De tre musketörerna/Kapitel 47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 46. Bastionen Saint-Gervais
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 47. Musketörernas rådplägning
Kapitel 48. En familjeaffär  →


[ 28 ]

47.
MUSKETÖRERNAS RÅDPLÄGNING

Som Athos förutsett, upptogs bastionen endast av ett dussin döda, såväl fransmän som rochellare.

»Mina herrar», sade Athos, som tagit kommandot över expeditionen, »medan Grimaud dukar bordet, så låt oss först av allt samla ihop musköterna och patronerna; vi kunna för resten mycket väl prata under tiden; de här herrarna», tillade han pekande på de fallna, »komma inte att lyssna på oss.»

»Men vi kunde ju alltid ta och kasta dem i löpgraven», sade Porthos, »dock först efter att ha övertygat oss om att de inte ha någonting i fickorna.»

»Ja», sade Athos, »det är Grimauds affär.»

»Nå, gott då», sade d'Artagnan, »låt Grimaud visitera dem och sedan kasta dem över muren.»

»Det ska vi akta oss väl för», sade Athos, »de kunna bli oss till nytta.»

»De där liken skulle kunna bli oss till nytta», utropade Porthos, »nej, kära vän, du börjar då bli riktigt tokig!»

»Dömen icke förhastande, säga skriften och herr kardinalen», svarade Athos. »Hur många gevär, mina herrar?»

[ 29 ]»Tolv», svarade Aramis.

»Och hur många patroner.»

»Omkring hundra.»

»Det är allt som behövs. Låt oss ladda gevären.»

De fyra musketörerna började genast med detta arbete. När de slutat att ladda det sista geväret, gav Grimaud tecken, att frukosten var serverad. Athos svarade, fortfarande med åtbörder, att det var bra, och visade Grimaud på ett slags skyllerkur av sten, där denne förstod. att han borde stå på post; men för att en smula mildra det ledsamma i denna vaktgöring tillät Athos honom att taga ett bröd, två kotletter och en butelj vin.

»Och nu till bords!» sade Athos.

De fyra vännerna satte sig på marken med korslagda ben som turkar och skräddare.

»Nå», sade d'Artagnan, »nu då du inte längre behöver frukta, att någon kan höra dig, hoppas jag, att du meddelar oss din hemlighet.»

»Jag hoppas, att jag på samma gång bereder er nöje och ära, mina herrar», sade Athos, »Jag har låtit er göra en förtjusande promenad, jag bjuder på den läckraste frukost, och därborta stå femhundra personer, såsom ni kunna se genom skottgluggarna, och anse oss antingen för galningar eller hjältar, två klasser av idioter ganska lika varandra.»

»Men hemligheten?» sade d'Artagnan.

»Hemligheten», sade Athos, »är den, att jag träffade mylady i går afton.»

D'Artagnan skulle just föra glaset till munnen, men vid detta ord »mylady» började hans hand darra så häftigt, att han ställde glaset ifrån sig för att icke spilla ut innehållet. »Du har träffat din hu…»

»Tyst då», avbröt Athos, »du glömmer, min vän, att de här herrarna inte äro lika invigda i hemligheten av mina familjeförhållanden som du. Alltså, jag har träffat mylady.»

»Var då?» frågade d'Artagnan.

»På värdshuset Röda Duvslaget

»Då är jag förlorad», sade d'Artagnan.

»Ånej, inte helt och hållet ännu», svarade Athos, »ty vid det här laget bör hon ha lämnat franska kusten.»

D'Artagnan drog ett djupt andedrag.

»Men när allt kommer omkring», frågade Porthos, »vem är då den där mylady?»

»En förtjusande kvinna», sade Athos, i det han läppjade [ 30 ]på ett glas musserande vin. »En sådan kanalje till värdshusvärd», utropade han, »som ger oss anjouvin i stället för champagne och tror sig kunna lura oss! Ja», fortfor han, »en förtjusande kvinna, som visat sig förekommande mot vår vän d'Artagnan, som å sin sida spelat henne, jag vet inte vad för gement spratt, som hon velat hämnas för en månad sedan, då hon försökte att låta döda honom genom muskötskott, för en vecka sedan, då hon ville förgifta honom, och i går, då hon begärde hans huvud av kardinalen.»

»Vad för slag! Begärde mitt huvud av kardinalen?» utropade d'Artagnan blek av förskräckelse.

»Det är sant som evangelium», sade Porthos, »jag hörde det med mina egna öron.»

»Jag också», instämde Aramis.

