Diana (1904)/Del 2/Kapitel 26
XXVI.
ÄNKEDROTTNINGEN HÅLLER PÅ ETT EGENDOMLIGT SÄTT SITT INTÅG I DEN GODA STADEN ANGERS.
I samma stund, som herr de Monsoreau föll för Saint-Lucs hand, ljöd en storartad fanfar från fyra trumpeter utanför Angers’ portar, hvilka, som vi veta, voro omsorgsfullt stängda.
Vakten hade på förhand fått order, huru den skulle förhålla sig. Standaret höjdes, och fanfaren besvarades.
Cathérine de Médicis hade anländt till Angers med ett ganska talrikt följe.
Man underrättade genast grefve de Bussy, som ofördröjligen lämnade sängen och begaf sig till hertigen, hvilken däremot på ögonblicket klädde af sig och gick till sängs.
Trumpeterna ljödo ihållande vid Angers’ portar, men de tycktes icke ha samma kraft som de, hvilka kommo Jerikos murar att ramla. Stadsportarna förblefvo stängda.
Cathérine skickade en af sina uppvaktande adelsmän fram till barriären. Han blef bemött med den utsöktaste artighet.
Men då han begärde, att portarna skulle öppnas för hennes majestät änkedrottningen, och att hon skulle bli mottagen med alla tillbörliga hedersbetygelser, svarades det, att Angers var försatt i belägringstillstånd, och att dess portar ej kunde öppnas utan vissa oundgängliga formaliteter.
Den utskickade återvände mycket uppbragt till sin härskarinna, och i sin ytterliga bitterhet och harm lät hon nu undfalla sig de ord, som Louis XIV sedermera upprepade.
— Jag väntar! förklarade hon.
Hennes uppvaktning ryste af förskräckelse.
Sedan Bussy hade användt en dryg halftimme på att predika förnuft för hertigen och tvingat honom att inse hundra olika statsskäl, det ena viktigare än det andra, fattade han ändtligen sitt beslut.
Han lät sadla sin häst med krigsmundering, valde ut fem af de adelsmän, för hvilka Cathérine hyste största motvilja, och begaf sig i spetsen för dem långsamt ut att möta hennes majestät änkedrottningen.
Cathérine hade börjat tröttna — icke på att vänta, men på att grubbla öfver huru hon skulle hämnas på dem, som spelat henne detta elaka spratt.
Hon påminde sig den arabiska sagan om en upprorisk ande, som hölls fången i en kopparflaska, och som under de tio första seklerna af sin fångenskap lofvade ofantliga rikedomar åt den, som befriade honom, men sedan ursinnig öfver sin långa väntan svor död och fördärf öfver den, som öppnade locket.
Cathérine kände på samma sätt.
I början hade hon föresatt sig att visa idel huldhet och nåd mot de adelsmän, som skulle skynda ut att ta' emot henne.
Men nu gjorde hon ett löfte, att den förste, som infann sig, skulle drabbas af hennes vrede.
Bussy visade sig vid barriären i full rustning. Han spejade utåt med osäker blick — såsom man gör om natten, då man hör en ankommande snarare än man ser honom
— Hvem där? ropade han.
Cathérine hade väntat, att han skulle böja knä för henne. Hennes uppvaktande kavaljer betraktade henne, för att uppfånga hennes vilja.
— Gå tillbaka till barriären, sade hon. Man ropar: Hvem där? — Svara honom! Det är naturligtvis endast en formalitet …
Adelsmannen gick åter fram till barriären.
— Det är hennes majestät änkedrottningen, som vill aflägga ett besök i den goda staden Angers, förklarade han.
— Godt! svarade Bussy. Var då så god och vik af åt vänster! Åttio steg härifrån finner ni en sidoport.
— En sidoport! utbrast Cathérines utskickade. Vill ni, att hennes majestät skall hålla sitt intåg genom en låg sidoport?
Men Bussy fanns icke längre där för att ge svar.
Tillsamman med sina följeslagare, som alla skrattade i mjugg, hade han begifvit sig till den plats, där änkedrottningen, enligt hans instruktioner, skulle släppas in i Angers.
— Ers majestät hörde förmodligen? sade Cathérines sändebud. Man anvisar oss en sidoport!
— Ja, jag hörde det! förklarade Cathérine kallt. Vi begagna oss af den, eftersom man nu använder denna ingång.
Den häftiga blixten i hennes ögon framkallade en djup blekhet hos den oskicklige, som vågat påpeka den förödmjukelse, för hvilken hans härskarinna var utsatt.
Kortegen vek af åt vänster och sidoporten öppnades.
Genom den kom Bussy till fots med blottad värja i handen och bugade sig vördnadsfullt för Cathérine. Rundt omkring honom sopades marken af hattarnas fjäderbuskar.
— Välkommen till Angers, ers majestät! sade han.
