De tre musketörerna/Kapitel 46
| ← Kapitel 45. En äktenskaplig scen |
|
Kapitel 47. Musketörernas rådplägning → |
46.
BASTIONEN SAINT-GERVAIS
När d'Artagnan kom in till sina tre vänner, fann han dem samlade i ett och samma rum; Athos funderade, Porthos snodde sina mustascher, Aramis läste sina böner i en vacker liten bönbok i blått sammetsband.
»För tusan, mina herrar», sade d'Artagnan, »jag hoppas ni ha något viktigt att säga mig, ty annars vill jag förbereda er på att jag inte förlåter er, att ni skickat efter mig, i stället för att låta mig vila efter en natt tillbragt med att taga och avväpna en bastion. Ack, varför voro inte ni där, mina vänner! Ni må tro det gick hett till!»
»Vi voro på annat håll, där det inte heller var så särdeles kallt!» svarade Porthos, i det han vred upp sina mustascher på ett för honom egendomligt sätt.
»Tyst!» sade Athos.
»Åhå», utbrast d'Artagnan, som förstod den lätta rynkningen av musketörens ögonbryn, »här tycks vara något nytt å färde!»
»Aramis», sade Athos, »åt du inte frukost i förrgår på värdshuset Le Parpaillot, säg?»
»Jo.»
»Hur har man det där?»
»Jo, jag för min del åt ganska illa, ty i förrgår var det fastedag, och där fanns intet annat än kött.»
»Vad för slag», sade Athos, »finns det inte fisk i en hamnstad?»
»De påstå», genmälde Aramis, i det han återtog sin fromma läsning, »att dammen, som kardinalen bygger, jagar bort fisken ut i öppna sjön.»
»Det var inte egentligen det jag menade, Aramis», svarade Athos, »jag menade, om du fick vara i fred och om ingen kom och störde dig.»
»Jag vill minnas, att där inte var alltför mycket besvärligt sällskap, ja, för vad du kan ha att säga oss, Athos, tror jag att vi skulle ha det ganska bra på Le Parpaillot.»
»Nå, låt oss då gå till Le Parpaillot», sade Athos, »ty här äro väggarna som om de vore av papper.»
d'Artagnan, som var van vid sin väns sätt och som genast på ett ord, en blick, en åtbörd av honom märkte, när något viktigt var å färde, tog Athos‘ arm och gick ut med honom utan att säga ett ord; Porthos följde efter språkande med Aramis.
På vägen mötte de Grimaud, och Athos gav honom tecken att följa med. Grimaud lydde tigande enligt sin vana; den stackars gossen hade småningom nästan glömt bort att tala.
Man kom fram till det lilla värdshuset Le Parpaillot. Klockan var sju på morgonen. Det började dagas; de tre vännerna beställde frukost och gingo in i en sal, där de enligt värdens försäkran icke borde bli störda.
Olyckligtvis var timmen illa vald för en förtrolig överläggning; reveljen hade nyss gått, litet var höll på och mornade sig, och för att få något värmande i den fuktiga morgonluften kom man och drack en tår på värdshuset; dragoner, schweizare, gardister, musketörer, lätta kavallerister avlöste varandra med en hastighet, som borde vara mycket inbringande för värden, men som högst illa motsvarade de fyra vännernas förväntningar. Också besvarade de mycket trumpet sina kamraters hälsningar, skålar och muntra infall.
»Seså», sade Athos, »slutet på det här blir, att vi få oss ett ordentligt gräl på halsen, och det ha vi inte behov av just nu. D'Artagnan, tala om för oss, hur du tillbringat natten, så ska vi sedan tala om våra nattäventyr.»
»Ja visst, ja», sade en lätt kavallerist, som stod där och sprättade och svängde på sig, hållande i handen ett glas brännvin, som han sakta smuttade på, »ni voro ju i löpgravarna i natt, ni herrar gardister, och det tycks som om ni haft ett svårt nappatag med rochellarna.»
D'Artagnan såg på Athos för att få veta, om han skulle svara den närgångne, som kom och blandade sig i samtalet.
»Nå, d'Artagnan», sade Athos, »hör du inte, att herr de Busigny gör dig den äran att tilltala dig? Tala om vad som hänt i natt, eftersom herrarna här önska veta det.»
»Togo ni inte en bastion?» frågade en schweizare, som drack rom ur ett dricksglas.
»Jo, min herre», svarade d'Artagnan bugande sig, »vi hade den äran; vi hade till och med, som ni kanske redan hört, under ett av hörnen inpraktiserat ett krutfat, som när det exploderade gjorde en synnerligen vacker bresch, för att nu inte tala om att bastionen, som inte var byggd i går, även för övrigt fick sig en svår knäck.»
»Och vad var det för en bastion?» frågade en dragon, som på sabelspetsen bar en gås fram till spisen för att steka den.
»Bastionen Saint-Gervais», svarade d'Artagnan, »bakom vilken rochellarna oroade våra arbetare.»
