Den siste chevalieren/Kapitel 39
| ← Kap 38: Det kungliga barnet |
|
Kap 40: Värdshuset Noaks brunn → |
TRETTIONIONDE KAPITLET.
VIOLBUKETTEN.
Såsom man kunnat förutse, kunde lyckan icke stanna länge i Genevièves och Maurices hem.
I den storm som lössläpper vinden och slungar blixten, bli duvornas rede skakat samtidigt med det träd, där de slagit upp sitt bo.
Geneviève gick från den ena förfäran till den andra. Nu kände hon icke längre fruktan för Maison Rouges skull, hon darrade för Maurices skull.
Hon kände sin man tillräckligt väl att veta, att från det ögonblick då han varit försvunnen var han räddad. Men då hon nu var förvissad om hans räddning, darrade hon för sin egen skull.
Hon vågade icke anförtro sin sorg åt den minst rädde man under denna tid, då ingen kände fruktan, men den förråddes tydligt av hennes förgråtna ögon och bleka kinder.
En dag kom Maurice in helt sakta och utan att Geneviève, som satt försänkt i djupa tankar, hörde honom komma in. Maurice stannade på tröskeln och såg Geneviève sitta orörlig, med stel blick, händerna vilande i knäet och huvudet tankfullt nedsjunket mot bröstet.
Han betraktade henne ett ögonblick med djupaste sorgsenhet, ty allt det, som försiggick i den unga kvinnans hjärta, var lika uppenbart för honom, som om han hade läst hennes minsta tanke.
Så tog han ett steg fram mot henne och sade:
”Ni älskar icke längre Frankrike, Geneviève, erkänn det för mig. Ni flyr till och med den luft, som man inandas här, och endast med största motsträvighet närmar ni er fönstret”.
”Ack”, sade Geneviève, ”jag vet mycket väl, att jag icke kan dölja mina tankar för er. Ni har gissat rätt, Maurice”.
”Det är dock ett vackert land”, sade den unge mannen. ”Livet här är viktigt och väl upptaget numera. Domstolarnas brinnande verksamhetsiver, klubbarna, sammansvärjningarna göra stunderna, som vi tillbringa i vårt hem, angenämare. Man älskar det mera brinnande, kanske av fruktan att icke kunna älska det i morgon, ty i morgon har man kanske upphört att leva”.
Geneviève ruskade på huvudet.
”Ett otacksamt land att tjäna”, sade hon.
”Hur så?”
”Jo, ni som har gjort så mycket för friheten, är ni icke i dag till hälften misstänkt?”
”Men ni, kära Geneviève”, sade Maurice med en blick av brinnande kärlek, ”ni, denna frihets svurna fiende, ni som arbetat så mycket emot den, ni sover fridfullt under republikanens tak. Det är en gottgörelse, såsom ni ser”.
”Ja”, sade Geneviève, ”men det kommer icke att vara länge, ty det som är orätt kan icke vara länge”.
”Vad menar ni?”
”Jag menar att jag — d. v. s. en aristokrat — att jag, som drömmer om ert partis tillintetgörande och era åsikters nederlag, jag som konspirerar till och med i ert hus för l'ancien régime, jag, som om jag blir igenkänd, dömer er till en död i vanära, åtminstone enligt era åsikter, jag, Maurice, jag skall icke stanna här såsom ert hems onda genius, jag vill icke släpa er till schavotten”.
”Och vart skall ni då bege er, Geneviève?”
”Vart jag skall bege mig? En dag då ni är ute, Maurice, skall jag gå och angiva mig själv, utan att omtala varifrån jag kommer”.
”O!” utbrast Maurice, sårad i djupet av sitt hjärta. ”Redan otacksamhet!”
”Nej”, svarade den unga kvinnan, i det hon slog armarna om Maurices hals. ”Nej, min vän, det är kärlek, den mest hängivna kärlek, det svär jag. Jag vill icke, att min broder skall bli häktad och dödad som en rebell. Jag vill ej att min älskare skall bli häktad och dödad som en förrädare”.
”Och ni vill göra detta, Geneviève”, utbrast Maurice.
