Den röda nejlikan/Kapitel 20

←  Kap. XIX

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XX. Vännen.

Kap. XXI  →

XX.
Vännen.

En knapp halvtimme senare satt Marguerite, försjunken i tan­kar, inne i sin täckta vagn, som snabbt förde henne till London.

Hon hade tagit ett hjärtligt farväl av lilla Suzanne och före sin avfärd sett till, att den unga flickan tillsammans med sin kam­marjungfru anträtt återfärden hem till London i sitt eget bekväma ekipage. Hon hade sänt en kurir med ett vördnadsfullt ursäktsbrev till hans kunglig höghet, däri hon på grund av trängande enskilda angelägenheter bad, att han måtte uppskjuta sitt tillämnade, hedrande besök. Och slutligen hade hon skickat ännu en kurir i förväg för att beställa nya hästar till ombyte i Faversham.

Därefter hade hon bytt ut sin musslinsklänning mot en mörk resdräkt med kappa, hade försett sig med penningar, som hennes mans frikostighet alltid i rikt mått ställde till hennes förfogande, och hade anträtt färden.

Hon försökte ej invagga sig i några ljuva och bedrägliga illusioner; hennes bror Armands räddning stod ju i omedelbart samband med uppspårandet av Röda nejlikan. Och som Chauvelin skickat henne tillbaka Armands komprometterande brev, led det intet tvivel, att han numera hade fullt klart för sig, att Percy Blakeney var den man han sökte.

Hon hade befallt, att kusken i London skulle hålla utanför värdshuset »Kronan», och när de anlänt dit, gav hon order om att hästarna skulle rasta och fodras. Sedan beställde hon en bärstol och lät sig bäras till det hus i Pall Mall, där sir Andrew Ffoulkes bodde.

Bland alla Percys vänner, som voro medlemmar av hans hemliga sällskap, föredrog hon att vända sig just till sir Andrew. Han hade alltid varit hennes vän, och nu utgjorde hans kärlek till lilla Suzanne ytterligare ett föreningsband dem emellan. Men om han varit borta, kanhända ute i samma vågsamma ärenden som Percy, skulle hon ha sökt lord Hastings eller lord Tony, ty ensam förmådde hon föga uträtta.

Sir Andrew Ffoulkes var emellertid hemma, och hans betjänt släppte genast in hennes nåd. Hon gick uppför trappan till den unge mannens bekväma ungkarlsvåning och visades in i en liten, ehuru luxuöst möblerad matsal. Efter några ögonblick infann sig sir Andrew själv.

Han hade tydligen blivit mycket häpen, när hans betjänt an­mälde det ovanliga besöket, ty han blickade oroligt, ja till och med misstänksamt, på Marguerite, medan han för henne gjorde de sirliga och vördnadsfulla bugningar, som etiketten fordrade.

Marguerite röjde dock inte spår av nervositet; hon var full­komligt behärskad, och sedan hon böjt på huvudet till hälsning, började hon mycket lugnt:

— Sir Andrew, jag har ingen lust att öda bort en dyrbar tid på mycket tal. De närmare omständigheter, som föranleda mitt besök här hos er, får jag redogöra för sedan. De äro av mindre vikt. Vad som däremot är av vikt, är att er anförare och kamrat, Röda nejlikan... min man... Percy Blakeney... svä­var i dödlig fara.

Om hon hyst minsta tvivel på riktigheten av sina slutled­ningar, så skulle hon fått dem hävda nu, ty den överraskade sir Andrew hade blivit alldeles blek och var totalt oförmögen att för­ställa sig eller låtsa okunnighet.

— Det gör ju detsamma, hur jag vet detta, sir Andrew, fort­for hon lugnt; jag gör det emellertid, och Gud vare tack att det måhända ännu ej är för sent att rädda honom. Olyckligtvis kan jag ej göra detta alldeles ensam, och därför har jag kommit för att bedja er om hjälp.

— Lady Blakeney, sade den unge mannen, försökande att hämta sig från sin förvåning, jag...

— Vill ni först höra på mig? avbröt hon. — Så här står saken.

Han gjorde en stum bugning och sköt fram en fåtölj.

