Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  41. Myteri å ett engelskt fartyg och kaptenens förande till ön.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

42. Kapitulationen.
43. Återeröfrandet af fartyget.  →


[ 323 ]

42.
Kapitulationen.

Sedan vi fört dessa saker i land, gjorde vi ett stort hål i botten på slupen, på det de icke skulle kunna föra bort den, till och med om de kommo i tillräckligt stort antal för att öfverväldiga oss. Egentligen taladt, trodde jag oss icke vara i stånd, att återeröfra fartyget. Jag afsåg ett annat ändamål härmed, ty i fall de nemligen foro sin väg utan slupen, betviflade jag ingalunda, att vi skulle kunna återställa den i nog godt skick, för att segla till öarna, då jag under vägen ville hämta spaniorerne, våra vänner, på hvilka jag oupphörligt tänkte.

Sedan vi med förenade krafter dragit slupen så långt upp på land, att floden icke kunde bortföra den, nedsatte vi oss, för att öfverlägga, hvad som vidare vore att göra. Medan vi sålunda framställde våra planer, hörde vi ett kanonskott och sågo en flagga hissas upp på fartyget, liksom till signal åt slupen, att vända om igen; men då ingen verkställighet följde härpå, fortfor man att upprepa såväl kanonskotten som signalerna.

Sedan de förgäfves väntat några timmar, sågo vi dem fira ner en annan båt, hvilken derefter styrde mot ön. Under det den nalkades, märkte vi, att den innehöll icke mindre än tio man, hvilka allesammans voro försedda med skjutgevär.

[ 324 ]Som fartyget låg för ankar tvenne timmars väg från kusten, hade vi tid nog, att observera såväl båten som dess manskap, emedan floden utomdess förde den mera ostvart om den förra slupen, och de derföre måste fara längs efter kusten, för att komma på samma ställe, der denna hade landat. Kaptenen såg hvilka som voro i båten och försäkrade mig, att ibland dem voro trenne bra karlar, hvilka blifvit narrade, att deltaga i de öfrigas komplott. Hvad likväl befälhafvaren öfver manskapet beträffade, som var högbåtsmannen ombord, så var han, liksom de öfriga, för mycket att frukta, för att vi icke skulle vänta oss ett förtvifladt motstånd af dem. Kaptenen mente således, att de voro oss öfverlägsna.

Jag smålog och sade till honom, att menniskor i vår belägenhet icke kände till någon fruktan, ty då hvarje annan belägenhet kunde anses fördelaktigare än vår, måste vi anse allt, som mötte oss, vare sig lif eller död, för en befrielse. Jag frågade honom tillika, hvad han tänkte om min erfarenhet, och om icke min befrielse vore värd ett högt pris. Och, herr kapten, fortfor jag, hvart har då er tro tagit vägen, då ni nyss mente, att jag fått behålla lifvet, för att rädda ert, en tro, till hvilken ni nyss satte så mycken tillit? Jag, för min del, ser endast en obehaglighet i hela saken. — Och hvilken då? frågade han.

“Jo, att det ibland manskapet finnes trenne bra karlar, hvilka man måste skona. Hade de allesammans tillhört afskummet af er besättning, skulle jag ha trott, att Försynen skiljt dem från de öfriga, för att öfverlemna dem i våra händer; ty räkna derpå: den, som [ 325 ]sätter foten på vår kust, tillhör oss och skall lefva eller dö, alltefter som han beter sig.

Dessa med en glad min och med tillförsigt uttalade ord ingåfvo honom nytt mod, och vi lagade oss i ordning till det förestående arbetet. Redan i första ögonblicket, då vi sågo, att fartyget utsände en andra båt, tänkte vi på, att aflägsna vara fångar, om hvilkas trohet vi icke hyste den bästa tanke. Ibland dem voro tvenne individer, hvilka kaptenen misstrodde mer än de öfriga, hvarföre jag tillsade Fredag och den befriade passageraren, att föra dem till min håla, der de voro tillräckligt aflägsnade från stridsfältet, och icke så lätt skulle kunna leta sig fram till oss, ifall de lyckades befria sig. Fredag qvarlemnade dem derföre i hålan, sedan han gifvit dem lifsmedel och lofvat försätta dem i frihet några dagar derefter, såvida de höllo sig stilla, hvaremot han utfäste ögonblicklig död ifall de gjorde minsta försök att undkomma.

