Den siste chevalieren/Kapitel 10
| ← Kap 9: Supén |
|
Kap 11: Biljetten → |
TIONDE KAPITLET.
SIMON SKOMAKARE.
Maj månad hade börjat. En ljus och klar dag utvidgade de lungor som voro trötta på att inandas vinterdimmorna, och solens varma och upplivande strålar belyste Temples svarta murar. Vid porten till det inre, som skilde tornet från trädgården, sutto soldaterna och rökte och skrattade.
Men trots dagens skönhet och erbjudandet som gjorts fångarna att komma ned och promenera i trädgården, vägrade de tre kvinnorna att göra detta. Allt sedan mannens avrättning hade drottningen icke velat passera förbi dörren till det rum i andra våningen som bebotts av kungen. När hon någon gång efter den ödesdigra tjuguförsta januari hämtade frisk luft gjorde hon det på tornets plattform, där till och med kreneleringarna voro förstängda med luckor.
De tjänstgörande nationalgardisterna, som visste, att de tre kvinnorna fått tillåtelse att gå ut, väntade förgäves hela dagen att se dem använda sig av denna tillåtelse.
Vid femtiden kom en svartklädd man ned och gick fram till sergeanten, som förde befälet över vakten.
”Ah, är det du, far Tison?” sade sergeanten, som tycktes vara en riktigt munter kamrat.
”Ja, medborgare, det är jag. På din vän Maurice Lindeys vägnar, som nu är däruppe, medför jag till dig denna tillåtelse av Templekommissionen för min dotter att i kväll avlägga ett besök hos sin mor”.
”Och går du ut just när din dotter kommer? Onaturlige fader!” sade sergeanten.
”Jag går mycket mot min vilja, medborgare sergeant. Jag hoppades också att få se mitt stackars barn, som jag icke sett på två månader, och att få omfamna henne i kväll. Jag går ut nu. Denna tjänstgöring, denna fördömda tjänstgöring tvingar mig att gå ut. Det är nödvändigt att jag går till kommunen för att avlägga rapport. En droska med två gendarmer väntar vid porten och just nu skall min stackars Sophie komma”.
”Olycklige fader!” sade sergeanten.
”Och, medborgare sergeant, när mitt barn kommer för att hälsa på sin stackars mor, som är halvdöd av längtan att få återse henne, tillåter du henne då att passera?”
”Ordern är korrekt”, svarade sergeanten i vilken läsaren otvivelaktigt igenkänt vår vän Lorin. ”Jag har ingenting att säga däremot. När din dotter kommer, får hon passera”.
”Tack, tack, präktige thermopyl, tack”, sade Tison då han avlägsnade sig för att avlägga rapport inför kommunen, i det han mumlade:
”Min hustru, min stackars hustru, vad hon kommer att bli lycklig!”
”Vet du vad, sergeant”, sade en av nationalgardisterna, som såg Tison avlägsna sig och hörde de sista orden. ”Vet du vad? Det är något i allt det här, som kommer mitt blod att isas”.
”I vad då, medborgare Devaux?” frågade Lorin.
”Jo”, svarade den medlidsamme nationalgardisten, ”att se denne man med den sura uppsynen och hjärtat av sten, denna drottningens skoningslöse vaktare, avlägsna sig med ögonen fulla av tårar, delvis av glädje, delvis av sorg därför att hans hustru får återse hans dotter men icke han själv. Man vågar icke tänka på det alltför mycket, serseant. Det är riktigt hemskt”.
”Det är otvivelaktigt därför, som han icke själv tänker på det, denne man, som avlägsnar sig med tårar i ögonen, såsom du kallar det”.
”Vad skulle han tänka på?”
”Att det är tre månader sedan denna kvinna, som han uppför sig så brutalt emot, har sett sitt barn. Han tänker icke på hennes sorg, endast på sin egen, det är allt. Det är visserligen sant, att denna kvinna varit drottning”, fortsatte sergeanten i en ton av ironi som var ganska svår att förstå, ”och man är naturligtvis icke tvungen att taga samma hänsyn till en drottning som till en hantverkares hustru”.