Efter honom följde trumslagare, som icke slogo på sina trummor, och hillebardierer, som icke skyldrade gevär.
Drottningen steg ur sin bärstol och närmade sig porten, stödd på en af sina följeslagare, sedan hon hade svarat:
— Tack, herr de Bussy!
Detta var hela resultatet af den begrundan, till hvilken man hade gifvit henne så god tid.
Cathérine de Médicis gick framåt med högburet hufvud.
Bussy hejdade henne plötsligt — han fattade till och med hennes arm.
— Akta er, madame! Porten är mycket låg. Ers majestät kan skada sig!
— Aha! Man måste således böja sig? sade drottningen. Huru går det till? Jag måste tillstå, att det är första gången jag på detta sätt gör mitt intåg i en stad.
Dessa ord uttalades fullkomligt naturligt och obesväradt, men för de skarpsinniga hofmännen ägde de ett djup och en betydelse, som försänkte dem i dystra tankar. Själfva Bussy vred sina mustascher och såg åt sidan.
— Du har gått för långt, hviskade Livarot till honom.
— Bah! Var du lugn! Hon får nog göra flera erfarenheter i den vägen, svarade Bussy.
Änkedrottningens bärstol hissades öfver muren, och hon steg åter upp i den, för att fortsätta till hertigens palats. Bussy och hans följeslagare stego till häst och eskorterade henne.
— Hvar är min son? frågade madame Cathérine plötsligt. Jag ser inte till min son, hertigen af Anjou?
En oemotståndlig vrede dref dessa ord öfver hennes läppar, ehuru hon helst skulle ha velat hålla dem tillbaka. Hertigens frånvaro i denna stund var att drifva änkedrottningens förödmjukelse till sin spets.
— Hans höghet är sängliggande sjuk, madame! Utan denna olyckliga tillfällighet skulle hans höghet naturligtvis ha utöfvat värdskapet för sin stad i egen person.
Cathérine de Médicis var en ypperlig skådespelerska — och hon visade det i denna stund.
— Sjuk? upprepade hon. Är han sjuk? Å, mitt stackars barn! Låt oss skynda till honom … Han blir väl åtminstone omsorgsfullt skött?
— Vi bjuda till att göra vårt bästa, förklarade Bussy. Han betraktade henne med öfverraskning, som om han bra gärna ville veta, om ett modershjärta verkligen slog inom denna kvinnas bröst.
— Vet han, att jag är här? frågade hon efter en paus, hvarunder hon omsorgsfullt betraktade alla de närvarande.
— Det vet han, madame!
Cathérine knep ihop sina läppar.
— Då måste han vara mycket sjuk, tillade hon med en ton af verkligt medlidande.
— Förskräckligt! sade Bussy. Hans höghet blir ofta hastigt sjuk.
— Således ett plötsligt illamående, herr de Bussy?
— Ja, madame.
Man anlände till hertigens palats. En stor människomassa bildade häck på ömse sidor om vägen.
Bussy skyndade in i slottet före de öfriga och kom flämtande in i hertigens rum.
— Nu är hon här! utbrast han. Akta er, hertig François!
— Är hon ursinnig?
— Alldeles utom sig.
— Har hon beklagat sig?
— Nej, hon gör det som är värre — hon småler.
— Och hvad gör folket?
— Ingenting alls. Det betraktar henne med stum förskräckelse. Man känner henne inte, men man fruktar henne af instinkt.
— Och hon?
— Hon kastar slängkyssar omkring sig — och biter sig i fingerspetsarna på samma gång.
— Alla djäflar!
— Just så, ers höghet! Akta er för att visa henne edra kort!
— Och vi hålla på krig eller hur?
— Vid Gud! Af henne måste ni begära hundra, om ni vill ha tio — och ni får ändå inte mer än fem.
— Du tror kanske, att jag är svag? Ä' ni alla här? Hvarför har inte Monsoreau kommit tillbaka? frågade hertigen.
— Jag tror, att han är på Méridor … Nå, vi hjälpa oss allt honom förutan.
— Hennes Majestät änkedrottningen! ropade dörrvaktaren och öppnade dörren till hertigens sofrum.
Cathérine de Médicis stod där blek och svartklädd som vanligt.
Hertigen af Anjou gjorde en rörelse för att resa sig.
Men med en häftighet, som man aldrig skulle ha tilltrott den åldriga änkedrottningen, störtade hon i sin sons armar och höljde hans ansikte med kyssar.
— Jag tror, att hon har för afsikt att kväfva honom, tänkte Bussy.
Men nu kysste hon ej längre — hon grät!
— Lita på, att hvarenda en af hennes tårar kommer att betalas med ett mått blod! hviskade Antraguet till Ribeirac.
