Diana (1904)/Del 1/Kapitel 02
II.
HVARI DET VISAR SIG, ATT DET ICKE ALLTID ÄR DEN, SOM ÖPPNAR DÖRREN, SOM KOMMER IN.
Porte Saint-Antoine var ett slags stenhvalf, närmast liknande nutidens porte Saint-Denis och porte Saint-Martin. Men dess vänstra sida stod i omedelbar förbindelse med byggnaderna invid Bastiljen.
Den fria platsen till höger, mellan porthvalvet och hôtel de Bretagne, var rymlig, mörk och smutsig, men denna plan beträddes sällan om dagen och låg fullkomligt öde vid mörkrets inbrott. Nattliga vandrare tycktes hellre ta sin väg närmare fästningen, ty under denna tid, då osäkerheten på gatorna var stor och lömska öfverfall långt ifrån sällsynta, medförde det ett slags lugn att hålla sig i fängelsevaktens närhet. Han kunde visserligen icke göra annat än skrika på hjälp, men redan detta skrämde missdådare på flykten.
Naturligtsvis manade mörka vinterkvällar till ännu större försiktighet än sommarnätterna.
Den natt, då de händelser tilldrogo sig, som vi redan ha berättat, var emellertid så kall, så mulen och mörk, att ingen förbigående skulle ha kunnat upptäcka den lycklige skiltvakten bakom fästningen murverk, lika litet som skiltvakten kunde urskilja förbigående.
Mitt emot porte Saint-Antoine, inåt staden till, fans intet hus, utan endast långa murar. Murarna till höger hörde till Saint-Paulskyrkan, de till vänster hörde till hôtel des Tournelles. Vid yttersta ändan af hotellets område, invid rue Saint-Catherine, bildade muren den inskjutande vrå, för hvilken Saint-Luc hade varnat Bussy.
Därbortom låg kvarteret mellan rue de Jouy och rue Saint-Antoine. Midt för sistnämda långa gata låg på den tiden rue des Billettes och kyrkan Saint-Catherine.
Icke en enda gaslykta fanns i hela denna del af det gamla Paris. Under de nätter, då månen sörjde för upplysningen, såg man Bastiiljens väldiga, dystra och majestätiska massa resa sig mot himmelns azur, men då mörker rådde, kunde man endast urskilja fängelsets läge gerom de djupare skuggor, som i dess närhet brottades med det svaga ljusskenet från ett eller annat fönster.
Natten hade börjat med ganska stark frost, som sedermera skulle efterföljas af ett ymnigt snöfall, och inga steg hade hörts knarra på den väg, som vi förut sagt att försiktiga nattvandrare brukade taga. Däremot skulle ett öfvadt öga i prånget vid muren tillhörande hôtel des Tournelles kunnat upptäcka flera mörka skuggor, som rörde sig tillräckligt för att förråda att det var några stackars satar, hvilka voro ifriga att bevara sin kroppsvärme, som reducerades allt mer och mer under den stillhet, hvartill de försiktigt hade dömt sig sjelfva under väntan på någonting, som skulle komma.
Fängelsets skiltvakt kunde emellertid ingenting se för mörkrets skull, och lika litet kunde han höra det samtal, som med ytterligt låg röst fördes af de mörka skuggorna. Detta samtal saknade likväl icke ett visst intresse.
— Den fördömde Bussy hade i alla fall rätt, knotade en af skuggorna. I natt är det lika kallt som vi hade i Warschau, när kung Henri var kung af Polen. Om det fortfar så här, få vi sprickor i skinnet.
— Du gnäller som en kvinna, Maugiron, sade en annan. Inte är det varmt, det medger jag, men drag upp kappan för ansiktet och stoppa händerna i fickorna, så känns inte kölden så svår.
— Du pratar, Schomberg! sade en tredje. Det hörs nog, att du är tysk. Mina läppar blöda, och mustaserna äro fulla med ispiggar.
— Jag tycker det är värst med händerna, sade en fjärde. Jag vill våga att mina äro alldeles förfrusna.