»Och där gick hett till?»
»Ja, vi förlorade fem man och rochellarna åtta eller tio.»
»Balzampleu!» utbrast schweizaren, som trots det tyska språkets beundransvärda förråd av svordomar hade tagit sig för att svära även på franska.
Men det är väl troligt», sade lätta kavalleristen, »att man nu på morgonen skickar ut pioniärer för att sätta bastionen i stånd igen.»
»Ja, det är nog troligt», sade d'Artagnan.
»Mina herrar», ropade Athos, »jag vill föreslå er ett vad.»
»Ja wohl, ett vad!» sade schweizaren.
»Vad då för vad?» frågade lätta kavalleristen.
»Vänta litet», sade dragonen, i det han lade sin sabel som ett stekspett över de två stora järngallren, som uppburo elden i spisen, »det vill jag vara med om! Fördömda värd, tag hit en stekpanna genast, så att jag inte går miste om en enda droppe av den här vördnadsvärda fågelns fett!»
»Han hava rätt», sade schweizaren, »den gåsflott vara micke gott mit sylt.»
»Så där ja!» sade dragonen. »Låt oss nu höra vadet, herr Athos.»
»Ja, vadet!» instämde lätta kavalleristen.
»Jo, herr de Busigny, jag håller vad med er», sade Athos, »att mina tre kamrater, Porthos, Aramis, d'Artagnan, och jag, skola gå och äta frukost i bastionen Saint-Gervais och hålla oss kvar där en timme, med klockan i handen, vad än fienden må göra för att få oss därifrån.»
Porthos och Aramis sågo på varandra; de började förstå.
»Ja, men», sade d'Artagnan i örat på Athos, »du kommer att döda oss utan förbarmande.»
»Vi bli snarare dödade, om vi icke gå dit», svarade Athos.
»Nå, mina herrar», sade Porthos, i det han lutade sig tillbaka på stolen och snodde mustascherna, »jag skulle tro det är ett vad som duger, eller hur?»
»Också går jag in på det», sade de Busigny; »återstår endast att bestämma vad vi hålla om.»
»Ni äro fyra, mina herrar», sade Athos, »och vi äro också fyra. En liten glad middag för åtta personer, passar det?»
»Förträffligt!» svarade herr de Busigny.
»Utmärkt!» sade dragonen.
»Det passar micke pra!» sade schweizaren.
Den fjärde åhöraren, som under hela detta samtal spelat en stum roll, nickade till tecken att han var med om saken.
»Herrarnas frukost är färdig», kom värden och underrättade.
»Bär då in den hit», svarade Athos.
Värden gjorde som han blev tillsagd. Athos ropade på Grimaud, visade honom på en stor korg som stod i ett hörn, och gav honom ett tecken att i servetterna knyta in maträtterna, som blivit inburna. Grimaud förstod genast, att det var fråga om en frukost i det gröna, tog korgen, slog in maten, lade därtill buteljerna och tog så korgen på armen.
»Men vart ämna herrarna gå och förtära sin frukost?» frågade värden.
»Vad angår det er; bara ni får betalt för den?» svarade Athos och kastade majestätiskt två pistoler på bordet.
»Skall jag ge er tillbaka, herr officer?» frågade värden.
»Nej, lägg bara till två buteljer champagne, och pengarna, som bli över, få vara för servetterna.»
Värden gjorde icke alldeles så god affär, som han först tänkt sig, men han höll sig skadeslös, i det han smög åt de fyra gästerna två buteljer anjouvin i stället för två buteljer champagne.
»Herr de Busigny», sade Athos, »skulle ni vilja vara god och ställa er klocka efter min eller tillåta mig att ställa min efter er?»
»Mycket gärna», sade lätta kavalleristen, i det han tog upp ett mycket vackert ur, infattat med diamanter; »klockan är halv åtta.»
»Fem minuter över halv åtta», sade Athos; låt oss komma ihåg, att min går fem minuter före er.»
Och med en avskedshälsning åt de förbluffade krigskamraterna begåvo de fyra vännerna sig i väg till bastionen Saint-Gervais, följda av Grimaud, som bar korgen utan att veta, vart herrarna ämnade sig, men som med den passiva lydnad Athos vant honom vid icke ens tänkte på att fråga om det.
Så länge de ännu voro inom lägrets område, växlade de fyra vännerna icke ett enda ord; de följdes dessutom av nyfikna, som visste om det ingångna vadet och ville se, hur de skulle draga sig ur spelet. Men sedan de väl hunnit utom förskansningslinjen och befunno sig ute på fria fältet, tyckte d'Artagnan, som var alldeles okunnig om vad allt detta gällde, att det kunde vara på tid att begära en förklaring.
»Och nu, min kära Athos», sade han, »visa mig den vänskapen och säg mig, vart vi gå?»
»Det ser du väl», svarade Athos, »vi gå till bastionen.»
