Den röda nejlikan/Kapitel 09

←  Kap. VIII

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen IX. Ett nattligt dåd.

Kap. X  →

IX.
Ett nattligt dåd.

En underskön, stjärnljus natt hade följt på den regndigra dagen — en sval, balsamisk sensommarnatt, äkta engelsk i sitt inbegrepp av fuktighet och doft från våt mylla och drypande löv­verk.

Den präktiga vagnen, dragen av fyra bland de finaste full­blod i England, hade rullat åstad utmed Londonvägen, med sir Percy Blakeney på framsätet, hållande tömmarna i sina kvinnligt smala händer. Bredvid honom satt lady Blakeney insvept i dyr­bart pälsverk.

En femtio kilometers åktur en stjärnljus sommarnatt! Mar­guerite hade med förtjusning dröjt vid tanken... Sir Percy äls­kade att köra; hans fyra fullblod, som skickats ned till Dover för ett par dagar sedan, voro just lagom livliga och bångstyriga för att göra åkningen ännu mera pikant, och Marguerite fröjdade sig på förhand åt de få timmarnas ensamhet, med den milda nattvin­den fläktande kring kinderna, och tankarna svävade vida.

Hon visste av gammal erfarenhet, att sir Percy skulle komma att tala föga, om ens någonting alls. Han hade ofta skjutsat henne i denna vackra vagn timtals om natten, från plats till plats, utan alt fälla mer än två eller tre tillfälliga anmärkningar om väder­leken eller vägarnas tillstånd. Han var mycket road av att vara ute och köra om nätterna, och hon hade hastigt nog fått samma smak. Medan hon satt där bredvid honom, timme efter timme, beundrande den skicklighet och den säkerhet, varmed han hante­rade tömmarna, undrade hon ofta, vad som rörde sig inne i hans tröga hjärna. Han talade aldrig om det för henne, och hon hade aldrig brytt sig om att fråga.

Inne på »Fiskarens vila» gick herr Jellyband sin vanliga rond och släckte ut ljusen. Hans gäster nere i skänkrummet hade alla avlägsnat sig, men däruppe i de snygga små sovrummen hade krögaren kvar några stycken framstående gäster: grevinnan de Tournay med Suzanne och vicomten. Vidare voro ytterligare två sovrum reserverade för sir Andrew Ffoulkes och lord Antony Dewhurst, för den händelse de båda unga männen skulle behaga hedra det gamla värdshuset och stanna kvar över natten.

För ögonblicket sutto nyssnämnda unga herrar i allsköns ro och mak inne i skänkrummet framför den stora stockelden, som trots den ljumma aftonen tillåtits brinna och spraka alltjämt.

— Hör på, Jelly, äro alla människor sin väg? frågade lord Tony, då den gode krögarn ännu gick och stökade med sina stop och muggar.

— Varenda en, som ni ser, ers nåd.

— Och alla era tjänare ha gått och lagt sig?

— Allihop, utom pojken, som passar upp i krogrummet, och, tillade herr Jellyband med ett skratt, jag är övertygad, att om en liten stund snarkar han, den lymmeln.

— Vi kunna alltså språka härinne ostörda en halvtimme?

— För all del, ers nåd!... Jag låter ljusen stå kvar på byffén... och herrarnas rum äro fullt i ordning... Jag sover själv högst uppe i vindskammaren, men om ers nåd bara ropar riktigt högt, om det skulle önskas någonting, så hör jag det nog.

— Mycket bra, Jelly!... Och... hör på, ni kan gärna släcka lampan — elden här ger oss allt vad ljus vi behöva och vi ha ingen lust att locka hit vägfarande, som passera här förbi.

— Ska ske, ers nåd.

Krögar Jellyband gjorde som han blev befalld; han släckte den egendomliga gamla mässingslampan, som hängde ned från en av ekbjälkarna i iaket, och blåste ut alla ljusen.

— Tag hit en butelj vin, Jelly, bad sir Andrew.

— Genast, ers nåd.

Jellyband gick ut för att hämta vinet. Rummet låg nu full­ständigt i mörker med undantag av den halvkrets av rödaktigt, nyckfullt ljus, som spreds av de muntert flammande stockarna på härden.

— Behövs det inge’ mera, herrarna? frågade Jellyband, i det han kom tillbaka med en vinbutelj och ett par glas, som han satte på bordet.

— Nu ha vi allt vad vi önska, Jelly, sade lord Tony.

— God natt, ers nåd! God natt, sir!

— God natt på dig, Jelly!

De båda unga männen lyssnade, medan herr Jellybands tunga fotsteg dogo bort i gången och uppför trappan. Snart upphörde även detta ljud, och hela »Fiskarens vila» tycktes försänkt i sömn, utom de båda unga männen, där de tysta sutto och smuttade på sitt vin framför spiseln.

En stund bortåt rådde djup tystnad, även i skänkrummet; den bröts endast av farfarsklockans tickande och sprakandet från den brinnande veden.