— Hvarför tog du inte din mammas muff, stackars Quélus? sade Schomberg. Hon hade säkert gärna lånat dig den, i synnerhet om du hade talat om för henne, att du gick ut för att befria henne från den älsklige Bussy, som hon håller ungefär lika kär som pesten.
— Ni måste ha lite tålamod, förmanade en femte hviskande röst. Jag är viss om att ni snart få skäl att klaga öfver att ni ha det hett nog.
— Måtte Gud göra dig till en sann profet, d'Épernon, sade Maugiron, i det han häftigt gned sina skosulor.
— Det var inte jag som talade, sade d'Épernon, det var d'O. Jag tiger, därför att jag är rädd, att mina ord skola frysa till is.
— Hvad var det du sade, Maugiron? frågade Quélus.
— D'O sade, att vi snart skulle få det hett nog, svarade Maugiron, och då sade jag: Måtte Gud göra dig till en sann profet!
— Nå, jag tror att din bön redan är hörd, ty jag ser någonting närma sig på rue Saint-Paul.
— Misstag! Det kan inte vara han!
— Hvarför inte?
— Därför att han uppgaf annan väg.
— Som om det skulle vara någonting förvånande, om han hade fattat misstankar och ändrat sig?
— Det höres, att du inte känner Bussy! Där han har sagt att han går fram, där går han — om han också visste, att Lucifer sjelf hade lagt sig i försåt för att hindra honom.
— Där kommer nu i alla fall två individer, sade Quélus.
— Ja, sannerligen, upprepade två eller tre af de andra.
— Till strids således! sade Schomberg.
— Vänta ett ögonblick, sade d'Épernon. Vi ha ju inte för afsikt att döda goda borgare eller hederliga barnmorskor … Seså, nu stanna de!
De båda gestalterna, som hade upptäckts af de fem kamraterna, stannade verkligen liksom forskande, där rue Saint-Paul mynnade ut på rue Saint-Antoine.
— Å! utbrast Quélus. Kanske de ha sett oss?
— Prat! Vi se ju knappt hvarandra!
— Du har rätt, sade Quélus. Så — nu ta de af åt vänster — de stanna framför ett hus — de söka visst någonting.
— Det ser så ut!
— De ämna bestämdt gå in, sade Schomberg. Han måtte väl aldrig komma undan!
— Det kan inte vara han, svarade Maugiron. Han ämnade sig ju till Faubourg Saint-Antoine, och de där båda komma först och främst från rue Saint-Paul och gingo sedan utför gatan i stället för tvärtom.
— Hm! sade Schomberg. Hvem svarar för att den sluge räfven inte gaf oss falska uppgifter — antingen af slump eller med afsikt?
— Det skulle ju inte vara omöjligt, sade Quélus.
Vid denna förutsättning rusade alla upp på en gång och störtade ut ur sitt bakhåll med höjda vapen mot de båda männen, som stannat framför porten.
Den ena af dessa män hade just stuckit en nyckel i låset och vridit om den. Dörren höll på att gå upp, men i detta ögonblick hördes bullret från de framrusande angriparna, och de hemlighetsfulla nattvandrarna sågo hastigt upp.
— Hvad vill det säga? frågade den minste af dem sin kamrat. Kan det vara oss de vilja åt, d'Aurilly?
— Det ser verkligen så ut, ers höghet, svarade denne. Vill ni säga hvem ni är, eller ämnar ni bevara ert inkognito?
— Beväpnade män! Ett lömskt öfverfall!
— Svartsjuka medtäflare naturligtvis! Jag har ju redan sagt ers höghet, att denna dam är för vacker att inte vara omgifven af kurtisörer.
— Öppna fort, d'Aurilly. Man uthärdar lättare en belägring innanför än utanför fästningen.
— Såvida man inte har fiender äfven därinne. Och hur vet ni, att …
Han fick inte tid att afsluta sin fras. De fem unga adelsmännen hade med blixtens hastighet tillryggalagt det afstånd af ungefär hundra steg, som skilt dem från de andra. Quélus och Maugiron hade hållit sig tätt intill muren och kastade sig nu mellan porten och dem, som ville öppna den, för att afskära reträtten för dem, medan Schomberg, d'O och d'Épernon beredde sig att anfalla dem framifrån.