»Då», sade d'Artagnan, i det han modlös lät sin arm sjunka ned, »är det gagnlöst att kämpa emot längre, det är så gott att jag genast skjuter mig för pannan, så är det slut med ens.»

»Det är den sista dumhet man bör göra», sade Athos, »därför att det är den enda, som inte kan repareras.»

»Men jag kan aldrig undkomma», sade d'Artagnan, »med sådana fiender omkring mig. Först min okände från Meung, så de Wardes, som jag givit tre värjstyng, sedan mylady, vars hemlighet jag upptäckt, och slutligen kardinalen, vars hämndplaner jag korsat.»

»Nåja», sade Athos, »allt det där gör inte mer än fyra, och vi äro också fyra, alltså en mot en. För tusan, om jag får tro de tecken Grimaud gör oss, få vi snart att göra med ett långt större antal. Vad är det, Grimaud?» frågade Athos. »I betraktande av ställningens allvar tillåter jag dig att tala min vän, men var fåordig, det ber jag dig om. Vad ser du?»

»En trupp.»

»Hur många man?»

»Tjugu.»

»Vad för slags folk?»

»Sexton skansgrävare, fyra soldater.»

»Hur långt från oss?»

»Fem hundra steg.»

»Det är bra, då hinna vi ännu äta upp den här fågeln och dricka din skål, d'Artagnan.»

»Ja, skål på dig, d'Artagnan!» sade Porthos och Aramis. »Och allt gott!»

»Ja, allt gott — ehuru jag inte tror, att edra välönskningar komna att hjälpa mig mycket.»

[ 31 ]»Bah», sade Athos, »Gud är stor, som Muhameds anhängare säga, och framtiden ligger i hans hand.»

Därpå, sedan han stjälpt i sig innehållet i sitt glas och ställt det ifrån sig, steg Athos upp helt bekymmerslöst, tog första musköt han fick fatt i och gick fram till en skottglugg. Porthos, Aramis och d'Artagnan gjorde på samma sätt. Grimaud fick befallning att ställa sig bakom de fyra vännerna och ladda om gevären.

Efter ett ögonblick fick man se truppen komma, den följde ett slags löpgravsgren, som utgjorde en förbindelse mellan bastionen och staden.

»För fan», sade Athos, »det lönade visst mödan att göra oss besvär för ett tjog narrar, beväpnade med hackor, spetshackor och spadar! Grimaud hade bara behövt ge dem tecken att gå sin väg, och jag är säker på att de skulle lämnat oss i fred.»

»Det tviviar jag på», sade d'Artagnan, »ty de rycka fram hit mycket beslutsamt. Dessutom ha de med sig fyra soldater och en korpral, beväpnade med musköter.»

»Förhållandet är, att de inte sett oss ännu», sade Athos.

»Jag måste tillstå», sade Aramis, »att det är mig motbjudande att skjuta på dessa stackars satar till borgare.»

»Dålig präst», sade Porthos, »som har medlidande med kättare!»

»Sannerligen har inte Aramis rätt», sade Athos, »jag går och varnar dem.»

»Vad djävulen ämnar du göra?» utropade d'Artagnan. »Man kommer att skjuta ned dig.»

Men Athos brydde sig inte om varningen utan steg upp i bräschen, med musköten i ena handen och hatten i den andra.

»Mina herrar!» ropade han, i det han artigt hälsande vände sig mot soldaterna och arbetarna, som förvånade över hans uppträdande stannade på ungefär femtio stegs avstånd från bastionen, »jag och några vänner till mig hålla just på och frukostera här inne i bastionen. Men som ni vet, finns det ingenting obehagligare än att bli störd under det man äter frukost, varför vi vänligast anhålla, om ni nu ovillkorligen ha något att uträtta här, att ni vänta, tills vi slutat vår måltid, eller också komma igen litet senare, såvida nämligen ni inte skulle komma på den hälsosamma tanken att överge det upproriska partiet och i stället komma och dricka med oss en skål för konungen av Frankrike.»

»Akta dig, Athos», ropade d'Artagnan, »ser du inte, att de lägga an på dig!»

[ 32 ]»Jo visst», sade Athos, »men det är borgare, som skjuta mycket illa och inte komma att träffa mig.»

I samma ögonblick smällde fyra gevärsskott och kulorna plattades mot muren runt omkring Athos, men utan att någon enda träffade honom.

»Fyra andra skott besvarade dem nästan samtidigt, men de voro bättre riktade än angriparnas, tre soldater föllo ned döda och en arbetare sårades.

»Grimaud, ett nytt gevär!» sade Athos, fortfarande uppe i bräschen.

