor; hon kommer förmodligen för att underrätta mig om något möte, som man inte vågat muntligen lova mig.»

Och han betraktade det vackra barnet med den mest segervissa min han kunde antaga.

»Jag skulle bra gärna vilja säga er ett par ord, herr chevalier», stammade den vackra kammarjungfrun.

»Tala, mitt barn, tala», sade d'Artagnan, »jag hör dig.»

»Här går det inte an, ty vad jag har att säga er, är alldeles för långt och framför allt alldeles för hemligt.»

»Nå, men hur ska vi då göra?»

»Om herr chevaliern ville följa med mig», sade Ketty blygsamt.

»Vart du vill, mitt vackra barn.»

[ 126 ]»Kom då!»

Och Ketty, som icke hade släppt d’Artagnans hand, drog honom med sig uppför en liten mörk och slingrande trappa, och sedan hon låtit honom stiga uppför en femton trappsteg, öppnade hon en dörr.

»Stig in, herr chevalier», sade hon; »här äro vi ensamma och kunna språka i fred.»

»Och vad är då det här för ett rum, mitt vackra barn?» frågade JArtagnan.

»Det är mitt rum, herr chevalier, och det står i förbindelse med min matmors sängkammare genom den här dörren. Men herr chevaliern kan vara fullkomligt lugn, hon kan inte höra vad vi säga, hon lägger sig aldrig förrän vid midnatt.»

D'Artagnan kastade en blick omkring sig. Det lilla rummet var förtjusande smakfullt och fint; men mot hans vilja fästes hans blick vid dörren, som Ketty sagt leda till myladys sängkammare.

Ketty gissade, vad som försiggick hos den unga mannen, och drog en suck.

»Ni håller då mycket av min matmor, herr chevalier?» frågade hon.

»Åh, mer än jag kan omtala, Ketty, jag är alldeles galen i henne!»

Ketty drog en ny suck.

»Ack, herr chevalier», sade hon, »det är bra ledsamt?»

»Vad tusan ser du för ledsamt i det?»

»Jo, därför», svarade Ketty, »att min matmor inte alls tycker om er.»

»Vafalls!» utropade d’Artagnan. »Skulle hon ha givit dig i uppdrag att säga mig det?»

»Ack nej, visst inte, herr chevalier! Det är jag själv, som av deltagande för er fattat det beslutet att säga er det.»

»Tack, min kära Ketty, men endast för din goda avsikt; ty själva förtroendet, det måste du medge, är inte särdeles angenämt.»

»Det vill säga, ni tror inte på mina ord, är det inte så?»

»Man har alltid svårt för att tro på sådant, mitt vackra barn, om också endast av egenkärlek.»

»Ni tror mig således inte?»

»Jag måste tillstå, att innan du givit mig något bevis på vad du säger…»

»Vad säger ni om det här då?»

Och Ketty tog fram en liten biljett ur barmen.

[ 127 ]»Till mig?» sade d’Artagnan ivrigt ryckande till sig biljetten.

»Nej, till en annan.»

»Till en annan?»

»Ja.»

»Hans namn, hans namn?» utropade d’Artagnan.

»Läs adressen.»

»Herr greve de Wardes!»

Minnet av vad som tilldragit sig i Saint-Germain, den biljett Ketty då hade att lämna fram, stod genast för den inbilske gaskognaren; med en rörelse snabb som tanken slet han sönder kuvertet, trots det skrik Ketty uppgav, då hon såg vad han ämnade göra eller snarare vad han gjorde.

»Ack, min Gud, herr chevalier», sade hon, »vad gör ni?»

»Jag, ingenting!» svarade d'Artagnan och läste följande:


»Ni har icke svarat på mitt första brev; är ni då sjuk ännu, eller har ni kanske glömt de blickar ni gav mig på hertiginnan de Guises bal? Ni har nu ett tillfälle, greve, låt det inte gå er ur händerna!»


D'Artagnan bleknade; han var sårad i sin egenkärlek, han trodde sig sårad i sin kärlek.

»Stackars kära herr d’Artagnan», sade Ketty i en ton full av medlidande och tryckte åter den unga mannens hand.