— Det gäller ert lif, skrek Quélus, som alltid var den hetsigaste af de fem.
Plötsligt vände sig den, som blifvit kallad ers höghet och tillfrågats om han ämnade bevara sitt inkognito, mot Quélus, tog ett steg framåt, lade armarna i kors och sade med högragenhet:
— Vågar ni verkligen ropa: Det gäller lifvet! till en Frankrikes son, herr de Quélus? sade han med hotfull ton och mörk blick.
Quélus ryggade tillbaka med förfärad uppsyn, darrande knän och förlamade händer.
— Hans höghet hertigen af Anjou! utropade han.
— Hans höghet hertigen af Anjou, upprepade de andra.
— Nå, min herre! återtog François skälfvande af raseri. Ha ni ännu lust att skrika: Det gäller lifvet?
— Det var endast ett skämt, ers höghet, stammade d'Épernon. Förlåt oss!
— Ers höghet, sade nu d'O i sin tur, vi hade verkligen inte den ringaste tanke på att vi skulle kunna träffa er här i stadens utkanter — i detta eländiga kvarter.
— Ett skämt! sade François, utan att ens göra d'O den äran att svara honom. Ni har ett besynnerligt sätt att skämta, herr d'Epernon. Men om det inte var mig ert skämt gällde, hvem är det då?
— Ers höghet, sade Schomberg vördnadsfullt, vi ha sett Saint-Luc gå ut från hôtel Montmorency och bege sig åt det här hållet. Detta föreföll oss så besynnerligt, att vi nödvändigt ville förvissa oss om hvad som kunnat förmå en nygift man att lämna sin hustru ensam själfva bröllopsnatten.
Denna förklaring var icke illa funnen, ty det var sannolikt att hertigen af Anjou följande dag skulle få veta, att Saint-Luc icke hade tillbragt natten i hôtel Montmorency, och denna nyhet skulle då bekräfta Schombergs utsago.
— Herr de Saint-Luc? Och ni tog mig för herr de Saint-Luc, mina herrar?
— Ja, ers höghet! svarade de fem i korus.
— Men hur är det möjligt att begå ett sådant misstag? sade hertigen af Anjou. Herr de Saint-Luc är hufvudet längre än jag.
— Det är visserligen sant, ers höghet, sade Quélus, men han har däremot alldeles samma figur som herr d'Aurilly, hvilken har den äran att vara ers höghet följaktig.
— Natten är dessutom ovanligt mörk, ers höghet, sade Maugiron.
— Och när vi sågo honom sätta nyckeln i låset, trodde vi, att han var den förnämste af er båda, mumlade d'O.
— I alla händelser kan ers höghet väl aldrig hysa den tanken, att det hos oss fanns en skymt af dåliga anslag mot ers höghets person, eller någon önskan att störa ers höghet i sina nöjen, sade Quélus.
Under detta samtal hade François småningom utfört en skicklig strategisk manöver. Han hade aflägsnat sig från dörren steg för steg, åtföljd af d'Aurilly — hans lutspelare och vanliga följeslagare under nattliga utflykter — och han befann sig nu på ett tillräckligt stort afstånd från huset, för att ej kunna kännas igen bland de öfriga.
— Mina nöjen, upprepade han med bitterhet, och hvad kommer er att tro, att jag här söker några nöjen?
— Å, ers höghet, af hvad orsak ers höghet än må ha kommit hit, förlåt oss! bad Quélus. Vi skola genast aflägsna oss härifrån.
— Godt! Farväl, mina herrar!
— Ers höghet känner vår tystlåtenhet, tillade d'Épernon.
Hertigen af Anjou hade redan tagit ett steg för att gå, men nu stannade han plötsligt och rynkade ögonbrynen.
— Tystlåtenhet, säger ni, herr de Nogaret? Och hvem har bedt er därom, om jag får fråga?
— Vi trodde, att — att då ers höghet var ute vid denna sena timme, endast åtföljd af sin förtrogne …
— Ni misstar er! Jag skall säga er hvad ni bör tro, och hvad jag vill att man skall tro!
