Diana (1904)/Del 1/Kapitel 04

←  Huru svårt det emellanåt kan vara att skilja dröm från verklighet

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huru mademoiselle de Brissac, eller rättare madame de Saint-Luc, hade tillbragt sin bröllopsnatt

Huru mademoiselle de Brissac, eller rättare madame de Saint-Luc, bar sig åt för att få tillbringa den andra natten efter sitt bröllop annorlunda än förut  →

IV.
HURU MADEMOISELLE DE BRISSAC, ELLER RÄTTARE MADAME DE SAINT-LUC, HADE TILLBRAGT SIN BRÖLLOPSNATT.

Louis de Clermont, ännu mera känd under namnet Bussy d'Amboise, var en vacker kavaljer och en fulländad gentleman. Hans kusin Brantôme har dessutom nämnt honom bland det femtonde seklets största härförare. Ingen hade sedan lång tid tillbaka vunnit så ärorika segrar som han. Kungar och furstar hade täflat om hans vänskap. Drottningar och prinsessor hade skänkt honom sina ljufvaste leenden. Bussy hade efterträdt La Mole i drottningens af Navarra gunst, och den goda ömhjärtade Marguérite, som efter sin förra favorits död var i stort behof af tröst hade för den vackre och tappre Bussy d'Amboise begått så många dårskaper, att hennes man rent af kände sig rörd däraf — han som eljest knappt kunde röras af sådana saker. Och hertig François skulle aldrig ha förlåtit honom sin systers kärlek, om inte just denna kärlek hade vunnit Bussy för hans egna intressen. Äfven i detta fall offrade hertigen allt för ärelystnaden, denna smygande och obeslutsamma ärelystnad, som hela lifvet igenom skulle bereda honom så mycken smärta och så föga tillfredsställelse.

Midt ibland alla sina framgångar, såväl i fråga om krig och ärelystnad som på galanteriets område, hade Bussy förblifvit tämligen oberörd af mänskliga svagheter. Lika litet som han visste, hvad fruktan ville säga, lika litet hade han hittils lärt känna kärleken. Kejsarhjärtat, som, enligt hans egen utsago, klappade i hans adelsmannabröst, var lika oberördt och rent som en oslipad diamant. I hans själ fanns icke heller plats för sådana detaljer, som skulle ha gjort honom till en sannskyldig kejsare, Han ansåg sig värd en kejserlig krona, men han stod i själfva verket högt öfver denna af honom använda jämförelsepunkt.

Henri III hade låtit erbjuda honom sin vänskap, men Bussys svar blef ett nej. Han förklarade, att kungavän är detsamma som kungadräng och mången gång någonting ännu sämre, och att ett sådant förhållande icke anstod honom. Under tystnad sväljde Henri III denna tillrättavisning, som skärptes därigenom, att Bussy sedermera valde hertigen af Anjou till sin herre. Detta öfverherrskap hade emellertid den största likhet med djurägarens herravälde öfver lejonet. Han föder och betjänar det, för att det icke skall äta upp honom.

Sådan var denne Bussy, som hertig François sköt framför sig i sina enskilda stridigheter. Bussy genomskådade hertigen mycket väl, men han tyckte om den roll han själf fått. Och för öfrigt sade han till sig själf: — Jag kan inte bli kung af Frankrike, men hertigen af Anjou kan och vill bli det — därför skall jag bli hertigens kung.

Och det var han också.

När Saint-Lucs betjänter sågo den fruktansvärde Bussy anlända, skyndade de att underrätta herr de Brissac.

— Är herr de Saint-Luc hemma? frågade Bussy och stack ut hufvudet mellan bärstolens draperier.

— Nej, ers nåd, svarade portvakten.

— Och hvar kan jag då träffa honom?

— Det vet jag inte, ers nåd, svarade den gamle tjänaren. Man är mycket orolig för honom här. Herr de Saint-Luc har inte kommit hem sedan i går.

— Prat! utbrast Bussy häpen.

— Det förhåller sig så, som jag haft den äran att säga ers nåd.

— Och madame de Saint-Luc?

— Å, madame de Saint-Luc — ja, hon …

— Är hon hemma?

— Ja.

— Säg henne då, att jag skulle vara förtjust, om hon ville ge mig tillåtelse att få betyga henne min vördnad.

Efter några minuter kom portvakten tillbaka med budskapet, att det skulle göra madame Saint-Luc ett stort nöje att ta emot herr de Bussy.