»Du beklagar mig, min snälla flicka», sade d'Artagnan.

»Ack ja, av allt mitt hjärta, ty jag vet vad kärlek vill säga, jag!»

»Du vet, vad kärlek vill säga?» sade d’Artagnan och betraktade henne för första gången med en viss uppmärksamhet.

»Ack ja!»

»Nåväl, då skulle du, i stället för att beklaga mig, göra bättre i att hjälpa mig att hämnas på din matmor.»

»Och vad slags hämnd skulle ni vilja ta på henne?»

»Jag skulle vilja triumfera över henne, intaga min rivals ställe.»

»Det kommer jag aldrig att hjälpa er till, herr chevalier!» sade Ketty häftigt.

»Och varför det?» frågade d’Artagnan.

»Jo, av två skäl.»

»Vilka då?»

»Det första är, att min matmor aldrig kommer att älska er.»

[ 128 ]»Hur vet du det?»

»Ni har sårat henne mycket djupt.»

»Jag! Hur kan jag ha sårat henne, jag, som ända sedan jag lärde känna henne, legat som en slav vid hennes fötter? Tala, jag ber dig!»

»Jag kommer aldrig att yppa det för någon annan man… än den som kan läsa i djupet av mitt hjärta.»

D'Artagnan betraktade noga Ketty ännu en gång. Den unga flickan hade en friskhet och ett behag, som många hertiginnor skulle velat köpa för sin hertigliga krona.

»Ketty», sade han, »jag skall läsa i djupet av ditt hjärta, när du vill, inte skall det behöva utgöra något hinder, kära barn!»

Och han gav henne en kyss, under vilken den stackars flickan blev röd som ett körsbär.

»Ack nej», utropade Ketty, »ni älskar mig inte! Det är min matmor ni älskar, det sa' ni mig ju nyss.»

»Nå, och skulle det hindra dig att säga mig ditt andra skäl?»

»Mitt andra skäl, herr chevalier», svarade Ketty, djärv först av kyssen och sedan av uttrycket i den unga mannens ögon, »är att i fråga om kärlek är man sig själv närmast.»

Nu först påminde d’Artagnan sig Kettys smäktande ögonkast, hur hon mött honom i ytterrummet, trappan, korridoren, hennes lätta vidröringar, varje gång hon gick förbi honom, och hennes kvävda suckar; men endast tänkande på att behaga den förnäma damen, hade han förbisett kammarjungfrun; den, som jagar örnen, bryr sig inte om sparven.

Men denna gång såg gaskognaren med en enda blick all den fördel han kunde draga av denna kärlek, som Ketty på ett så naivt eller ett så oblygt sätt hade tillstått: uppsnappandet av brev till greve de Wardes, hemliga underrättelser på platsen, tillträde när som helst till Kettys rum, som låg bredvid hennes matmors. Som man ser, uppoffrade redan den trolöse i tankarna den stackars flickan för att godvilligt eller med våld vinna mylady.

»Nåväl», sade han till den unga flickan, »vill du, min kära Ketty, att jag ger dig ett bevis på den kärlek du tvivlar på?»

»Vad då för kärlek?» frågade den unga flickan.

»Den kärlek jag är alldeles färdig att hysa för dig.»

»Och vad skulle det vara för bevis?»

»Vill du, att jag i afton tillsammans med dig tillbringar den tid jag eljest vanligen ägnar åt din matmor?»

[ 129 ]»Ack ja», utropade Ketty och slog ihop händerna, »så gärna, så gärna!»

»Nå, kära barn», sade d’Artagnan och slog sig ned i en länstol, »kom då hit, så att jag får tala om för dig, att du är den sötaste kammarjungfru jag nånsin sett.» Och han sade henne detta så mycket och så övertygande, att den stackars flickan, som icke begärde bättre, trodde honom obetingat. Men emellertid försvarade den vackra Ketty sig till d'Artagnans stora förvåning ganska tappert, för varje gång han försökte att röva en ny kyss av henne.

Tiden går fort, när den användes till anfall och försvar. Kiockan slog tolv, och nästan samtidigt hördes en ringning inne i myladys sängkammare.