De fem adelsmännen lyssnade under den djupaste och vördnadsfullaste tystnad.
— Jag ämnade mig till juden Manasse, sade hertigen af Anjou så långsamt, som om han ville noga inpränta hvarje ord i sina åhörares minne, jag ville rådfråga honom, som kan läsa framtida öden i glas och i kaffesump. Han bor vid rue de la Tournelle, som ni vet. Aurilly fick genast se er, och han tog er för en trupp bågskyttar, som gjorde sin rund. Hertigen tillade med ett slags munterhet, som väckte förskräckelse hos dem, som kände hans karakter: Likt alla sannskyldiga rådfrågare af trollkarlar ströko vi därför utmed murarna och gömde oss i portarna, för att möjligen kunna dölja oss för edra fruktade blickar.
Medan hertigen yttrade dessa ord, hade han småningom dragit sig ända till mynningen af rue Saint-Paul, hvarifrån hans rop kunde höras af vakten utanför Bastiljen. Han kände sig icke säker för ett öfverfall, ty han visste mer än väl hvilket intensivt hat hans bror hyste mot honom, och gunstlingarnas ursäkter och vördnadsbetygelser ingåfvo honom föga förtroende.
— Och nu vet ni hvad ni böra tro, och framför allt hvad ni böra säga, mina herrar! Farväl! Jag behöfver inte säga, att jag ej vill bli åtföljd.
De fem kamraterna bugade sig djupt för hertigen, som aflägsnade sig i motsatt riktning mot den de togo, men oupphörligt såg sig om efter dem.
— Ers höghet, sade d'Aurilly, jag skulle kunna gå ed på, att de där människorna hade onda afsikter. Klockan är strax tolf och vi befinna oss verkligen i ett eländigt kvarter, som de sade. Låt oss gå hem, ers höghet!
— Nej, sade hertigen och stannade. Nu skola vi tvärtom dra fördel af att de ha gått.
— Ers höghet bedrar sig, sade d'Aurilly, de ha visst inte gått sin väg! Om ers höghet skärper blicken, kan ers höghet se hvar de äro gömda. Se dit bort, — i prånget vid hôtel des Tournelles!
François stirrade i den anvisade riktningen; d'Aurilly hade sagt sant. De fem adelsmännen hade åter samlats i sitt gömsle. Det var tydligt att de hade någon plan, som blifvit störd genom hertigens ankomst. Men måhända hade de gömt sig där endast för att spionera på hertigen och hans följeslagare och försäkra sig om, att de verkligen begåfvo sig till juden Mannasse.
— Hvad befaller ers höghet att vi skola göra? frågade d'Aurilly. Jag lyder naturligtvis ers höghets befallning, men jag tror inte det vore klokt att stanna här.
— Guds död! utbrast hertigen. Det är riktigt påkostande att öfverge saken.
— Jag vet det, ers höghet, men skadan kan repareras. Jag har redan haft den äran att säga ers höghet, att jag har skaffat mig upplysningar. Huset är förhyrdt för ett år; vi veta, att damen bor i första våningen; vi stå på god fot med hennes kammarjungfru och ha en nyckel till hennes port. Under sådana förhållanden kan man godt vänta.
— Är du säker på att låset gaf efter?
— Fullkomligt! Med den tredje nyckeln jag försökte.
— Och du stängde väl igen?
— Porten?
— Ja.
— Naturligtvis, ers höghet.
Huru tillförlitlig denna försäkran än kunde låta, måste vi likväl erkänna, att d'Aurilly kände sig vida mindre säker på att han hade stängt porten än att han hade öppnat den. Hans bestämda svar hade emellertid förtagit hvarje skymt af tvifvel hos hertigen i båda dessa afseenden.
— Men, jag skulle verkligen bra gärna vilja veta … sade hertigen långsamt.
— Hvad de ha för sig där borta, menar ers höghet? Det kan jag säga utan fara för misstag — de ha lagt sig på lur för att öfverfalla någon. Låt oss gå! Ers höghet har fiender, och hvem vet hur långt deras djärfhet sträcker sig?
— Nå, så låt oss gå! Men vi komma igen.
