Den röda nejlikan/Kapitel 30

←  Kap. XXIX

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XXX. Skonerten på redden.

Kap. XXXI  →

XXX.
Skonerten på redden.

Marguerites hjärta upphörde att slå. Hon kände, mer än hörde, hur männen i bakhållet sakta gjorde sig i ordning till den avgörande kampen.

Rösten kom allt närmare. I denna klippuppfyllda omgivning, genljudande av ekon, vilka blandade sig med bränningens oav­låtliga dån, var det omöjligt att säga, från vilket håll denne sjung­ande vandringsman närmade sig, som bad Gud frälsa sin kung, medan han själv befann sig i dödsfara... Från att i början ha ljudit svag klingade sången nu allt starkare; då och då lossnade en liten sten, antagligen under vandrarens stadiga fotsteg, och rullade utför den klippiga sluttningen.

Nu hörde hon Desgas spänna sin gevärshane tätt bakom henne...

Nej, nej!... Gud i himmelen, det fick inte ske, hellre fick då Armands blod komma över hennes huvud och hon bliva bränn­märkt som sin egen broders mörderska... Han, den andre, måste räddas till vad pris som helst...

Med ett vilt skallande rop sprang hon upp och rusade runt den klippa, mot vilken hon legat stödd. Hon såg det matta röda skenet genom springorna i kojans vägg, hon hastade fram till den och föll rakt emot den... Som en vansinnig började hon bulta med bägge sina knutna händer mot den, medan hon ropade med sina lungors hela styrka:

— Armand! Armand, för Guds skull skjut! Er anförare är här straxt intill, men han är förrådd! Armand, Armand, skjut då! I himlens namn!

Hon greps och kastades till marken. Hon slog sig illa mot den vassa klippgrunden, men hon skrek som förut med en röst, som hördes vida omkring:

— Percy, min make, för Guds skull fly! Armand! Ar­mand, varför skjuter du ej?

— Någon där — tysta munnen på henne som skriker! väste Chauvelin, som knappast kunde låta bli att bära våld på den förmätna, som ännu en gång vågade korsa hans planer.

Någonting kastades över hennes ansikte, så att andedräkten togs ifrån henne och hon blev ur stånd att tala.

Även den djärve sångaren hade tystnat, utan tvivel varnad av Marguerites häftiga skrik. Männen hade rusat upp — nu tycktes ej längre någon tystnad vara av nöden, när klipporna genljödo av den arma, förtvivlade kvinnans ångestrop.

Chauvelin hade med en ed hastigt ropat ut sin befallning:

— In i stugan, karlar, och låt ingen människa undslippa levande!

Månen hade åter glidit fram mellan de söndertrasade mol­nen; mörkret över klippstranden hade efterträtts av silverskimrande ljusflöden. Några av soldaterna hade rusat fram till stugans dörr, medan en utav dem höll vakt över Marguerite.

Dörren stod öppen på glänt, och de framstörtande soldaterna slogo upp den på vid gavel. Därinne låg allt försänkt i mörker, och endast den tynande kolelden spred ett dunkelrött sken. Sol­daterna stannade häpna i dörröppningen, mekaniskt väntande på ytterligare order.

Chauvelin, som var beredd på det häftigaste motstånd inifrån stugan, blev helt bestört vid åsynen av soldaterna, där de ställt upp sig liksom på vakt... Och ej ett ljud trängde ut inifrån stugan.

Betagen av en obehaglig aning gick även han fram till stug­dörren, tittade in i det stumma dunklet och for häftigt ut:

— Vad skall detta betyda?

— Ja, säg det, medborgare, svarade en av soldaterna. — Stugan tycks vara alldeles tom.

— Äro ni galna, karlar, ha ni låtit dem undkomma? skrek Chauvelin i fullt raseri. — Jag har ju gett order om att varenda en skulle nedhuggas! Men hur har detta gått till? Fort, efter dem — åt alla håll! Fort!