»Store Gud», utropade Ketty, »min matmor ringer på mig! Gå, gå genast!»

D'Artagnan steg upp och tog sin hatt, som om han ämnade lyda; därpå öppnade han hastigt dörren till ett stort skåp, i stället för dörren till förstugan, och gömde sig i skåpet mitt bland myladys klänningar och morgondräkter.

»Vad gör ni?» utropade Ketty.

D'Artagnan, som på förhand tagit ur nyckeln, stängde in sig i klädskåpet utan att svara.

»Nå», ropade mylady med skarp röst, »sover du då, eftersom du inte kommer, då jag ringer?»

Och d’Artagnan hörde dörren mellan de båda rummen häftigt öppnas.

»Här är jag, mylady, här är jag!» utropade Ketty, i det hon skyndade emot sin matmor.

Båda två gingo in i sängkammaren, och som dörren mellan de båda rummen lämnades öppen, kunde d'Artagnan höra mylady ännu en stund banna sin kammarjungfru; slutligen lugnade hon sig, och samtalet föll på honom, medan Ketty hjälpte mylady vid avklädandet.

»Kors», sade mylady, »jag har inte sett till vår gaskognare i afton.»

»Huru, mylady», svarade Ketty, »har han inte varit här? Skulle han visa sig flyktig, innan han ännu blivit lyckliggjord?»

»Ånej, han måste ha blivit hindrad av herr de Tréville eller herr Desessarts. Jag förstår mig på sådant där, Ketty; den här har jag nog fast!»

»Vad ämnar mylady göra med honom?»

»Vad jag ämnar göra med honom? Var lugn, Ketty, det finns mellan denna man och mig något, som han är okunnig [ 130 ]om — han har varit nära att låta mig förlora kardinalens förtroende… Åh, jag skall nog hämnas!»

»Och jag som trodde, att mylady älskade honom.»

»Jag älska honom? Jag avskyr honom! Ett nöt, som har lord Winters liv i sina händer och inte dödar honom, och som låter mig gå miste om trehundra tusen livres i ränta.»

»Det är sant», sade Ketty, »er son är ju sin farbrors enda arvinge, och tills han blir myndig, skulle ju ni fått förfoga över hans förmögenhet.»

D'Artagnan kände en rysning genom märg och ben, då han hörde denna till utseendet så milda varelse med en skärande röst, som hon eljest under samtal gjorde sig så mycken möda att dölja, förebrå honom, att han icke dödat en man, som han sett överhopa henne med vänskapsbevis.

»Också», fortfor mylady, »skulle jag redan hämnats på honom, om inte kardinalen, av vad skäl vet jag inte, uppmanat mig att skona honom.»

»Ja, men mylady skonade inte den där lilla kvinnan, som han älskade.»

»Jaså hon, krämarfrun på Fossoyeursgatan! Men har han inte redan glömt, att hon funnits till? En skön hämnd, minsann!»

Kallsvetten rann på d’Artagnans panna, denna kvinna var då ett vidunder!

Han lyssnade ännu ivrigare, men olyckligtvis var natttoaletten nu färdig.

»Det är bra», sade mylady, »gå nu in till dig och försök att i morgon äntligen skaffa ett svar på det där brevet, jag lämnade dig.»

»Till greve de Wardes?» frågade Ketty.

»Javisst, till greve de Wardes.»

»Det är en man, som förefaller mig vara raka motsatsen till den stackars herr d’Artagnan»», sade Ketty.

»Gå din väg», sade mylady, »jag tycker inte om några anmärkningar.»

D'Artagnan hörde dörren stängas och ljudet av två riglar, som mylady sköt för; Ketty å sin sida skyndade, så tyst hon kunde, att vrida om nyckeln i låset, och d'Artagnan sköt upp skåpdörren.

»O, min Gud», sade Ketty helt sakta, »vad fattas er? Vad ni är blek!»

»Den avskyvärda varelsen! mumlade d'Artagnan.

»Tyst, tyst, går er väg!» sade Ketty; »det är bara en tunn [ 131 ]vägg mellan myladys rum och mitt, man hör i det ena rummet allt vad som säges i det andra.»