— När franska regeringens agent stal era hemliga papper den där kvällen i Dover, fann han bland dem utkastet till vissa planer, vilka ni eller er anförare ämnade sätta i verket i än­damål att rädda greve de Tournay och andra franska flyktingar. Röda nejlikan — Percy, min make — har begivit sig ut i detta ärende nu på morgonen. Chauvelin vet, att Röda nejlikan och Percy Blakeney äro en och samma person. Han ämnar följa ho­nom till Calais och taga fast honom där. Ni vet lika väl som jag vilket öde som väntar honom, om han faller i händerna på den revolutionära regeringen i Frankrike. Intet ingripande från engelsk sida — ej ens av kung Georg själv — skulle kunna rädda ho­nom. Robespierre och hans anhang skulle nog laga så, att med­lingen komme för sent... Vidare ha vi också att besinna, att anföraren omedvetet blir orsaken till att det upptäckes, på vilka hem­liga gömställen greve de Tournay och alla andra, som sätta sin lit till Percy, hålla till.

Hon hade talat lugnt och sansat och med en klang av oböj­lig beslutsamhet i rösten.

— Jag förstår inte... stammade sir Andrew, försökande vinna tid för att eftertänka vad som borde göras.

— Jo, jag tror ändå, att ni gör det, sir Andrew. Ni måtte väl förstå, att jag talar sanning. Betrakta nu dessa fakta! Percy har avseglat till Calais, jag antar till någon enslig del av kusten, och Chauvelin är honom i spåren. Han har tagit diligen­sen till Dover och far förmodligen i natt över Kanalen. Vad tror ni kommer att hända?

Den unge mannen förblev tyst.

— Percy anländer till sin bestämmelseort. Utan att ana, att han förföljes, söker han upp de Tournay och de andra — bland dessa är Armand S:t just, min egen bror — han söker upp dem, den ene efter den andre, utan att veta, att varje hans rörelse be­vakas av de skarpaste ögon... När han sålunda omedvetet för­rått dem, som blint lita på honom, när han just reder sig till att återvända till England med dem, för vilkas skull han trotsat de största faror — då slår gillret igen om honom, och han skickas att ända sitt tappra liv under giljotinen.

Men sir Andrew teg alltjämt.

— Ni tror mig inte på mina ord? utbrast hon lidelsefullt. — O Gud, ser ni då inte, att här är fråga om blodigt allvar? Människa! ropade hon, i det hon med sina späda händer plöts­ligt grep den unge mannen vid skuldrorna och tvang honom att se rakt in i hennes ansikte — säg mig, ser jag verkligen ut som det lumpnaste ting på jorden — en hustru, i stånd att förråda sin egen man?

— Gud förbjude, lady Blakeney, sade unge mannen slutligen, att jag skulle tro er om ett sådant nedrigt handlingssätt, men...

— Men vad?... Säg mig!... Men så skynda er, här är ju varje sekund dyrbar!

— Vill ni säga mig, frågade han beslutsamt, i det han fors­kande såg in i hennes blå ögon, vems hand det var, som för­hjälpte herr Chauvelin till den kännedom om vissa ting, som ni påstår honom äga?

— Min, svarade hon lugnt, jag medger det. Jag vill ej ljuga för er, ty jag önskar, att ni absolut litar på mig. Men jag hade ingen aning — hur var det väl möjligt? — om Röda nej­likans identitet... Och min brors räddning undan döden skulle bli min belöning, om jag lyckades.

— Att hjälpa Chauvelin att spåra Röda nejlikan?

Hon nickade.

— Det tjänar till ingenting att berätta, hur han övade tryck på mig... Armand är min ende, älskade broder, och... hur var det mig möjligt att ana?... Men vi slösa bort tid, sir Andrew... varje sekund är dyrbar... I Guds namn, min man svävar i fara... er vän, er kamrat!... Hjälp mig att rädda honom!

Sir Andrew kände sin ställning ganska besvärande. Han var ännu ej fullt fri från tvivel och misstankar, och dock menade denna vackra kvinna helt säkert allvar. Denna förtvivlan kunde ej gärna vara spelad. Och svävade hans vän och förman verkligen i nå­gon överhängande fara, så —

— Lady Blakeney, sade han slutligen, ni har sannerligen gjort mig så bestört, att jag inte längre vet, vad som skall betraktas som min plikt... Säg mig, vad ni önskar jag skall göra. Vi äro nitton stycken, som äro färdiga att våga livet för Röda nejli­kan, om han befinner sig i fara.

— Några liv behövas inte just nu, min vän, svarade hon torrt, en klar hjärna och fyra snabba hästar äro till fylles. Men jag måste veta, var jag skall kunna träffa på honom.