Grimaud lydde genast. De tre vännerna å sin sida hade även laddat, en ny salva följde på den första, korpralen och två skansgrävare föllo ned döda och de övriga av truppen togo till flykten.

»Seså, mina herrar, nu ett utfall!» sade Athos.

Och de fyra vännerna rusade ut ur bastionen, kommo fram till stridsplatsen, togo upp soldaternas fyra musköter och korpralens halvpik, och övertygade om att flyktingarna icke skulle stanna förrän i staden, återvände de till bastionen, förande med sig sina troféer.

»Ladda om gevären, Grimaud», sade Athos, »och vi, mina herrar, låtom oss fortsätta vår frukost och vårt samtal. Var slutade vi?»

»Jo, det kommer jag ihåg», svarade d'Artagnan, »du sa', att mylady sedan hon begärt mitt huvud av kardinalen, lämnat franska kusten. Och vart ämnar hon sig?» frågade d'Artagnan, som varmt intresserade sig för myladys marschruta.

»Hon reser till England», sade Athos.

»Och för vad ändamål?»

»För att mörda eller låta mörda Buckingham.»

D'Artagnan uppgav ett rop av förvåning och ovilja.

»Men det är skändligt!» utbrast han.

»Å, vad den saken beträffar», sade Athos, »ber jag dig vara övertygad om att jag mycket litet bryr mig om det. Och eftersom du nu slutat omladdningen, Grimaud», fortfor han, »så tag korpralens pik, bind fast en servett vid den och plantera den högt upp på vår bastion, så att rebellerna i La Rochelle må kunna se, att de ha att göra med tappra och rättskaffens konungens soldater.»

Grimaud lydde utan att svara. Några ögonblick därefter svajade den vita fanan över de fyra vännernas huvuden: en åska av bifallsyttringar hälsade anblicken av den, halva lägret trängdes vid lägerportarna.

»Huru!» återtog d'Artagnan, »du frågar inte efter, om [ 33 ]hon dödar eller låter döda hertigen? Men hertigen är ju vår vän?»

»Hertigen är engelsman, hertigen bekrigar oss, må hon göra vad hon behagar med hertigen, jag bryr mig lika litet om det som om en tom butelj.»

Och Athos kastade femtio fot från sig en butelj, som han höll i handen och ur vilken han hällt sista droppen i sitt glas.

»Ett ögonblick!» sade d'Artagnan. »Så lätt överger jag inte Buckingham, kom ihåg de vackra hästarna han gav oss!»

»Och i synnerhet de vackra sadlarna!» tillade Porthos, som just i detta ögonblick bar på sin kappa galonerna, som suttit på hans sadel.

»Dessutom», sade Aramis, »vill Gud en syndares omvändelse men inte hans död.»

»Amen!» sade Athos. »Men vi få återkomma till den saken sedan, om det roar er; vad som för ögonblicket sysselsatte mig mest — och jag är säker på att du kommer att förstå mig, d'Artagnan — det var att kunna ta ifrån den där kvinnan ett slags fullmakt in blanco, som hon avpressat kardinalen och med vars tillhjälp hon ostraffat kunde göra sig av med dig och kanske med oss.»

»Men det är då en riktig avgrundsande, den där varelsen!» sade Porthos, i det han höll fram sin tallrik åt Athos, som skar för fågel.

»Och denna fullmakt», sade d'Artagnan, »är den ännu i hennes händer?»

»Nej, den har övergått i mina; jag vill inte säga, att det skedde utan all svårighet, för då skulle jag ljuga.»

»Min kära Athos», utropade d'Artagnan, »jag kan inte längre räkna alla de gånger jag haft dig att tacka för livet!»

»Det var således för att få tag i henne, som du lämnade oss?» frågade Aramis.

»Alldeles.»

»Och du har den där fullmakten av kardinalen?» frågade d'Artagnan.

»Här är den!» svarade Athos.

Och han tog upp det dyrbara papperet ur rockfickan.

D'Artagnan vek upp det med händer, vars darrning han icke ens försökte dölja och läste:


»Det är på min befallning och för statens väl, som innehavaren av detta papper utfört vad han gjort.

Den 3 december 1627.
Richelieu

[ 34 ]»I sanning», utbrast Aramis, »en formlig absolution!»

»Man måste riva sönder det där papperet», sade d'Artagnan, som tyckte sig läsa sin dödsdom.

»Tvärtom», sade Athos, »man måste gömma det noga, och jag skulle inte lämna det där papperet ifrån mig, om man betäckte det med guld.»

»Och vad ämnar hon nu göra?» frågade den unga mannen.

