Den siste chevalieren/Kapitel 24
| ← Kap 23: Gudinnan Förnuft |
|
Kap 25: Biljetten → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
MOR OCH DOTTER.
Vi ha redan omtalat, att inom några timmar underättelsen om dessa händelser hade cirkulerat genom Paris.
Vid denna tidpunkt var det lätt att förstå diverse indiskretioner av en regering, vars politiska planer uppgjordes och omintetgjordes på gatan.
Ryktet spred sig allt vidare och vidare, tills det slutligen nådde gamla rue Saint Jacques, så att man där två timmar efter Maurices häktning hörde talas om den.
Tack vare Simons iver blevo komplottens detaljer hastigt bekanta utanför Temple, men alldenstund var och en utsmyckade originalet efter eget tycke och smak, var sanningen åtskilligt förändrad vid det laget att den nådde garvarmästarens hus. Somliga sade, att en förgiftad blomma tillställts drottningen, på det att österrikiskan medelst den skulle kunna bedöva sina vaktare och på så sätt kunna fly från Temple. Det påstods även, att man hyste misstankar mot troheten hos den bataljon, som föregående kväll skickats bort av Santerre — så att redan flera offer voro utsedda åt folkets hat.
Men invånarna vid gamla rue Saint Jacques läto naturligtvis icke bedraga sig i fråga om vad som verkligen hänt och Morand å ena sidan och Dixmer å den andra gingo med ens ut, kvarlämnande Geneviève som ett offer för den ohyggligaste förtvivlan.
Om denna olycka hade träffat Maurice, så var det hon, som var den enda anledningen därtill. Det var hennes hand, som lett den unge mannen med förbundna ögon till ingången till det fängelsevalv som nu omslöt honom och som han, mänskligt att döma, icke skulle lämna förrän då han besteg schavotten.
Men under alla omständigheter skulle Maurice icke förlora sitt huvud till följd av sin tillgivenhet för henne. Om Maurice blev dömd, skulle hon anklaga sig själv inför domstolen och erkänna allt. Hon skulle ta på sig hela ansvaret och rädda Maurice på sitt eget livs bekostnad.
Och i stället för att känna någon dödsfruktan erfor Geneviève ett slags bitter lycka vid tanken på att få dö för Maurice.
Hon älskade den unge mannen, älskade honom högre än hon ansett det rätt att en kvinna skulle älska en man, som icke tillhörde henne. Och att dö skulle för henne vara ett medel att återlämna till Gud sin själ, lika ren och obefläckad som då hon emottagit den av honom.
Då de lämnat huset, skildes Dixmer och Morand åt. Den förstnämnde begav sig till rue de la Corderie, den sistnämnde skyndade till rue des Nonandieres. Anländ till slutet av Mariebron, varseblev Morand denna skara dagdrivare och patrask, som brukade samlas så fort det hänt något märkvärdigt i närheten, liksom kråkor samlas på ett slagfält.
Vid denna syn tvärstannade Morand. Han darrade så i hela kroppen, att han måste luta sig mot broräcket för att icke falla.
Efter några sekunder hade han återvunnit den nära nog underbara styrka, som han under prövande omständigheter utövade över sina känslor; han begav sig in bland de skilda grupperna, började göra frågor och fick höra, att man strax förut fört bort från n:r 24 rue des Nonandieres en ung kvinna, som alldeles säkert var skyldig till det brott, för vilket hon var anklagad, enär man ertappat henne med att ha packat ihop sina tillhörigheter. Morand frågade, inför vilken klubb den stackars flickan skulle bli förhörd, och fick höra att hon blivit förd till sektion Mere, dit han omedelbart följde efter henne.
På klubben rådde den största trängsel, men förmedelst ett frikostigt användande av armbågar och knytnävar lyckades han tränga sig in.
Den första, han fick se, när han kom in, var Maurices högväxta, ädla gestalt, där han med högdragen min satt på de anklagades bänk och tillintetgjorde Simon med sina blickar.
”Ja, medborgare”, utropade Simon, som höll på att avsluta sin anklagelse. ”Medborgarinnan Tison anklagar medborgaren Lindey och medborgaren Lorin. Medborgaren Lindey talar om en blomsterflicka, på vilken han försöker kasta all skulden, men såsom jag förut sagt er, kommer denna blomsterflicka icke att bli funnen, utan det är en gemen komplott av en skara aristokrater, som kasta bollen fram och åter likt de fega stackare de äro. För övrigt ha ni ju sett, att Lorin begivit sig av, när hans närvaro var önskad, och han kommer icke tillbaka mer, än vad blomsterflickan gör”.
”Nu ljuger du, Simon!” ropade en ursinnig röst. ”Han kommer tillbaka ty han är nu här”.
Och Lorin klev med långa steg in i salen.
”Lämna plats!” sade han, i det han sköt åskådarna åt sidan. ”Lämna plats!” Och han slog sig ned bredvid Maurice.