— Inte i natt åtminstone, ers höghet? Jag ser försåt öfverallt, men min rädsla är förlåtlig, eftersom jag ledsagar vår främste prins af blodet — arftagaren till Frankrikes krona, hvilken så många ha intresse af att han inte skall få ärfva.
D'Aurillys sista ord gjorde ett djupt intryck på François, och han beslöt att genast gå därifrån. Men han knotade öfver sin otur och föresatte sig att vid lämpligt tillfälle låta de fem unga adelsmännen betala den förargelse de gjort honom.
— Vi återvända till mitt hotell, sade han. Där träffa vi säkert Bussy, han måste nu ha kommit tillbaka från den fördömda bröllopsfesten. Antagligen har han där tillställt lämpligt gräl, så att han i kväll eller i morgon bittida får tillfälle att ränna värjan genom någon af kungens smekungar, och det skall bli mig en tröst.
— Ja, låt oss hoppas det, ers höghet! sade d'Aurilly- Jag önskar intet bättre — och i detta afseende hyser jag, liksom ers höghet, den allra största tillit till herr de Bussy.
Och de gingo.
Knappt hade de vikit om hörnet vid rue de Jouy, förrän de fem kamraterna upptäckte en ryttare, insvept i stor kappa, vid mynningen af rue Tison. Hästens hårda, afmätta hofslag genljödo skarpt mot den frusna marken, och den svaga månstrålen, som gjorde en sista ansträngning att genomtränga molnen och den snötunga atmosfären, föll rakt på den hvita plymen i ryttarens barett. Han styrde försiktigt sin häst framåt och ansträngningen att gå fot för fot kom djuret att skumma af svett, oaktadt skarpa kölden.
— Den här gången är det då han, sade Quélus.
— Omöjligt! förklarade Maugiron.
— Hvarför det?
— Därför att han är ensam. Bussy var ju i sällskap med Livarot, Antraguet och Ribeirac, och de skulle aldrig låta honom äfventyra sitt lif på detta sätt.
— Men det är i alla fall han, sade d'Épernon. Hör! Känner du inte igen hans grofröstade »hm!» och hans utmanande sätt att bära hufvudet? Och ensam är han.
— Det måste vara en snara, sade d'O.
— Hur som helst, så är det likväl han, förklarade Schomberg. Och eftersom det är han, så till vapen!
Det var verkligen Bussy, som helt nonchalant kom ridande utför rue Saint-Antoine, efter att punktligt ha följt de anvisningar, som Quélus hade gifvit honom. Vi minnas att Saint-Luc hade varnat honom, men ehuru dennes ord hade kommit Bussy att rycka till, hade han likväl afskedat sina tre vänner utanför hôtel Montmorency.
Den tappre öfversten älskade djärfva bragder. Han sade om sig själf: Jag är bara en simpel adelsman, men jag bär en kejsares hjärta i mitt bröst, och när jag i Plutark läser om de gamla romarnes bedrifter, ser jag där ingenting, som jag inte i alla afseenden skulle kunna göra efter.
För öfrigt hade Bussy också haft den tanken, att Saint-Luc, som han ju egentligen icke räknade bland sina vänner och hvars oväntade intresse endast föranleddes af den svåra belägenhet, hvari han själf befann sig, hade varnat honom endast därför, att Bussy skulle vidtaga försiktighetsmått, hvilka kunde göra honom löjlig i sina motståndares ögon. Och åtlöje fruktade han vida mer än faror. Till och med bland sina fiender åtnjöt Bussy stort anseende för det okufligaste mod, och för att bibehålla detta anseende, kastade han sig in i de galnaste äfventyr. Han hade således på äkta romaremanér skickat ifrån sig sina tre följeslagare — en stark eskort, som skulle ha kommit en hel skvadron att rygga tillbaka för att anfalla honom — och han färdades ensam, insvept i sin kappa och utan andra vapen än sin värja och sin dolk. Han var på väg till ett hus, där han väntades — icke af en älskarinna, såsom man skulle kunna tro, utan af ett bref, hvilket drottningen af Navarra sände honom ett visst datum i hvarje månad, till minne af deras vänskap. Den tappre ädlingen hade gifvit sin vackra väninna ett löfte, som han ännu aldrig hade brutit, att han själf skulle hämta brefven nattetid i öfverbringarens bostad, för att ingen skulle komprometteras genom dem.