Bussy steg ned från sina sammetskuddar och begaf sig uppför stora trappan. Jeanne de Saint-Luc kom honom till mötes i mottagningssalongen. Hon var mycket blek, och mot hennes korpsvarta hår fick denna blekhet en gulaktig anstrykning. Hennes ögon voro röda efter den genomvakade natten, och hennes kinder buro spår efter tårar. Bussy hade först smålett åt hennes blekhet och ämnade hälsa henne med en skämtsam komplimang, men han hejdade sig, då han såg, att hennes ansikte uttryckte verklig smärta.

— Välkommen, herr de Bussy, sade den unga grefvinnan. Jag hälsar er så, oaktadt den oro, som er ankomst inger mig.

— Hvad menar ni, madame? frågade Bussy. Hvarför skulle min närvaro inge er någon oro?

— En strid har ägt rum mellan er och herr de Saint-Luc i natt — är det inte så? Säg mig sanningen!

— Mellan mig och Saint-Luc? upprepade Bussy förvånad.

— Ja! Han gick ifrån mig för att tala med er. Ni är hertigens af Anjou anhängare, han är kungens. Ni ha säkert tvistat. Dölj ingenting för mig, det ber jag er om, herr de Bussy! Ni kan ju fatta min oro. Han aflägsnade sig visserligen i sällskap med kungen, men hur lätt kan man inte träffas igen utomhus! Säg mig sanningen, jag besvär er! Hvad har händt min man?

— Jag är verkligen ytterligt förvånad, madame! ni skulle fråga efter min blessyr, och så …

— Har han sårat er? utbrast Jeanne. Han har således slagits med er! Å, ser ni, att jag hade rätt …

— Nej, nej, madame — han har inte slagits alls, vår käre Saint-Luc, åtminstone inte med mig. Det är inte af honom jag fått min blessyr, gudskelof! Han har tvärtom gjort allt hvad han kunde för att jag inte skulle få den. Han bör själf ha sagt er, att vi äro lika goda vänner som Damon och Pythias.

— Han? Hur skulle han kunna det, då jag inte har träffat honom?

“Vill ni komma in i Louvren?” frågar jag.

— Har ni inte träffat honom? Skulle det som portvakten sade, verkligen vara sant?

— Och hvad sade han?

— Att herr de Saint-Luc inte har varit hemma sedan klockan elfva igår afton. Har ni verkligen inte träffat er man sedan kl. elfva i går?

— Ack, nej!

— Men hvar kan han då vara?

— Det ämnade jag just fråga er.

— Ni, måste berätta alltsammans för mig, madame, sade Bussy, som började få en aning om rätta förhållandet. Det är verkligen alltför komiskt!

Den stackars unga grefvinnan betraktade Bussy med största förundran.

— Alltför sorgligt, menade jag, rättade sig Bussy. Jag har förlorat så mycket blod, att mitt hufvud är en smula oredigt. Berätta nu den sorgliga historien, madame.

Och Jeanne berättade allt hvad hon visste — d. v. s. att Henri III befallt Saint-Luc följa med till Louvren, att slottsportarna stängts, hvad vakten svarat och att Saint-Luc sedan ej hade synts till.

— Godt! sade Bussy. Jag förstår!

— Hvad? Förstår ni det verkligen? frågade Jeanne.

— Ja! Hans majestät tog Saint-Luc med sig till Louvren, och sedan er man väl hade kommit in i slottet, har han inte kunnat komma därifrån.

— Och hvarför skulle han inte kunna det?

— Herre Gud! utbrast Bussy förvirrad. Begär inte, att jag skall förråda statshemligheter, madame!

— Men jag gick i alla fall till Louvren, sade Jeanne de Saint-Luc, och min far också.

— Nå?

— Vakten svarade, att de inte kunde begripa hvad vi sade, och att herr Saint-Luc måste ha kommit hem,

— Ännu ett skäl till för att tro, att er man befinner sig i Louvren, sade Bussy.

— Tror ni det!

— Jag är alldeles säker på det, och om ni själf vill öfvertyga er …

— På hvilket sätt?

— Med egna ögon.

— Skulle det kunna gå för sig?

— Mycket säkert.

— Men om jag återigen beger mig till palatset, så skickar man naturligtvis bort mig igen med samma svar, som det jag redan har fått förut. Och om han verkligen var där, hvarför kunde jag då inte få träffa honom?

— Vill ni komma in i Louvren, frågar jag?

— I hvilket ändamål?

— För att träffa Saint-Luc.

— Men om han inte finns där?

— Guds död! Jag säger er, att han är där, jag.

— Det vore besynnerligt?

— Nej, det är kungligt.

— Men kan då ni få tillträde till Louvren?

— Helt säkert. Jag är inte Saint-Lucs gemål.

— Ni gör mig allt mer och mer förvånad!

— Försök ändå!

— Hvad menar ni! Ni påstår, att Saint-Lucs gemål inte blir insläppt i slottet, men ändå vill ni ta mig med er dit!

