Den siste chevalieren/Kapitel 11
| ← Kap 10: Simon skomakare |
|
Kap 12: Kärlek → |
ELFTE KAPITLET.
BILJETTEN.
De två andra municipalerna kommo hastigt upp. Några vaktposter följde med dem. Dörrarna stängdes och två vaktposter hindrade var och en från att komma ut från något av rummen.
”Vad önskar ni, monsieur?” sade drottningen då Maurice kom in. ”Jag skulle just draga mig tillbaka för fem minuter sedan, då medborgaren municipalen plötsligt trängde sig in i mitt rum, utan att upplysa mig om vad han önskade”.
”Madame”, sade Maurice med en bugning, ”det är icke min kamrat som önskar något av er, det är jag”.
”Ni, monsieur?” sade Marie Antoinette med en blick på Maurice, vars höviska uppträdande hade kommit henne att betrakta honom med en viss ynnest. ”Och vad önskar ni?”
"Jag önskar, att ni är nog vänlig att lämna mig det brev, ni gömde då jag kom in just nyss”.
Madame royale och madame Elisabeth darrade. Drottningen blev mycket blek.
”Ni misstager er, monsieur. Jag dolde ingenting”
”Du ljuger, österrikiska!” röt Agricola.
Maurice lade hastigt sin hand på kamratens arm.
”Ett ögonblick, min kära kollega”, sade han. ”Överlämna åt mig att tala med medborgarinnan, ty jag är en smula jurist”.
”Fortsätt i så fall, men var icke så ceremoniös mot henne, för tusan!”
”Ni har gömt ett brev, medborgarinna”, sade Maurice strängt. ”Det är nödvändigt, att vi få se detta brev”.
”Men vad för ett brev?”
”Det brev som Tisons dotter lämnade er och som medborgarinnan er dotter” — Maurice pekade på den unga prinsessan — ”tog upp samtidigt med sin näsduk”.
De tre kvinnorna sågo förfärade på varandra.
”Men monsieur, detta är värre än tyranni”, sade drottningen. ”Vi äro kvinnor!”
”Missförstå mig ej", sade Maurice i fast ton. ”Vi äro varken domare eller bödlar, vi äro uppsyningsmän, d. v. s. att era medborgare ha givit oss i uppdrag att bevaka er. Vi hava våra förhållningsorder. Att bryta mot dem är förräderi. Medborgarinna, jag ber er giva mig det brev, ni gömt”.
”Messieurs”, sade drottningen bögdraget, ”eftersom ni äro uppsyningsmän, böra ni visitera oss och efter vanligheten beröva oss vår vila i natt”.
”Gud förbjude, att vi skulle bära hand på kvinnor! Jag kommer nu att underrätta kommunen och skall avvakta dess befallningar. Men ni få icke gå till sängs. Ni få vara goda och sova i dessa fåtöljer. Och vi skola vakta er. Om nödvändigt, få de visitera er”.
”Vad står på”, sade Tisons hustru, som helt upprörd blev synlig i dörren.
”Det, medborgarinna”, sade Maurice, ”att du genom att låna dig till förrädiska handlingar berövat dig rättigheten att återse din dotter mer”.
”Att återse min dotter? Vad vill du mig således, medborgare?” frågade Tisons hustru, som ännu icke kunde förstå, varför hon icke skulle få återse sin dotter.
”Jag säger dig, att din dotter icke kom hit för att besöka dig utan för att lämna ett brev till medborgarinnan Capet och att hon därför icke skall återkomma hit vidare”.
”Men om hon icke kommer hit, får jag icke se henne eftersom vi äro förbjudna att gå ut”.
”Denna gång har du ingen annan än dig själv att klandra — det är ditt eget fel”, sade Maurice.
”O!” skrek den stackars kvinnan. ”Mitt fel! Varför säger du, att det är mitt fel? Det har icke hänt någonting, det försäkrar jag. Om jag trodde att det kunde ha hänt något då, ve dig, Antoinette! Du skulle dyrt få umgälla det”.
Och den ursinniga kvinnan skakade sin knutna näve mot drottningen.
”Inga hotelser”, sade Maurice, ”utan försök hellre att vinna genom vänlighet vad vi önska, ty du är kvinna och medborgarinnan Antoinette, som själv är mor, kommer att ha medlidande med dig. I morgon blir din dotter häktad — satt i fängelse, ty om de uppdaga något, och du vet att de alltid kunna göra det när de vilja, så är hon förlorad och även hennes följeslagerska”.
Kvinnan Tison, som åhört Maurices ord med tilltagande förfäran, vände sig i raseri mot drottningen.
