Den siste mohikanen/Kap 17

←  På spår

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson En kapprodd

Nära målet  →

XVII.
EN KAPPRODD.

Aftonens skuggor hade redan sänkt sig och ökat ställets dysterhet, när den lilla skaran trädde inom William Henrys ruiner. Kunskaparen och hans kamrater vidtogo ofördröjligen sina förberedelser för ati tillbringa natten där, men med ett allvar och en lugn besinning i sitt sätt, som visade vilket djupt intryck de ovanliga skräcksyner de nyss bevittnat hade gjort till och med på deras härdade sinnen. Några delvis förkolnade bjälkar restes mot en nedsvärtad vägg, och sedan Unkas nödtorftigt övertäckt dem med ris, ansågs det hela utgöra en tillräckligt bekväm bostad för tillfället. Den unga indianen pekade på sin konstlösa hydda, när han fått den färdig, och Heyward, som förstod meningen med den tysta åtbörden, nödgade med milt våld Munro att taga detta nattläger i besittning.

Falköga och indianerna gjorde upp eld och intogo sin enkla aftonmåltid, bestående av torkat björnkött. Därpå lade de mera bränsle på elden och beredde sig att hålla rådplägning. Efter en kort och uttrycksfull tystnad tände Chingachgook en pipa, vars huvud var konstrikt utskuret i en av landets lösa stenarter och vars skaft utgjordes av ett trärör, och började röka. När han insupit nog av den vederkvickande örtens vällukt, räckte han pipan åt kunskaparen. På detta sätt hade den under den djupaste tystnad gått laget runt tre gånger, innan någon i sällskapet öppnade munnen för att tala. Då framställde sagamoren såsom varande den äldste och i rang högste ämnet för överläggning, vilket gällde bästa sättet att färdas under det tillämnade försöket att befria de bortförda flickorna. Chingachgook och hans son talade för att man borde tåga till lands, varemot kunskaparen ansåg det lämpligast att färdas i kanot på Horicansjön, och man enade sig slutligen om hans åsikt. Falköga framhöll nödvändigheten av att göra uppbrott mycket tidigt och på sådant sätt, att de inte lämnade efter sig några spår.

Himmeln var ännu fullsatt av stjärnor, då Falköga kom för att väcka de sovande. Munro och Heyward kastade av sina kappor och voro på benen, medan ännu skogsmannen kallade på dem vid ingången till det enkla skjul, där de hade tillbragt natten. När de kommo ut, funno de kunskaparen stå och vänta på dem helt nära, och den enda hälsning, som utbyttes dem emellan, var den betecknande åtbörd, med vilken deras skarpsinniga ledare manade dem till tystnad.

»Tänk fram era böner», viskade han, när de kommo fram till honom, »ty han, till vilken ni ställa dem, känner alla språk, hjärtats lika väl som munnens; men tala ej ett ord, ty det är sällan en vit man kan dämpa sin röst tillräckligt i skogen, såsom vi sett av den stackars saten sångarens exempel. Kom», fortfor han, i det han vände sig mot en av fästets kurtiner, »låtom oss gå ned i vallgraven på den här sidan och var mycket noga med att ni stiga på trästycken och stenar, där vi gå fram.»

Hans kamrater gjorde som han bad, fastän för två av dem skälet till all denna utomordentliga försiktighet ännu var en hemlighet. När de befunno sig i den låga grav, som på tre sidor omgav det av jord uppförda fästet, funno de vägen nästan spärrad av ruinerna. Med försiktighet och tålamod lyckades de emellertid klättra efter kunskaparen, tills de kommo fram till Horicans sandiga strand.