»Kors», svarade Athos helt vårdslöst, »hon kommer antagligen att skriva till kardinalen, att en fördömd musketör vid namn Athos har med våld tagit från henne hennes skyddsbrev; i samma brev ger hon nog honom det rådet att, på samma gång han befriar sig från denne, även göra av med hans båda vänner, Porthos och Aramis, och kardinalen erinrar sig då, att det är de tre männen han alltid möter på sin väg. Då låter han en vacker morgon arrestera d'Artagnan, och för att han inte må sitta ensam och ha tråkigt, skickar han oss att hålla honom sällskap på Bastiljen.»

»Men hör nu», sade Porthos, »det där tycker jag är ett bra sorgligt skämt, min vän.»

»Jag skämtar inte», sade Athos.

»Vet du», sade Porthos, »att vrida om nacken på den där fördömda mylady vore mycket mindre synd än att göra det med de där stackars satarna till hugenotter, som aldrig begått något annat brott än att på franska sjunga de psalmer vi sjunga på latin.»

»Vad säger abbén om det?» frågade Athos lugnt.

»Jag säger, att jag är av samma åsikt som Porthos», svarade Aramis.

»Nå än jag då!» utropade d'Artagnan.

»Lyckligtvis är hon långt borta», sade Porthos, »ty jag tillstår, att här skulle hon genera mig mycket.»

»Mig generar hon lika mycket i England som i Frankrike», sade Athos.

»Mig generar hon överallt», sade d'Artagnan.

»Men när du nu hade henne i ditt våld», sade Porthos, »varför dränkte, strypte eller hängde du henne inte? Det är bara de döda, som inte komma tillbaka.»

»Tror du det, Porthos?» svarade musketören med ett dystert leende, som d'Artagnan ensam förstod.

»Jag har en idé», sade d'Artagnan.

»Låt höra!» sade musketörerna.

»Till vapen!» skrek Grimaud.

De unga männen rusade upp och sprungo till sina musköter. Den här gången närmade sig en liten trupp på tjugu [ 35 ]eller tjugufem man, men det var inte längre några arbetare, utan soldater av garnisonen.

»Om vi skulle återvända till lägret?» sade Porthos; »det förefaller mig som om vi inte vore riktigt jämnspelta.»

»Omöjligt av tre orsaker», svarade Athos: »för det första ha vi inte slutat frukosten, för det andra ha vi ännu viktiga saker att tala om och för det tredje fattas det ännu tio minuter, innan timmen gått.»

»Ja, men vi måste göra upp en bataljplan», sade Aramis.

»Den är mycket enkel», sade Athos: »så fort fienden kommer inom skotthåll, ge vi eld; fortsätter han att rycka fram, ge vi ytterligare eld, och det så länge vi ha några gevär laddade; om då resten av truppen vill löpa till storms, så låta vi dem komma ända ned i graven, och då vräka vi ner över huvudet på dem ett stycke av muren, som ännu står kvar endast genom ett underverk av balansering.»

»Bravo!» utropade Porthos. »Athos, sannerligen är du inte född till general, och kardinalen, som tror sig vara en stor härförare, är ett intet i jämförelse med dig!»

»Mina herrar», sade Athos, »skjut inte två på en och samma fiende, sikta var och en på sin motståndare!»

»Jag har min», sade d'Artagnan.

»Och jag min», sade Porthos.

»Och jag dito», sade Aramis.

»Välan då — fyr!» kommenderade Athos.

De fyra skotten gåvo en enda knall, men fyra man stupade.

Då rördes trumman, och den lilla truppen ryckte an med stormsteg.

Muskötskotten följde nu på varandra utan all regelbundenhet, men alltid riktade med samma säkerhet. Men som om de haft reda på fiendens ringa antal, fortforo rochellarna att rycka an i språngmarsch.

På tre skott, som nu föllo, stupade två man, men de, som ännu voro på benen, saktade icke sina steg.

När de kommo fram till foten av bastionen, voro fienderna ännu tolv eller femton; en sista salva tog emot dem men hejdade dem icke, de hoppade ned i graven och beredde sig att klättra upp i bräschen,

»Seså, mina vänner», sade Athos, »låt oss göra slut på saken med en gång! Till muren, till muren!»

De fyra vännerna, understödda av Grimaud, började nu med sina muskötpipor trycka på ett väldigt murstycke, som böjde sig, liksom påverkat av en stormvind, lossnade från [ 36 ]grunden och föll ned i graven med ett förfärligt dån; ett rysligt skrik hördes, ett dammoln steg upp mot skyn, och allt var förbi.

»Skulle vi ha krossat dem från den första till den sista?» sade Athos.

»Det ser verkligen så ut», sade d'Artagnan.