”Det oaktat är alltsammans mycket sorgligt”, sade Devaux.
”Sorgligt men nödvändigt”, sade Lorin. ”Det bästa är, såsom du sade, att icke tänka på det”. Och han började sjunga:
”Nicette gick ensam ut i parken…”
Lorin var mitt uppe i sin visa, då det helt plötsligt hördes svordomor, hotelser och gråt från ett litet hus till vänster om vaktposten.
”Vad är det där?” frågade Devaux.
”Det lät som ett barns röst”, sade Lorin, i det han lyssnade.
”Det är faktiskt en stackars pys, som de slå”, sade nationalgardisten. ”De borde verkligen skicka hit sådana, som icke själva ha barn”.
”Vill du sjunga?” röt en hes, drucken röst, och rösten började sjunga:
”Madam' Veto hade lovat
att hugga huvudet av hela Paris…”
”Nej”, sade barnet, ”jag sjunger icke”.
”Vill du sjunga?”
Och rösten började åter:
”Madam” Veto hade lovat…”
”Nej”, sade barnet, ”nej, nej, nej”.
”Ah, din lilla tiggarunge”, sade den hesa rösten, och man hörde tydligt vinandet av en rem.
Barnet skrek av smärta.
”Ah, för tusan!” sade Lorin. ”Det är den där skojaren Simon som slår lille Capet”.
Några av nationalgardisterna ryckte på axlarna. Två eller tre försökte småle. Devaux reste sig upp och avlägsnade sig.
”Det var sant, som jag sade”, mumlade han, ”att föräldrar aldrig borde komma hit”.
Helt plötsligt öppnades en låg dörr, och det kungliga barnet, jagat av piskan i hans vaktares hand, kom utrusande på gården, då någonting hårt slog emot hans ben och föll ned på marken bakom honom.
Gossen snavade och föll på knä.
”Kom hit med min läst, ditt lilla odjur, annars…”
Barnet reste sig upp och ruskade på huvudet som tecken till vägran.
”Ah! Är det så? Jaså?” ropade samma röst. ”Vänta, så skall du få se”. Och skomakare Simon rusade ut ur sin hydda som ett vilt djur ur sin håla.
”Hallå! Hallå!” utbrast Lorin med rynkad panna. ”Varför har du så bråttom, Mäster Simon?”
”Jag skall tukta det där lilla vargynglet”, sade skomakaren.
”Tukta honom — för vad?”
”För vad?”
”Jag”.
”Därför att den lille lymmeln varken vill sjunga som en god patriot eller arbeta som en god medborgare”.
”Ja, men vad angår den saken dig?” frågade Lorin. ”Har nationen anförtrott dig Capet för att du skall lära honom att sjunga?”
”Och jag skulle gärna vilja veta, medborgare sergeant, vad du har för rättighet att blanda dig i den här angelägenheten?” sade den förvånade Simon.
”Jag blandar mig i den, såsom det anstår varje man med hjärta i bröstet att göra. Det är ovärdigt en man att se ett barn misshandlat”.
”Bah! Sonen till tyrannen!”
”Han är ett barn, och barnet har ingen del i sin fars brott. Barnet är icke brottsligt och bör följaktligen icke straffas”.
”Och jag säger dig, att han blev överlämnad åt mig för att jag skall göra vad jag vill med honom. Jag vill, att han skall sjunga ’Madam Veto’, och sjunga den skall han”.
”Eländige usling!” sade Lorin. ’Madam Veto’ är detta barns mor. Skulle du tycka om att ditt barn bleve tvingat att sjunga, att du är en skurk?”
”Jag!” utbrast Simon. ”Eländige aristokrat till sergeant!”
”Inga skällsord”, sade Lorin. ”Jag är inte Capet, och ingen kan tvinga mig att sjunga”.
”Jag skall laga, att du blir häktad, eländige fördetting!”
”Du!” sade Lorin. ”Du låta häkta mig! Du skulle just försöka att häkta en thermopyl!”