»Det här är ett spår, som endast en näsa kan följa», sade den belåtna kunskaparen, i det han såg sig tillbaka på deras besvärliga väg. Gräs är en förrädisk matta att trampa på för en flyende skara, men trä och sten ta inte något avtryck av en mockasin. Hade ni burit era järnskodda stövlar, kunde här verkligen varit åtskilligt att befara, men med tillbörligt berett hjortskinn på fötterna kan man i allmänhet tryggt våga sig ut på klipporna. Skjut kanoten närmare land, Unkas, den här sanden tar emot avtryck lika lätt som krämarnas smör nere vid Mohawk. Vackert, gosse, vackert, den får inte vidröra stranden, annars upptäcka de skälmarna, på vad väg vi lämnat platsen.»

Den unga indianen iakttog detta försiktighetsmått, och sedan kunskaparen lagt en planka från ruinerna till kanoten, gav han de båda officerarna ett tecken att stiga ombord. När detta skett, återställdes allting omsorgsfullt i sitt förra oordnade skick, varpå Falköga lyckades nå den lilla näverfarkosten uten att lämna efter sig några av de märken, som han tycktes i så hög grad frukta. Heyward satt tyst, till dess indianerna hunnit försiktigt paddla kanoten på något avstånd från fästet och inom den breda och mörka skuggan, som bergen i öster kastade på sjöns spegelblanka yta, men därpå frågade han:

»Varför behöva vi bryta upp på detta förstulna och brådskande sätt? Ni anser således, att vi ha fiender både framför och bakom oss? Då kommer sannolikt vår färd att bli farlig.»

»Att vi ha fiender framför oss, det veta vi ju, och antagligt är väl, att en eller annan indian även stryker omkring bakom oss. Om vår färd blir farlig? Ånej, inte rent av farlig, ty med vaksamma öron och kvicka ögon kunna vi laga så, att vi ha några timmars försprång framför de kanaljerna, eller om vi måste ta till bössan, finnas i vårt sällskap tre, som förstå sig på vad den duger till, lika bra som trots någon ni kan namnge i gränstrakterna. Nej, inte just farlig, men sannolikt är, att vi få vara med om vad man skulle kunna kalla en roddtur i flygande fläng, kanske även ett nappatag, en fäktning eller någon dylik förströelse, likväl alltid under god betäckning och med överflöd på kulor och krut.»

Det är möjligt, att Heywards uppfattning av vad som var farligt, hur mycket han än utmärkte sig för sitt mod, i någon mån avvek från kunskaparens, ty i stället för att svara satt han nu tyst, medan kanoten gled fram flera engelska mil. Just då dagen grydde, kommo de in på sjöns smalare delar och smögo sig snabbt och försiktigt fram bland dess tallösa holmar. Det var på denna väg som Montcalm hade dragit sig tillbaka med sin här, och äventyrarna kunde ej veta, om inte han lämnat kvar en del av sina indianer i bakhåll för att skydda hans eftertrupp och uppsamla de efterblivna. De närmade sig därför den trånga farleden på det tysta sätt, som deras levnadsvanor hade lärt dem.

Chingaehgook lade ifrån sig sin paddelåra, medan Unkas och kunskaparen framdrevo den lätta farkosten genom krokiga och slingrande kanaler, där varje fot de tillryggalade blottställde dem för faran av något plötsligt avbrott i deras färd. Sagamorens ögon svävade försiktigt från holme till holme och från snår till snår, under det att kanoten gled framåt, och så ofta en friare vattenyta tillät det, följde hans skarpa blick de kala klippor och framskjutna skogar, som dystert blickade ned på den smala farleden.

Heyward, som betraktade allt detta med dubbelt intresse på grund av såväl ställets skönhet som de farhågor, som i hans läge voro helt naturliga, började just tro, att han hängivit sig åt dem utan tillräcklig anledning, då årorna upphörde med sin rörelse till åtlydnad av ett tecken från Chingachgook.

»Hugh!» utropade Unkas, nästan i samma ögonblick som fadern med ett lätt slag av fingret på kanotens sida underrättade dem om att en fara var i närheten.

»Vad nu?» sade kunskaparen. »Sjön är så spegelblank, som om aldrig någon vind hade blåst, och jag kan se över dess yta milsvitt, men inte så mycket som huvudet av en lom bildar en prick på vattnet.»