»Nej», inföll Porthos, »där ser jag ett par, som springa sin väg linkande.»

Och verkligen syntes icke tre eller fyra av dessa olyckliga, överhöljda av damm och blod, fly i hålvägen tillbaka till staden; det var allt, som återstod av den lilla truppen.

Athos såg på klockan,

»Mina herrar», sade han, »vi ha nu varit här en timme och vadet är vunnet; men man bör spela liberalt, och dessutom har d'Artagnan ännu inte sagt oss, varuti hans idé består.»

Och med sin vanliga kallblodighet gick musketören och slog sig ned vid vad som återstod av frukosten.

»Min idé?» frågade d'Artagnan.

»Ja, du sa', att du hade en idé», sade Athos.

»Åh, nu minns jag!» sade d'Artagnan. »Jo, jag far till England än en gång och söker upp hertigen av Buckingham.»

»Nej, d'Artagnan, det gör du icke», sade Athos kallt.

»Och varför inte? Har jag inte redan gjort det en gång?»

»Jo, men då hade vi inte krig med England, då var hertigen av Buckingham en allierad och inte en fiende; vad du vill göra, skulle nu stämplas som förräderi.»

D'Artagnan insåg det riktiga i detta resonemang och teg.

»Hör på», sade Porthos, »jag har också en idé!»

»Tyst, så få vi höra Porthos‘ idé», sade Aramis.

»Jag begär permission av kapten de Tréville under någon förevändning, som ni få hitta på åt mig, för jag är inte stark i förevändningar, jag! Mylady känner inte mig, jag skaffar mig tillträde till henne, utan att hon fruktar något, och när jag väl får tag i min sköna, så stryper jag henne.»

»Ja», sade Athos, »jag är inte långt ifrån att antaga Porthos‘ förslag.»

»Fy då!» sade Aramis, »döda en kvinna! Nej, vänta, då har jag den riktiga idén, jag!»

»Låt oss höra den då, Aramis!» sade Athos, som alltid tog stor och aktningsfull hänsyn till den unga musketören.

»Man måste förbereda drottningen.»

»Ja visst», instämde Porthos och d'Artagnan, »det vore kanske sättet.»

»Förbereda drottningen», sade Athos, »och på vad sätt då? [ 37 ]Ha vi några förbindelser vid hovet? Kunna vi skicka någon till Paris, utan att man får veta det i lägret? Härifrån till Paris är det hundra fyrtio lieues, vårt brev skulle inte hinna till Angers, förrän vi vore i fängelse, vi.»

»Vad det beträffar, att få ett brev säkert fram till hennes majestät», sade Aramis rodnande, »så åtar jag mig den saken. Jag känner en skicklig person i Tours…» Aramis tystnade, då han såg d'Artagnan småle.

»Nå, antar du det tillbudet, Athos?» frågade d'Artagnan.

»Jag avslår det inte helt och hållet», svarade Athos, »jag ville bara fästa Aramis‘ uppmärksamhet på, att han inte kan lämna lägret, att ingen annan än någon av oss är att lita på, att två timmar efter det budet farit sin väg, skola alla kardinalens kapucinermunkar, polisspioner och svartmössor kunna brevet utantill, och att man skulle arrestera dig och din skickliga person i Tours.»

»För att inte tala om», inföll Porthos, »att drottningen visserligen skulle rädda hertigen av Buckingham, men inte alls rädda oss.»

»Mina herrar», sade d'Artagnan, »vad Porthos säger är mycket förnuftigt.»

»Vad nu då! Vad är på färde i staden?» sade Athos.

»Man slår generalmarsch!»

De fyra vännerna lyssnade, ljudet av trummorna nådde verkligen ända till dem.

»Ni ska få se, att man ämnar skicka ett helt regemente mot oss», sade Athos.

»Men du tänker väl aldrig försöka hålla stånd mot ett helt regemente?» frågade Porthos.

»Varför inte?» svarade musketören. »Jag känner mig nu riktigt i farten och jag skulle hålla stånd mot en armé, om vi bara hade varit nog omtänksamma att ta med oss ett dussin vinbuteljer till.»

»På min ära, närmar inte trumman sig!» sade d'Artagnan.

»Låt den närma sig», svarade Athos, »det är en kvarts timmes väg härifrån och till staden och följaktligen lika långt från staden och hit. Det är mera tid än som behövs för att göra upp vår plan, och gå vi härifrån, så få vi aldrig mera en så lämplig plats som den här. Och just nu, mina herrar, fick jag den rätta idéen!»

»Låt höra då!»

