De tre musketörerna/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 38. Huru Athos utan allt besvär erhöll sin utrustning
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 39. En syn
Kapitel 40. En förfärlig uppenbarelse  →


[ 171 ]

39.
EN SYN

Klockan fyra voro således de fyra vännerna samlade hos Athos. Deras bekymmer för utrustningen hade alldeles försvunnit, och vars och ens ansikte bibehöll nu endast uttrycket av hans egna hemliga bekymmer; ty bakom det närvarandes lycka döljer sig alltid en fruktan för framtiden.

Plötsligt kom Planchet in med två brev: adresserade till d'Artagnan.

Det var en liten, prydlig, på längden hopviken biljett, med ett vackert sigill i i grönt vax, på vilket var avtryckt en duva med en grön kvist i näbben.

Det andra var en stor, fyrkantig skrivelse, som prunkade med hans eminens kardinalen-hertigens fruktansvärda vapen.

Vid anblicken av det lilla brevet klappade d’Artagnans hjärta häftigt, ty han tyckte sig känna igen stilen, och ehuru han endast sett den en gång förut, hade minnet av den stannat i djupet av hans hjärta.

Han tog således det lilla brevet och bröt det ivrigt. Det hade följande lydelse:

»Gör en promenad nästa onsdag mellan klockan sex och sju på aftonen på vägen till Chaillot och titta noga in i vagnarna, som passera. Men om ert eget liv och deras, som älska er, äro er kära, så säg icke et ord, gör icke en rörelse, som kunde förråda, att ni känt igen henne, som blottställer sig för allt för att få se er ett ögonblick.»

[ 172 ]Ingen underskrift.

»Det är en snara», sade Athos, »gå inte dit, d’Artagnan.»

»Emellertid», svarade d’Artagnan, »tycker jag mig mycket väl känna igen stilen.»

»Den är kanske efterapad», genmälde Athos; »klockan sex eller sju på aftonen den här tiden på året är Chaillotvägen alldeles öde; du kunde lika gärna ta dig en promenad i Bondyskogen.»

»Men om vi skulle ge oss av dit alla fyra!» sade d'Artagnan. »För fan, man skulle väl inte sluka oss allesammans heller med fyra betjänter och hästar och vapen.»

»Och så blir det ett tillfälle att visa vår utrustning», sade Porthos.

»Men om det är ett fruntimmer, som skriver», sade Aramis, »och hon inte vill bli sedd, så betänk, att du komprometterar henne, d’Artagnan, något som illa anstår en adelsman.»

»Vi kunna ju stanna på avstånd», sade Porthos, »och han ensam rider fram.»

»Ja, men ett pistolskott är snart lossat från en vagn, som kör i galopp.»

»Bah», sade d'Artagnan, »man träffar mig inte! Och då hinna vi snart upp vagnen och göra slut på dem, som åka i den. Det blir alltid så många fiender mindre.»

»Han har rätt», sade Porthos, »batalj! Vi böra ju alltid pröva våra vapen.»

»Nå ja, låt oss skaffa oss det nöjet», sade Aramis med sin lugna och sorglösa min.

»Som ni vill, mina vänner», sade Athos.

»Mina herrar», sade d'Artagnan, »klockan är halv fem, vi hinna nätt och jämnt till klockan sex vara på vägen till Chaillot.»

»Och dessutom», sade Porthos, »så får ingen se oss, om vi ge oss av för sent, och det vore skada. Låt oss därför göra oss i ordning, mina herrar.»

»Men det andra brevet», sade Athos, »du glömmer det; sigillet tycks likväl antyda, att det väl förtjänar att öppnas. För min del, min kära d’Artagnan, får jag verkligen säga, att jag fäster bra mycket större vikt vid det brevet än vid den där lilla lappen, som du nyss så sakta smög till ditt hjärta.»

D'Artagnan rodnade.

»Nåväl», sade den unga mannen, »låt oss se, mina herrar, vad hans eminens vill mig.»