Indianen lyfte med allvarsam min sin åra och pekade åt det håll, dit hans egen stadiga blick var riktad. Heyward följde rörelsen med ögonen. Ett par tiotal fot framför dem låg en annan av de låga skogbeväxta holmarna, men den syntes lika lugn och fridfull, som om dess enslighet aldrig hade störts av en människofot.

»Jag ser ingenting annat än land och vatten, och en förtjusande tavla är det», sade han.

»Tyst!» inföll kunskaparen. »Ja, sagamore, det finns alltid ett skäl för vad du gör. Det är bara en skugga, men den är inte naturlig. Ni ser den mist, som stiger upp över ön, major; ni kan inte kalla den dimma, ty den liknar snarare en tunn molnstrimma…»

»Det är en dunst, som stiger upp från vattnet.»

»Det kunde ett barn upplysa om. Men vad är den kant svartare rök, som hänger utefter dess nedre sida och som ni kan följa dit ned i hasselsnåret? Den kommer från en eld, men efter mitt omdöme från en, som fått brinna ned.»

»Låt oss då ro fram dit och ta reda på saken», sade den otåliga Heyward. »Den skara måste vara liten, som kan ligga på en sådan landsmula.»

»Om ni bedömer indiansk list efter de regler ni finner i böcker eller efter vita mäns vishet, kommer ni att bli ledd på villospår om inte rent av finna er död», svarade Falköga, i det han undersökte märkena på platsen med den skarpblick, som var utmärkande för honom, »Om jag får lov att yttra mig i den här saken, så vill jag säga, att vi bara ha två utvägar att välja på: den ena är att vända om och uppge varje tanke på att följa huronerna…»

»Aldrig!» utropade Heyward med en röst, som var allt för högljudd i betraktande av omständigheterna.

»Gott, gott», återtog Fallköga med ett hastigt tecken åt Heyward att lägga band på sin otålighet. »Jag lutar själv starkt åt er åsikt, fastän jag ansåg det anstå min erfarenhet att nämna det ena såväl som det andra. Vi måste då fortsätta vår väg, och om indianerna eller fransoserna befinna sig i den smala farleden, få vi springa gatlopp mellan de här tvärbranta bergen. Ligger det sunt förnuft i vad jag säger, sagamore?»

Indianen svarade endast därmed, att han sänkte åran i vattnet och drev kanoten framåt. Då det var hans uppgift att styra dess kurs, framgick hans beslut tydligt nog av denna handling. Allesammans började nu ro med kraft och voro snart framme vid en punkt, varifrån de hade fullständig utsikt över öns norra strand, som dittills hade legat dold för deras blickar.

»Där äro de, så sant märken hålla streck!» viskade kunskaparen. »Två kanoter och en rök. De kanaljerna ha ännu inte fått sina ögon ur misten, annars skulle vi få höra deras fördömda skrik. Raska tag, mina vänner; vi avlägsna oss från dem och äro redan nästan utom håll för en visslande kula.»

Den välkända knallen av en bössa, vars kula kom hoppande över sundets lugna yta, och ett gällt tjut från ön avbröto hans ord och gåvo till känna, att deras färd hade blivit upptäckt. I nästa ögonblick sågos flera vildar rusa ned till kanoterna, som snart dansade fram över vattnet i snabb förföljelse. Dessa fruktansvärda förebud till en kommande strid framkallade, såvitt Heyward kunde upptäcka, ingen ändring i hans tre vägvisares anletsdrag och rörelser, utom att deras årtag blevo längre och mera eniga och kommo den lilla farkosten att ila fram som en med liv och viljekraft begåvad varelse.

»Håll dem på det avståndet, sagamore», sade Falköga, i det han lugnt såg sig om över sin vänstra axel, på samma gång han fortfarande kraftigt arbetade med sin paddelåra. »Håll dem just på det avståndet. De där huronerna ha inte bland hela sitt folk en bössa, som kan göra verkan på det här avståndet, men Hjortbane har en pipa, som man med säkerhet kan räkna på.»