»Det är just därför som jag inte ämnar gå», sade d'Artagnan.

»Vad säger ni?» svarade Ketty rodnande.

»Eller som jag åtminstone inte går — förrän senare.»

Och han drog Ketty till sig; det var icke möjligt att stå emot längre, motståndet gör så mycket buller. Ketty gav således efter.

Det var en yttring av hämnd mot mylady. D'Artagnan fann, att man hade skäl att kalla hämnden ett nöje för gudarna. Också skulle d’Artagnan, om han haft en smula hjärta, ha nöjt sig med denna nya erövring; men d'Artagnan behärskades endast av ärelystnad och fåfänga.

Emellertid måste till hans beröm erkännas, att det första bruk han gjorde av sitt välde över Ketty, var att söka få veta vad det blivit av fru Bonacieux; men den stackars flickan svor vid krucifixet, att hon var alldeles okunnig därom, då hennes matmor aldrig lät någon mer än till hälften intränga i sina hemligheter. Endast så mycket trodde hon sig kunna säga, att fru Bonacieux icke var död.

Beträffande den sak, som varit nära att beröva mylady kardinalens förtroende, visste Ketty lika litet; men denna gång visste d'Artagnan mer än hon: eftersom han hade sett mylady på ett kvarhållet fartyg, i samma stund han själv lämnade England, förmodade han, att det var fråga om drottningens diamanter.

Men vad som av allt detta syntes klarast, det var att det verkliga, djupa och ingrodda hatet hos mylady hade han ådragit sig därigenom, att han icke dödat hennes svåger.

D'Artagnan återvände följande dag till mylady. Hon syntes vara vid högst uselt lynne, och d’Artagnan gissade, att det var uteblivandet av svar från greve de Wardes, som förargade henne så. Ketty kom in, men mylady tog mycket onådigt emot henne. En blick, som den stackars kammarjungfrun kastade på d'Artagnan, tycktes säga: »Där ser ni, vad jag får lida för er skull!»

Emellertid blev den retade lejoninnan mildare stämd mot slutet av aftonen; hon hörde småleende på d’Artagnans ömma artigheter och gav honom till och med sin hand att kyssa.

D'Artagnan gick sin väg utan att längre veta vad han skulle tänka; men som han icke så lätt tappade huvudet, hade han, allt under det han gjorde mylady sin kur i tysthet gjort upp en liten plan inom sig.

[ 132 ]Han träffade Ketty i porten, och liksom aftonen förut gick han med upp till henne. Ketty hade fått mycket bannor och blivit beskylld för vårdslöshet. Mylady kunde omöjligt förstå greve de Wardes‘ tystnad, och hon hade befallt Ketty att komma in till henne klockan nio på morgonen för att gå bort med ett tredje brev.

D'Artagnan förmådde Ketty att lova komma till honom med brevet samma morgon; den stackars flickan lovade allt vad hennes älskade ville, hon var vanvettigt betagen i honom.

Det gick alldeles som dagen förut; d'Artagnan stängde in sig i det stora skåpet, mylady ringde, gjorde sin toalett, skickade bort Ketty och stängde sin dörr. Liksom natten förut, kom d’Artagnan hem först klockan fem på morgonen.

Klockan elva på förmiddagen såg han Ketty komma; hon hade i sin hand en ny biljett från mylady. Denna gång försökte icke ens det stackars barnet att hindra d’Artagnan att taga den; hon lät honom hållas, hon tillhörde med kropp och själ sin vackra soldat.

D'Artagnan öppnade biljetten och läste följande:


»Det är nu tredje gången jag skriver till er för att säga, att jag älskar er. Akta er att jag icke skriver fjärde gången för att säga er, att jag hatar er. Om ni ångrar det sätt, varpå ni uppfört er mot mig, så skall den unga flicka, som lämnar er denna biljett, säga er, på vad sätt en artig kavaljer kan utverka sin förlåtelse.»


D'Artagnan rodnade och bleknade om vartannat, under det han läste denna biljett.