[ 173 ]D'Artagnan bröt brevet och läste:

»Herr d'Artagnan vid konungens garde, kapten Desessarts‘ kompani, är väntad i kardinalens palats i afton klockan åtta. La Houdiniere.
Gardeskapten.»

»För fan»», utropade Athos, »det där är ett möte vida mer oroväckande än det andra!»

»Jag går till det andra, när jag kommer tillbaka från det första», sade d'Artagnan; »det ena är klockan sju, det andra klockan åtta, jag hinner gott med båda.»

»Hm! Jag för min del skulle inte gå», sade Aramis; »en artig kavaljer kan inte försumma ett möte beviljat av en dam, men en klok och försiktig adelsman är ursäktad, om han inte går till hans eminens, i synnerhet då han har skäl antaga, att han inte blivit ditkallad för att få höra artigheter.»

»Jag delar Aramis‘ åsikt», sade Porthos.

»Mina herrar», svarade d’Artagnan, »jag har redan förut en gång genom herr de Cavois fått en likadan inbjudning till hans eminens, jag efterkom den inte, och dagen därpå hände mig en stor olycka, Constance blev bortförd. Den här gången går jag, det må nu hända mig vad som helst!»

»Är det ditt fasta beslut», sade Athos, »så gå!»

»Men Bastiljen?» sade Aramis.

»Bah, ni befria mig nog!» genmälde d'Artagnan.

»Naturligtvis», svarade Aramis och Porthos med beundransvärd tvärsäkerhet och som gällde det den enklaste sak i världen, »komma vi att befria dig; men emellertid, eftersom vi måste bryta upp i övermorgon, så gjorde du klokast i att inte utsätta dig för Bastiljen.»

»Låt oss göra vad som är bättre», sade Athos, »låt oss inte lämna honom på hela aftonen, utan låt oss vänta på honom var och en vid sin port av palatset och med tre andra musketörer bakom oss; om vi då se någon stängd vagn med misstänkt utseende köra ut därifrån, så kasta vi oss över den. Det var längsedan vi hade något obytt med herr kärdinalens garde, och herr de Tréville tror väl, att vi äro döda.»

»Alldeles säkert, Athos, är du född till general», sade Aramis. »Vad säga ni andra om planen, mina herrar?»

»Utmärkt!» utropade de unga männen i korus.

»Nåväl», sade Porthos, »jag skyndar till kasernen och säger till kamraterna, att de hålla sig färdiga till klockan åtta [ 174 ]i afton; vi samlas på torget utanför kardinalens palats, och under tiden låta ni andra våra betjänter sadla hästarna.»

»Men jag har ju inte någon häst, sade d’Artagnan; »nå, jag får skaffa mig en hos herr de Tréville.»

»Det är onödigt», sade Aramis, »du kan ta en av mina.»

»Hur många har du då?» frågade dArtagnan,

»Tre», svarade Aramis småleende.

»Min kära vän», sade Athos, »du är bestämt den bäst utrustade poet i hela Frankrike och Navarra.»

»Säg mig, min bästa Aramis, du vet nog inte vad du skall göra med tre hästar, inte sant? Jag kan inte ens förstå, varför du köpte tre stycken.»

»Nej, den tredje skickades till mig i morse med en betjänt utan livré, som inte ville säga mig, hos vem han tjänade, endast att han fått befallning av sin herre…»

»Eller av sin fru», avbröt d’Artagnan.

»Det gör ingenting till saken», sade Aramis rodnande. »Nog av, han sade, att han fått sin matmors befallning att ställa in hästen i mitt stall, utan att säga varifrån den kom.»

»Sådant där kan endast hända poeter», sade Athos högtidligt.

»I så fall har jag ett bättre förslag», sade d’Artagnan; »vilken av de två hästarna kommer du själv att rida, den som du köpt, eller den som man skänkt dig?»

»Naturligtvis den som man skänkt mig. Du förstår väl, d'Artagnan, att jag inte på sådant sätt kan såra…»

»Den okände givaren», inföll d’Artagnan.