När kunskaparen förvissat sig om, att mohikanerna ensamma voro i stånd att bibehålla det önskade avståndet, lade han ifrån sig åran och höjde den dödsbringande bössan. Tre särskilda gånger satte han kolven till axeln, men just då hans kamrater väntade att få höra knallen, sänkte han den för varje gång för att be indianerna att låta fienden komma litet närmare, Slutligen tycktes hans säkra och nogräknade öga vara tillfredsställt; han sträckte ut vänstra armen utefter pipan och höjde långsamt mynningen, då ett utrop från Unkas, som satt i fören, kom honom att ännu en gång inställa skottet.

»Vad nu, gosse?» frågade Falköga. »Du räddade med det ordet en huron från att utstöta dödsskriket. Hade du skäl för vad du gjorde?»

Unkas pekade mot den klippiga stranden litet framför dem, varifrån en annan kanot ilade fram i en riktning, som skar deras egen kurs. Kunskaparen lade genast ifrån sig bössan och tog åter till åran, medan Chingachgook svängde kanotens för något åt vänstra stranden för att öka avståndet mellan dem och deras nya fiende. Under tiden påmindes de genom vilda och övermodiga skrik om tillvaron av dem, som ansatte dem akteröver. Den spännande belägenheten väckte till och med Munro ur den slöa känslolöshet, vari hans tunga olyckor hade försatt honom.

»Låtom oss styra till klipporna på fastlandet och bjuda dessa vildar spetsen», sade han med den bestämda minen hos en gammal beprövad soldat. »Gud förbjude, att jag eller de, som äro fösta vid mig, någonsin mera skulle sätta tro till någon av den franska konung Ludvigs tjänare!»

»Den som vill gå segrande ur en indianfejd, får inte vara för stolt att hämta lärdom av en infödings klokhet», svarade kunskaparen. Styr kanoten mera utmed land, sagamore; vi ta loven av de karaljerna, kanske avstå de från försöket att skära vår kurs.»

Falköga misstog sig inte, ty när huronerna funno, att deras nuvarande kurs sannolikt skulle föra dem bakom deras jagade fiender, satte de en mindre tvär kurs, till dess båda kanoterna genom att småningom snedda av mer och mer snart ilade fram i jämnlöpande linjer på fem till sex hundra fots avstånd från varandra. Det blev nu en fullkomlig kapprodd. Så snabb var de lätta farkosternas fart, att sjön gick i små vågor framför dem och deras rörelse blev gungande genom sin egen hastighet. Det var kanske denna omständighet i förening med nödvändigheten att hålla alla händer sysselsatta vid årorna, som gjorde att huronerna inte genast tillgrepo sina eldvapen. Emellertid voro flyktingarnas ansträngningar för stora för att kunna fortfara länge, och de förföljande hade fördelen att vara överlägsna till antal.

»Sväng kanoten litet mera från solen, sagamore», sade kunskaparen; »jag ser, att de skälmarna avstå en man åt bössan. En enda knäckt armpipa på någon av oss skulle kunna medföra förlusten av våra skalper. Sväng mera från solen, så lägga vi ön mellan dem och oss.»

Detta påhitt var inte utan sin fördel. En lång och lågländ ö syntes ett litet stycke framför dem, och då de gingo tätt utmed den, nödgades den jagande kanoten att gå fram på motsatta sidan av ön. Kunskaparen och hans kamrater försummade ej denna fördel, utan i samma ögonblick som de av buskskogen på ön doldes för de andras blickar, fördubblade de sina ansträngningar, som redan förut hade förefallit övermänskliga. De båda kanoterna sköto förbi den sista långa udden liksom två kapplöpningshästar i snabbaste lopp, varvid flyktingarna hade försprånget. På samma gång som denna rörelse ändrat deras inbördes ställning, hade den emellertid även fört dem närmare varandra.