Karlarna begärde ingenting bättre än att få ge sig i väg. De rusade i blind iver åstad åt alla håll, somliga längs den stenfyllda sluttningen, andra nedåt havsstranden.

— Ni och era karlar få böta med livet för att ni på detta sätt vanskött er, sade Chauvelin vredgad till sergeanten, som haft karlarna under sitt befäl. Och ni med, medborgare, tillade han med en arg fnysning åt Desgas, därför att ni inte lytt mina order. Det är ju en försumlighet utan like!

— Ni befallde oss vänta, medborgare, tills den långe engels­mannen skulle komma och sluta sig till de fyra männen inne i stugan, sade sergeanten trumpet.

— Men ingen har ju kommit...

— För pocker — just nyss, när kvinnan gav hals, skrek jag ju åt er att ni skulle rusa in och inte låta en levande käft undkomma!

— Ber om ursäkt, medborgare, de där fyra hade allt varit försvunna en bra stund innan det gjordes allarm och vi rusade fram...

— Så-å? Vad anledning har ni att tro det? röt Chauvelin, halvkvävd av raseri. — Har ni kanske låtit dem gå?

— Ni befallde oss vänta, medborgare, sade sergeanten, och obrottsligt lyda era order, vid vite av dödsstraff. Och vi väntade...

— Jag hörde männen smyga sig ut ur stugan, blott några få minuter efter det vi lagt oss i bakhåll och långt innan kvinnan började skrika, tillade han, medan Chauvelin stod där, mållös av häpnad och raseri.

— Lyss! sade Desgas plötsligt.

Man hörde på avstånd upprepade gevärsskott. Chauvelin försökte titta framåt havsstranden, men oturen ville, att den nyck­fulla månen åter dolt sitt anlete bakom en molnslöja, och han kunde ingenting se.

— Gå in i stugan någon utav er och sök tända ljus, sade han slutligen.

Sergeanten lydde utan ett ord. Han gick fram till kolelden och tände den lilla lykta, som han bar i sitt bälte. Det behövdes ingen vidare upplysning för att se, att stugan var alldeles tom.

— Åt vilket håll gingo de? stötte Chauvelin fram.

— Det är mig omöjligt att säga, medborgare, svarade ser­geanten.

— Först gingo de rakt utför klippsluttningen, och sedan försvunno de bakom några väldiga stenblock.

— Sch — vad var det?

Alla tre männen lyssnade uppmärksamt. Långt fjärran ifrån hörde man det snabba plaskandet av ett halvt dussin åror, och ljudet blev hastigt allt svagare och svagare. Chauvelin tog upp sin näsduk och torkade svettdropparna ur pannan.

— Skonertens julle! stönade han.

Tydligen hade Armand S:t Just och hans tre följeslagare lyckats smyga sig bort i skydd av strandklipporna, medan ser­geantens folk, som republikens väldisciplinerade soldater ägnade och anstod, i blind lydnad, vetande, att det eljest kunde kosta dem livet, ej vågade annat än lyda Chauvelins order — att vänta på den långe engelsmannen, som ju var det mest eftertraktade bytet.

Flyktingarna hade utan tvivel uppnått någon av de vikar, som här och där skära långt in i denna kust. Framför en sådan måste »Måsens» slup ha legat på utkik, och nu voro de efter all sannolikhet välbehållna ombord på den engelska skonerten.

Liksom för att bekräfta detta senaste antagande hördes det dova dundret från en kanon långt ute till havs.

— Nu går skonerten sin väg, sade Desgas lugnt.

Chauvelin måste uppkalla all sin viljestyrka för att ej giva efter för ett gagnlöst och nedsättande utbrott av raseri. Det led numera intet tvivel, att den fräcke engelske äventyraren ännu en gång överlistat honom.