— Allt gott och väl igen den här gången, Ffoulkes? frå­gade lord Antony slutligen.

Sir Antony hade tydligen suttit och drömt, medan han stir­rade in i elden, och utan tvivel där sett framför sig ett vackert, pikant ansikte, med stora bruna ögon och en rikedom av mörka lockar kring en barnslig panna.

— Ja, svarade han, alltjämt tankfull. — Allt gott och väl.

— Inte den minsta stötesten?

— Nej, ingen.

Lord Antony skrattade belåtet och hällde upp ännu ett glas vin åt sig.

— Jag behöver väl inte fråga, antar jag, huruvida du fann färden angenäm den här gången?

— Nej, min vän, svarade sir Andrew muntert. — Den var särdeles trevlig.

— Nå, då tömma vi ett glas till hennes välgång, sade den godmodige lord Tony. — Hon är en söt liten unge, fastän hon är född i Frankrike. Och skål för din vandring på friarefötter! Måtte den inte bli för mödosam och långvarig!

Han tömde sitt glas till sista droppen och flyttade sig där­efter närmare vännen.

— Ja, nästa gång kommer turen till dig att göra färden, Tony, kan jag tro, sade Andrew och ryckte upp sig ur sina drömmerier. — Du och Hastings blir det säkert, och jag hoppas du måtte få ett lika angenämt värv som jag hade, och en lika för­tjusande reskamrat. Du anar inte, Tony —

— Nej, det gör jag inte, avbröt vännen i skämtsam ton, men jag tror dig på ditt ord... Om vi nu skulle tala om affärer? tillade han, i det ett plötsligt allvar lägrade sig över hans jovia­liska unga ansikte.

De båda unga männen makade sina stolar närmare intill varandra, och instinktmässigt, fastän de voro ensamma, sjönko deras röster ned till en viskning.

— För ett par dagar sedan såg jag Röda nejlikan ensam, bara några ögonblick i Calais, sade sir Andrew. — Han for över till England två dygn förrän vi själva. Han hade följt sitt säll­skap hela vägen från Paris, klädd — du kan aldrig tro! — till en gammal torgkäring och körande själv, tills de välbehållna kommit ut genom staden, den täckta vagn, på vars botten grevin­nan de Tournay, mademoiselle Suzanne och vicomten lågo ned­bäddade bland rovor och kålhuvuden. Själva anade de naturligt­vis inte vem deras körsven var. Han körde dem rakt igenom en en linje soldater och en tjutande folkmassa, som skrek: A bas les aristos! Den här torgkärran körde i väg tillsammans med några andra, och Röda nejlikan, klädd i schal, kjolar och huckle på huvudet, skrek: »A bas les aristos!» högre än någon annan!

Den unge mannens ögon flammade av hänförelse för den avhållne anföraren. Han tillade:

— Den mannen är underbar! Hans mod är någonting all­deles sagolikt — och det är det, som gör att han lyckas.

Lord Antony, vars ordförråd var mera inskränkt än vännens, kunde endast hitta ett par kraftuttryck, varmed han uttryckte sin lika intensiva beundran.

— Han vill, att du och Hastings skola möta honom i Ca­lais, sade sir Andrew i lugnare ton, den 2:e i nästa månad. Låt mig se, det blir nu nästa onsdag.

— Ja.

— Det är naturligtvis den här gången greve de Tournay det gäller. Det är ett farligt uppdrag, ty greven, vars rymning från slottet, sedan han blivit förklarad »misstänkt» av allmänna välfärdsutskottet, var en sannskyldig mästerkupp ur Röda nejlikans skicklighet, har nu dömts till döden. Att få honom ur Frankrike, det blir minsann vanskligt nog, och lyckas räddningen, kommer den att hänga på ett hår. S:t Just har faktiskt rest för att möta honom — det är klart, att ännu så länge misstänker ingen S:t Just — men sedan... att få dem bägge ut ur landet!... Det blir kitsligt nog och kommer att sätta till och med vår anförares skarpsinne på ett mycket hårt prov. Jag hoppas, att jag längre fram skall få order om att medverka.

— Har du några särskilda instruktioner åt mig?

— Ja, mera utförliga än de vanliga. Det tycks, som om den republikanska regeringen skickat ett ackrediterat sändebud över till England, en karl vid namn Chauvelin, som påstås vara för­färligt hätsk emot vår liga och fast besluten att uppdaga vår an­förares identitet, så att han må kunna bli fångad, när han nästa gång försöker sätta sin fot i Frankrike. Denne Chauvelin har fört med sig en hel armé med spioner, och tills chefen hunnit skåda dessa gossar litet noggrannare i sömmarna, anser han, att vi böra råkas så sällan som möjligt i ligans intressen och under den när­maste tiden på inga vilkor tala med varandra på offentliga ställen. När han önskar meddela sig med oss, skall han nog låta oss få veta detta.