»Eller den hemlighetsfulla givarinnan», sade Athos.

»Således behöver du inte den du köpt?»

»Knappast.»

»Och du har själv valt ut den?»

»Ja, och med den största omsorg; ryttarens säkerhet beror, som du väl vet, nästan alltid på hans häst.»

»Nåväl, låt mig få övertaga hästen för det pris du själv givit.»

»Jag tänkte just erbjuda dig det, min kära d'Artagnan, och jag ger dig hur lång tid som helst för betalningen av den lilla bagatellen.»

»Hur mycket kostar den dig?»

»Åttahundra livres.»

»Se här fyrtio dubbla pistoler, min kära vän», sade d’Artagnan, i det han tog upp summan ur fickan;- »jag vet, att det är med sådant här mynt man betalar dina poem.»

»Du är således vid kassa?» sade Aramis.

[ 175 ]»Rik, bottenrik, min vän!»

Och d’Artagnan lät resten av pistolerna skramla i fickan.

»Skicka din sadel till musketörskasernen, så för man hit din häst på samma gång som våra.»

»Mycket bra! Men klockan är snart fem, vi måste skynda oss.»

En kvart därefter syntes Porthos vid slutet av Férougatan på en synnerligen vacker spansk häst, halvblodsarab, och Mousqueton följde efter honom på en auvergnisk häst, liten men mycket vacker även den. Porthos sken av belåtenhet och stolthet.

Samtidigt blev Aramis synlig i andra ändan av gatan på en präktig engelsk springare, åtföljd av Bazin, som red en rödgrå skimmel och förde vid tygeln en kraftig mecklenburgisk häst; det var den d’Artagnan skulle ha.

De båda musketörerna möttes vid porten; Athos och d'Artagnan stodo och betraktade dem genom fönstret.

»För tusan», sade Aramis, »vilken präktig häst du har, min kära Porthos!»

»Ja», svarade Porthos, »det var den man skulle skicka mig från början, fast ett dåligt skämt av mannen gjorde att en annan kom i stället; men han har fått sitt straff och jag har erhållit full upprättelse.»

Planchet och Grimaud kommo nu i sin tur ledande sina herrars hästar; d’Artagnan och Athos gingo ned, stego till häst bredvid sina kamrater och alla fyra satte sig i marsch ridande på hästar, för vilka de hade att tacka: Athos sin hustru, Aramis sin älskarinna, Porthos sin prokuratorska och d’Artagnan sin goda lycka, den bästa älskarinnan av alla.

Betjänterna följde dem.

Som Porthos tänkt sig, gjorde kavalkaden mycken effekt, och hade fru Coquenard befunnit sig i Porthos‘ väg och fått se, vilken ståtlig figur han gjorde på sin vackra spanska häst, så skulle hon icke ha ångrat den åderlåtning hon gjort på sin mans kassakista.

Nära Louvren mötte de fyra vännerna herr de Tréville, som var på återväg från Saint-Germain; han hejdade dem för att lyckönska dem till deras utrustning, vilket på ett ögonblick samlade några hundra nyfikna omkring dem.

D'Artagnan begagnade sig av tillfället för att tala med herr de Tréville om brevet med det stora röda sigillet och det hertigliga vapnet; naturligtvis: nämnde han icke ett ord om det andra brevet.

Herr de Tréville gillade det beslut d'Artagnan fattat och [ 176 ]försäkrade honom, att ifall han icke blivit synlig dagen därpå, så skulle han nog taga rätt på honom, var han än funnes.

I detta ögonblick slog klockan i La Samaritaine sex; de fyra vännerna ursäktade sig med att de stämt ett möte och togo avsked av herr de Tréville.

En rask galopp förde dem snart på vägen till Chaillot.

Skymningen började falla på, vagnar kommo och foro.