”Ja, lika säkert, som det gives en Gud i himmelen”, svarade den unga kvinnan. ”Och för övrigt känner jag icke endast fruktan, jag känner även ånger”.
Hon sänkte huvudet, som om denna ånger hade varit alltför tung att bära.
”O, Geneviève”, sade Maurice.
”Ni förstår mycket väl, vad jag säger och framför allt vad jag känner, Maurice”, fortsatte Geneviève, ”ty även ni känner denna ånger … Ni vet, Maurice, alt jag gav mig åt er, utan att tillhöra mig själv, att ni tog mig, utan att jag hade rättighet att giva mig”.
”Nog!” sade Maurice. ”Nog!”
Hans panna lade sig i djupa veck, och hans klara ögon strålade av dyster beslutsamhet.
”Jag skall visa er, Geneviève”, fortsatte den unge mannen, ”hur helt och hållet jag älskar er. Jag skall giva er ett bevis på att intet offer överstiger min kärlek. Ni hatar Frankrike, nåväl, vare det så, vi skola lämna Frankrike”.
Geneviève knäppte ihop händerna och betraktade älskaren med ett uttryck av beundran och entusiasm.
”Ni narrar mig väl ej, Maurice”, stammade hon.
”När har jag någonsin narrat er?” frågade Maurice. ”Och är det nu då jag vunnit er, rätta tiden för mig att vanära mig själv?”
Geneviève närmade sina läppar till Maurices läppar och förblev sålunda hängande vid sin älskares hals.
”Ja, du har rätt, Maurice”, sade hon, ”och det är jag, som bedrog mig själv. Det jag känner, är icke längre ånger. Det är kanske min själs förnedring, men du åtminstone, du skall förstå, att jag älskar dig alltför högt att kunna erfara någon annan känsla än fruktan att förlora dig. Låt oss resa långt bort, min vän, låt oss resa till någon plats, där ingen kan nå oss”.
”O, tack!” sade Maurice, utom sig av lycka.
”Men hur skola vi kunna fly?” sade Geneviève, darrande vid denna förskräckliga tanke. ”Nu för tiden är det icke lätt att undgå lönnmördarnas dolkar av den andra september eller bödlarnas bilor av den tjuguförsta januari”.
”Geneviève, Gud beskyddar oss”, sade Maurice. ”Hör på! En god handling, som jag ville utföra i samband med den andra september, som du nyss talade om, kommer nu att erhålla sin vedergällning. Jag ville rädda en stackars präst, som varit min skolkamrat. Jag uppsökte Danton, och på hans anmodan utfärdade den allmänna säkerhetskommittén ett pass för den stackars mannen och hans syster. Men i stället för att komma hem till mig, såsom jag anmodat honom, tog den olycklige prästen sin tillflykt till karmeliterna, och nu är han död”.
”Och detta pass?” sade Geneviève.
”Det har jag alltjämt kvar. Det är i dag värt en miljon — det är värt mer än så, Geneviève — det är värt livet, lyckan!”
”O, min Gud, min Gud, jag tackar dig!” utbrast den unga kvinnan.
”Såsom du vet, är min förmögenhet nerlagd i en egendom, som förvaltas av en gammal trotjänare, en god patriot och en trofast själ, som vi kunna lita på. Han kommer att skicka mig mina revenyer, vart jag vill. På vägen till Boulogne komma vi att passera förbi hans hem”.
”Var bor han således?”
”I närheten av Abbeville”.
”När avresa vi, Maurice?”
”Om en timme”.
”Ingen får veta av, att vi resa”.
”Ingen skall få veta det. Jag springer hem till Lorin. Han har en vagn men ingen häst! Jag har en häst men ingen vagn! Vi bege oss av, så fort jag kommer tillbaka, Geneviève. Vila dig nu, och gör i ordning allt till resan. Vi behöva inte mycket bagage. Vi köpa, vad vi behöva, i England. Jag skall ge Scevola ett ärende att uträtta, så att vi få honom ur vägen. Lorin får i kväll förklara vår avresa för honom, och i kväll äro vi långt borta”.
”Men om man häktar oss på vägen?”