De försäkrade med en mun, att de ville foga sig i dessa vilkor, och tycktes till och med belåtna med den goda behandling man visade dem. I öfrigt trodde de fullt och fast, att man ställt en post utanför hålan.

De öfriga fångarne behandlades med större skonsamhet; tvenne af dem hade visserligen händerna bundna på ryggen, emedan kaptenen icke så alldeles trodde dem, men de tvenne återstående tog jag deremot i min tjenst sedan de högtidligt svurit, att lefva och dö med oss. Med inberäkning af dessa tvenne voro vi nu sju väl beväpnade män, och jag tviflade icke, att vi skulle reda oss med de tio nya gästerna, isynnerhet efter kaptenens försäkran, att trenne af dem voro beskedliga menniskor.

[ 326 ]Så snart de ankommande inträffat på det ställe, der den andra båten låg, drogo de upp sin egen på stranden, hvarmed jag blef särdeles belåten, ty jag hade fruktat, att de skulle gå till ankars utanför kusten och der qvarlemna några man till båtens bevakning, i hvilken händelse vi omöjligt kunnat bemäktiga oss den.

De hade knappt satt foten i land, då de alla samteliga begåfvo sig till den andra båten, och vi kunde lätt se, huru förvånade och bestörta de blefvo, då de funno den beröfvad alla dess tillhörigheter, isynnerhet, då de upptäckte det stora hålet i botten på den.

Sedan de en stund rådgjort med hvarandra, skreko de till några gånger af alla krafter, i hopp, att deras kamrater skulle höra och svara dem. Derefter ställde de sig i en ring och afskjöto allesammans på en gång sina musköter; detta hörde vi visserligen, och knallen gaf genljud i skogen, men det var också allt. De, som voro i hålan, kunde omöjligt höra det, och de, som bevakades af oss, vågade icke ge ett enda ljud ifrån sig.

Denna tystnad försatte dem i en sådan bestörtning, att de, som vi sedan erforo, beslöto att å nyo inskeppa sig, för att återvända till fartyget och berätta, att deras kamrater blifvit mördade samt slupen gjord redlös. Till följe häraf gingo de åter om bord och skjöto ut båten från land.

Vid denna anblick blef kaptenen ytterst försagd, ty nu beräknade han med skäl, att den öfriga besättningen skulle fara sin väg med fartyget, hvilket derigenom undgick honom för alltid. Men snart fick han en helt annan orsak till bestörtning.

[ 327 ]De hade knappt satt ut från land, då de åter närmade sig stranden, men i afsigt att vidtaga nya mått och steg, om hvilka de troligen sins emellan öfverenskommit; de qvarlemnade nemligen trenne man i båten, under det de andra gingo i land, för att uppsöka deras kamrater längre inåt ön.

Detta var ett stort streck i var räkning, och vi visste i sanning icke hvad vi skulle besluta; ty hvartill gagnade det oss väl, att tillfångataga de sju man, som gått i land, ifall vi icke kunde bemäktiga oss båten. De, som stannat qvar i den, skulle troligen, i händelse de märkte försåt, bege sig till fartyget, som då vore oåterkalleligen förloradt. Det fanns likväl här ingen annan utväg, än att tåligt afvakta sakens förlopp. Sedan de sju af besättningen gått i land, sköto de trenne andra ut båten ett godt stycke från kusten, och lade sig derefter för ankar, för att invänta sina kamrater. Vi kunde således omöjligt komma till dem.

De, som gått i land, höllo sig tätt tillsammans, och vandrade på detta sätt till den lilla bergspets, under hvilken min lilla boning låg, till följe hvaraf vi kunde se dem, utan att sjelfva blifva sedda. Vi skulle ha blifvit särdeles nöjda, om de kommit oss så nära, att vi fått skjuta på dem, eller om de gått längre bort, så att vi kunnat slippa ut ur vårt gömställe.

Sedan de uppkommit på kullen, hvarifrån man kunde öfverskåda de åt nordvest gående delarne af ön, började de på nytt skrika med full hals. Tvifvelsutan vågade de icke aflägsna sig alltför långt från kusten, och lika litet skilja sig från hvarandra; de satte sig derföre under ett träd, och rådslogo. Ingenting hade varit [ 328 ]bättre för oss, än om de funnit för godt, att der taga sig en lur; men de fruktade för mycket faran, för att öfverlemna sig ut sömnen, ehuru de icke kunde veta, hvarifrån den hotade dem, och af hvilken natur den var.