Hur han lyckats komma fram till stugan utan att ses av någon av de trettio soldater, som voro utställda på vakt, var mera än Chauvelin förmådde fatta. Att han gjort detta, innan soldat­styrkan hunnit fram till stugan, var naturligtvis tydligt, men hur han kunnat komma fram hela vägen från Calais i Ruben Goldsteins kärra utan att upptäckas av de kringströvande patrullerna — det trotsade all förklaring. Det föreföll verkligen, som om något mäktigt öde gynnade den oförvägna Röda nejlikan, och hans listige fiende kände sig genomfaras av en halvt vidskeplig rysning, när han lät blicken glida över de ogästvänliga klipporna och den öde strandremsan längs denna ensliga kust.

Men här var det nog i alla fall den fatala verkligheten man måste räkna med och inga tomma fantasifoster — féer och tomte­gubbar hade upphört att hjälpa eller stjälpa människobarnen. Chauvelin och hans folk hade alla hört med egna öron den för­hatliga rösten sjunga »God save the King» dryga tjugo minuter efter det de lagt sig i bakhåll runt stugan. Vid denna tid måste de fyra flyktingarna ha uppnått havsviken och kommit i slupen. Och närmaste vik låg mer än en lieue från stugan.

Vart hade den oförvägne sångaren tagit vägen? Såvida ej själva mörksens furste lånat honom vingar, hade hade han omöj­ligen kunnat tillryggalägga denna lieue längs den stenfyllda och besvärliga terrängen inom loppet av två minuter, och endast två minuter hade förflutit mellan hans sång och ljudet av årplasket ute på sjön. Han måste ha stannat efter och höll sig nu helt säkert dold någonstädes bland klipporna; patrullerna strövade allt­jämt omkring, så han skulle naturligtvis infångas... Hoppet tän­des åter i Chauvelins hatfyllda sinne.

En eller par av karlarna, som sprungit efter flyktingarna, kommo nu långsamt klättrande uppför sluttningen, och den, som hann först, trädde flåsande fram till Chauvelin.

— Vi kommo för sent, medborgare, sade soldaten, vi nådde stranden, just som månen gick in bakom den där molnbädden... Skonertens julle hade säkerligen legat och väntat invid den här första viken, en lieue härifrån, men den hade redan lagt ut, när vi kommo ned till strandbrädden, och stack mycket fort ut till havs. Vi sköto efter den, men det nyttade förstås ingenting till...

— Jaså, sade Chauvelin ivrigt, du säger, att den lade ut för en god stund sedan, och närmaste vik ligger en lieue längre bort?

— Precist! Jag storsprang hela vägen utmed stranden, men båten måste ha lagt ut ett par minuter, innan kvinnan började skrika.

Ett par minuter innan kvinnan började skrika!... Då hade alltså Chauvelins förmodan visat sig grundad. Röda nejlikan hade antagligen lyckats skicka i väg sina skyddslingar, men själv hade han ej hunnit komma med. Han fanns ännu kvar på trakten, och alla vägar och stigar voro bevakade... Mycket var visser­ligen förlorat, men ännu ej allt...

— Tag ljuset hitin! befallde han, i det han åter trädde in i stugan.

Sergeanten tog med sig sin lilla handlykta, och de båda männen genomsökte tillsammans platsen. Chauvelin överfor med en snabb blick vad som fanns att iakttaga: fyrfatet, som stod tätt under en öppning i väggen och innehöll den sista slocknande askan efter några glödkol, ett par stolar, omkullstjälpta liksom vid en brådskande flykt, och slutligen en del fiskredskap och nät, som lågo i en vrå. Där bredvid lyste någonting vitt.

— Tag upp det där, så jag får se på det, sade Chauvelin och pekade på det vita föremålet.

Det var en hopskrynklad papperslapp, tydligen kvarglömd av flyktingarna vid deras brådska att komma bort. Sergeanten, som ännu var huvudyr och bestört efter allt vad som hänt och det ovett han fått, tog upp den och lämnade den vördnadsfullt åt Chauvelin.