D'Artagnan, på några stegs avstånd bevakad av sina kamrater, kastade sina blickar så långt in i vagnarna han förmådde, men kunde icke upptäcka något bekant ansikte.

Äntligen, efter en kvarts timmes väntan och då det nästan var mörkt, syntes en vagn komma i stark fart på vägen från Sèvres; en aning sade d’Artagnan på förhand, att i denna vagn fanns den person, som stämt möte med honom, och den unga mannen blev själv förvånad över att känna sitt hjärta klappa så häftigt. Nästan i samma ögonblick syntes i vagnsfönstret en kvinnas huvud med två fingrar på läpparna liksom för att uppmana till tystnad eller skicka en slängkyss. D'Artagnan uppgav ett sakta glädjerop, denna kvinna eller, rättare sagt, denna uppenbarelse — ty vagnen hade farit förbi med hastigheten av en andesyn — var fru Bonacieux.

Med en ofrivillig rörelse och trots varningen satte d'Artagnan sin häst i galopp och var med några språng framme vid vagnen, men dess fönster voro hermetiskt tillslutna, synen hade försvunnit.

Då erinrade d’Artagnan sig denna varning: »Om ert eget liv och deras, som älska er, äro er kära, så gör icke en rörelse, som kunde förråda, att ni känt igen…»

Han stannade således, darrande, icke för sig själv, men för den stackars kvinnan, som tydligen utsatt sig för en stor fara, då hon skänkte honom detta möte.

Vagnen fortsatte med samma stora hastighet som förut, körde in i Paris och försvann.

D'Artagnan satt orörlig och försagd kvar på samma plats och visste icke vad han skulle tänka. Om det var fru Bonacieux och om hon återvände till Paris, varför då detta flyktiga möte, varför detta enkla utbyte av en blick, varför denna bortkastade kyss? Om å andra sidan det icke var hon, vilket var mycket möjligt, ty det lilla dagsljus, som ännu fanns kvar, gjorde ett misstag ganska lätt — om det icke var hon, var då detta icke början till ett anslag mot honom, varvid som lockbete användes den kvinna, som man visste att han älskade?

[ 177 ]Hans tre kamrater kommo fram till honom. Alla tre hade tydligt sett ett kvinnohuvud titta ut genom vagnsfönstret, men ingen av dem utom Athos kände fru Bonacieux. Athos‘ åsikt var för resten, att det verkligen var hon, men mindre upptagen än d’Artagnan av det vackra ansiktet, tyckte han sig även ha sett ett manshuvud, längst in i vagnen.

»Förhåller det sig så», sade d’Artagnan, »så för man henne förmodligen från ett fängelse till ett annat. Men vad ämnar man då göra med den arma varelsen, och när skall jag någonsin få träffa henne igen?»:

»Min vän», sade Athos allvarligt, »kom ihåg, att de döda äro de enda, som man icke är utsatt för att möta här på jorden. Du vet ju något om den saken likaväl som jag, inte sant? Om således din älskade inte är död, om det var henne vi sågo nyss, så återfinner du henne nog en dag. Och det gunås», tillade han i den misantropiska ton, som var honom egen, »kanske förr än du önskar.»

Klockan slog halv åtta; vagnen hade kommit tjugu minuter senare än den utsatta mötestiden. D'Artagnans vänner påminde honom om att han hade ett besök att göra, på samma gång de framhöllo, att ännu var det tid att avstå därifrån.

Men d'Artagnan var på samma gång envis och nyfiken. Han hade fått i sitt huvud, att han skulle gå till kardinalens palats och att han skulle taga reda på, vad hans eminens hade att säga honom. Ingenting kunde förmå honom att avstå från sitt beslut.

Man kom fram till Saint-Honorégatan, och på torget framför kardinalpalatset fann man de tolv uppbådade musketörerna, som promenerade där under väntan på sina kamrater. Först nu förklarade man för dem, vad det var fråga om.