”Ha vi icke vårt pass? Vi bege oss hem till Hubert — det är min förvaltares namn — och Hubert är municipal i Abbeville. Han följer med oss från Abbeville till Boulogne och skyddar oss. I Boulogne köpa och befrakta vi ett fartyg. För resten borde jag kanske bege mig till kommittén och låta den ge mig ett uppdrag i Abbeville. Men nej, vi vilja icke göra oss skyldiga till något bedrägeri, icke sant, Geneviève? Vi vilja vinna vår lycka genom att riskera våra liv”.
”Ja, ja, min vän, och vi skola lyckas göra det. Men så du är parfymerad nu på morgonen, min vän!” sade den unga kvinnan, i det hon gömde ansiktet vid Maurices bröst.
”Ja, det är sant! När jag gick förbi Egalitépalatset, köpte jag en violbukett för din räkning, men när jag kom in och såg dig så sorgsen, tänkte jag endast på att fråga dig om anledningen till denna sorgsenhet”.
”O, ge mig den!” svarade hon.
Geneviève insöp blommornas doft med detta slags förtjusning, som människor med nervöst temperament alltid visa i fråga om blomdoft.
Helt plötsligt stodo hennes ögon fulla av tårar.
”Vad är det?” frågade Maurice.
”Stackars Heloise!” mumlade Geneviève.
”Ack, ja!” sade Maurice med en suck. ”Men låt oss tänka på oss själva, min kära vän, och lämna de döda att vila i frid i den grav, som tillgivenheten grävt åt dem. Adjö! Nu går jag”.
”Kom snart tillbaka”.
”Jag är här tillbaka inom en halvtimme”.
”Men om Lorin icke skulle vara hemma?”
”Det gör ingenting. Hans tjänare känner mig, så jag kan taga allt, jag vill ha, under hans frånvaro, liksom han skulle göra här hos mig”.
”Bra! Bra!”
”Min Geneviève, gör nu allt i ordning, men inskränk dig till det allra nödvändigaste, ty vår avresa får icke se ut som en flyttning”.
”Var lugn”.
Den unge mannen tog ett steg mot dörren.
”Maurice!” sade Geneviève.
Han vände sig om och såg den unga kvinnan stå med utbredda armar.
”På återseende! På återseende! Och var vid gott mod, älskade. Inom en halvtimme är jag åter här hos dig”.
Då Geneviève var ensam, började hon vidtaga sina förberedelser till resan.
Hon vidtog dessa förberedelser med ett slags nervös iver. Så länge hon stannade kvar i Paris, skulle hon känna sig dubbelt brottslig. Då hon väl befann sig utom Frankrike, då hon väl befann sig i främmande land, skulle hon tycka, att hennes brott, som snarare var ett brott av ödet än av henne själv, skulle trycka ned henne mindre.
Hon gick till och med så långt, att hon hoppades, att hon i ensamheten och isoleringen till sist skulle glömma, att det existerade en annan man än Maurice.
De skulle fly till England, det var överenskommet. Där skulle de ha ett litet hus, en liten stuga, som låg alldeles för sig själv. Och de skulle byta om namn, och deras två namn skulle bli ett enda.
Där skulle de engagera två tjänare, som voro absolut okunniga om deras förflutna. Av en händelse föll det sig så, att både Maurice och Geneviève talade engelska.
Ingendera av dem lämnade i Frankrike kvar något, de saknade, såvida det icke skulle vara denna mor, som man alltid saknar, till och med om det är denna styvmoder, som kallas fäderneslandet.
Geneviève började således ställa i ordning allt, som var erforderligt för resan eller, rättare sagt, flykten.
Hon fann ett slags otydligt nöje i att bland alla dessa föremål utvälja sådana, som Maurice tyckt särskilt mycket om — den rock, som bäst framhöll hans figur, den halsduk, som gick bäst ihop med hans hy, de böcker, han oftast bläddrat i.
Hon hade redan gjort sitt val. Kläder, underkläder och böcker, som skulle packas ned i kofferterna, lågo kringströdda på stolarna, soffan och pianot.
