Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  40. Fredag och hans far.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

41. Myteri å ett engelskt fartyg och kaptenens förande till ön.
42. Kapitulationen.  →


[ 309 ]

41.
Myteri å ett engelskt fartyg, och kaptenens förande till ön.

Med gynnande vind afseglade de en dag, just då fullmånen inträdde, och, efter min beräkning, i October månad. Att rätt bestämma dagen, var mig icke möjligt, sedan jag en gång kommit på villovägar; jag hade icke en gång riktigt antecknat årtalen, att jag var så rätt säker på dem; vid en sednare anställd beräkning fann jag likväl, att jag icke irrat mig.

Jag hade redan under 8 dagar afvaktat våra resandes återkomst, då en mycket besynnerlig och oväntad händelse inträffade.

Jag låg en morgon ännu i djup sömn i min hängmatta, då Fredag andtruten störtade in till mig, och skrek: “Herre, herre, de komma! de komma!

[ 310 ]Jag hoppade ner på marken och ilade, sedan jag klädt mig, utan att ana någon fara, genom den täta småskog, som omgaf min boning.

Som jag, efter hvad jag nämnde, icke anade någon fara, hade jag mot min vana, sprungit hemifrån utan vapen; men huru stor blef icke min förvåning, då jag, kastande blicken utåt hafvet, varseblef på halfannan timmas afstånd från stranden en slup, som förde ett så kalladt Latinskt segel och med temlig god vind seglade rätt på min ö. Jag märkte genast, att den icke kom från fasta landet, utan från den sydligaste delen af ön. Sedan jag ropat Fredag till mig, befallde jag honom, att hålla sig dold, ty dessa menniskor voro icke de vi väntade, och vi kunde ännu icke veta, om de voro vänner eller fiender.

Jag hämtade derefter en kikare, för att se huru jag borde förhålla mig. Jag satte upp stegen mot klippan, hvilket jag vanligtvis gjorde, då jag anade en fara, och ville ha fri utsigt, utan att upptäckas.

Sedan jag uppkommit på klippan, upptäckte jag helt tydligt ett fartyg, som låg för ankar ungefär tre timmars väg syd-syd-ost från mig, men endast halfannan timmas väg från stranden. Jag öfvertygade mig snart, att så väl fartyget som slupen voro från England.

Det blefve mig omöjligt att beskrifva den bestörtning, som nu intog mig, ehuru min glädje på samma gång var utomordentlig, att se ett skepp, på hvilket voro landsmän, och följaktligen äfven vänner till mig. Emellertid uppstego inom mig vissa hemliga tvifvelsmål, hvilka bjödo mig, att vara på min vakt. Framförallt eftersinnade jag, hvad ett Engelskt fartyg kunde ha att [ 311 ]göra i denna del af verlden, emedan här icke gick någon väg till de länder, der England hade faktorier. Likaledes visste jag, att det icke blifvit stormdrifvet till denna trakt.

Voro de nu verkligen engelsmän, så syntes det mig mer än sannolikt, att de icke kommo i någon god afsigt, och jag fann det derföre rådligare att stanna qvar i min nuvarande belägenhet, än att falla i tjufvars och röfvares händer.

Menniskan bör icke förakta de hemliga aningar och de varningar för faror, hvilka understundom gifvas henne, oaktadt hon icke inser möjligheten af dylika farors tillvaro.

Den, som aktgifver på menskliga tilldragelserna, kan, enligt min tanka, icke bestrida, att sådana aningar verkligen existera; och det låter sig lika litet bestridas, att desamma utgöra häntydningar på en osynlig verld och en viss beröring med andeliga varelser. Synes det nu åter, som vore deras ändamål att göra oss uppmärksamma på förestående faror, hvarföre skulle vi då icke äfven kunna förutsätta, att de härflyta från någon välviljande medlare, och att de afse vårt bästa?