Nu yttrade sig kaptenen på ett ganska klokt sätt öfver deras rådplägning, i det han sade till mig: “De öfverlägga säkerligen om att skjuta en ny salfva, för att tillkännagifva sin härvaro för deras bortavarande kamrater, och jag finner det således bäst, om vi kasta oss öfver dem, i det ögonblick de afskjutit sina gevär; troligen bedja de oss då om nåd, och vi tillfångataga dem utan all blodsutgjutelse“. Jag antog detta förslag, men anmärkte, att vi måste vara helt nära inpå dem, för att rätt kunna vinna vårt ändamål.

Vi hade likväl missräknat oss och voro länge ovissa, hvad vi å vår sida skulle göra. Slutligen sade jag, att vi, enligt min tanka, icke gärna kunde företaga oss något före nattens ankomst; voro de då ännu qvar på ön, skulle vi törhanda hitta på något medel, att kasta oss mellan dem och stranden, och på samma gång försöka att narra i land de tre, som stannat qvar i båten.

Vi hade redan väntat länge och voro mycket otåliga för det de icke aflägsnade sig, då de slutligen stego upp, för att vända om till båten. De voro synbarligen uppskrämda, och ärnade bege sig till fartyget för att rapportera, att deras kamrater voro förlorade, hvarefter de troligen ville fortsätta resan.

Så snart jag märkte, att de gingo till stranden, gissade jag, att de öfvergifvit alla vidare efterforskningar, och att de ärnade återvända. Blotta tanken härpå, [ 329 ]hvilken jag meddelade kaptenen, gjorde honom ytterst försagd; jag påfann likväl i samma ögonblick en list, för att åter locka dem tillbaka, och den motsvarade fullkomligt min beräkning. Jag tillsade nemligen Fredag och löjtnanten, att gå till vestra sidan af den lilla hamn, dit vildarne kommo, då jag räddade Fredag. Sedan de väl framkommit, skulle de skrika med full hals, och derefter dröja qvar, till dess matroserne hade svarat dem; men då skulle de skynda tillbaka och noga akta sig att möta dem; under återvägen borde de mellanåt ropa, men taga en omväg, för att locka manskapet in i skogen, och derpå skyndsamt återkomma till mig.

Besättningen ämnade just stiga i slupen, då Fredag och löjtnanten började ropa. De hörde dem äfven, och svarade, under det de sprungo fram utåt vestra kusten till den sida, hvarifrån rösterna hördes. Sedan de hunnit ett stycke, hindrades de likväl att gå vidare af viken, som sträckte sig ett godt stycke inåt ön. Som vattnet var högt, återstod dem ingen annan utväg, än att tillkalla slupen, för att komma öfver till motsatta sidan. Sedan de framkommit, märkte jag att de qvarlemnade endast tvänne man i båten, hvilken de till yttermera visso fastbundo vid en trädstam.

Detta var just hvad jag önskade. Jag öfverlemnade åt Fredag och löjtnanten att utföra deras uppdrag, tog genast de andra med mig, och smög mig med dem till den sida af viken, der båten låg. Här öfverrumplade vi de begge matroserne, innan de visste ordet af, ty den ena hade sorglöst utsträckt sig på marken och den andra i båten. Den, som låg på marken, rusade halfsofvande upp, men just som han ville sätta [ 330 ]sig till motvärn, sprang kaptenen fram och stötte ner honom, samt ropade till den andra i båten:

Gif dig, eller är du dödens rof!

Det behöfdes icke många ord, för att öfvertyga en enda menniska, hvilken såg, att han hade fem emot sig, och att hans kamrat låg liflös på marken. I öfrigt tillhörde han de trenne matroser, som tvungits att deltaga i de andras myteri. Han gaf sig derföre icke allenast ganska lätt, utan slöt sig äfven sedan af uppriktigt hjerta till oss.

Under tiden uträttade Fredag och löjtnanten så väl de uppdrag de fått, att de oupphörligt lockade besättningen från kulle till kulle och från skog till skog, till dess de vilseförda slutligen voro alldeles uttröttade. På detta vis fortforo de, tills de blifvit öfvertygade, att manskapet icke kunde uppnå slupen före nattens ankomst. De sjelfva voro äfven mycket utmattade, då de inträffade hos oss.