»Du visade, att du förstår dig på björknäverns utseende, Unkas, när du bland huronernas kanoter valde den här», sade kunskaparen, i det han smålog, som det tycktes, mera av belåtenhet över deras överlägsenhet i kapprodden än över den utsikt att undkomma, som nu började visa sig. »De avgrundsandarna ha åter satt alla man till årorna, och vi måste kämpa för våra skalper med flata träbitar i stället för härdade bösspipor och säkra ögon. Långa och eniga tag, mina vänner!»

»De bereda sig att skjuta», sade Heyward, och som vi befinna oss i rak linje med dem, kan det inte gärna bomma.»

»Lägg er då ned på bottnen av kanoten, ni och översten», svarade kunskaparen; »därigenom blir alltid målet i samma mån minskat.»

Heyward smålog och svarade:

»Det skulle vara ett dåligt exempel, om de, som stå högst i rang, hölle sig undan, medan krigarna vore utsatta för elden.»

»Herre Gud, detta är nu en vit mans mod, och liksom så många av hans åsikter låter det sig inte försvaras av sunda förnuftet», utropade kunskaparen. »Tror ni, att sagamoren eller Unkas eller ens jag, som är en man utan all rasblandning, skulle tveka att söka betäckning i en fäktning, där en blottad kropp inte skulle göra någon nytta? Varför ha fransoserna byggt upp sitt Quebec, om man alltid bör slåss på de öppna platserna?»

»Allt, vad ni säger, är mycket sant, min vän», svarade Heyward, »men lika fullt måste våra seder och bruk avhålla oss från att efterkomma er önskan.»

En gevärssalva från huronerna avbröt samtalet. En kula slog den lätta och glatta åran ur Chingachgooks händer och kastade den ett långt stycke framåt. Därvid upphävde huronerna ett rop och begagnade tillfället att avfyra ännu ett salva. Men Unkas beskrev en båge i vattnet med sitt årblad, och i detsamma som kanoten hastigt gled förbi, återtog Chingachgook sin åra, svängde den högt och lät höra mohikanernas stridsrop, varpå han åter ägnade all sin styrka och skicklighet åt sin viktiga uppgift.

De larmande ropen: »Le gros Serpent!» »La longue Carabine!» »Le Cerf agile!» bröto nu på en gång ut från kanoterna bakom och tycktes sporra förföljarnas iver. Kunskaparen tog Hjorbane i vänstra handen, lyfte den över sitt huvud och skakade den triumferande mot sina fiender. Vildarna besvarade utmaningen med ett tjut, och omedelbart därpå följde en ny salva. Kulorna veno fram över sjöns yta och en av dem genomborrade till och med den lilla farkostens näver. Ingen märkbar sinnesrörelse kunde i detta kritiska ögonblick upptäckas i mohikanernas ansikten, deras bistra drag uttryckte varken hopp eller fruktan; men Falköga vände åter på huvudet, och skrattande på sitt egendomliga tysta sätt sade han till Heyward:

»De skälmarna tycka om att höra sina bössor knalla, men det öga står inte att träffa på bland mingoerna, som kan beräkna ett säkert sikte i en darrande kanot. Som ni ser, ha de dumma satarna avskilt en man för att ladda, och efter lägsta beräkning, som kan komma i fråga, tillryggalägga vi tre fot, medan de tillryggalägga två.»

Heyward, som under denna noggranna beräkning av avståndet icke var fullt så obesvärad som sina kamrater, var dock glad att finna, att de, tack vare sin överlägsna skicklighet och fiendens oklokhet att ägna sin uppmärksamhet även åt andra saker än rodden, märkbart hade fördelen på sin sida. Huronerna sköto snart på nytt, och en kula träffade Falkögas årblad, utan att göra någon skada.

»Det är bra», sade kunskaparen, i det han intresserad betraktade den obetydliga skåran. »Det skulle inte ha tagit hål på ett barns skinn, så mycket mindre då på mäns, som varit utsatta för alla himmelens väder. Om ni nu vill försöka begagna den här flata träbiten, major, så skall jag låta Hjortbane få ett ord med i laget.»