Det faktum, om hvilket jag nu talar, styrker mig fullkomligt i riktigheten af denna slutsats; ty hade icke min försigtighet väckts af denna hemliga varning, hvarifrån den nu må ha härflutit, skulle jag varit utan räddning förlorad och törhända blifvit försatt i en tusen gånger sämre belägenhet än någonsin förut.

Jag hade icke dröjt länge i denna ställning, då jag såg slupen nalkas stranden, liksom den sökt en hamn, för att beqvämt kunna landa.

[ 312 ]Som de likväl icke foro nog högt upp, varseblef icke manskapet på slupen den lilla vik, der jag första gången landade med min flotte, utan drog upp slupen på land, ungefär en half mil ifrån mig.

Detta var min stora lycka, ty de hade i annat fall satt foten i land likasom utanför min port, då de snart ryckt mig ur mitt slott och törhända röfvat till sig hela min egendom.

Sedan manskapet uppkommit på stranden, förvissade jag mig snart, att det till större delen utgjordes af engelsman. Några ibland dem ansåg jag vara holländare, hvilket likväl icke besannades. De voro inalles elfva man, ibland hvilka jag såg trenne obeväpnade och, efter hvad jag kunde urskilja, fängslade. De fyra eller fem första, som stego i land, hemtade upp dessa trenne fångar ur slupen. Jag varseblef tydligt, att den ena af de tre gjorde en mängd passionerade åtbörder, hvilka tillkännagåfvo böner, smärta och förtviflan, och bar sig åt liksom han varit vansinning. Äfven de båda andra sträckte emellanåt händerna mot himmelen och syntes bedröfvade, ehuru på långt när icke så mycket som den första.

Åsynen häraf gjorde mig på det högsta bestört, och jag visste icke hvad allt detta skulle betyda. Då skrek Fredag hastigt till mig: “O herre! Ser du engelska menniskor äta äfven fångar, som vilda menniskor!“ “Hvad nu, Fredag“, svarade jag, “tror du, att de skola äta upp dem?“ — “Mycket ja“, svarade han, “de uppäta dem der.“ — “Nej, nej“, sade jag, “jag fruktar visserligen, att de ämna mörda hvarandra, men du kan vara öfvertygad, att de icke tänka på, att äta upp hvarandra.“

[ 313 ]Under tiden kunde jag alls icke förklara för mig sammanhanget af saken, utan darrade af fasa vid detta skådespel, i det jag hvarje ögonblick fruktade, att få se de trenne fångarne dödas.

Jag såg till och med en gång, huru en af dessa bofvar upplyfte en stor knif, för att stöta den i hjertat på en af de olyckliga, och blodet stelnade dervid i mina ådror af förskräckelse.

Nu beklagade jag af innersta hjerta, att vår spanior och den gamle vilden voro frånvarande, och önskade mig kunna hitta på ett medel, för att obemärkt nalkas dessa banditer inom skotthåll och befria de trenne fångarne; ty så mycket jag kunde märka, hade de förra inga skjutgevär med sig.

Jag hittade likväl slutligen på en annan utväg. Sedan jag varseblifvit den grymma handling, som matrosen tillåtit sig mot fången, såg jag hans kamrater skingra sig åt alla håll, liksom de velat undersöka ön.

Jag märkte äfven att fångarne fingo gå hvart de ville; men de nedsatte sig i stället på marken under tecken till den högsta förtviflan.

Härvid kom jag att tänka på första ögonblicken af min vistelse på ön, och jag började eftersinna min fordna belägenhet. Jag erinrade mig, huru jag då ansåg mig vara utan räddning förlorad; huru jag, alldeles utom mig, såg mig omkring åt alla sidor; hvilken förfärlig ångest, som skakade mig, och huru jag tillbragte hela den första natten i ett träd, af fruktan att uppätas af vilda djur.