Lorins ankomst, så naturlig och utan tillgjordhet och dock förenande hos sig den frihet och styrka, som var den unge mannen medfödd, gjorde en ofantlig verkan på domarne, som ögonblickligen hälsade honom med bifallsrop.
Maurice åtnöjde sig med att småle och räcka vännen handen — den vän om vilken han sagt sig själv:
”Jag kommer icke att sitta länge ensam på de anklagades bänk”.
Åskådarna stirrade med synbart intresse på dessa två vackra unga män, som den gemene skomakaren från Temple hade anklagat därför att han likt en demon avundades dem deras ungdom och skönhel.
Han lade snart märke till det ogynnsamma intryck, han gjort, och beslöt att utdela sitt sista slag.
”Medborgare!” röt han, ”jag fordrar att den ädelmodiga medborgarinnan Tison måtte bli hörd! Låt henne tala och framlägga sin anklagelse”.
”Medborgare”, sade Lorin, ”jag fordrar att blomslerflickan, som just blivit häktad och som otvivelaktigt kommer att bli förd inför er, måtte höras först”.
”Nej, nej!” sade Simon. ”Det är bara något falskt vittne — någon av aristokraternas anhängare. För övrigt brinner kvinnan Tison av otålighet att få befordra rättvisans gång”.
Under tiden begagnade Lorin sig av tillfället att viska något till Maurice.
”Ja”, ropade domarne. ”Kvinnan Tisons vittnesmål! Låt henne vittna!”
”Är kvinnan Tison i domsalen?” frågade presidenten.
”Ja, det är hon säkert”, ropade Simon. ”Medborgarinna Tison, svara!”
”Jag är här, president. Men om jag avlägger mitt vittnesmål, får jag då tillbaka min dotter?” sade fångvakterskan.
”Din dotter har icke någonting alls att göra med den angelägenhet som vi för närvarande äro upptagna av”, sade presidenten. ”Avlägg först ditt vittnesmål och be sedan kommunen återge dig ditt barn”.
”Hör du?” sade Simon. ”Medborgaren presidenten befaller dig att avlägga ditt vittnesmål. Gör det med ens!”
”Ett ögonblick”, sade presidenten i det han vände sig till Maurice, förvånad över lugnet hos denne eljest så impulsive man. ”Ett ögonblick! Medborgare municipal, har du ingenting att säga först?”
”Nej, medborgare president — förutom det att innan Simon använde orden förrädare och feg stackare om en sådan man som jag, hade det varit bättre om han väntat, tills han fått säkrare upplysningar”.
”Säger du det? Säger du det?” svarade Simon i denna hånfulla ton som är kännetecknande för Parispöbeln.
”Jag säger, Simon”, svarade Maurice i mera sorgsen än vredgad ton, ”att du genast kommer att bli grymt straffad, när du ser vad som skall hända”.
”Jag skulle gärna vilja veta, vad som skall hända”, sade Simon.
”Medborgare president”, sade Maurice, utan att värdigas taga notis om den hemska anklagarens fråga, ”jag förenar mig med min vän Lorin i att begära att den unga flicka som just blivit häktad måtte bli hörd, innan denna stackars kvinna blivit tvingad att tala — denna stackars kvinna, som otvivelaktigt blivit inlärd vad hon skall säga”.
”Hör du, medborgarinna?” skrek Simon. ”Hör du? De säga där nere, att du är ett falskt vittne!”
”Jag ett falskt vittne”, skrek kvinnan Tison. ”Ni skola få se! Ni skola få se! Vänta bara!”
”Medborgare”, sade Maurice. ”Av barmhärtighet, be denna kvinna att förbliva tyst”.
”Ah! Du är rädd!” sade Simon. ”Medborgare president, jag fordrar att kvinnan Tison måtte få avlägga sitt vittnesmål”.
”Ja! Ja! Vittnesmålet!” ropade domarne.
”Tyst!” ropade presidenten. ”Kommunen kommer tillbaka”.
I samma ögonblick hördes bullret av vagnshjul utanför jämte rop och vapenslammer.
Simon vände sig med orolig min om mot dörren.
”Lämna tribunen”, sade presidenten till honom. ”Du har ingenting mer att omtala”. -
Simon steg ned.
I samma ögonblick kommo några gendarmer in, åtföljda av en skara nyfikna, som snart blevo drivna tillbaka, och en kvinna, som sköts fram mot domarebordet.
”Är det hon?” viskade Lorin till Maurice.
”Ja”, svarade Maurice. ”Stackars kvinna, hon är förlorad”.
”Blomsterflickan! Blomsterflickan!” mumlade domarne, vilkas nyfikenhet nu nått sin höjdpunkt. ”Är det där blomsterflickan?”
”Jag fordrar före allt annat”, röt Simon, ”att kvinnan Tison får avlägga sitt vittnesmål. Du befallde henne att göra det och hon har ännu icke gjort det”.
Kvinnan Tison blev återkallad och avlade ett fruktansvärt och omständligt vittnesmål. Enligt henne var det visserligen sant, att blomsterflickan var brottslig, men Maurice och Lorin voro hennes medbrottslingar.