Heyward fattade paddelåran och grep verket an med en iver, som ersatte vad som brast i skicklighet, medan Falköga undersökte fängkrutet på sin bössa. Därpå siktade han hastigt och sköt. Huronen i den främsta kanotens för hade rest sig i liknande avsikt, men nu föll han baklänges och tappade bössan i vattnet. Men om ett ögonblick var han på benen igen, fastän med vilda och förtvivlade åtbörder. I samma ögonblick upphörde hans kamrater med sina ansträngningar, varpå de förföljande kanoterna slöto sig tillsammans och blevo liggande orörliga. Chingachgook och Unkas begagnade detta uppehåll för att hämta andan, varemot Heyward fortfor att arbeta med den mest ihärdiga iver. Far och son kastade nu lugna men forskande blickar på varandra för att utröna, om någon av dem hade skadats av gevärselden; ty båda visste mycket väl, att ingen av dem i ett så viktigt ögonblick skulle ha tillåtit sig att med ett skrik eller utrop ge det till känna. Några stora bloddroppar runno utför sagamorens axel, men då han märkte, att Unkas höll ögonen för länge fästa på denna sak, tog han litet vatten i sin hand, tvättade bort fläcken och inskränkte sig till att på detta enkla sätt visa sårets obetydlighet.

»Sakta, sakta, major», sade kunskaparen, som under tiden hade laddat om sin bössa. »Vi äro redan litet för långt bort, för att en bössa skall kunna lägga alla sina vackra egenskaper i dagen, och som ni ser, hålla de avgrundsandarna rådplägning. Låt dem bara komma upp inom skotthåll — mitt öga är i så fall ganska tillförlitligt — så skall jag dra det packet efter oss uppför hela Horican och gå i borgen för, att intet av deras skott skall mer än på sin höjd göra en skråma, under det däremot Hjortbane skall ta liv i två skott av tre.»

»Vi glömma vårt ärende», svarade den ivriga Heyward. »Låtom oss för Guds skull begagna oss av denna fördel och öka vårt avstånd från fienden.»

»Ge mig tillbaka mina barn!» sade Munro med hes röst. »Lek inte längre med en fars kval, utan hjälp mig att finna mina barn.»

Långvarig vana att visa aktning för sina förmäns befallningar hade lärt kunskaparen lydnadens dygd. Kastande en sista dröjande blick på de avlägsna kanoterna, lade han ifrån sig bössan, avlöste den trötta Heyward och tog åter till åran, som han förde med senor som aldrig kände någon trötthet. Hans ansträngningar understöddes av mohikanerna, och några få minuter voro tillräckliga att lägga en så ansenlig sträcka vatten mellan dem och deras fiender, att Heyward ännu en gång andades fritt.

Sjön började nu vidga sig, och deras väg gick fram på en bred fjärd, vilken liksom förut omgavs av höga och skrovliga berg. Öarna däremot voro få och lätta att undvika. Årtagen blevo nu mera avmätta och regelbundna, under det att de, som skötte dem, efter den häftiga jakt på liv och död, från vilken de nyss befriats, fortsatte sitt arbete med lika stort lugn, som om de endast hade varit med om en kapprodd för nöjets skull och inte under dylika trängande, ja, nästan förtvivlade omständigheter.

I stället för att följa den västra stranden, dit deras ärende skulle ha fört dem, ändrade den omtänksamma mohikanen kurs mera i riktning mot de kullar, bakom vilka, såsom man visste, Montcalm hade följt sin här till Ticonderogas fruktansvärda fäste. Då huronerna efter allt utseende hade avstått från förföljandet, fanns intet synbart skäl för detta ytterliga försiktighetsmått. Icke dess mindre iakttogs det under flera timmars tid, till dess de hade hunnit en vik i, närheten av sjöns norra ända. Här roddes kanoten till stranden, och hela skaran gick i land. Falköga och Heyward stego upp på en brant kulle i närheten, och sedan den förre betraktat den nedanför honom liggande vattenytan, utpekade han ett litet svart föremål, som rörde sig under en udde på flera mils avstånd.