— Läs det, sergeant, sade den senare kort

— Det är nästan omöjligt att få mening därav, medborgare... det är så förfärligt illa skrivet.

— Jag har befallt er läsa det, upprepade Chauvelin barskt.

Sergeanten började vid skenet av sin lykta stava sig fram på de tydligen i stor hast nedkastade få raderna:

»Jag kan ej komma ända fram till er utan att sätta era liv på spel och försvåra er räddning. När ni fått detta, vänten två minuter, smygen er därefter ut ur stugan en och en i sender, tagen tvärt av till vänster och krypen försiktigt utför klippan. Hållen er hela tiden till vänster, tills ni uppnå den första klipp­udden som ni se skjuter långt ut i havet — bakom den, inne i viken ligger båten, som väntar på er. Ge en kort visselsignal, så kommer den, och mina män ro er till skonerten. När ni väl äro ombord på Måsen, så skicka båten tillbaka i land och säg karlarna, att jag väntar inne i bukten, som ligger mitt emot »Grå katten» nära Calais, vilket de för övrigt redan veta. Jag skall vara där så snart som möjligt och de få vänta på mig på tryggt avstånd ute till havs, tills de höra den vanliga signalen. Förhalen ej tiden och lyden noggrannt dessa instruktioner.»

— Och så är här det vanliga röda bomärket i stället för namnteckning, tillade sergeanten, i det han räckte papperet till­baka till Chauvelin.

Men i dennes öron ringde alltjämt en enda mening ur brevet: »Jag väntar inne i bukten, som ligger mitt emot Grå katten, nära Calais.» Här skulle ju ännu kunna uträttas åtskilligt!...

— Vem utav er känner kusten här väl? ropade han åt sina karlar, vilka nu småningom en och en i sänder kommo lunkande från sin fruktlösa jakt och samlades omkring stugan.

— Det gör jag, medborgare, sade en utav dem, jag är barnfödd i Calais och känner varenda sten av dessa klippstränder.

— Det finns en havsvik rätt ut ifrån »Grå katten» räknat?

— Det gör så, medborgare. Den känner jag mycket väl.

— Engelsmannen bespetsar sig på att komma fram till den där viken. Han känner inte varenda sten här, utan tar kanske den längsta vägen runt om hela bukten. I alla händelser måste han smyga långsamt och försiktigt för att ej uppsnappas av pa­trullerna. Ännu kunna vi hinna fatt honom. Tusen francs åt envar, som är framme vid den där havsviken före den långbente engelsmannen.

— Jag vet en ginväg tvärs över klipporna, sade soldaten, och med ett glatt hojtande rusade han åstad, tätt följd av sina kamrater.

Efter några minuter hade ljudet av deras hastiga tramp dött bort på avstånd. Chauvelin stod kvar och lyssnade; det skade­glada uttrycket trädde ånyo fram i hans ansikte. Löftet om be­löning hade förvandlat republikens soldater till sannskyldiga snabb­löpare.

Tätt bredvid honom stod Desgas kvar, stum och outgrundlig, väntande på ytterligare order, medan två soldater lågo på huk bredvid Marguerites utsträckta gestalt. Chauvelin sköt en ondske­full blick på sin sekreterare. Hans väl uttänkta plan hade miss­lyckats, och dess surrogat var mer än tvifvelaktigt — Röda nej­likan hade fortfarande rätt goda utsikter att undkomma, och Chau­velin längtade efter ett offer, varöver han kunde få utgjuta sin vredes till brädden fyllda skålar.

Soldaterna lågo färdiga att gripa tag i Marguerite, ehuru en människa knappast kunde vara mera hjälplös än hon, där hon ännu låg i sin svimning. Hennes slutna ögon omgåvos av djupa blå ringar, som vittnade om många sömnlösa nätter, det ljusa håret hängde oredigt och fuktigt ned över hennes panna, och läpparna höllos halvöppna med ett uttryck av svår fysisk smärta.