Hennes ögon fylldes med tårar, när hon fortfor:

Se, jag har förödmjukat mig inför er, jag har bekännt min skuld — skall jag också tillstå någonting annat för er?... En klyfta har uppstått mellan min man och mig, därför att han ej litade på mig och därför att jag själv var blind och oförstå­ende... Men medge, att bindeln, som han satte för mina ögon, var ganska tät!... Ingen under, att jag inte såg tvärs igenom den. Men förra natten, sedan jag omedvetet dragit sådan fara över honom, föll den plötsligt från mina ögon. Om ni inte vill hjälpa mig, sir Andrew, skall jag fortfarande sträva för att rädda min man och anstränga mig av hela min förmåga... Men törhända kommer jag för sent, och då står jag maktlös... Då åter­står mig ingenting annat än en eländig tillvaro, fylld av de bitt­raste självförebråelser...

— Men, lady Blakeney, återtog den unge mannen, rörd av denna lidelsefulla sorg, vet ni av, att det ni ämnar företaga er er­bjuder svårigheter till och med för en man? Ni kan omöjligen resa ensam till Calais. Själv skulle ni utsätta er för mycket stor risk, och era utsikter att finna er man skulle vara oändligt små, även om jag gåve er aldrig så noggranna anvisningar.

— Jag hoppas farorna måtte vara stora — bara jag kan övervinna dem! viskade hon sakta. — Jag har så mycket att för­sona... Men jag fruktar, att ni misstar er. Chauvelins ögon äro fästa på er alla — mig kommer han knappt att lägga märke till. Fort, sir Andrew! Vagnen står redo, och här är inte ett ögonblick att förlora!... Jag måste fara till honom, jag måste! upprepade hon nästan vilt. — Förstår ni då inte, att även om jag kommer för sent för att rädda honom... måste jag åtminstone... vara vid hans sida... i det sista...

— Ni har att befalla över mig, madame. Om ni nu nöd­vändigt vill fara själv...

— Min vän, ser ni inte, att jag skulle bli tokig, om jag läte er fara utan mig? — Hon sträckte ut handen mot honom. — Ni hyser ju förtroende till mig?

— Jag avbidar era order, sade han enkelt.

— Lyssna då! Min vagn står redo att föra mig till Dover. Följ efter mig, så fort hästarna kunna springa. I skymningen rå­kas vi på »Fiskarens vila». Det värdshuset lär nog Chauvelin undvika, ty han är känd där, och jag tror, att vi själva äro tryg­gast där... Med glädje tar jag emot er eskort till Calais — som ni nyss sade, skulle jag kunna taga fel, även om ni gåve mig aldrig så noggranna anvisningar. Vi hyra en kutter i Dover och göra överfarten under natten. Om ni ville samtycka till att för­kläda er till min lakej, tror jag, att ni ej behövde bli upptäckt.

— Jag står helt och hållet till ert förfogande, madame, upp­repade den unge mannen allvarligt. — Måtte ni få »Måsen» i sikte, innan vi hinna fram till Calais. Är Chauvelin nu i farten, kan Röda nejlikan ej taga ett steg på fransk botten utan att ut­sätta sig för fara.

— Ja, Gud give det, sir Andrew! Men nu farväl! Vi rå­kas i afton i Dover. Det blir en kappsegling mellan Chauvelin och mig tvärs över Kanalen i natt — och priset är Röda nejli­kans liv...

Han kysste hennes hand och följde henne sedan ut till bär­stolen.

En kvarts timme senare befann hon sig åter på »Kronan», där hästar och vagn redan stodo färdiga och väntade på henne. I nästa minut dundrade hästhovarna fram över Londons gator och veko omsider med svindlande fart in på landsvägen mot Dover.

Nu hade hon ingen tid att hängiva sig åt förtvivlan. Hon var full av handlingskraft, och när hon väl fått sir Andrew Ffoulkes till bundsförvant och medhjälpare, hade hoppets stråle åter tänts i hennes själ.

Gud skulle vara nådig. Han skulle ej tillåta någonting så gruvligt att hända som att en tapper man ljöte döden genom för­vållandet av en kvinna, som älskade och dyrkade honom och gärna skulle ha offrat sitt liv för hans skull.

Marguerites tankar flögo tillbaka till honom, den hemlighets­fulle hjälten, som hon alltid älskat med svärmisk hänförelse och glöd, ehuru han endast var en skuggestalt för henne. Nu hade han blivit kött och blod, och hon begynte redan i lycksalig villrådighet undra, vad hon skulle säga till honom, när de första gången stodo ansikte mot ansikte med varandra...

Så många ängslande farhågor, så mycken bitter ånger och sorg hade under de senaste timmarna stört hennes sinnesro, att hon nu unnade sig fröjden att ge näring åt dessa gladare och förhoppningsfullare tankar. Och småningom verkade det entoniga rasslet av vagnshjulen stillande på hennes upprivna nerver; ofri­villigt slötos hennes ögon, som värkte av trötthet och många gjutna och icke gjutna tårar, och hon föll i en orolig sömn.