Den natten inbillade jag mig ingalunda, att Försynen skulle sända mig hjelp, i det han skickade [ 314 ]fartyget inpå stranden, det fartyg, som under så lång tid förskaffade mig kläder och föda. Lika så litet förmodade nu dessa tre arma, tröstlösa varelser, huru nära tröst och befrielse voro dem, och att de verkligen voro räddade i samma ögonblick, de trodde sig se döden för ögonen.

Så litet veta vi här nere, hvad som i nästa ögonblick skall hända oss; och så mycket hafva vi orsak, att förtröstansfullt förtro oss till den allgode Skaparen, som aldrig öfverger sina skapade varelser.

Dessa menniskor hade stigit i land, just då floden stod som högst; och dels samtalande med fångarne, dels kringströfvande på ön, hade de sorglöst låtit tiden gå, till dess floden var förbi, och vattnet dragit sig så mycket undan, att deras slup stod på grund.

De hade anförtrott den åt tvenne matroser, hvilka, efter hvad jag sedan erfor, hade insomnat, emedan de tagit för mycket till lifs. En af dem vaknade likväl tidigare än den andre; och då han fann att slupen satt fast i sanden, utan att kunna flyttas ur stället, ropade han på sina kamrater.

De sprungo allesamman till stället; men alla deras ansträngningar att få båten flott voro fåfänga; den var tung, och bottnen bestod af sandblandad gyttja.

Då de funno detta, handlade de som verkliga sjömän, en menniskoklass, som törhända minst generas af tanken på framtiden, det vill säga: de frågade icke mera efter slupen, utan började ånyo drifva omkring på ön.

Härpå hörde jag en af dem ropa till den andre, i det han bad honom gå ifrån slupen: “Holla, Jack! så låt henne då vara i fred; vid nästa flod få vi väl henne [ 315 ]åter flott!“ Dessa ord bestyrkte min förmodan, att de voro mina landsmän.

Under hela denna tid höll jag mig gömd; jag vågade icke en enda gång lemna mitt slott, men gladde mig högeligen, att det var så väl befästadt.

Jag visste, att slupen icke kunde bli flott före klockan tio, och som det då var temligen mörkt, skulle jag så mycket ostördare kunna ge akt på deras rörelser och höra deras yttranden.

Under tiden rustade jag mig liksom förut till strid, endast med vida större försigtighet, emedan jag nu hade att göra med helt andra fiender än hittills.

Fredag, af hvilken jag bildat en förträfflig skytt, fick befallning att äfvenledes beväpna sig. Jag sjelf tog tvenne jagtbössor och gaf honom trenne musköter.

Mitt utseende var i sanning högst afskräckande: jag bar min ludna getskinnströja, tillika med den jättelika mössan, en blank sabel, tvenne pistoler i bältet och en bössa på hvardera axeln.

Det var såsom jag förut sagt, min afsigt, att icke våga något försök, förr än det blifvit natt; men vid pass klockan två, då hettan var som störst, såg jag, att allesammans begifvit sig inåt skogen, förmodligen för att der taga sig en lur.

De tre olyckliga varelserna sväfvade i allt för stor ångest öfver sitt öde, för att kunna somna men de hade lagt sig i skuggan af ett stort träd och kunde icke ses af de öfriga.

Nu beslöt jag upptäcka mig för dem, för att bli underrättad om deras belägenhet Jag begaf mig derföre i nyssbeskrifne kostym å väg, och Fredag följde [ 316 ]mig på ett temligen stort afstånd; han var lika beväpnad som jag, men såg icke på långt när så hemsk ut.

Jag smög mig obemärkt så nära som möjligt intill dem, och innan de ännu blifvit mig varse, ropade jag till dem på spanska: “Hvilka ären I?“ Vid dessa ord uppreste de sig, men blefvo så bestörta öfver mig och mitt förfärliga utseende, att de icke kunde svara ett enda ord, utan tycktes vilja fly sin väg. Då tilltalade jag dem på engelska: Förskräckens icke för mig; ty i mig sen I en vän, ehuru ni förmodligen icke väntat en sådan. — Då måste den komma från himmelen, svarade en af dem med sorgligt allvar, ty mensklig hjelp förmår icke ändra vårt öde! All hjelp, återtog jag, kommer ofvanifrån! Men kan icke en vän bistå er? ty jag tror er vara hotade af en stor olycka. Jag har sett er landstiga, och då ni anropade en af de råa varelser, som kommit med er, märkte jag, att han lämnade döda er.