Chauvelin kastade en halvt föraktfull blick på den firade skönheten, som han eljest brukade råka i den fina världens sa­longer.

— Det är visst värt att hålla vakt över en halvdöd kvinna, sade han i hånfull ton till soldaterna, när ni låtit fem starka och levande karlar undslippa... Ni äro ena förträffliga hjälpare, det är visst och sannt!

Soldaterna reste sig något snopna.

— Gå och ta reda på den där gångstigen åt mig igen och den usla kärran, som vi lämnade kvar på landsvägen.

Plötsligt erinrade han sig någonting.

— Det är sannt, var håller juden hus?

— Här straxt bredvid, medborgare, sade Desgas. — Jag stoppade en trasa i mun på honom och band ihop hans ben så som ni befallde.

En sakta, klagande jämmer höjdes i detta ögonblick och nådde Chauvelins öron. Sekreteraren visade vägen bortåt andra sidan av stugan, där den olycklige Israels ättling låg precis som man lagt honom — i ett ganska ömkansvärt tillstånd. Hans an­sikte var spöklikt blekt i månskenet, hans nästan glasartade ögon stodo vidöppna, och hela hans skrumpna kropp darrade i vånda och ångest. Det rep, som ursprungligen virats kring hans armar och handleder, hade tydligen gått upp, ty det låg som en annan härva runt kroppen på honom, men han tycktes ej ha givit akt härpå, ty han hade ej gjort minsta försök att röra sig från den plats, där Desgas från början slängt ner honom. Han var som den vettskrämda hönan, vilken anser sig fjättrad och fasthållen av det kritstreck, som dragits tvärs över golvet från hennes näbb.

— För hit den eländige stackaren, befallde Chauvelin.

Vreden jäste ännu inom honom, och som han ej hade någon egentlig orsak att låta den gå ut över soldaterna, vilka efter bokstaven fullgjort hans befallningar, valde han ut den föraktade juden till offer.

Den gamle mannen fördes nu av två soldater fram i mån­ljuset.

— Nå, du som är jude, du har väl gott minne för affärs­uppgörelser? — Svara! röt han, då juden tycktes alltför skrämd för att våga yttra ett ord.

— Ja, ers nåd, stammade stackaren slutligen.

— Då minns du alltså den där uppgörelsen, du och jag kommo överens om i Calais, när du åtog dig att köra i fatt Ruben Goldstein och den långe främlingen. Vasa’?

— Ja, ers nåd, men...

— Här är inte fråga om några men. Vad var det vi gjorde upp?

Dödstystnad uppstod. Den arme uslingen lät blicken irra ut över de ödsliga klipporna, över månen på himlavalvet, solda­ternas uttryckslösa ansikten och den skenbart livlösa kvinnoge­stalten, som fortfarande låg utsträckt, halvt höljd av en mansrock. Men han sade ingenting.

— Nå, hur blir det? sade Chauvelin i hotande ton.

Juden gjorde ett par hopplösa försök att stamma fram nå­gonting. Otvifvelaktigt anade han det öde, som hölls i beredskap åt honom av den stränge mannen framför honom.

— Ers höga nåde... fick han slutligen fram med darrande röst.

— Eftersom förskräckelsen tycks hart när ha berövat dig dina sinnens fulla bruk, får jag väl försöka friska upp ditt minne, sade Chauvelin med kallt hån. — Det var överenskommet oss emellan, att om du hunne upp min gode vän, den långe främ­lingen, skulle du få tio guldmynt.

En sakta jämmer trängde över judens blåbleka, skälvande läppar.

— Men däremot, fortfor Chauvelin, långsamt och med stark betoning av varje ord, om du sveke detta ditt löfte, skulle du få så mycket prygel, att du aldrig i ditt liv skulle säga en lögn mer.