De båda unga männen lutade sig båda fram mot elden, ty stockarna hade brunnit ned, och endast ett rött sken från den slocknande askan kastade ett matt ljus på en trång halvkrets mitt framför härden. Den övriga delen av rummet låg försänkt i full­ständigt mörker.

Sir Andrew hade tagit upp en annotationsbok ur sin ficka och därur dragit ett papper, som han vek upp, och tillsammans sökte de nu läsa det i den skumma röda belysningen från elden.

Så ivriga voro de med detta, så helt och hållet upptagna med ämnet och de angelägenheter, som lågo dem så mycket om hjärtat, så dyrbart var detta dokument, som kom från deras av­gudade chefs egen hand, att de blott hade ögon och öron härför. De förnummo ej längre ljuden omkring dem, den utbrända askans sakta fallande från spiselristen, väggurets enformiga tickande, det mjuka, nästan omärkliga prasslet på golvet tätt intill dem.

En skepnad hade kommit framkrypande under en av bän­karna; med ormlika, ljudlösa rörelser hasade han sig allt närmare och närmare de unga männen, utan att andas, endast glidande framåt golvet i rummets kolsvarta mörker.

— De här instruktionerna skall du läsa och lägga på min­net, sade sir Andrew, sedan förstör du lappen.

Han ämnade just åter stoppa in anteckningsboken i fickan, då en helt liten pappersremsa fladdrade ut ur den och flög ned på golvet. Lord Antony böjde sig ned och tog upp den.

— Vad är det där? frågade han.

— Jag vet inte, svarade sir Andrew.

— Det föll ut ur din ficka just nu. Det såg alldeles säkert inte ut att höra till det andra papperet.

— Konstigt! Jag undrar, hur det kommit dit? Det är från chefen, tillade han efter att ha kastat en blick på papperet.

Båda lutade sig fram för att söka dechiffrera denna sista lilla papperslapp, på vilken några ord hastigt blivit nedkastade, då plötsligt deras uppmärksamhet fängslades av ett lätt buller, som tycktes komma från gången utanför.

— Vad är det där? utbrusto båda ofrivilligt.

Lord Antony gick tvärs över rummet och fram till dörren, som han utan ett ögonblicks besinning slog upp. I samma se­kund fick han ett bedövande slag rakt i pannan, så att han häf­tigt for tillbaka inåt rummet. Samtidigt hade den krypande, orm­lika skepnaden i mörkret hoppat upp och bakifrån störtat sig över den ingenting anande sir Andrew, som han fällde till golvet.

Allt detta hände inom den korta tidrymden av endast några sekunder, innan vare sig lord Antony eller sir Andrew hade tid eller möjlighet att uppge ett skrik eller göra det minsta motstånd. Vardera greps av tvenne män, en tjock halsduk virades hårt om deras mun, och de bundos ihop rygg emot rygg, med armar, hän­der och ben säkert fjättrade.

En man hade under tiden sakta stängt dörren; han bar mask för ansiktet och stod nu orörlig, medan de andra fullbordade sitt värv.

— Färdigt, citoyen! sade en av männen, i det han kastade en sista blick på de band, som höllo de båda unga männen säkert fängslade.

— Gott, svarade mannen vid dörren. — Genomsök nu de­ras fickor och lämna mig alla papper ni träffar på.

Befallningen åtlyddes snabbt och tyst. Sedan den maskerade mannen bemäktigat sig alla papperen, lyssnade han några sekun­der för att förvissa sig om att allt var tyst inne på värdshuset. Synbarligen övertygad om, att det lömska, nidingsdådet ej bevitt­nats av någon, öppnade han ännu en gång dörren och pekade be­fallande nedåt korridoren.

De fyra männen lyfte upp lord Antony och sir Andrew från golvet, och lika sakta och ljudlöst som de kommit buro de de båda hjälplösa unga ädlingarna ut ur värdshuset och bortåt den kolmörka landsvägen mot Dover.

Inne i skänkrummet stod den maskerade ledaren av det dum­dristiga företaget och genomögnade hastigt de stulna papperen.

— Inte ett dåligt dagsverke på det hela taget, muttrade han, i det han lugnt tog av masken, varvid hans djuptliggande, listiga ögon glittrade i det röda eldskenet. — Intet något dåligt dags­verke!

Han öppnade ännu ett par brev ur sir Andrew Ffoulkes’ annotationsbok och genomögnade uppmärksamt den lilla pappers­lappen, som de båda unga männen nätt och jämt hunnit läsa. Men särskilt ett brev, undertecknat Armand S:t Just, tycktes bereda ho­nom synnerlig tillfredsställelse.

— Armand S:t Just en förrädare i alla fall... mumlade han. — Nu, min nådigaste lady Blakeney, tillade han med ett elakt uttryck i sitt snipiga ansikte, tror jag nog, att ni kommer att hjälpa mig med att söka efter den Röda nejlikan.