Bussy hade, utan att ofredas, kommit så långt som in på rue Saint-Antoine, men då han där kom till rue Saint-Catherine, urskilde hans skarpa blick genom dunklet invid muren de gestalter, som hertigen af Anjou ej först hade märkt. Vid en anad faras annalkande erfar en verkligt tapper man ett slags exaltation, som skärper hans sinnen och hans tankekraft till det yttersta.
Bussy räknade de mörka skuggorna invid den gråa muren.
— Tre, fyra, fem, sade han, förutom lakejerna, som utan tvifvel äro gömda på annat håll och skynda till vid första kallelse. Det tycks verkligen, som om man skulle göra stor affär af mig. Men det blir ett drygt arbete för en ensam man! Den hederlige Saint-Luc bedrog mig inte, och om han själf blir den förste, som ränner värjan i kroppen på mig, så skall jag säga till honom: “Tack för varningen, kamrat!“
Bussy red stadigt framåt. Men hans högra hand sysslade med någonting under kappan, hvars hake han omärkligt dragit ur merlan med vänstra handen.
I detta ögonblick ljöd Schombergs rop: “Till vapen!“ hvilket upprepades af hans fyra kamrater, hvarefter de alla störtade emot Bussy.
— Jaså, mina herrar, sade denne med sin på samma gång skarpa och lugna röst, det ser ut som man skulle stå efter stackars Bussys lif! Det var således det vildsvinet ni ville jaga? Nåväl, mina herrar, vildsvinet skall gå illa åt någon af er, det svär jag på, och ni vet att jag brukar stå vid mitt ord.
— Det må vara! sade Schomberg, men det hindrar i alla fall inte, att du bär dig tölpaktigt åt, herr Bussy d'Amboise, då du tilltalar oss till häst, fastän vi åhöra dig till fots.
I samma ögonblick sträcktes Schombergs högra arm hastigt ut ur kappan — den hvita sidenärmen glittrade som en silfverblixt i månljuset — utan att Bussy kunde ana verkliga afsikten med denna hotande åtbörd.
Bussy ämnade svara på vanligt sätt. Men då han tryckte sporrarna mot hästens sidor, kände han, att djuret sjönk ihop under honom. Med en skicklighet, som var egendomlig för Schomberg, och på hvilken han redan hade gifvit flera bevis under de talrika strider, hvilka han, oaktadt sin ungdom, redan hade utkämpat, hade han mot hästen slungat ett slags slaktarknif, hvars blad var tyngre än skaftet, och sedan vapnet hade genomskurit hästens knäled, satt den kvar i såret som en yxa i en ekgren.
Hästen lät höra ett doft frustande och föll darrande på knä.
Bussy, som alltid var beredd på allt, hade redan hoppat ur sadeln med värjan i hand.
— Eländige! Det är min favorithäst! utropade han. Det skall ni få betala!
Och då Schomberg, hänförd af sitt mod, störtade fram utan att beräkna räckvidden för Bussys värja, som denne höll tryckt intill sig — liksom det är svårt att beräkna hur långt en hoprullad orms huggtand kan nå — blixtrade plötsligt denna värja till och genomborrade hans lår.
Schomberg skrek till.
— Ni ser, att jag håller ord! sade Bussy. Redan en af er illa tilltygad! Det var Bussys handled och inte hans hästs knäveck som du skulle ha skurit af, din stympare!
Och medan Schomberg förband sitt sår med sin näsduk, hade Bussy i en blink riktat spetsen af sin långa värja mot de öfrigas bröst och ansikten. Han föraktade att ropa på hjälp, ty detta ansåg han ovärdigt en Bussy. Men han lindade hastigt sin kappa omkring vänstra armen till sköld, och under ett tiotal stötar i minuten, hvarvid han mer än en gång kände att värjspetsen träffade mjukt kött, försökte han uppnå muren, för att där kunna vara skyddad mot angripare bakifrån. Plötsligt halkade han och såg maskinmässigt ned på marken. Detta ögonblick af bristande vaksamhet var tillräckligt för att Quélus skulle ge honom ett värjstyng i sidan.