Så hörde hon plötsligt nyckeln vridas om i låset.
”Bra!” sade hon. ”Det är Scevola, som kommer tillbaka, ty Maurice kan väl inte ha hunnit hem igen”.
Hon fortsatte med sitt arbete.
Dörrarna till salongen voro stängda. Hon hörde tjänaren i förrummet.
Hon höll en notrulle i handen och letade efter ett snöre att knyta om den.
”Scevola!” ropade hon.
Hon hörde, hur steg i det angränsande rummet närmade sig.
”Scevola!” upprepade hon. ”Var god och kom hit”.
”Här är jag!” svarade en röst.
Vid ljudet av denna röst vände Geneviève sig om och uppgav ett skri.
”Min man!” utbrast hon,
”Jag själv”, svarade Dixmer lugnt.
Geneviève stod på en stol och letade i ett skåp efter ett snöre. Hon kände formlig yrsel och föll baklänges, i det hon bredde ut armarna och inom sig önskade, att hon kunde kasta sig i en avgrund.
Dixmer uppfångade henne i sina armar och bar henne fram till en soffa.
”Vad är det fatt med er, min kära vän? Vad är det? Min närvaro måtte ha framkallat en oangenäm inverkan på er”.
”Jag dör!” stammade Geneviève, i det hon vände sig bort och slog händerna för ansiktet för att utestänga den skräckingivande synen.
”Trodde ni verkligen, att jag var död, min kära vän? Tar ni mig för en vålnad?”
Geneviève såg sig omkring med förfärad min, och när hennes blick föll på Maurices porträtt, gled hon ned ur soffan och sjönk på knä för att anropa denna maktlösa bild, som alltjämt fortsatte att småle, om hjälp.
Den stackars kvinnan förstod till fullo de hotelser, som lågo under Dixmers låtsade lugn.
”Ja, mitt kära barn”, fortsatte garvaren. ”Det är verkligen jag. Ni trodde mig kanske vara långt borta från Paris, men nej, jag stannade kvar här. Dagen efter den, jag lämnat mitt hem, återvände jag dit och såg det förvandlat till en askhög. Jag anställde efterforskningar efter er, men ingen hade sett er. Då började jag leta, och det har kostat mig mycken möda att återfinna er. Jag erkänner, att jag icke trodde, att ni skulle vara här. Jag hade emellertid mina misstankar, och som ni ser, är jag nu här. Hur mår Maurice? Jag är förvissad om att ni lidit mycket, eftersom ni, en sådan god rojalist, varit nödsakad att vistas under samma tak som en så fanatisk republikan”.
”Min Gud! mumlade Geneviève. ”Min Gud! Ha medlidande med mig!”
”Efter detta, min kära vän”, fortsatte Dixmer, ”är min enda tröst den, att ni har det så bekvämt och bra här och alt ni ej tycks ha lidit mycket av proskriptionen. Vad mig själv beträffar, så har jag sedan vårt hem lagts i aska och vi blivit ruinerade, haft min andel av vandringar och äventyr, emellanåt bott i källare, emellanåt i båtar och emellanåt till och med i kloakerna, som tömmas i Seinen”.
”Monsieur!” sade Geneviève.
”Ni har vacker frukt här, men vad mig själv beträffar, så har jag mången gång gått utan dessert, därför att jag icke fått någon middag alls”. — Under bittra snyftningar stödde Geneviève huvudet mot händerna.
”Inte för att jag”, fortsatte Dixmer, ”var utan pengar. Jag har, gudilov, vanligtvis burit på mig trettiotusen francs i guld, som nu för tiden motsvara ungefär femhundratusen francs, men hur skulle en kolbärare, en fiskare, eller en lumpsamlare kunnat taga upp en louisdor ur fickan för att betala en ostbit eller en korv? Ja, madame, jag har efter vartannat anlagt dessa tre förklädnader. För att vara bättre förklädd har jag i dag klätt mig som en ultrapatriot, jag läspar, och jag svär. En biltog man kan icke gömma sig så lätt i Paris som en ung och söt kvinna och jag har icke haft den turen att känna en brinnande ung kvinnlig republikan, som kunde dölja mig för allas blickar”.