”Hör du, Antoinette, min dotter! Det är du, som kommer att tillintetgöra mitt barn”.
Drottningen i sin tur föreföll förfärad, icke av det raseri som gnistrade i hennes fångvakterskas ögon, utan av hennes uppenbara förtvivlan.
”Kom med mig, madame Tison”, sade hon. ”Jag har någonting att säga er”.
”Hallå! Intet smussel! Vi stå icke i vägen för er här”, sade Maurices kollega. ”Inför myndigheterna — allt öppet och inför våra ögon”.
"Icke så häftigt, medborgare Agricola”, viskade Maurice. ”Under förutsättningen att vi uppdaga sanningen, är det icke av minsta vikt på vad sätt vi göra det”
”Du har rätt, medborgare Maurice, men —”
”Låt oss taga plats på andra sidan glasväggen, medborgare Agricola och om du är ense med mig, vända vi ryggen till, och jag är övertygad om att den person, som vl visa denna hänsynsfullhet ej skall låta oss ångra detta”.
Drottningen hörde dessa ord, såsom det var meningen att hon skulle göra, och gav den unge mannen en blick av tacksamt erkännande. Maurice vände likgiltigt på huvudet och gick till andra sidan av glasväggen. Agricola följde med honom.
”Du ser denna kvinna”, sade han till Agricola. ”Som drottning är hon mycket brottslig, som kvinna är hon värdig och högsinnad. Det är bra att förstöra kronor, furstar bliva renade genom sin olycka”.
”För tusan, du talar väl, medborgare Maurice. Jag tycker om att höra dig och din vän Lorin tala. Var det poesi, du läste upp?”
Maurice smålog.
Under detta samtal utspelades på andra sidan den scen, som Maurice hade förutsett.
Kvinnan Tison närmade sig drottningen.
”Madame”, sade drottningen, ”er förtvivlan bedrövar mig. Jag önskar icke beröva er er dotter — det skulle vara alltför grymt. Men var god och betänk, att om ni gör vad dessa män fordra, så kommer icke desto mindre ert barn att vara förlorat för er”.
”Gör vad de befallde!” ropade kvinnan. ”Gör vad de befallde!”
”Men hör åtminstone först vad som hänt”.
”Vad har hänt?” frågade kvinnan med nästan ursinnig nyfikenhet.
”Er dotter hade en väninna med sig”.
”Ja, en arbeterska liksom hon själv. Hon tyckte icke om att komma ensam för soldaternas skull”.
”Denna väninna anförtrodde er dotter ett brev. Er dotter lät det falla. Marie, som gick förbi, tog upp det. Det är otvivelaktigt ett papper utan minsta betydelse, men som ondskefulla människor skulle kunna tyda på ett elakt sätt Sade icke municipalen er just nyss, att de alltid kunna göra så, när de vilja det?”
”Nå, fortsätt!”
”Det är allt. Ni önskar, att jag skall lämna ifrån mig detta papper — vill ni, att jag skall offra en vän utan att det kanske gör er dotter den minsta nytta?”
”Gör vad de befallde!” skrek kvinnan. ”Gör vad de befallde!”
”Men om detta papper kommer er dotter att framstå i en brottslig dager”, sade drottningen. ”Försök att förstå”.
”Min dotter liksom jag är en god patriot”, skrek megäran. ”Tisons äro gudilov välkända. Gör vad de befallde!”
”Gode Gud!” sade drottningen. ”Hur skall jag kunna få er att förstå?”
”Mitt barn, jag vill ha tillbaka mitt barn”, ropade Tisons hustru och stampade i golvet. ”Ge mig papperet, Antoinette, ge mig papperet!”
”Här är det, madame”, sade drottningen och räckte ett papper till den eländiga varelsen, som glatt grep det och höll det över sitt huvud i det hon ropade:
”Kom hit! Kom hit, medborgare municipaler! Jag har papperet. Tag det och giv mig tillbaka mitt barn”.
”Ni offrar våra vänner, min syster”, sade madame Elisabeth.
”Nej, min syster”, svarade drottningen sorgset, ”jag offrar endast oss själva. Papperet komprometterar ej någon”.
Vid kvinnan Tisons rop skyndade Maurice och hans kollega fram till henne. Hon lämnade dem genast papperet. De öppnade det genast.
”I L'orient vakar alltjämt en vän”.
Maurice hade knappast kastat en blick på detta papper, förrän han spratt till. Handstilen föreföll honom icke obekant.
”Min Gud!” utbrast han. ”Kan det vara Geneviève? Men nej, det är omöjligt. Jag är galen. Den liknar visserligen hennes, men vad kan Geneviève ha att göra med drottningen?”