»Ser ni det?» frågade kunskaparen. »Nå, vad skulle ni anse den där fläcken för, om ni vore hänvisad att ensam med ledning av vit erfarenhet söka er väg genom den här vildmarken?»

»Vore det inte för avståndet och föremålets storlek, skulle jag ta det för en fågel. Kan det vara ett levande föremål?»

»Det är en kanot av god näver och rodd av grymma och listiga mingoer. Fastän försynen förlänat dem, som bebo skogarna, ögon, som skulle vara obehövliga för människor i bebodda trakter, där det finns inrättningar, som upphjälpa synen, kunna likväl inga mänskliga synverktyg upptäcka alla de faror, som i detta ögonblick omge oss. De där spetsbovarna låtsa huvudsakligen vara betänkta på sin aftonmåltid, men i samma ögonblick som det blir mörkt, skola de vara oss på spåren lika säkert som hundar följa sitt väderkorn. Vi måste föra dem på villospår, eller också torde vi få avstå från att förfölja Le Renard subtil. De här sjöarna äro stundom nyttiga, i synnerhet när villebrådet tar sin tillflykt till vattnet», fortfor kunskaparen, i det han såg sig omkring med bekymrad min, men de ge inte någon betäckning, om inte möjligen åt fiskarna. Gud vet, vad det skulle bli av landet, om nybyggarna någonsin skulle sprida sig långt från de två floderna. Både jakt och krig skulle förlora sin skönhet.»

»Låtom oss inte dröja ett enda ögonblick utan goda och tydliga skäl.»

»Jag tycker inte mycket om den där röken, som ni kan se slingra sig upp utefter klippan över kanoten», inföll den tankspridda kunskaparen. »Jag vågar mitt liv på, att andra ögon än våra se den och begripa dess mening. Nåja, ord förbättra inte saken, och det är tid att vi skrida till handling.»

Falköga lämnade sin utkik och gick, fördjupad i tankar, ned till stranden. Han meddelade sina kamrater på delawarespråket resultatet av sina undersökningar, varpå en kort och allvarlig överläggning följde. När den var slut, skredo de tre ögonblickligen till verkställande av sitt nya beslut.

Kanoten lyftes upp ur vattnet och bars på männens axlar. De begåvo sig in i skogen, varvid de bemödade sig att göra ett så brett och tydligt spår som möjligt. De hunno snart ett vattendrag, som de gingo över, varpå de fortsatte sin vandring, till dess de kommo til en vidsträckt och kal klippa. På detta ställe, där det kunde antagas, att deras spår ej längre voro synliga, vände de om till bäcken, varvid de gingo baklänges med den yttersta försiktighet. De följde nu den lilla strömmens bädd ned till sjön och satte där åter kanoten i vattnet. En låg udde dolde dem för den nyssnämnda landtungan, och sjöstrandens kant var på någon sträcka besatt med täta och överhängande buskar. Under betäckning av dessa naturliga fördelar rodde de oförtrutet ett gott stycke, tills kunskaparen gav till känna, att han ansåg dem med trygghet kunna landa på nytt.

De rastade nu, tills skymningen gjorde föremålen otydliga och ovissa för blicken. Därpå gåvo de sig åter i väg, och gynnade av mörkret rodde de med tysta och kraftiga årtag över till västra stranden. Ehuru de brutna ytterlinjerna av de berg, mot vilka de styrde, ej erbjödo Heywards ögon några tydliga kännemärken, löpte kanoten med Chingachgook som styrman in i den lilla hamn han valt med en säkerhet och noggrannhet, som skulle ha gjort en erfaren lots heder.

Båten lyftes åter upp och bars in i skogen, där den sorgfälligt doldes i ett busksnår. Våra äventyrare togo sina vapen och sin packning, varpå kunskaparen gav till känna för Munro och Heyward, att han och indianerna äntligen voro färdiga att tåga vidare.