”Monsieur, monsieur”, utbrast Geneviève, ”ha medlidande med mig! Ni ser ju, att jag är döende”.
”Av ängslan! Jag kan förstå, att ni har varit mycket ängslig för min skull, men nu när ni ser mig, skall ni trösta er. Jag har kommit tillbaka, och vi skola icke skiljas mera, madame”.
”O, ni vill döda mig!” utbrast Geneviève.
Dixmer såg på henne med ett hemskt småleende.
”Döda en oskyldig kvinna! O, madame, vad föranleder er att säga så? Det måste vara förtvivlan över min frånvaro, som har omtöcknat ert förstånd”.
”Monsieur”, utbrast Geneviève, ”monsieur jag ber er med hopknäppta händer att hellre döda mig med ens än att tortera mig med dessa grymma skämt. Nej, jag är icke oskyldig. Ja, jag är brottslig! Ja, jag förtjänar döden! Döda mig, monsieur, döda mig!”
”Ni erkänner således, att ni gjort er förtjänt av döden?”
”Ja, ja!”
”Och för att sona detta brott, som jag icke känner till men som ni anklagar er för, vill ni utan att klaga underkasta er döden”.
”Stöt till, monsieur, jag skall icke giva ett ljud ifrån mig, i stället för att förbanna skall jag välsigna den hand, som stöter ned mig”.
”Nej, madame, jag vill icke stöta ned er, men det oaktat kommer ni förmodligen att dö. Men i stället för att vara en vanhederlig död, såsom ni skulle kunna frukta, skall det bli en ärofull död, den vackraste död, man kan tänka sig. Tacka mig, madame, ty i det jag straffar er, gör jag er odödlig”.
”Monsieur, vad tänker ni således göra?”
”Ni skall fortsätta till det mål mot vilket vi strävade, då vår väg blev avbruten. I era egna och i mina ögon kommer ni att dö brottslig — i världens ögon kommer ni att dö som en martyr”.
”O, min Gud, ni gör mig galen genom att tala sålunda! Vart för ni mig? Vart släpar ni mig med er?”
”Med största sannolikhet i döden”.
”Låt mig i så fall uppsända en bön”.
”Till vem?”
”Det är icke av minsta vikt för er. I samma ögonblick som ni berövar mig livet, betalar jag min skuld, och om jag har betalat, är jag icke skyldig er något”.
”Det är sant”, sade Dixmer, i det han drog sig tillbaka mot det andra rummet. ”Jag väntar på er”.
Han lämnade salongen.
Geneviève sjönk på knä framför Maurices porträtt och tryckte händerna mot sitt nära nog bristande hjärta.
”Maurice”, sade hon, dämpat, ”förlåt mig. Jag väntade icke att bli lycklig, men jag hoppades att kunna göra dig lycklig. Maurice, jag berövar dig den lycka, som utgjorde ditt liv. Förlåt mig att jag förorsakat din död, min högt älskade”.
Så klippte hon av en länk av sitt långa hår och virade den kring violbuketten och ställde denna nedanför porträttet, som, okänsligt och mållöst som det var, dock tycktes få ett uttryck av sorg över alt se henne avlägsna sig.
Åtminstone föreföll det Geneviève så genom tårarna.
”Nå, är ni redo, madame?” frågade Dixmer.
”Redan”, mumlade Geneviève.
”Ah, tag god tid på er, madame”, svarade Dixmer. ”Jag har ingen brådska. För övrigt dröjer det förmodligen icke länge, innan Maurice kommer tillbaka, och det skulle vara mig ett nöje att få tacka honom för den gästfrihet, han visat er”.
Geneviève darrade av fruktan vid tanken på att hennes älskare och hennes man skulle kunna mötas.
Hon sprang hastigt upp.
”Det är slut. Jag är färdig, monsieur”, sade hon.
Dixmer gick före, den darrande Geneviève följde efter honom med halvslutna ögon och sänkt huvud. De stego upp i en droska, som väntade utanför porten. Den rullade bort.
Såsom Geneviève sagt, det var slut.