”Gott! skrattar bäst som skrattar sist! Och nu, Capet, tag upp min läst och kom och avsluta din sko eller också —”
”Och jag”, sade Lorin som likblek av vrede och med knutna händer och hopbitna tänder, tog ett steg framåt, ”jag säger dig, att han icke skall taga upp din läst, att han icke skall göra skor! Hör du, idiot? Ja, för all del! Du har din långa sabel där, men jag är icke mera rädd för den än för dig. Våga dig bara att draga den!”
”Ah! Mord!” röt Simon, som var likblek av raseri.
I detta ögonblick trädde två kvinnor in på gården. Den ena av dem hade ett papper i sin hand. Hon vände sig till skyltvakten.
”Sergeant!” ropade denna. ”Det är Tisons dotter som önskar träffa sin mor”.
“Låt henne passera, eftersom Templekommissionen tillåter det”, sade Lorin, som icke ville avlägsna sig genast, därför att han fruktade att Simon skulle begagna sig av hans frånvaro och åter misshandla barnet.
Vaktposten lät de två kvinnorna passera. Men de hade knappast gått fyra steg uppför den mörka trappan, då de mötte Maurice Lindey, som var på väg ned på gården.
Det var nästan mörkt, så att han icke kunde urskilja deras anletsdrag.
“Vilka äro ni, medborgarinnor?” frågade han, "och vad önska ni?"
“Jag är Sophie Tison”, sade den ena kvinnan. “Jag har utverkat tillåtelse att besöka min mor och har kommit hit för att hälsa på henne”.
“Ja”, sade Maurice, “men denna tillåtelse gäller endast dig själv, medborgarinna”.
“Jag tog med mig min väninna, på det att vi åtminstone skulle vara två bland alla soldaterna”.
“Mycket bra, men din väninna får icke följa med dig upp”.
“Som ni vill, medborgare”, sade Sophie Tison, i det hon kramade handen på sin väninna som stod tryckt tätt intill väggen och tycktes vara förlamad av överraskning och fruktan.
“Medborgare skyltvakter”, sade Maurice, i det han höjde sin röst och riktade sina ord till de skyltvakter, som voro utposterade i varje förstuga. “Låt medborgarinnan Tison passera, men icke hennes väninna. Hon skall stanna i trappan. Se till att hon blir bemött med vederbörlig aktning”.
“Ja, medborgare”, svarade skyltvakterna.
“Gå då upp”, sade Maurice.
De två kvinnorna gingo vidare och Maurice skyndade hastigt ned på gården.
“Vad vill det här säga?” sade han till nationalgardisterna. “Och vad är anledningen till detta oväsen? Skrik av ett barn hördes ända upp till fångarnas förrum”.
“Det är det”, sade Simon, som trodde sig i Maurice få en bundsförvant, “att den är förrädaren, den där spionen, den där fördettingen, den där aristokraten hindrar mig från att bearbeta Capet”.
Och han pekade på Lorin.
“Ja, för tusan, jag förhindrade det”, sade Lorin, i det han drog sitt svärd, “och om du åter kallar mig fördetting, aristokrat eller förrädare, genomborrar jag dig med mitt svärd”.
”Hotelser!” utropade Simon. ”Vakt! Vakt!”
”Jag är vakten”, sade Lorin, ”så det blir bäst att du inte ropar på mig ty om jag kommer, utplånar jag dig”.
”Kom hit, medborgare municipal kom hit!” sade Simon, som kände sig allvarligt förskräckt vid Lorins hotelser.
”Sergeanten har alldeles rätt”, sade municipalen till vilken han vänt sig med bön om hjälp. ”Du är en skamfläck för nationen, pultron, som misshandlar ett barn”.
”Och varför slog han honom? Känner du till anledningen, Maurice? Jo, därför alt gossen icke ville sjunga ’Madam” Veto’, därför att han icke ville kränka sin mor”.
”Den eländiga uslingen!” sade Maurice.