Han vände sig om och såg, att Marie Antoinette iakttog honom uppmärksamt. Vad kvinnan Tison beträffar, så formligen slukade hon Maurice med ögonen, medan hon väntade på sitt öde.
”Du har utfört en god handling”, sade han till Tisons hustru. ”Och ni, medborgarinna, en stor handling”, tillade han, vänd till drottningen.
”Följ i så fall mitt exempel, monsieur”, svarade Marie Antoinette. ”Bränn upp detta papper, och ni har utfört en människovänlig handling”.
”Du skämtar, österrikiska”, sade Agricola. ”Skall han bränna upp ett papper, som måhända skulle kunna sätta oss i stånd att uppdaga ett helt yngel av aristokrater? Nej! Vi äro icke fullt så stora idioter”.
”Jo, bränn upp det!” bönföll kvinnan Tison. ”Det skulle kunna kompromettera min dotter”.
”Det tror jag — din dotter och många andra”, sade Agricola, i det han tog ifrån Maurice papperet.
Om den sistnämnde varit ensam, hade han alldeles säkert förstört det.
Tio minuter senare avlämnades papperet på kommunens byrå. Det blev ögonblickligen öppnat och kommenterat på skilda sätt.
”I L'Orient — en vän vakar. Vad i h—e kan det betyda?” sade en.
”Jo”, svarade en geograf, ”i L'Orient det är tydligt nog. Lorient är en liten stad i Bretagne, belägen mellan Vannes och Quimper. För tusan, vi borde bränna ned hela staden, om det är sant, att den härbärgerar aristokrater, som alltjämt vaka över österrikiskan”.
”Det är så mycket farligare”, sade en annan, ”därför att Lorient är en hamnstad, så att de därifrån kunna sätta sig i förbindelse med England”.
”Jag föreslår”, sade en tredje, ”att vi sända en kommission till Lorient och låta leta igenom hela staden”.
Detta förslag kom minoriteten att småle, men gillades av majoriteten, och följaktligen beslöt man, att det skulle skickas en kommission till Lorient för att hålla ögonen på aristokraterna.
Maurice hade fått meddelande därom.
”Jag tror, att det betyder ’I L'orient (i öster)’, men jag är absolut övertygad om att det icke är i Bretagne”, sade han.
Följande dag anhöll drottningen, vilken, såsom vi veta, för att slippa gå förbi dörren till det rum, där hennes make hållits fången, icke ville gå ned i trädgården, om tillåtelse att få stiga upp på tornets plattform för att hämta frisk luft tillsammans med sin dotter och madame Elisabeth.
Hennes anhållan beviljades med ens, men Maurice skyndade uppför trappan och ställde sig bakom ett litet torn, där han inväntade resultatet av föregående kvälls brev.
Till en början promenerade drottningen håglöst av och an tillsammans med sin dotter och madame Elisabeth. Så stannade hon, under det att de två prinsessorna fortsatte sin promenad, vände sig mot ”L'Orient” (i öster) och granskade med största iver fönstren till ett hus, i vilka syntes flera personer, av vilka en höll i sin hand en vit näsduk.
Maurice å sin sida tog upp ur fickan ett teleskop, och medan han ställde in det, gjorde drottningen en hastig åtbörd, liksom för att anmoda dem vid fönstret att draga sig tillbaka. Men Maurice hade redan iakttagit huvudet på en man med blont hår och blek hy, vars bugning var så aktningsfull, att det nära nog gränsade till ödmjukhet.
Bakom denne unge man — ty han tycktes vara tjugufem à tjugusex år — stod en kvinna, som delvis doldes av honom.
Maurice riktade sitt teleskop mot henne, och i tanke, att han kände igen Geneviève, gjorde han en ofrivillig rörelse, så att han blev synlig. Kvinnan, som också höll ett teleskop i handen, drog sig omedelbart tillbaka och ryckte den unge mannen med sig.
Var det verkligen Geneviève? Hade även hon känt igen honom? Hade dessa två dragit sig tillbaka vid en signal från drottningen?
Maurice väntade ett ögonblick för att se, om den unge mannen och den unga kvinnan åter skulle visa sig, men när fönstret alltjämt förblev tomt, anbefallde han sin kollega Agricola att iakttaga den största vaksamhet, sprang nedför trapporna och skyndade till hörnet av rue Porte-Foin, där han gömde sig i en vrå för att se, om de nyfikna kommo ut ur huset. Men förgäves! Ingen syntes till.