Nu återstod oss ingenting annat, än att lura på mytarne under mörkret, och anfalla dem innan de hunnit sätta sig till motvärn. — Först flere timmar efter Fredags återkomst anlände de till slupen; men vi hade långt förut hört dem uppmana hvarandra till skyndsamhet och huru de, som vore efterst, beklagade sig öfver deras stora trötthet. Denna underrättelse kom oss ganska väl till pass. Slutligen anlände de till slupen. — Men hvem kan beskrifva deras bestörtning, då de funno den tagen, ebben infallen, och deras båda kamrater försvunna! Vi hörde dem klagande ropa till hvarandra, att ön vore förhäxad, och att, om den vore bebodd af menniskor, så skulle de säkerligen [ 331 ]allesammans blifva mördade; vore den åter bebodd af onda andar, kunde de icke vänta sig annat, än att blifva bortförda eller utrotade.

Derefter började de åter ropa och att kalla sina kamrater i namn; men då intet svar följde, sågo vi dem förtviflade springa omkring på stranden.

Mina följeslagare brunno af otålighet att öfverfalla dem, men jag ville icke våga ett anfall, utan att vara säker om en afgjord fördel, för att kunna skona de flestes lif. Derförutan ville jag icke utsätta någon af de mina för dödsfara, ty jag visste, att fienden var väl beväpnad. Jag föredrog derföre att vänta, i hopp att de skulle skilja sig från hvarandra; och för att ännu bättre försäkra mig om dem, framflyttade jag mitt bakhåll, i det jag befallde Fredag och kaptenen att krypa fram till dem, men icke skjuta, förr än de fått säkert håll. De hade icke väl framkommit, då högbåtsmannen, som var egentliga anstiftaren till myteriet, men nu visade sig fegare än alla de andra, tillfälligtvis nalkades dem, tillika med tvänne andra af truppen. Då kaptenen såg, att han hade sin värsta fiende så säkert i sitt våld, kunde han knappt styra sig, till dess han kommit nog nära, ty hittills hade de endast hört honom tala. Men några ögonblick derefter uppreste sig både kaptenen och Fredag samt sköto.

Högbåtsmannen blef liggande död på platsen; en annan nedföll dödligt sårad bredvid honom, men dog först några timmar derefter, och den tredje begaf sig på flykten.

Jag hade knappt hört knallen från skjutgevären, då äfven jag framrusade med hela min här, som [ 332 ]utgjordes af åtta man; dessa voro nemligen: jag sjelf som högste befälhafvare; Fredag som min general-löjtnant; kaptenen med sina båda följeslagare, och slutligen de tre krigsfångarne, åt hvilka han lemnat vapen.

Vi marscherade på i mörkret, så att de icke kunde veta huru många vi voro. Jag befallde nu den matros, vi hade tillfångatagit i slupen, och som nu hörde till de våra, att ropa dem i namn, för att göra ett försök till underhandling och derigenom undvika all vidare blodsutgjutelse. — Detta försök lyckades fullkomligt, och det var äfven lätt att förutse, att de i deras belägenhet gerna skulle vilja kapitulera. Den omnämnda matrosen ropade således till en af dem: “Tom Smith! Tom Smith!”. Den tilltalade svarade i ögonblicket: “Är det du Robinson!“ Han tyckte sig nemligen känna igen hans röst. — “Ja, ja, det är jag, svarade denne; jag uppfordrar i Guds namn dig, Tom Smith, och alla de andra, att nedlägga vapen, och gifva er fångna; ty i annat fall ären I alla hemfallna åt döden“. — “Åt hvem skola vi ge oss?“ frågade Smith, “hvar äro de, som fordra det?“ — “De äro här“, svarade Robinson; “det är vår kapten med femtio man af guvernörens folk, hvilka förföljt er under tvänne timmar. Högbåtsmannen är död, Will Frey sårad, och jag fången. Gifven I er icke, ären I alla förlorade“. — “Skall man förlåta oss“, frågade Tom Smith, “ifall vi lägga ned vapen?“ — Jag vill fråga kaptenen derom“, svarade Robinson, och vände sig äfven nu till denne, som genast ropade: Tom Smith, du känner igen min röst; såvida ni i ögonblicket gifven er fångna, skolen I alla få behålla lifvet, med undantag af Will Atkins!“

[ 333 ]Härpå ropade Will Atkins: “För Guds barmhertighets skull, kapten! skänk mig lifvet! hvad har jag då försyndat mer än de andra; de äro lika så felaktiga som jag.“ — Detta var likväl osanning, ty denne Will Atkins hade varit den, som vid utbrottet af myteriet fattat tag i kaptenen och på det grymmaste misshandlat honom, i det han bundit hans händer på ryggen och öfverhopat honom med skymford. Vare härmed huru som helst, tillsade kaptenen honom, att ge sig på nåd och onåd, på det guvernören måtte besluta öfver hans lif. Dermed menade han mig, ty alla kallade mig guvernör.