— Visst inte, madame! Det är inte alls Saint-Lucs gemål, som jag vill ta med mig … En kvinna! Usch!

— Ni skämtar bara … det är grymt af er att gäckas med mig i min sorg!

— Ack nej — hör på, madame! Ni är tjugo år, har en högrest gestalt, svarta ögon och fyllig figur; ni är ganska lik den yngste af mina pager. Förstår ni mig — den där vackra gossen, som tog sig så bra ut i sin kostym af guldtyg i går kväll!

— Dårskaper, herr de Bussy! utropade Jeanne rodnande.

— Hör mig till slut! Jag ser ingen annan utväg än den jag föreslår. Ja eller nej! Vill ni träffa er man? Säg?

— Å, jag skulle vilja ge allt i världen för att få det?

— Nåväl! Jag lofvar att ni skall få träffa honom utan att ge någonting alls, jag!

— Men— men …

— Jag har redan sagt er på hvilket sätt.

— Nåväl, herr de Bussy — jag skall göra som ni vill! Säg er page, att jag behöfver en af hans dräkter och att jag skall skicka en af mina kammarjungfrur för att hämta den.

— Visst inte. Jag har hemma hos mig spritt nya dräkter åt de där slynglarna, afsedda för den första balen hos Henri III:s kungliga mor. Jag skall skicka hit den, som jag tror passar bäst till er figur. Sedan möter ni mig på angifven plats, t. ex. nu i kväll på rue Saint-Honoré i närheten af rue de Prouvaires, och så …

— Så?

— Följas vi åt därifrån till Louvren.

Jeanne brast ut i skratt och räckte Bussy sin hand.

— Förlåt mina misstankar! sade hon.

— Af hjärtat gärna. Ni förhjälper ju mig till ett äfventyr, som skall komma hela Europa att skratta. Det är jag, som blir er förbunden!

Han tog afsked af madame de Saint-Luc och vände om hem för att göra sina förberedelser till maskeraden.

Bussy och madame Saint-Luc sammanträffade samma afton på utsatt tid och ställe Om Jeanne icke hade burit den för Bussy väl bekanta kostymen, skulle han ej ha känt igen henne. Hon var förtjusande i sin förklädnad. Efter att ha växlat några ord, styrde de sina steg mot Louvren.

Vid slutet af rue des Fossés-Saint-Germain-l'-Auxerrois mötte de ett stort sällskap, som tog upp gatans hela bredd och stängde vägen för dem.

Jeanne blef rädd. Facklorna och skjutgevären upplyste Bussy om, att det måste vara hertigen af Anjou, som kom, och hans höghet själf igenkändes för öfrigt lätt på sin skäckiga häst och på den hvita sammetsmanteln, som han alltid brukade bära.

“Hallå, ers höghet!” skrek Bussy.

— Å, min vackra page, sade Bussy, i det han vände sig till Jeanne, ni har ju varit en smula orolig för hur det skulle lyckas er att komma in i Louvren, eller hvad? Men nu kan ni vara fullkomligt lugn, ni skall göra ett triumferande intåg i palatset. — Hallå, ers höghet! skrek Bussy så högt han förmådde till hertigen af Anjou.

Ropet skar genom rymden, och oaktadt hästarnas gnäggande och sorlet af ryttarnas prat, trängde det till hertigens öra.

Han vände på hufvudet.

— Är är det du, Bussy! utropade han helt förtjust. Jag trodde, att du var lifsfarligt sårad, och jag ämnade mig just till din bostad.

— Nåja, om jag inte är död, ers höghet, sade Bussy utan att ens tacka hertigen för hans uppmärksamhet, så är det sannerligen ingen annans fel än mitt eget. Ni utsätter mig verkligen för präktiga försåt och öfverger mig i angenäma situationer. I går på Saint-Lucs bal blef det ett väldigt gurgel. Och det var nära gjordt att de hade tappat af mig min sista blodsdroppe efteråt.

— Guds död! Det skola de minsann få betala, Bussy — hvarenda droppe!

— Ja, så låter det nu, svarade Bussy med sin vanliga frispråkighet, och så småler ni sedan åt den förste ni möter! Om ni åtminstone visade tänderna på samma gång! Men i stället pressar ni ihop läpparna så mycket ni kan.

— Nå, så följ med till Louvren, så får du väl höra! sade hertigen.

— Hvad skall jag få höra, ers höghet?

— Hur jag skall tala till min bror.

— Å, ers höghet, jag går alldeles inte till Louvren för att ta emot snubbor. Det kan vara lämpligt för prinsar af blodet och för smekungar.

— Var lugn! Jag har gjort din sak till en samvetssak för mig.