Darrande, med tårfyllda ögon, och i högsta grad förvånad, utropade den, som nyss hade talat: “Talar jag med en menniska? Säg mig, är ni verkligen en jordisk varelse, eller en engel fran himmelen?“ “Aflägsna hvarje fruktan“, svarade jag; “hade Gud sändt er en engel, skulle denne säkerligen varit annorlunda utstyrd och försedd med helt andra vapen än jag. Jag ber er: frukta icke något; jag är en menniska, en engelsman liksom ni, och färdig att bistå er; ni sen, att jag har endast en tjenare med mig, men vi hafva vapen och ammunition; sägen mig derföre öppet, kan jag på något vis tjena er? Hvilken olycka har händt er?“

“Som vara mördare äro i grannskapet“, sade främlingen, “vågar jag icke nu berätta er hela historien om [ 317 ]vårt elände. Men så mycket vill jag likväl säga er: att jag är kapten öfver ett nära här intill liggande fartyg; manskapet har gjort uppror, så att jag med största nöd räddade mitt lif, och som den enda nåd erhöll tillåtelse, att tillika med dessa båda män, af hvilka den ena är min löjtnant och den andra en passagerare, blifva landsatt på denna, som jag trodde, obebodda ö. Vi väntade oss derföre, att här nödgas försmäkta af hunger, och nu veta vi icke, hvad vi skola tänka om er?“

“Hvar äro edra grymma fiender“, sade jag. “Veten I, hvarthän de gått?“ — “De äro här“, svarade han och pekade på en tät grupp af träd; “jag darrar vid tanken att de måhända ha sett och hört oss tala, ty i sådant fall skola de döda oss allesamman.“

“Hafva edra fiender skjutgevär med sig?“ frågade jag. “Endast tvenne musköter“, svarade han, “en tredje hafva de qvarlemnat i slupen.“ “Godt“, återtog jag, “låt mig då sörja för resten; jag märker, att bofvarne insomnat, och derigenom blir det oss lätt, att göra af med dem allesamman. Men vore det törhända icke bättre, att tillfångataga dem? Han upplyste mig nu, att de hade tvenne förtviflade bofvar ibland sig, åt hvilka det icke vore rådligt, att skänka lifvet; men om man kunde bemäktiga sig dem, trodde han, att de andra skulle återvända till sin pligt. Jag önskade få veta, hvilka de voro. Han svarade, att han på detta afstånd hade svårt, att utpeka dem, men han ville i stället efterkomma den minsta af mina befallningar. Välan då, sade jag, låtom oss då draga oss undan så långt, att de hvarken kunna se eller höra oss, och derefter vilja vi [ 318 ]noga öfverlägga hvad som är att göra. De skyndade att lyda mig, och vi hade snart uppnått skogen.

“Säg mig nu, herre“, sade jag till honom, “är ni beredd, att ingå på tvenne vilkor, ifall jag utverkar er befrielse?“ Han förekom mina förslag, med försäkran, att såväl han som hans fartyg, i händelse vi lyckades återtaga det, stod till min fria disposition; men blefve det omöjligt, att bemäktiga sig fartyget, ville han lefva och dö för mig, i hvilken trakt af verlden jag fann för godt. Hans båda följeslagare afgåfvo samma försäkran.

Nåväl då, sade jag, så hören då mina båda vilkor. För det första måste ni afsäga er all auktoritet, så länge ni vistas på denna ö. Lemnar jag er vapen, så måste ni ovilkorligen nedlägga dem, så snart jag finner det för godt. Ni får icke tillfoga mig eller någon af de mina det minsta ondt och förpligta er, att i allt lyda mina befallningar. För det andra måste ni utan betalning föra mig och mina tjenare till England, i händelse vi lyckas återtaga ert fartyg.