Allesammans nedlade nu vapen och bad om lifvet; jag lät likväl binda dem af den matros, som så redligen bistått oss. Min stora här af femtio man ryckte nu fram och bemäktigade sig fångarna. Jag sjelf gick min väg, och det af vissa politiska skäl.

Vårt första göromål bestod nu deri, att reparera slupen, för att begagna den vid fartygets eröfrande. Kaptenen kunde nu efter behag språka med sina fångar. Han förebrådde dem deras dåliga uppförande, likasom deras afskyvärda förehafvande, som otvifvelaktigt skulle störtat dem i elände och törhända fört dem i galgen.

De tycktes vara ångerfulla och bådo honom förskona dem från dödsstraffet. Han svarade dem likväl, att de icke mera voro hans fångar, utan guvernörns på ön; de hade visserligen trott sig landsätta honom på en obebodd, ofruktbar ö, men det hade varit Guds vilja, att föra dem till ett ställe, hvars guvernör vore en engelsman, som kunde låta hänga dem, när han ville. Som han likväl benådat dem, förmodade han, att de skulle blifva återsända till England, för att der [ 334 ]öfverlemnas i rättvisans händer, med undantag af Will Atkins, hvilken han på guvernörns tillsägelse skulle underrätta, att han borde bereda sig på sin sista stund, ty morgonen derpå skulle han bli hängd.

Ehuru allt detta var kaptenens påhitt, medförde det likväl önskad verkan. Atkins knäföll för kaptenen och bad honom innerligt, att blifva hans förespråkare inför guvernören; alla de andra besvuro honom i himmelens namn att icke blifva återsända till England.

Nu syntes mig ögonblicket för vår räddning vara kommet, och det kunde icke mera blifva svårt, att öfvertala dessa menniskor, att hjelpa oss återtaga fartyget. Jag drog mig derföre än längre tillbaka, på det de icke skulle se, med hvad för en slags guvernör de hade att göra, och lät derefter en af mitt folk gå fram till kaptenen med helsning, att guvernören ville tala med honom. Kaptenen svarade genast: “Säg hans excellens, att jag genast skall komma.“ Härigenom dårades de fullkomligt och trodde fullt och fast att guvernören vore i granskapet med sina femtio man.

Då kaptenen kom till mig, meddelade jag honom min plan till fartygets återtagande. Han fann den förträfflig, och beslöt utföra den följande dagen. På det intet hinder måtte möta, öfverenskommo vi, att förut skicka Atkins tillika med tvenne andra af hans kamrater till hålan.

Fredag jemte kaptenens båda följeslagare utförde detta uppdrag. De förde dem till hålan, hvilken med allt skäl kunde betraktas som ett fängelse, isynnerhet af menniskor i deras belägenhet.

[ 335 ]De öfriga lät jag föra till mitt sommarpalats, hvilket, i anseende till de vallar, som omgåfvo det, syntes mig tillräckligt säkert, isynnerhet som fångarne förut blifvit bundna. Följande dagen lät jag kaptenen besöka dem, för att ännu bättre utforska dem, och derefter säga mig, om man kunde förlita sig på deras biträde vid vårt förehafvande. Han föreställde dem deras förbrytelse mot honom; talade derefter om den usla belägenhet, i hvilken de nu voro, och tillade, att om guvernören äfven för närvarande benådat dem, skulle de likvisst ofelbarligen bli hängda, så snart han skickade dem till England. Slutligen framställde han sitt kontraförslag, eller att de skulle biträda vid fartygets återeröfrande. Läsaren kan lätt inse, huru villigt de ingingo härpå, hvarjemte de upprepade sina försäkringar om evig trohet, och att de ville följa honom öfverallt, ja offra sin sista blodsdroppe för honom.

“Välan då“, sade kaptenen, “jag vill omtala för guvernören, hvad ni nu sagt mig, och se till, om jag kan erhålla hans bifall.“

Härefter rapporterade han allt för mig och försäkrade, att han trodde sig kunna lita på deras löften.