»Tillåt mig bara först att ge Grimaud några nödiga order.» Athos vinkade åt sin betjänt att komma fram.

»Grimaud», sade Athos, i det han pekade på de stupade, [ 38 ]som lågo i bastionen, »tag de här herrarna och ställ upp dem mot muren, sätt på dem hattarna och sätt gevären i händerna på dem.»

»O, stora man», utbrast d'Artagnan, »jag förstår dig!»

»Du förstår, säger du?» sade Porthos.

»Nå, men du då, Grimaud, förstår du?» sade Aramis. Grimaud gav ett jakande svar.

»Det är allt som behövs», sade Athos, »låtom oss nu återkomma till min idé.»

»Ja, men jag skulle gärna vilja förstå…», sade Porthos.

»Det är onödigt.»

»Ja, ja! Låt höra din idé, Athos!» ropade d'Artagnan och Aramis på en gång.

»Den där mylady, denna kvinna, detta kreatur, denna avgrundsande, har du inte sagt mig, d'Artagnan, att hon har en svåger?»

»Jo, jag känner honom mycket väl och jag tror inte, att han har särdeles stora sympatier för sin svägerska.»

»Det är ingenting ont i det», svarade Athos, »om han avskydde henne, vore det endast så mycket bättre.»

»I det fallet tror jag vi kunna vara belåtna.»

»Ja men», sade Porthos, »jag skulle ändå bra gärna vilja förstå meningen med vad Grimaud gör.»

»Tyst, Porthos!» sade Aramis.

»Vad heter den där svågern?»

»Lord Winter.»

»Var är han nu?»

»Han återvände till London vid första ryktet om krig.»

»Nåväl, det är just den man vi behöva», sade Athos, »det är honom vi böra underrätta om saken, låta honom veta, att hans svägerska ämnar mörda någon, och be honom att inte släppa henne ur sikte. Det finns väl i London, hoppas jag, någon inrättning i samma väg som i Paris tukthuset Madelonnettes eller Filles repenties, där han låter sätta in den farliga damen, och vi kunna vara lugna.»

»Ja», sade d'Artagnan, »tills hon kommer ut igen.»

»Ah, på min ära», sade Athos, »du begär för mycket, d'Artagnan, jag har givit dig allt vad jag hade, och nu får jag förbereda dig på att min påse är tom.»

»Jag för min del finner vad Athos föreslår vara bäst», sade Aramis; »vi underrätta både drottningen och lord Winter.»

»Ja, men vem ska vi skicka med breven till Tours och till London?»

»Jag ansvarar för Bazin», sade Aramis.

[ 39 ]»Och jag för Planchet», sade d'Artagnan.

»Ja, det är sant», sade Porthos, »om vi inte få lämna lägret, så kunna våra betjänter göra det.»

»Ja visst», instämde Aramis, »och redan i dag skriva vi breven, ge våra betjänter pengar, och de resa.»

»Ge dem pengar?» genmälde Athos; »du har således pengar, du?»

De fyra vännerna sågo på varandra, och ett moln drog över deras för ett ögonblick klarnade pannor.

»Giv akt! ropade d'Artagnan; »jag ser svarta och röda punkter röra sig därborta. Vad var det du talade om ett regemente, Athos. Det är ju en hel armé!»

»Ja, minsann», sade Athos, »där komma de! Så'na listiga kanaljer, de komma utan både trummor och trumpeter! Nå, har du slutat, Grimaud?»

Grimaud gjorde ett jakande tecken och visade på ett dussin döda, som han placerat i de mest pittoreska ställningar, somliga med gevär på axeln, andra med utseendet av att lägga an och ännu andra med värjan i hand.

»Bravo!» sade Athos, »det där gör heder åt din uppfinningsförmåga.»

»Må så vara», sade Porthos, »men jag skulle ändå bra gärna vilja begripa…»

»Låt oss först ge oss i väg härifrån, så kommer du nog att begripa sedan», sade d'Artagnan.

»Ett ögonblick, mina herrar, ett ögonblick! Vi måste ge Grimaud tid att duka av.»

»Åh», sade Aramis, »de svarta och röda punkterna förstoras synbart, och jag är av samma tanke som d'Artagnan; jag tror inte vi ha någon tid att förlora, om vi skola komma tillbaka till lägret.»

»Minsann», sade Athos, »nu har jag ingenting emot en reträtt längre; vi hade slagit vad om en timme, vi ha stannat en och en halv, man har således ingenting att säga. Låt oss gå, mina herrar, låt oss gå!»

Grimaud hade redan givit sig av med korgen och desserten.

De fyra vännerna följde honom och hade gått tio steg, då Athos utropade:

»Men vad fan tänka vi på, mina herrar?»