Sedan Cathérine hade kysst och gråtit nog, satte hon sig vid sin sons hufvudgärd. På en vink af Bussy aflägsnade sig uppvaktningen. Men han själf lutade sig mot en af sängens pelare så lugnt, som om han vore hemma hos sig.
— Skulle ni inte vilja ta en smula hand om mina stackars ledsagare, herr de Bussy? frågade madame Cathérine hastigt. Näst min son är det ju ni, som är herre här och vår bäste vän, eller hur? Jag vädjar till er godhet!
Här var det omöjligt att neka.
— Nu är jag fast, tänkte Bussy.
— Jag skyndar att uppfylla ers majestäts önskan! förklarade han.
— Vänta du! tillade han inom sig. Du känner inte lika väl till inredningen här, som i Louvren. Jag skall snart vara här igen!
Han gick utan att kunna ge hertigen den allra minsta vink. Cathérine misstrodde honom tydligen, ty hon tog icke ögonen från honom en enda sekund.
Och nu försökte Cathérine först och främst att få veta, om hertigen verkligen var sjuk, eller om han endast låtsade vara det.
Ty därpå skulle alla hennes diplomatiska operationer bero.
Men hertig François var en värdig son till sin mor, han spelade sin sjukroll utomordentligt väl.
Hon hade gråtit — han hade feber.
Cathérine blef lurad. Hon trodde, att hertigen verkligen var sjuk. Och hon hoppades, att hon så mycket lättare skulle få inflytande öfver honom, då hans sinne var förlamadt genom kroppsligt lidande.
Hon öfverhopade honom med ömhetsbetygelser, kysste honom och grät om igen — till den grad, att han förvånad frågade efter orsaken till hennes tårar.
— Du har ju varit i så stora faror, mitt barn! svarade hon.
— Då jag flydde från Louvren, menar ni, min mor?
— Nej, nej! Du blef ju räddad!
— Men, hvad menar ni då?
— Å! De som hjälpte dig med denna olyckliga flykt …
— Nå?
— Det var ju dina värsta fiender!
— Hon vet ingenting, tänkte hertigen, men hon vill bra gärna veta någonting.
— Kungen af Navarra! utbrast hon häftigt. Vårt släkts ständiga plågoris … Jag känner honom, jag!
— Ni vet det, min mor! utbrast François häpen.
— Kan du tro, att han går omkring och skryter med det, sade Cathérine, och att han tror, att han nu har vunnit sitt spel?
— Det är omöjligt, svarade hertigen, man har bedragit er, min mor!
— Huru kan du veta det?
— Därför att han ej har haft någonting att göra med min flykt — och i alla händelser, om också så vore, så är jag ju i säkerhet, som ni ser … Jag har inte sett kungen af Navarra på två hela år.
— Det är inte endast den faran jag menar, min son, sade Cathérine, då hon märkte, att hugget icke hade träffat.
— Nå, hvad menar ni då vidare, min mor? sade hertigen. Han betraktade allt som oftast väggbonaden bakom drottningen. Den rörde sig på ett gåtfullt sätt.
Cathérine lutade sig närmare intill hertigen och sade med en ton, hvari hon försökte inlägga så mycken förskräckelse som möjligt:
— Kungens vrede! Hans ursinniga vrede, som hotar dig!
— Det förhåller sig med denna fara på samma sätt som med den andra, madame! Jag tror helt visst, att min bror kung Henri är ursinnig på mig, men jag är i säkerhet!
— Tror du det? frågade hon med en röst, som kunde skrämma den modigaste.
Väggbonaden rörde sig på nytt.
— Jag är alldeles säker på det, svarade hertigen. Er egen härvaro är ett bevis på att jag har rätt.
— Huru så? frågade Cathérine, som började oroas af hertigens lugn.
— Därför att ni aldrig skulle ha kommit hit, om ni inte hade fått i uppdrag att meddela mig dessa hotelser, förklarade hertigen efter en ny blick på den rörliga väggbonaden, och därför att kungen eljest borde ha tvekat att skicka mig en sådan gisslan som ers majestät.
Cathérine såg upp förskräckt.
— Gisslan — jag? stammade hon.
— Ja, den heligaste och vördnadsvärdaste som kunde finnas, svarade hertig François småleende, i det han kysste Cathérines hand med en triumferande blick bortåt väggbonaden.
Cathérines armar sjönko ned i hennes sköte, hon såg nästan förkrossad ut. Hon kunde omöjligt veta, att Bussy vakade öfver sin herre och höll honom i schack genom sina ögonkast. Under hela samtalet hade han uppmuntrat hertigen vid minsta tecken till svaghet eller tvekan.
— Du har fullkomligt rätt, min son, sade Cathérine slutligen, jag kommer som fredsmäklerska.
— Ni vet, att jag med den största vördnad lyssnar till edra ord, min mor, förklarade François, och jag tror, att vi nu börja förstå hvarandra.