Detta vittnesmål framkallade en synbar verkan hos allmänheten, och nu var faktiskt Simons stjärna i uppåtgående.
”Gendarmer”, sade presidenten, ”för fram blomsterflickan”.
”O, det är ohyggligt!” mumlade Morand, i det han slog händerna för ansiktet.
Blomsterflickan blev framkallad och ställd framför tribunen, alldeles mitt emot Tisons hustru, på grund av vars vittnesmål hon skulle förlora sitt huvud.
Hon drog upp sitt flor.
"Heloise!” utropade kvinnan Tison. ”Mitt barn! Du här!”
"Ja, mor”, svarade den unga kvinnan milt.
"Och varför står du mellan två gendarmer?”
"Därför att jag är anklagad, mor”.
"Du! Anklagad, och av vem?” utbrast kvinnan i djupaste förtvivlan.
”Av dig, min mor!”
En hemsk tystnad, lik dödens förebådare, lade sig plötsllgt över den larmande församlingen, och varje hjärta kändes betryckt av denna ohyggliga scen.
"Hennes dotter!” viskades det, liksom av röster på avstånd. ”Hennes dotter! Stackars kvinna!”
Maurice och Lorin betraktade både anklagaren och den anklagade med innerligaste medlidande.
Simon, som var angelägen om att bevittna avslutandet av denna tragedi, i vilken han hoppades att både Maurice och Lorin skulle förbliva medagerande, försökte undgå kvinnan Tisons uppmärksamhet, då hon vilt såg sig omkring.
”Vad heter du, medborgarinna?” sade presidenten, själv gripen av denna scen, till den unga flickan.
”Heloise Tison, medborgare”.
"Hur gammal är du?”
”Nitton år”.
”Var bor du?”
"Rue des Nonandieres n:r 24”.
"Sålde du i morse en bukett nejlikor till medborgare Lindey, som du nu ser här på de anklagades plats?”
Den unga flickan vände sig om och såg på Maurice.
”Ja, medborgare, det gjorde jag”, sade hon.
Modern stirrade med av förfäran vidgade ögon på sin dotter.
”Vet du av att varje nejlika innehöll en biljett, adresserad till änkan Capet?”
”Ja, det vet jag”, svarade den anklagade.
En rörelse av fasa och beundran drog genom salen.
”Varför erbjöd du medborgare Maurice dessa nejlikor?”
”Därför att jag såg, att han bar en municipals trefärgade skärp, och trodde, att han var på väg till Temple”.
”Vilka äro dina medbrottslingar?”
”Jag har inga medbrottslingar”.
”Vad för slag? Har du således ensam gjort upp denna komplott?”
”Om det är en komplott, är jag ensam inblandad i den”.
”Men visste medborgare Maurice —”
”Att blommorna innehöllo biljetter?”
”Ja”.
”Medborgare Maurice är municipal, medborgare Maurice kan samtala med drottningen vid vilken tid som helst på dagen eller natten. Om medborgare Maurice hade önskat säga någonting till drottningen, hade han ingen anledning att skriva — han kunde tala”.
”Och du känner icke medborgare Maurice Lindey?”
”Jag har sett honom komma några gånger till Temple, medan jag varit där hos min stackars mor, men jag känner honom endast till utseendet”.
”Ser du, eländige usling”, sade Lorin, i det han hytte med sin knutna näve åt Simon, som nu stod med sänkt huvud och försökte att oförmärkt smyga sig bort — ”ser du nu vad du gjort?”
Alla sågo på Simon med djupaste förtrytelse.
Presidenten fortsatte:
”Eftersom du gjort i ordning buketten, vet du naturligtvi att varje blomma innehöll ett papper, och följaktligen måste du även veta, vad som fanns skrivet på detta papper?”
”Ja, naturligtvis gör jag det”.
”Gott, tala då om för oss vad det var”.
”Medborgare”, svarade den unga flickan i fast ton, ”jag har sagt allt, jag kan eller vill omtala”.
”Du vägrar således att besvara denna fråga?”
”Ja”.
”Vet du vad du utsätter dig för?”
”Ja”.
”Du sätter kanske din lit till din ungdom och skönhet?”
”Jag sätter min lit till Gud”.
”Medborgare Maurice Lindey, medborgare Hyacinthe Lorin”, sade presidenten, ”ni äro fria. Kommunen erkänner er oskuld och beundrar era lojala tänkesätt. Gendarmer, för medborgarinnan Heloise Tison till sektionens fängelse”.
Vid dessa ord tycktes kvinnan Tison vakna till liv och, utstötande ett gällt skri, försökte hon rusa fram för att ännu en gång omfamna sin dotter, men hejdades av gendarmerna.
”Jag förlåter dig, min mor”, sade den unga flickan, då de förde bort hemne.
Kvinnan Tison utstötte ett vilt rytande och föll ned som död.
”Ädla flicka! mumlade Morand, uppfylld av både sorg och beundran.