Han bedyrade på alla upptänkliga sätt sin trohet och erkänsla och lofvade, att han icke allenast ville underkasta sig dessa billiga vilkor, utan äfven, då han hade mig att tacka för sitt lif, verksamt erkänna detta intill sitt sista andetag.

Så hören då, återtog jag, här äro trenne musköter för er, tillika med krut och kulor, och säg mig nu, hvad ni anser vara ändamålsenligast. Han betygade mig sin tacksamhet, men bad mig leda hela företaget. Jag yttrade härpå, att jag fann saken ytterst svår, och att det bästa jag trodde oss böra göra, vore att skjuta på dem midt i högen, medan de sofvo; kom då någon med [ 319 ]lifvet derifrån, och bad om nåd, så kunde vi skänka honom det och anförtro det öfriga åt Försynen.

Han svarade med mycken saktmodighet, att om någon annan utväg funnes, så gjorde det honom ondt, att beröfva dem lifvet; hvad likväl de båda egentliga anstiftarne till myteriet vidkom, ansåg han oss förlorade, ifall de lyckades undkomma, ty de skulle då bege sig ombord och återföra hela besättningen, för att döda oss. I sådant fall, mente jag, anser jag min plan för den klokaste, ty på annat sätt kunna vi icke freda vara lif. Som jag likväl märkte, att han ännu hade en viss afsky för all blodsutgjutelse, uppmanade jag honom, att gå framåt med båda sina följeslagare och att handla efter eget godtfinnande.

Midt under detta samtal märkte vi, att några af de sofvande vaknade, och sågo straxt derefter tvenne af dem stiga upp. Jag frågade kaptenen, om dessa voro de båda anstiftarne till myteriet, hvilket han förnekade. Nåväl, sade jag, så låtom oss gå vidare; det tyckes som Försynen med afsigt väckt dem, för att rädda deras lif. Men undslippa er nu de öfriga, är det ert eget fel.

Uppäggad af dessa ord, fattade han musköten, satte pistolen i bältet och gick framåt med sina båda följeslagare, hvilka likaledes voro beväpnade. Dessa båda, som gingo förut, gjorde något buller; då vände sig en af de nyss förut vaknade, och skrek, då han fick se dem, med full hals till sina kamrater; men det var för sent, ty i samma ögonblick skjöto båda; men kaptenen gömde välvisligen på sitt skott. De hade sigtat så väl att en af mytarne blef på platsen, och den andra svårt sårades. Den sednare reste sig likväl åter upp, och skrek af alla [ 320 ]krafter om hjelp, hvarvid kaptenen gick fram till honom och sade, att det var för sent att få hjelp, och att han gjorde mycket klokare, att be om nåd. I detsamma slog han till honom med bösskolfven så häftigt, att förbrytaren tystnade för alltid. Nu återstod icke mer än trenne af hela bandet, ibland hvilka en var lätt sårad. I detta ögonblick kom jag fram, och då de nu sågo i hvilken fara de sväfvade, samt funno allt motstånd fåfängt, anropade de oss om förskoning. Då sade kaptenen till dem: jag vill skänka er lifvet, ifall I fullkomligt öfvertygen mig att I uppriktigt ångren ert låga förräderi, och ifall I svaren mig, att troget bistå mig vid fartygets återtagande, på det jag må kunna föra det till Jamaica, hvarifrån det kommit. De afgåfvo de uppriktigaste försäkringar härom, och som han visade sig böjd att tro dem, och att skänka dem lifvet, ville jag icke invända något; jag ålade honom likväl att hålla dem allesamman fängslade, så länge de ännu vore qvar på ön.