— Och ni lofvar mig en vacker upprättelse?

— Jag lofvar att du skall bli nöjd. Tvekar du ännu?

— Ers höghet, jag — jag känner er så väl!

— Kom med, säger jag. Det måste göras affär af denna sak.

— Nu har ni vägen klar, hviskade Bussy till grefvinnan. Det blir naturligtvis ett förskräckligt kolorum mellan de båda hetlefrade bröderna, och under tiden får ni träffa er man.

— Nå, kommer du nu, eller måste jag först ge dig mitt furstliga ord på, att …

— Nej, nej, utropade Bussy, det skulle bara bringa olycka! Men våga vinna, våga tappa, — jag följer er. Om man förolämpar mig, så skall jag nog förstå att hämnas.

Och Bussy intog sin plats i hertigens omedelbara närhet. Den nye pagen följde sin herre och höll sig tätt bakom honom.

— Hämnas — du? sade hertigen. Nej, nej, detta skall bli min omsorg, min tappre Bussy! Hör på, tillade han med sänkt röst, jag vet hvem, som öfverföll dig.

— Å, har ers höghet gjort sig besvär med att ta reda på det?

— Jag har till och med sett dem.

— Hur var det möjligt!

— Jag hade själf ett ärende åt samma håll — och det var nära att de hade öfverfallit mig i stället för dig. Å, jag hade ingen aning om att det var dig de väntade på, de stråtröfvarne! Om så hade varit …

— Nå, om så hade varit?

— Hade du den där nye pagen med dig? frågade hertigen, som lämnade sin hotelse ofullbordad.

— Nej, jag var ensam, ers höghet, sade Bussy. Och ni!

— Jag hade d'Aurilly med mig. Hvarför var du ensam?

— Därför att jag ville fortfarande göra mig förtjänt af att kallas “den tappre Bussy”.

— Och du blef sårad? frågade hertigen hastigt.

— Jag vill just inte glädja dem med att erkänna det, sade Bussy, men jag har i alla fall fått ett grundligt värjstyng genom ena sidan.

— De uslingarne! utropade hertigen. D'Aurilly påstod verkligen hela tiden att de hade ondt i sinnet.

— Hvad för slag? utbrast Bussy. Ers höghet har sett bakhållet — ers höghet var där i sällskap med d'Aurilly, som handterar värjan nästan lika bra som lutan — han sade till ers höghet, att de där männen hade onda afsikter — ni voro två och de bara fem — och ni stannade inte kvar för att hjälpa den, som skulle bli öfverfallen.

— För tusan, jag visste ju inte hvem det gällde!

— Vid Lucifers död, som Charles IX brukade säga — då ers höghet kände igen kung Henris vänner, borde ni väl ha förstått, att öfverfallet gällde en af edra egna. Och eftersom det knappt finns någon mer än jag, som har mod att vara ers höghets vän, var det ingalunda svårt att gissa till att det var mig de ville åt.

— Du har kanhända rätt, min käre Bussy, sade François, men jag kom rakt inte att tänka på det.

— Naturligtvis inte! sade Bussy med en suck, som egentligen uttryckte allt hvad han tänkte om sin herre, hertigen.

Vid framkomsten till Louvren mottogs hertigen vid porten af kaptenen för vakten, som hade stränga instruktioner, hvilka likväl naturligtvis icke gällde för den, som näst kungen var rikets främste man. Hertigen begaf sig således in i hvalvet vid bron med hela sin svit.

— Ers höghet, sade Bussy, då de befunno sig inne på slottsgården, medan ni nu framställer denna allvarliga anklagelse, som ni högtidligt har lofvat mig att frambära inför kungen, skall jag gå och tala ett par ord med någon.

— Går du ifrån mig, Bussy! sade hertigen oroligt. Han hade hela tiden räknat på att Bussy skulle vara närvarande:

— Jag måste. Men det hindrar inte! Var lugn — när bråket blir som värst, kommer jag igen. Men skrik och gorma, ers höghet, skrik af alla krafter, så jag kan höra det! Ty om jag inte hör er skrika, så kan ni ju förstå, att jag inte kommer.

Och medan hertigen inträdde i stora salen, smög Bussy, åtföljd af Jeanne, inåt en annan del af slottet.

Bussy var lika hemmastadd i Louvren som i sitt eget hotell. Han gick uppför en mindre trappa, passerade två eller tre ensliga korridorer och kom sedan till ett slags förmak.

— Vänta här, sade han till Jeanne.

— Gud i himmeln! Lämnar ni mig ensam? utbrast den unga kvinnan förskräckt.

— Jag måste, svarade Bussy. Det är nödvändigt att jämna vägen för er och skaffa er inträde.