»Åh, ni älskar henne ännu!» utropade Ketty, som ingen enda gång under läsningen tagit blicken från den unga mannens ansikte.

»Nej, Ketty, du misstar dig, jag älskar henne icke längre; men jag vill hämnas på henne för det förakt hon visat mig.

»Ja, jag känner er hämnd, ni har redan sagt mig den.»

»Vad gör det dig, Ketty, du vet mycket väl, att det är dig ensam jag älskar.»

»Hur skall jag kunna veta det?»

»Genom det förakt jag kommer att visa henne.»

Ketty suckade.

D'Artagnan tog en penna och skrev:


Mylady! Ända hittills hade jag tvivlat, att det verkligen var till mig edra två första brev voro skrivna, så ovärdig ansåg jag mig en sådan heder; dessutom var mitt hälsotillstånd [ 133 ]så dåligt, att jag i alla händelser måste ha tvekat att besvara dem.

Men nu måste jag väl tro på er obeskrivligt stora godhet. då icke blott ert brev utan även er kammarjungfru försäkrar mig om, att jag har den lyckan att vara älskad av er.

Hon behöver icke säga mig, på vad sätt en artig kavaljer kan utverka sin förlåtelse. Jag kommer således klockan elva i afton för att utbedja mig min. Att dröja en dag längre vore nu i mina ögon att tillfoga er en ny förolämpning.

Den, som ni gjort till den lyckligaste man i världen.

Greve De Wardes.»


Detta brev var först och främst en förfalskning och dessutom en ogrannlagenhet; det var till och med, sett ur den nuvarande tidens moraliska synpunkt, nästan en låghet; men man var på den tiden mindre nogräknad än nu. Dessutom visste ju d’Artagnan genom hennes egna bekännelser, att mylady gjort sig skyldig till svek i mycket viktigare punkter, och han hade för henne endast en högst ringa aktning. Och trots denna missaktning kände han, att en oförnuftig passion brann hos honom för denna kvinna, en passion rusig av förakt, men likväl en passion eller en törst, vilket man vill.

D'Artagnans plan var mycket enkel: genom Kettys rum kunde han komma in till hennes matmors; han skulle begagna sig av den första överraskningens ögonblick, av blygseln eller förskräckelsen, för att triumfera över henne; kanske han även skulle misslyckas, men man finge väl lämna något åt slumpen. Om åtta dagar började ju fälttåget och han måste resa; d'Artagnan hade icke tid att spinna den fullkomliga kärlekens trådar.

»Se här», sade den unga mannen, i det han räckte Ketty den förseglade biljetten, »lämna det här brevet till mylady; det är svaret från greve de Wardes!»

Den stackars Ketty blev dödsblek; hon anade vad biljetten innehöll.

»Hör på, mitt kära barn», sade d'Artagnan, »du inser väl, att allt det här måste ha ett slut på ett eller annat sätt; mylady kan ju upptäcka, att du lämnade det första brevet åt min betjänt i stället för grevens, att jag brutit de andra, som skulle brytas av greve de Wardes; då kör mylady dig ur tjänsten, och du känner henne, hon är inte den som låter sin hämnd stanna därvid.»

»Ack», sade Ketty, »varför har jag utsatt mig för allt detta?»

[ 134 ]»Du har gjort det för min skull, det vet jag nog, min ängel», sade den unga mannen; »också är jag dig mycket tacksam därför, det svär jag.»

»Men säg mig ändå, vad innehåller den här biljetten?»

»Det kommer mylady att säga dig.»

»Ack, ni älskar mig inte!» utropade Ketty. »O, vad jag är olycklig!»

På dylika förebråelser finns det ett svar, som kvinnorna alltid låta narra sig av; d'Artagnan svarade på sådant sätt, att Ketty förblev i den allra största villfarelse.

Dock grät hon mycket, innan hon kunde besluta sig för att lämna fram brevet till mylady; men slutligen bestämde hon sig därför, och det var allt vad d'Artagnan önskade.

Dessutom lovade han henne, att han på aftonen skulle i god tid gå från hennes matmor och sedan komma upp till henne, Ketty.

Detta löfte skänkte den stackars Ketty ytterligare tröst