»Har du glömt något?» frågade Aramis.

»Än fanan då, för tusan! Man bör inte lämna en fana i fiendens händer, om den så ock endast består av en servett.»

Och Athos rusade tillbaka in i bastionen, steg upp på plattformen och tog bort fanan; men rochellerna, som nu [ 40 ]kommit inom skotthåll, avlossade en fruktansvärd salva mot denna man, som tycktes liksom för nöjets skull utsätta sig för kulorna.

Men det såg ut som om Athos hade något trollmedel fäst vid sin person, ty kulorna foro vinande runt omkring honom, men ingen enda träffade.

Athos svängde sin fana, i det han vände ryggen åt trupperna från staden och hälsade de sina i lägret. Från båda hållen hördes högljudda rop, förbittrade rop från det ena hållet och jubelrop från det andra.

En ny salva följde tätt på den första, och tre kulor, som genomborrade servetten, gjorde den verkligen till en fana. Man hörde rösterna från hela lägret, som skreko:

»Gå ned, gå ned!»

Athos gick ned, och hans kamrater, som väntat honom med ångest, togo nu emot honom med glädje.

»Seså, Athos», sade d'Artagnan, »låt oss ta ut stegen! Nu, då vi funnit allt, utom pengar, vore det ju fånigt att låta döda sig.»

Men Athos fortfor att marschera helt majestätiskt trots kamraternas föreställningar, så att de slutligen, när inga förmaningar hjälpte, rättade sin gång efter hans.

Grimaud och hans korg hade fått försprång och voro nu båda två utom håll för kulorna.

Efter några ögonblick hördes en ursinnig gevärseld.

»Vad är det?» frågade Porthos. »Vad skjuter man nu på? Jag hör inga kulor vina och ser inte till någon människa.»

»De skjuta på våra döda», sade Athos.

»Men våra döda komma inte att svara.»

»Alldeles riktigt, och då misstänka de någon krigslist och måste överlägga; de skicka då en parlamentär, och när de komma underfund med skämtet, äro vi redan utom skotthåll för dem. Därför behöva vi inte brådska så förfärligt, att vi skaffa oss lunginflammation.»

»Åh, nu förstår jag!» sade Porthos förbluffad.

»Det var då för väl!» sade Athos med en axelryckning.

Fransmännen å sin sida uppgåvo oupphörliga jubelrop, när de sågo de fyra männen återvända i sakta mak.

Till sist hördes en ny gevärssalva, och denna gång slogo kulorna ned på stenarna runt omkring de fyra vännerna och veno hemskt i öronen på dem. Rochellerna hade äntligen satt sig i besittning av bastionen.

»Det kallar jag oskickligt folk», sade Athos. »Hur många av dem ha vi dödat? Tolv?»

[ 41 ]»Eller femton.»

»Hur många ha vi krossat?»

»Åtta eller tio»

»Och i utbyte inte så mycket som en skråma… Jo, men — vad är det med din hand d'Artagnan? Den blöder, tycker jag.»

»Det är ingenting», svarade d'Artagnan,

»En förlupen kula?»

»Nej, inte ens det.»

»Men vad är det då?»

Vi ha redan sagt, att Athos älskade d'Artagnan nästan som sin son, och denna dystra och oböjliga karaktär hyste ibland för den unga mannen faderliga omsorger och bekymmer.

»En skråma bara», svarade d'Artagnan, »mina fingrar fastnade mellan två stenar, stenen i muren och stenen i min ring, så att det gick hål på skinnet.»

»Så är det att bära diamanter, min gunstig herre!» sade Athos ringaktande.

»Ja visst», utropade Porthos, »här finns en diamant, vad fan beklaga vi oss då över brist på pengar!»

»Mycket riktigt anmärkt!» sade Aramis.

»Ser man på, Porthos, den gången hade du en idé!»

»Skulle tro det!» sade Porthos, bröstande sig över Athos‘ komplimang. »Eftersom det finns en diamant, så låtom oss sälja den.»

»Men», sade d'Artagnan, »det är ju drottningens diamant.»

»Så mycket mera skäl då», genmälde Athos: »drottningen räddar hertigen av Buckingham, sin älskade, ingenting kan vara mera rättvist, och hon räddar oss, sina vänner, ingenting kan vara mera moraliskt. Låtom oss alltså sälja diamanten. Vad tänker herr abbén om saken? Jag ber inte att få höra Porthos‘ mening, den har han redan sagt.»

»Jag tycker», sade Aramis rodnande, »att då ringen inte kommer från en älskarinna och således inte är någon kärlekspant, kan d'Artagnan sälja den.»