»Men vad ska vi göra där?»
»Det vet du ju, vi gå dit för att frukostera.»
»Men varför kunde vi inte lika gärna äta frukost på Le Parpaillot?»
»Därför att vi ha högst viktiga saker att säga varandra och det var omöjligt att få talas vid fem minuter på värdshuset med alla de där besvärliga personerna, som komma och gå och hälsa och komma fram och prata med en. Här», tillade Athos, pekande på bastionen, »kommer åtminstone ingen och stör oss.»
»Mig förefaller det», sade d'Artagnan med den försiktighet, som hos honom parade sig så väl och så naturligt med en utomordentlig tapperhet, »som om vi lika väl kunnat hitta på någon enslig plats på dynerna nere vid havsstranden.»
»Där man kunnat se oss överlägga alla fyra tillsammans, så att kardinalen efter en kvarts timme fått veta genom sina spioner, att vi höllo rådslag därnere.»
»Ja», sade Aramis, »Athos har rätt, animadvertuntur in desertis — de skönjas i öknen.»
»En öken skulle nog inte vara så illa», sade Porthos, »men var få tag i en sådan?»
»Det finns ingen öken, där inte en fågel kan flyga över huvudet, en fisk spritta upp ur vattnet eller en hare lämna sitt läger, och jag tror, att både fågel, fisk och hare, allt har låtit göra sig till kardinalens spioner. Bäst därför att fortsätta vad vi börjat, för resten kunna vi inte längre avstå utan skam. Vi ha ingått ett vad, ett vad som ingen kunnat förutse och vars verkliga orsak jag trotsar vem det vara må att gissa; för att vinna vadet gå vi nu och tillbringa en timme i bastionen. Antingen bli vi anfallna eller också inte. Bli vi det inte, så ha vi god tid att talas vid och ingen kommer att höra oss, ty jag svarar för att murarna i bastionen inte ha några öron; bli vi däremot anfallna, så tala vi likafullt om våra affärer, medan vi försvara oss, och hölja oss på samma gång med ära. Du ser således, att det är ren vinst alltsammans.»
»Ja», sade d'Artagnan, »men vi få oss också otvivelaktigt en kula eller ett par i kroppen.»
»Bah, min vän», svarade Athos, »du vet mycket väl, att de farligaste kulorna inte komma från fienden.»
»Men jag tycker, att vid en sådan expedition borde vi åtminstone tagit med oss våra musköter», inföll Porthos.
»Du är bra enfaldig, min kära Porthos; varför belasta oss med en onödig börda?»
»Jag finner inte en god musköt, ett dussin patroner och ett kruthorn onödiga, då man står inför fienden.»
»Visserligen», svarade Athos, »men hörde du inte vad d'Artagnan sa?»
»Vad sa? han då?» frågade Porthos.
»Jo, att vid anfallet i natt som var dödades fem fransmän och åtta eller tio rochellare.»
»Nå än sedan?»
»Jag tänker, att man inte hade tid att plundra dem, man hade nog viktigare saker att tänka på för tillfället.»
»Nåå?»
»Jo, vi finna nu deras musköter, deras patroner och kruthorn, och i stället för fyra musköter och ett dussin patroner få vi minst femton gevär och hundra skott att avlossa.»
»Å, Athos», utropade Aramis, »du är en stor man!»
Porthos nickade till tecken att han instämde. D'Artagnan ensam tycktes icke övertygad. Förmodligen delade även Grimaud den unga mannens betänkligheter, ty då han såg, att man fortsatte att marschera mot bastionen, något som han hittills tvivlat på, ryckte han sin herre i rocken.
»Vart ska vi ta vägen?» frågade han med en åtbörd.
Athos pekade på bastionen.
»Men», sade den tystlåtne Grimaud på samma slags språk som förut, »det kommer att kosta oss skinnet!»
Athos lyfte ögonen och ett finger mot himmeln. Grimaud ställde ifrån sig korgen på marken och satte sig ned, skakande på huvudet.
Då drog Athos en pistol ur bältet, såg efter fängkrutet, spände den och höll mynningen för örat på Grimaud.
Grimaud for upp som påverkad av en fjäder. Athos gav honom ett tecken att ta korgen och gå förut. Grimaud lydde, och allt vad han vann på denna ögonblickspantomim, var att han från eftertrupp blev befordrad till förtrupp.
När de kommit fram till bastionen, vände de fyra vännerna sig om.
Mer än trehundra soldater av alla vapenslag voro församlade vid ingången till lägret, och i en grupp för sig kunde man urskilja herr de Busigny, dragonen, schweizaren och den fjärde vadhållaren.
Athos tog av sig hatten, satte den på värjspetsen och svängde den i luften. Alla åskådarna besvarade hans hälsning och läto denna artighet åtföljas av ett väldigt hurra, som nådde ända fram till dem.
Därpå försvunno de alla fyra i bastionen, dit redan Grimaud gått in före dem.