— Träffad! utropade Quélus.
— Ja — i jackan, svarade Bussy. Han ville icke ens medge att han var sårad, emedan detta är de fegas sätt att väcka medlidande.
Han störtade emot Quélus och korsade sin värja så häftigt med hans, att den unge mannens vapen flög ur hans hand och föll minst tio steg därifrån. Men Bussy fick icke tid att fullfölja sin seger, ty detsamma anfölls han med nytt raseri af d'O, d'Epernon och Maugiron. Schomberg hade nu också förbundit sitt sår och Quélus hade tagit upp sin värja. Bussy förstod, att han skulle bli omringad, att han hade en enda minut på sig för att uppnå muren, och att han skulle vara förlorad, om han icke begagnade sig af denna minut.
Han tog ett hopp bakåt, som försatte honom på tre stegs afstånd från sina angripare. De fyra värjorna förföljde honom med största snabbhet, men de kommo ändå icke i tid, ty med ett nytt hopp hade Bussy lyckats uppnå muren, som han tog till skydd för sin rygg. Och där stod han nu som en ny Akilles eller rasande Roland, småleende åt den skur af värjhugg, som susade omkring honom.
Plötsligt kände han svetten bryta ut på sin panna och det mörknade för hans ögon.
Han hade glömt sin blessyr ända tills dessa svimningssymptom påminde honom om densamma.
— Å, din arm försvagas, tror jag! skrek Quélus och högg in på honom med fördubblad ifver.
— Här har du ett bevis på det! sade Bussy.
Han gaf Quélus ett slag vid tinningen med värjknappen, och den unge mannen störtade till marken vid detta med järnhand tilldelade slag.
Och nu greps Bussy af samma rasande ursinne som vildsvinet, då det störtar sig öfver hundarna, efter att förut ha hållit stånd mot dem. Han uppgaf ett vildt skri och rusade framåt. d'O och d'Épernon ryggade tillbaka. Maugiron hade lyft upp Quélus och höll honom i sina armar. Bussy bröt af Quélus’ värja genom att trampa på den och rispade upp d'Épernons underarm med värjspetsen. För ett ögonblick stod Bussy där som segrare. Men Quélus hade nu återfått medvetandet och Schomberg trädde åter i de stridandes led, oaktadt sitt sår — återigen blixtrade fyra värjor mot Bussy och han kände sig förlorad på nytt. Han samlade hela sin styrka för att bereda sig en reträtt och drog sig steg för steg tillbaka mot muren. Kallsvetten på hans panna, den dofva ringningen i hans öron och den pinsamma, blodröda dimman, som lade sig öfver hans ögon, vittnade om att det var slut med hans krafter. Hans värja lydde icke längre hans orediga tankars maning … Bussy famlade efter muren med vänstra handen, kände att han hade den tätt bakom sig och fann svalkan af densamma välgörande. Men till hans stora förvåning gaf muren vika. Han hade råkat på en port, som endast var tillskjuten.
Nu fattade Bussy nytt hopp och försökte samla hela sin kraft i det afgörande ögonblicket. Under ett par sekunder voro hans värjhugg så snabba och våldsamma, att alla de andras vapen drogos tillbaka eller sänktes inför honom. Därpå gled han hastigt in genom porten, vände sig om och gaf den en väldig knuff med ena axeln — låset smällde igen. Striden var slut och Bussy var räddad — Bussy hade segrat, ty han var utan fara.
Nästan yr af glädje betraktade han genom det lilla gallret i porten sina fienders bleka ansikten. Han hörde dem anfalla porten med ursinniga värjstötar, han hörde deras ursinniga skrik och rasande utmaningar. Men plötsligt tyckte han att jorden vacklade under hans fötter och att muren höll på att falla öfver honom. Han tog några steg framåt, såg att han befann sig i en gång, stapplade och var nära att falla ned på en trappa.
Sedan kände han ingenting vidare, det föreföll honom som grafvens tystnad och mörker plötsligt hade sänkt sig öfver honom.