D'Artagnan var väl känd i de kungliga musketörernas hedervärda kår, där man visste att han skulle inträda en dag; man betraktade honom således på förhand som en kamrat. Därav följde även, att var och en av dem gärna åtog sig det uppdrag man givit dem; dessutom gällde det förmodligen även att få spela kardinalen och hans folk ett spratt, och till sådana företag voro dessa värda ädlingar alltid färdiga.

Athos delade dem i tre grupper, tog själv kommandot över den ena, lämnade kommandot över den andra åt Aramis och den tredje åt Porthos, varpå varje grupp för sig gick och ställde sig på lur framför en av ingångarna till palatset.

D'Artagnan å sin sida gick helt oförskräckt in genom stora porten.

[ 178 ]Ehuru han kände sig ha ett kraftigt understöd var det icke utan en viss oro den unga mannen steg för steg gick uppför den stora trappan. Hans uppförande mot mylady var icke så alldeles olikt ett förräderi, och han anade de politiska förbindelserna mellan denna kvinna och kardinalen; dessutom var ju de Wardes, som han tilltygat så illa, en av hans eminens‘ trogna, och d’Artagnan visste, att om kardinalen var fruktansvärd för sin fiender, så var han även mycket fäst vid sina vänner.

»Har de Wardes talat om hela affären för kardinalen, vilket inte är att tvivla på, och har han känt igen mig, vilket är antagligt, så kan jag nästan betrakta mig som en dömd man», tänkte d’Artagnan skakande på huvudet. »Men varför har han dröjt tills i dag? Nå, det är mycket enkelt: mylady har väl varit framme och beklagat sig för honom, med den där skenheliga smärtan, som gör henne så intressant, och denna sista förbrytelse har kommit kärlet att rinna över.»

Lyckligtvis», fortfor han i sin tankegång, »har jag mina goda vänner därnere, och de skola inte låta mig föras bort utan att ingripa. Men emellertid kan inte herr de Trévilles musketörkompani ensamt bekriga kardinalen, som förfogar över hela Frankrikes truppstyrka och inför vilken drottningen är maktlös och kungen viljelös. D'Artagnan, min vän, du är tapper, du har utmärkta egenskaper, men kvinnorna komma att störta dig!»

Han hade hunnit till denna bedrövliga slutsats, då han trädde in i anmälningsrummet. Han lämnade sitt brev åt en vakthavande, som förde honom in i väntsalen och försvann i palatsets inre.

I denna väntsal uppehöllo sig fem eller sex man av kardinalens garde, som, emedan de kände igen d’Artagnan och visste, att det var han, som hade sårat Jussac, betraktade honom med ett egendomligt leende.

Detta leende syntes d’Artagnan vara ett dåligt tecken, men som vår gaskognare icke var lätt att skrämma, eller snarare som han, tack vare hans landsmäns medfödda stolthet, icke gärna lät någon se, vad som försiggick i hans inre, när det hade någon likhet med fruktan, så ställde han sig helt stolt framför herrar gardister och väntade med handen i sidan, i en ställning som icke saknade ett visst majestät.

Den vakthavande kom tillbaka och gav d’Artagnan ett tecken att följa sig. Det föreföll den unga mannen som om gardisterna viskade sins emellan, när han avlägsnade sig.

[ 179 ]Han följde en korridor, gick genom en stor salong, kom in i ett bibliotek och befann sig inför en man, som satt vid ett skrivbord och skrev.

Den vakthavande förde honom in i rummet och drog sig tillbaka utan att säga ett ord. D'Artagnan förblev stående och betraktade denna man.

D'Artagnan trodde först, att han hade att göra med en domare, som gick igenom sina handlingar, men han märkte snart, att mannen vid skrivbordet skrev ned eller snarare korrigerade rader av olika längd, i det han skanderade orden på sina fingrar; han såg, att han stod inför en poet. Efter några ögonblick slog poeten igen sitt manuskript, på vars omslag stod skrivet: Mirame, tragedi i fem akter, och lyfte upp huvudet.

D'Artagnan kände igen kardinalen.