— Nej, ers nåd, så var det inte, det svär jag vid Abra­ham...

— Och vid alla de andra patriarkerna, ja visst... Men de ha nog sitt eget att sköta, var de nu må befinna sig, och lära inte komma dig till hjälp. Du kan alltså inte uppfylla din del av förbindelsen, men jag ser intet hinder i vägen för att fullfölja min. Hitåt, tillade han, vänd till två soldater, tag juden med er och låt honom få se, vad era läderbälten duga till.

Soldaterna spände av sig de tunga, breda läderremmar de buro omkring livet, och juden upphävde ett tjut, som borde ha kallat både Abraham, Isak och Jakob till sin arme, hårt ansatte trosförvants hjälp.

— Ge nu den här gamle lögnaren så mycket han tål, ropade Chauvelin efter soldaterna, när de troppade av med den för­skrämde stackaren emellan sig. — Men slå inte ihjäl honom!

Vänd till Desgas, fortfor han:

— När karlarna äro färdiga med det där lilla extraarbetet, få de följa oss tillbaka till vagnen, och en av dem kan skjutsa oss till Calais. Juden och damen här få se efter varandra, tills man kan skicka någon och hämta dem. De komma näppeligen att gå långt härifrån platsen, och vi ha inte tid att släpa dem med oss just nu.

Han gjorde helt om och kastade en sista blick på den öds­liga klippstranden med den tomma stugan, där de lågo övergjutna av silvervitt månsken... Det var skådeplatsen för den största missräkning, som någonsin drabbat en mäktig medlem av den nyskapade franska republikens välfärdsutskott.

Han gick fram till den plats, där Marguerite låg, och blic­kade ned i hennes ansikte. Hon tycktes ha återfått sansen och gjorde svaga bemödanden att resa sig upp. Hennes stora, blå ögon irrade med ett förfärat uttryck omkring på den främmande omgivningen, och de stannade med en blandning av medlidande och avsmak på juden, vars hjärtslitande skrik under exekutionen egentligen varit det, som väckt upp henne ur medvetslösheten.

Därefter mötte hon Chauvelins sarkastiska blick. När han såg, att hon var redig, böjde han sig ned, fattade hennes iskalla hand och förde den till sina läppar. En känsla av olidlig pina genomfor Marguerites hela varelse.

— Jag beklagar på det livligaste, min nådiga, sade han med spelat galanteri, att omständigheter, över vilka jag icke råder, tvinga mig att lämna er här tills vidare. Men jag går min väg i det trygga medvetandet, att jag inte lämnar er obeskyddad. Vår vän Benjamin, som visserligen för ögonblicket är en smula skamfilad, skall utan tvivel visa sig som en tapper försvarare av er väna person. I gryningen skall jag skicka en eskort för att hämta er; intill dess skall ni nog finna honom artig och upp­märksam, ehuru måhända en smula trög i sina rörelser

Marguerite orkade ej mer än vända bort sitt huvud i out­säglig leda och skräck. Vad hade det blivit av Percy? Och var fanns Armand?

Hon visste ingenting om vad som hänt sedan hon hört den hurtiga stämman sjunga »God save the King... Hade det icke varit signalen till ofärd och död för det käraste hon ägde i livet? ...

— Det riktigt kostar på mig att nödgas lämna er här, min nådigaste, hånade Chauvelin. — Au revoir — vi råkas snart i London, hoppas jag. Får jag träffa er på prinsens av Wales nästa trädgårdsfest? Inte det? Så ledsamt! Jag ber om min vördnad för den älskvärde sir Percy...

Med ett sista ironiskt leende och en försmädlig bugning kysste han ännu en gång hennes hand och försvann utför gång­stigen i soldaternas spår. Desgas med sitt outgrundliga ansikts­uttryck följde efter honom.