Diana (1904)/Del 2/Kapitel 27
XXVII
SMÅ ORSAKER, STORA VERKNINGAR.
Under den första delen af Cathérines samtal med sin son hade hon afgjordt dragit det kortaste strået.
Och detta var så oförutsedt och framför allt så ovanligt, att hon ej nog kunde förvåna sig öfver en bestämdhet, hvilken hon ännu hade svårt att ta på allvar, då en obetydlig händelse inträffade, som plötsligt kastade om alltsammans.
Man har exempel på att bataljer, som redan ha varit till tre fjärdedelar förlorade, vunnits som genom ett enda vindkast och vice versa — så till exempel Marengo och Waterloo!
Ett sandkorn kan förändra de kraftigaste maskineriers gång.
Bussy befann sig, som vi ha förstått, i en hemlig gång, som mynnade ut i hertigens alkov på ett sätt som gjorde, att endast hertigen kunde se honom, då han stack fram hufvudet genom en remna i väggbonaden, för att uppmuntra sin herre då det behöfdes.
Han ville naturligtvis till hvarje pris ha krig — han ville stanna kvar i Anjou så länge herr de Monsoreau uppehöll sig där, han ville öfvervaka den äkta mannen och besöka hans hustru i smyg.
Denna ytterligt enkla enskilda politik framkallade nu emellertid de svåraste komplikationer i fråga om Frankrikes — små orsaker, stora verkningar!
Ty med den allra största ifver försökte Bussy att genom blinkningar, ryckningar af ögonbrynen och ursinniga miner och gester förmå hertigen till ståndaktighet och obeveklighet.
Hertigen var rädd för Bussy, och lät den unge adelsmannen drifva honom hvart han ville. Och François af Anjou hade väl aldrig visat en större blodtörst än nu i denna stund.
Änkedrottningen kände sig således slagen på alla punkter och tänkte endast på att göra en anständig reträtt, då en liten tillfällighet, nästan lika oväntad som hertigens obeveklighet, kom till hennes hjälp. Bussy kände, att någon drog bakifrån i hans kappa.
Ifrig att icke förlora ett enda ord af det pågående samtalet, förde han, utan att vända sig om, handen bakom sig och fick tag i en handled med tillhörande arm, axel och manlig gestalt.
Nu märkte han, att det var mödan värdt att vända sig om, och han gjorde det.
Mannen bakom honom var doktor Rémy.
Bussy ville säga någonting, men Rémy gaf honom ett tecken att vara tyst och drog honom med sig in i närmaste rum.
— Hvad är det, Rémy? frågade nu grefven otåligt. Hvarför stör du mig i ett så viktigt ögonblick?
— Det har kommit ett bref, sade Rémy sakta,
— Guds död! Och för ett bref drar du mig bort från ett så viktigt samtal som det, hvari jag nyss var inbegripen!
Men Rémy lät sig icke förbluffa.
— Det kan vara skillnad på bref och bref, sade han.
— Ja, naturligtvis! Nå, hvarifrån är det här?
— Från Méridor.
— Å — från Méridor! Tack, min käre Rémy — tack!
— Det vår således inte orätt af mig, att jag störde?
— Du har visst aldrig orätt, tror jag! Hvar har du brefvet?
— Budbäraren vill inte lämna det till någon annan än er — och det var just det, som ingaf mig tanken, att det måste vara af stor vikt.
— Är han här?
— Ja.
— För hit honom!
Rémy öppnade en dörr och vinkade åt budbäraren, en ridknekt från Méridor, att komma in.
— Det här är grefve de Bussy, sade han och visade på denne.
— Tag hit brefvet — jag är den du söker, sade Bussy.
Han lade ett mynt i budbärarens hand.
— Å, jag känner mycket väl igen herr grefven, förklarade ridknekten och räckte honom brefvet.
— Har du fått det af henne själf?
— Nej, inte af henne, utan af honom.
— Af hvem? frågade Bussy hastigt och betraktade utanskriften.
— Af herr de Saint-Luc.
— Aha!
Bussy hade bleknat, ty af budbärarens svar hade han trott sig finna, att brefvet var från den äkta mannen och ej från hustrun. Och herr de Monsoreau hade nu en gång för alla det previlegiet att komma Bussy att blekna, så snart han tänkte på honom.
Bussy vände sig bort för att läsa brefvet och för att dölja den rörelse man alltid kan frukta att visa, så snart det gäller ett viktigt bref — såvida man icke är en Cesare Borghia, en Macchiavelli, en Cathérine af Médicis eller Lucifer själf.