Han kunde emellertid icke motstå den misstanke, som vaknat till liv i hans hjärta från och med det ögonblick, då kvinnan, som varit i sällskap med Tisons dotter, iakttagit en sådan envis tystnad, så han begav sig direkt till gamla rue Saint-Jacques, dit han anlände, ett rov för de sällsammaste misstankar, tvivel och farhågor.
Då han trädde in, satt Geneviève, iförd en vit morgonklänning, i en jasminberså, där hon brukade intaga sin frukost. Hon hälsade lika vänligt som vanligt på Maurice och bad honom göra henne sällskap vid en kopp choklad.
Dixmer, som anlände nästan samtidigt, uttalade sin glädje över att få träffa Maurice vid denna ovanliga timme. Men innan han tillät, att Maurice tog emot den kopp choklad han höll till godo med, påyrkade han, som tycktes tänka endast på sin affär, att hans vän sekreteraren vid sektion Lepelletier skulle följa med honom och bese garveriet.
Maurice samtyckte därtill.
”Min kära Maurice”, sade Dixmer vänligt, i det han tog den unge mannen under armen och drog honom med sig, ”jag har viktiga nyheter att omtala”.
”Politiska?” frågade Maurice, som alltid upptogs av en enda tanke.
”Ah! Min kära medborgare”, sade Dixmer leende, ”tror ni, att vi sysselsätta oss med politik? Nej! I fråga om vår affär, gudilov! Min ärade vän Morand, vilken, såsom ni vet, är en framstående kemist, har uppdagat hemligheten med att färga marockäng rött på ett alldeles ojämförligt sätt — d. v. s. så, att färgen aldrig går ur — medelst en procedur, som man hittills icke känt till. Det är denna färg, jag vill visa er. Dessutom får ni se Morand i arbete. Han är en sannskyldig konstnär”.
Maurice kunde icke förstå riktigt, hur man kunde vara artist i fråga om marockängfärg. Men icke desto mindre följde han med Dixmer genom garveriet och in på ett slags kontor, där han fick se medborgare Morand vid hans arbete. Han hade på sig sina blåa glasögon och sin arbetsdräkt och tycktes helt och hållet gå upp i den intressanta proceduren att förvandla ett fårskinn från smutsigt vitt till purpurrött. Han hade rockärmarna uppkavlade, och hans händer och armar voro röda ända upp till armbågarna.
Han var så upptagen av sitt arbete, att han endast böjde på huvudet för Maurice.
”Nå, medborgare Morand?” sade Dixmer. ”Vad säga vi?”
”Enbart på den här proceduren komma vi att förtjäna 100,000 francs om året. Men jag har icke sovit på åtta dygn, och de här syrorna ha skadat mina ögon”.
Maurice lämnade Dixmer kvar hos Morand och återvände till Genevieve, i det han mumlade för sig själv:
”Det måste medges, att municipalens kall verkar depraverande på en hjälte! Efter ytterligare åtta dagars tjänstgöring i Temple kommer jag kanske att taga mig själv för en aristokrat och angiva mig! Präktige Dixmer! Präktige Morand! Milda Geneviève! En sådan idiot jag var, som kunde misstänka dem ens för ett ögonblick!”
Geneviève tog emot Maurice med ett ljuvt småleende, som kom honom helt och hållet att glömma de misstankar, han hyst. Hon var efter vanligheten ljuv, älsklig, förtjusande.
De timmar, Maurice var i sällskap med Geneviève, voro de enda timmar, då han verkligen levde. Vid alla andra tider var han smittad av den feber, som man skulle kunna kalla år '93:s feber, som delade Paris i två fientliga läger och gjorde tillvaron till en ständig strid.
Fram mot middagen måste han emellertid skiljas från Geneviève och återvända till Templetornet.
Vid slutet av rue Sainte-Avoye mötte han Lorin, som marscherade hem med sina män från tjänstgöringen. Han lämnade dem och kom fram till Maurice, vars uppsyn alltjämt förrådde den lycka, han erfarit i Genevièves sällskap.
”Ah!” sade Lorin, i det han hjärtligt skakade sin väns hand:
”Jag vet, varför du suckar —
Kärlek finns i dina ögon,
Kärlek i ditt hjärta!”
Maurice stack handen i fickan för att taga upp nyckeln. Den var det medel, han begagnade sig av för att hejda sin väns poetiska åder. Denne såg rörelsen och tog skrattande till flykten.
”Apropå det”, sade han, i det han kom tillbaka efter några steg, ”du har ytterligare tre dagars tjänstgöring i Temple. Jag anbefaller stackars lilla Capet åt dina omsorger”.