Under tiden skickade jag Fredag och löjtnanten bort till slupen, att försäkra sig om den och att medtaga årorna samt seglen, hvilket de äfven gjorde. Vid dånet af skjutgevären hade emellertid de tre matroserna återvändt, som drifvit omkring på ön, och till stor lycka för dem, skiljt sig från de öfriga. Då de nu sågo sin kapten som segrare i stället för fånge, läto de likaledes godvilligt binda sig, och vår seger var fullkomlig. Nu återstod ingenting mera för mig och kaptenen än att upplysa hvarandra om vår ömsesidiga belägenhet. Jag gjorde början dermed, i det jag berättade för honom hela min historia, hvilken han åhörde med den största uppmärksamhet och under stum förvåning, i synnerhet [ 321 ]då han erfor på hvilket underbart sätt himmelen förskaffat mig lifsmedel och ammunition. Som min historia äfven i sanning var en hel väfnad af under, kunde den icke annat än göra det största intryck på honom. Då han sedan började tänka på sin egen belägenhet och det syntes honom, som hade jag med flit blifvit försatt till denna ö, för att rädda hans lif, runno tårarne öfver hans kinder, och han förmådde icke säga ett enda ord. Efter detta samtal förde jag honom och hans båda följeslagare till min boning, och lät dem gå in genom öfra delen af huset. Här bjöd jag dem de förfriskningar, som funnos till hands, och visade dem derefter resultaterna af de uppfinningar, jag gjort under min långvariga vistelse på detta ställe.

Allt hvad jag visade och sade dem, uppväckte deras förvåning i högsta grad. I synnerhet beundrade kaptenen mina fästningsverk och den skicklighet, med hvilken jag vetat dölja min tillflyktsort bakom en tät lund. Närmare tjugo år hade nu förflutit sedan jag planterade den, och som vegetationen under detta himmelsstreck går mycket fort, hade lunden under tiden förvandlats till en tät skog. Jag sade honom, att denna boning vore mitt slott och mitt residens; men att jag, liksom de flesta furstar, äfven egde ett sommarpalats, hvilket jag en annan gång ville visa honom, ty nu borde vi framför allt annat tänka på, att återeröfra fartyget. Han insåg äfven detta, men tillstod öppet, att han icke visste, hvilka mått och steg som borde tagas. “Det är“, sade han, “ännu 26 man ombord, hvilka alla deltagit i sammansvärjningen mot mig, och derigenom efter lagarna [ 322 ]förverkat sina lif; de skulle derföre af förtviflan göra det mest hårdnackade motstånd och drifva saken till det yttersta; ty de veta alltför väl, att de en gång öfvervunna, skola blifva hängde i första hamn, till hvilken vi komma. Vi äro alldeles för få, för att våga angripa dem“.

Jag eftersinnade detta inkast och fann det mycket grundadt. Det var således fråga om, att hastigt hitta på en krigslist, för att å ena sidan locka dem i fällan, men på samma gång hindra dem från en landstigning. Nu föll det mig in, att manskapet på fartyget säkerligen skulle bli nyfikna, att erfara, hvad som blifvit af deras kamrater och slupen, och derföre troligen innan kort fara till ön i en annan båt, för att hämta dem, ehuru de då säkert skulle beväpna sig bättre och vara oss öfverlägsna i antal. Kaptenen delade denna åsigt.

Jag sade derföre till honom: Vi måste framför allt försäkra oss om slupen, som ligger på stranden, och det på ett sätt, att de icke kunna återtaga den; vidare måste vi aftakla den och borttaga allt löst, på det de icke må kunna begagna sig af den. Till följe häraf begåfvo vi oss till ort och ställe, togo vapnen och allt öfrigt, som fanns i slupen, nemligen en butelj bränvin och en butelj romm, några skeppsskorpor, ett kruthorn och ett stort stycke socker, som vägde nära sex skålpund. Alla dessa effekter voro särdeles välkomna för mig, men isynnerhet bränvinet och sockret, hvilket jag under så många år måst umbära.