Och den stackars Bussy hade gjort rätt i att vända sig bort, ty han hade knappt hunnit genomläsa Saint-Lucs bref, hvars inehåll vi redan känna, förrän blodet steg honom åt hufvudet så häftigt, att han tyckte sig se ett sjudande vågsvall för sina ögon. Hans blekhet förvandlades till den mörkaste purpur, han stod ett par ögonblick som bedöfvad och kände, att han var nära att svimma. Han sjönk ned i en fåtölj bredvid fönstret.
— Gå din väg! sade Rémy till budbäraren, förskräckt öfver den verkan, som läsningen af brefvet hade utöfvat på Bussy.
Han tog karlen vid axlarna och sköt honom ut genom dörren.
Ridknekten sprang sin väg så fort han kunde. Han trodde, att brefvet hade innehållit en ledsam nyhet och var rädd, att han skulle få återlämna myntet, som han hade fått.
Rémy gick tillbaka till Bussy och fattade honom i armen.
— Säg mig genast hur det är med er, herr grefve! utbrast han. Ty annars måste jag ögonblickligen åderlåta er.
Bussy reste på sig. Han var hvarken upprörd eller bedröfvad nu längre, men hans uppsyn var mörk och dyster.
— Se, hvad Saint-Luc har gjort för mig! sade han.
Och han räckte brefvet till Rémy.
Rémy genomläste det hastigt.
— Jag tycker, att det är mycket vackert, och att herr de Saint-Luc är en ridderlig man! förklarade doktor Rémy. Lefve den, som har förstånd nog att expediera en själ till skärselden, som behöfver det så väl som herr de Monsoreau!
— Det är nästan otroligt, stammade Bussy.
— Ja, det är nästan otroligt, men det betyder ingenting. Det hindrar inte, att det inom en inte allt för lång tid kommer att finnas en grefvinna de Bussy!
— Ja, Diana skall bli min hustru, sade Bussy tankfullt.
— Jag tänker, att det inte fattas mycket i att hon redan är det — åtminstone är hon snarare er hustru än sin mans, sade Rémy.
— Monsoreau död!
— Ja, död! upprepade Rémy. Så står det skrifvet.
— Å — alltsammans förefaller mig som en dröm! Jag skall således inte längre se detta spöke resa sig mellan mig och min lycka! Rémy — det kan aldrig vara sant! Vi måste ha bedragit oss!
— Det ha vi visst inte, herr grefve! Läs brefvet om igen! Guds död — ser ni inte, att där står, att han föll på en bädd af vallmo och lejontänder och var stendöd! Det kan ju inte vara något misstag.
— Men då kan Diana inte längre stanna på Méridor, sade Bussy långsamt utan att lyssna till Rémys prat. Det vill jag inte. Hon måste bege sig till någon annan plats, någonstädes där hon kan glömma.
— Jag tror, att Paris vore rätta platsen, förklarade doktor Rémy, där går det fasligt lätt att glömma.
— Du har rätt! Hon bör flytta tillbaka till det lilla huset vid rue des Tournelles och tillbringa änkeståndets tio månader i största stillhet och obemärkthet. Sedan gifta vi oss och fortsätta vårt lyckliga samlif …
— Godt! sade Rémy, men för att vi ska' kunna resa till Paris, fordras det en viktig sak.
— Hvad då?
— Att det blir fred här i Anjou.
— Det är sant, medgaf Bussy, ja, det är sant! Ack, min Gud så mycken tid, som har gått förlorad onödigtvis!
— Det vill säga, att ni genast rider till Méridor?
— Nej, nej, inte jag — visst inte! Men du! Jag kan omöjligt komma härifrån, och för öfrigt skulle det vara nästan opassande, om jag infann mig där under nuvarande förhållanden.
— Skall jag rida fram till slottet? Eller hur skall jag få träffa henne?
— Du skall först rida till vår vanliga mötesplats — det är ju möjligt, att hon promenerar där under väntan på att jag kan komma. Men om du inte ser till henne där, beger du dig raka vägen till slottet.
— Och hvad skall jag säga henne?
— Att jag är halft galen af glädje.
Bussy tryckte den unge doktorns hand. Erfarenheten hade lärt honom, att han kunde räkna på honom som på sig själf. Och nu skyndade han att återvända till sin plats i den hemliga gången bakom väggbonaden.
Under Bussys frånvaro hade Cathérine försökt återvinna den terräng, hon förut hade förlorat.
— Det tycks, som om en mor alltid borde kunna komma öfverens med sitt barn, hade hon förklarat.
— Men ni ser, att detta äfven kan slå fel, svarade hertigen.
— Aldrig när hon vill det!
— När de vilja det, menar ni väl, madame, svarade hertig François. I sin belåtenhet med detta stolta svar, sökte han ifrigt med blicken efter Bussy, för att få ett gillande ögonkast af honom.
— Men jag vill det! utbrast Cathérine. Hör du, François — jag vill det!
Uttrycket i hennes röst stod i skarp kontrast mot orden, ty orden voro befallande, men rösten var nästan bönfallande.