»Min vän, du talar som teologien själv. Alltså är ditt råd?»

»Att sälja diamanten», svarade Aramis.

»Nåväl», sade d'Artagnan muntert, »så låt oss sälja diamanten och inte mer tala om saken.»

Gevärssalvorna fortforo, men vännerna voro utom skotthåll och rochellarna sköto nu endast för att freda sina samveten.

»Minsann», sade Athos, »var det inte hög tid att Porthos [ 42 ]kom på den där idén, ty nu äro vi vid lägret. Således, mina herrar, inte ett ord mera om hela den här saken! Man observerar oss, man kommer emot oss, vi komma att bli burna i triumf.»

Och verkligen, var icke, som vi redan sagt, hela lägret i rörelse; mer än tvåtusen personer hade, liksom det varit en teaterföreställning, åsett de fyra vännernas lyckliga storskrytarbragd, vars verkliga orsak man var långt ifrån att misstänka. Man hörde intet annat än högljudda rop av »leve gardet! leve musketörerna!» Herr de Busigny var den förste, som kom för att trycka Athos‘ hand och erkänna, att vadet var förlorat; dragonen och schweizaren hade följt honom, och alla kamraterna hade följt dragonen och schweizaren. Det var lyckönskningar, handslag och omfamningar utan all ända och aldrig upphörande skrattsalvor över rochellarna, i korthet sagt, det var ett sådant larm, att hans eminens kardinalen trodde det var ett upplopp och skickade La Houdiniére, sin gardeskapten, för att höra efter vad som var å färde.

Saken berättades för den utskickade med entusiasmens hela blomstermålning.

»Nå?» frågade kardinalen, då La Houdiniere kom tillbaka.

»Jo, monseigneur», svarade denne, »det var tre musketörer och en av gardet, som hade slagit vad med herr de Busigny om att gå och äta frukost i bastionen Saint-Gervais, och som, medan de frukosterade, höllo stånd två timmar mot fienden och dödade, jag vet inte hur många rochellare.»

»Gjorde ni er underrättad om de tre musketörernas namn?»

»Ja, ers eminens.»

»Och vad hette de?»

»Det var herrar Athos, Porthos och Aramis.»

»Alltid mina tre tappra!» mumlade kardinalen. »Och han vid gardet?»

»Herr d'Artagnan.»

»Alltid min unga vildhjärna! De fyra männen måste en dag komma att tillhöra mig!»

Redan samma afton talade kardinalen med herr de Tréville om morgonens bedrift, som utgjorde ett samtalsämne i hela lägret. Herr de Tréville, som fått höra äventyret berättas av hjältarna själva, talade nu om det för hans eminens i alla dess detaljer, utan att glömma episoden med servetten»

»Det är bra, herr de Tréville», sade kardinalen, »jag vill be er vara god och skaffa mig den där servetten. Jag skall [ 43 ]låta brodera tre gyllene liljor på den och skänka den åt ert kompani till fana.»

»Monseigneur», sade herr de Tréville, »det vore en orättvisa mot gardet; herr d'Artagnan tillhör inte ännu mitt folk, utan kapten Desessarts‘.»

»Nåväl, så upptag då honom vid ert kompani!» sade kardinalen; »det är en orättvisa, att dessa fyra tappra soldater inte tjäna vid samma kompani.»

Samma afton underrättade herr de Tréville de tre musketörerna och d'Artagnan om denna glada nyhet och inbjöd dem alla fyra till frukost hos sig dagen därpå.

»Sannerligen», sade d'Artagnan till Athos, »det var en präktig idé du hade, och vi ha, som du sade, skördat mycken ära därpå och även kunnat ha ett samtal av högsta vikt.»

»Som vi nu kunna fortsätta utan att väcka några misstankar alls, ty med Guds hjälp komma vi hädanefter att anses för kardinalister.»

Samma afton uppvaktade d'Artagnan kapten Desessarts för att betyga honom sin vördnad och meddela honom sin befordran.

Herr Desessarts, som tyckte mycket om d'Artagnan, erbjöd honom då sina tjänster, ty denna förflyttning till en annan kår medförde utrustningskostnader.

D'Artagnan avböjde anbudet, men som han fann tillfället gynnsamt, bad han herr Desessarts låta värdera diamanten, som han lämnade honom och önskade förvandlad i pengar.

Dagen därpå, klockan åtta på morgonen, inträdde herr Desessarts‘ betjänt hos d'Artagnan och lämnade honom en påse med guldmynt, innehållande sjutusen livres.

Det var priset för drottningens diamant.