”Alltså du också?” sade Simon. ”Är jag således omgiven av förrädare?”
”Skurk!” utbrast municipalen, i det han grep Simon i strupen och ryckte lästen ur hans hand. ”Försök att bevisa att Maurice Lindey är en förrädare”. Och han bearbetade kraftigt skomakarens axlar med spannremmen.
”Tack, monsieur”, sade barnet, som åsåg denna scen med en stoikers lugn. ”Men han kommer att utkräva hämnd på mig”.
”Se så, Capet, se så, mitt barn”, sade Lorin. ”Om han slår dig omigen, skall du ropa på hjälp, och jag skall tukta honom, den bödeln. Och återvänd nu till ditt torn, lilla Capet”.
”Varför kallar ni mig Capet, till och med då ni beskyddar mig? Ni vet mycket väl, att Capet icke är mitt namn”.
”Icke ditt namn?” sade Lorin. ”Vilket är således ditt namn?”
”Jag heter Louis Charles de Bourbon. Capet är namnet på en av mina förfäder. Jag känner till Frankrikes historia ty min far lärde mig den”.
”Och du vill lära ett barn laga gamla skor, då en kung lärt det Frankrikes historia?” utbrast Lorin. ”Det överträffar allt”.
”Du behöver icke vara ängslig”, sade Maurice till barnet. ”Jag skall avlägga min rapport”.
”Och jag min”, sade Simon, ”och bland annat skall jag omtala, att du i stället för att låta en kvinna komma in i tornet tillåtit två att passera”.
I samma ögonblick kommo de två kvinnorna ut ur tornet. Maurice sprang fram till dem.
”Nå, medborgarinna”, sade han till den som stod närmast honom, ”har du träffat din mor?”
Sophie Tison placerade sig med ens mellan municipalen och sin följeslagerska. ”Ja tack, medborgare”, sade hon.
Maurice hade önskat se den unga flickans väninna, eller åtminstone höra hennes röst, men hon höll sig insvept i sin kappa och tycktes vara fast besluten att icke yttra ett enda ord. Han tyckte även, att hon darrade. Detta tecken till fruktan väckte hans misstanke.
Han sprang hastigt uppför trapporna igen och såg genom glasväggen, att drottningen försökte dölja i sin ficka något som såg ut som en biljett.
”Ah!” sade han. ”Har jag blivit narrad”.
Han ropade på sin kamrat.
”Medborgare Agricola”, sade han. ”Stig in i Marie Antoinettes rum och förlora henne icke ur sikte för ett enda ögonblick”.
”Vad nu då?” sade municipalen. ”Är det därför att…”
”Stig in, säger jag, och förspill icke ett ögonblick, en sekund”.
Municipalen trädde in i drottningens rum.
”Kalla hit kvinnan Tison”, sade Maurice till en av männen vid nationalgardet.
Fem minuter senare anlände Tisons hustru, helt glad i hågen.
”Jag har träffat min dotter”, sade hon.
”Var var det?” frågade Maurice.
”Här, naturligtvis, här i förrummet”.
”Nå, bad din dotter att få träffa österrikiskan?”
”Nej”.
”Var hon icke inne i hennes rum?”
”Nej”.
”Och under hela den tid du samtalade med din dotter, kom ingen ut ur fångarnas rum?”
”Hur skulle jag kunna veta det? Jag var fullt upptagen av min dotter, som jag icke sett på tre månader”.
”Tänk efter”.
”Ja, jag tror jag kommer ihåg”.
”Vad?”
”Den unga flickan kom ut”.
”Marie Thérèse?”
”Ja”.
”Talade hon med din dotter?”
”Nej”.
”Och din dotter gav henne ingenting?”
”Nej”.
”Tog hon icke upp någonting från golvet?”
”Min dotter?”
”Nej, Marie Antoinettes dotter?”
”Hon tog upp sin näsduk”.
”O, kvinna, vad tänkte du på?” utbrast Maurice
Och han rusade fram till en klocksträng, i vilken han ryckte och slet.
Det var alarmklockan.