— Jaså — ni vill det? upprepade hertigen af Anjou småleende.
— Ja, jag vill det, sade Cathérine och jag skulle kunna offra hvad som helst för att nå detta mål.
— Å — å, för böfveln! utbrast hertigen.
— Ja, mitt kära barn! Säg hvad du fordrar, hvad du vill! Tala — befall!
— Å, min mor! svarade François, nästan förvirrad öfver denna fullkomliga seger, som icke gaf honom tillfälle att uppträda som hänsynslös eröfrare.
— Hör på, min son, sade Cathérine med sitt mest smekande tonfall, du har naturligtvis inte för afsikt att dränka Frankrike i blod? Det kan inte vara möjligt! Du är hvarken en dålig fransman eller en dålig bror.
— Min bror har förolämpat mig, madame, och jag har inga förpliktelser mot honom vidare — hvarken som min bror eller som min kung.
— Men jag då, François! Mig kan du väl inte beklaga dig öfver?
— Jo, madame — ty ni har öfvergifvit mig! svarade hertigen i tanke att Bussy ännu stod kvar bakom väggbonaden och kunde höra honom som förut.
— Du vill min död, olyckliga barn! utbrast Cathérine dystert. Nåväl, jag skall då också dö — det anstår bäst en mor; som ser sina barn kämpa på lif och död mot hvarandra.
Cathérine de Médicis hade naturligtvis icke den ringaste längtan efter döden.
— Å, tala inte så, madame! Edra ord sönderslita mitt hjärta! utbrast François, hvars hjärta slog ganska lugnt.
Cathérine smälte i tårar.
Hertigen fattade hennes händer och försökte lugna henne, under det att han allt emellanåt kastade oroliga blickar bortåt väggbonaden.
— Men hvad vill du då? sade Cathérine slutligen. Säg oss åtminstone dina anspråk, så att vi veta, hvad vi ha att hålla oss till.
— Hvad vill ni själf, min mor? Tala — säg mig det! bad François.
— Jag vill, att du skall återvända till Paris, kära barn — och jag vill, att du skall inställa dig hos din bror, som väntar dig med öppna armar.
— Guds död, madame, jag ser klart i denna sak! Det är inte Louvren som öppnar sina portar för mig — det är Bastiljen!
— Nej, nej! Vänd tillbaka till din brors hof, och vid min ära, vid min moderskärlek, vid vår herres Jesu Kristi blod. — Cathérine gjorde korstecknet — du skall bli mottagen af Henri, som om du vore kungen och han hertigen af Anjou!
Hertig François stirrade envist inåt alkoven.
— Säg, min son — vill du ha större inkomster? Vill du ha en lifvakt? Säg bara ut! bad Cathérine.
— Det sistnämnda har er son redan gifvit mig, då han satte fyra af sina smekungar att vakta mig! svarade hertigen häftigt.
— Svara inte så! Du får själf välja din lifvakt och dess anförare — och om du så vill, blir anföraren herr de Bussy!
Hertigen kände sig helt förvirrad öfver detta anbud, som ju nödvändigt måste smickra Bussys fåfänga. Han kastade ännu en blick mot alkoven, darrande af oro för att där i dunklet möta ett flammande ögonpar och ett par hvita grimaserande tandrader.
Men hvilken öfverraskning! Han såg där i stället en skrattande och belåten Bussy, som genom upprepade nickningar uppmanade honom att mottaga drottningens anbud.
— Hvad skall nu detta betyda? undrade hertigen inom sig. Ville Bussy således ha krig endast för att få bli anförare för min lifvakt?
— Om jag skulle antaga min mors anbud? sade han helt högt.
— Ja! Ja! Ja! vinkade Bussy med både händer, axlar och hufvud.
— Men då skulle jag också lämna Anjou och vända tillbaka till Paris? fortsatte hertigen.
— Ja! Ja! Ja! vinkade Bussy med en ifver, som tycktes vara i ständigt tilltagande.
— Ja visst, kära barn, sade Cathérine. Tycker du det är så svårt att vända om till Paris?
— Sannerligen jag begriper någonting alls af det här, sade hertigen till sig själf. Vi hade ju kommit öfverens om, att jag skulle säga nej till allt, och nu råder han mig att antaga deras fredstillbud.
— Nå, hvad svarar du, min son? frågade Cathérine oroligt.
— Jag skall tänka på saken, förklarade hertigen, som ville rådföra sig med Bussy angående alla dessa obegripliga motsägelser, och i morgon skall jag …
— Han tvekar, tänkte Calhérine, jag har vunnit bataljen!
— Det är nog möjligt, att Bussy har rätt, i att ändra mening, tänkte hertigen.
Mor och son skildes från hvarandra med en öm omfamning.