Diana (1904)/Del 1/Kapitel 05
V.
HURU MADEMOISELLE DE BRISSAC, ELLER RÄTTARE MADAME DE SAINT-LUC, BAR SIG ÅT FÖR ATT FÅ TILLBRINGA DEN ANDRA NATTEN EFTER SITT BRÖLLOP ANNORLUNDA ÄN FÖRUT.
Bussy begaf sig direkt till vapenkabinettet, som kung Charles IX hade tyckt så mycket om, men som numera var inredt till sofrum åt Henri III. Charles IX, den kunglige jägaren, grofsmeden och poeten, hade fyllt detta rum med jakthorn, skjutvapen, manuskript, böcker och skrufstäd. Under Henri III fanns där i stället två sängar, draperade med sammet och siden, frivola taflor, reliker, axelbindlar, välsignade af påfven, parfympåsar från orienten och en samling af de vackraste värjor, man gärna kunde se.
Bussy visste mycket väl, att Henri icke befann sig i detta rum, eftersom hans bror hade begärt audiens i galleriet. Men han visste också, att det rum, som innehafts af Charles IX:s amma, var beläget straxt intill, och att detta rum var reserveradt för kungens förnämste favorit. Eftersom Henri III var ganska ombytlig i sina tycken, hade rummet i tur och ordning innehafts af Saint-Mégrin, Maugiron, d'O, d'Épernon, Quélus och Schomberg. Och för närvarande borde det, enligt Bussys åsikt, vara upptaget af Saint-Luc, för hvilken kungen, efter hvad vi ha sett, hyste en så öfversvallande ömhet, att han hade enleverat honom från hans hustru.
Henri III var en besynnerlig sammansättning, på samma gång intetsägande och djupsinnig, klenmodig och djärf. Han var alltid nedstämd, orolig och drömmande och behöfde därför ständigt förströelser — dagsljus, buller, lekar, kroppsöfningar, upptåg, maskerader och intriger såväl som nattvak, vaxljus, skämt, böner och utsväfningar. Henri III är så godt som den enda karakter af denna halt, som anträffas i nyare tidens historia — en antikens hermafrodit, bestämd att se dagen i någon af orientens städer bland sinnliga retningsmedel, slafvar, eunucker, lysande pager, filosofer och sofister — och hans regeringstid, denna period af verkliga utsväfningar och oerhörda dårskaper, bär en prägel, som påminner om Nero och Heliogabalus.
Bussy hyste således intet tvifvel om, att Saint-Luc bebodde den forna ammans rum, och han knackade på dörren till ett förmak, som var gemensamt för detta och kungens sofrum.
Anföraren för vakten öppnade.
— Herr de Bussy! utropade han förvånad.
— Ja, det är jag, min bäste herr de Nancy, sade Bussy. Kungen vill tala med herr de Saint-Luc.
— Godt! svarade kaptenen. Underrätta herr de Saint-Luc att kungen vill tala med honom, befallde han en af sina ordonnanser.
Bussy kastade i smyg en blick tillbaka på sin page genom dörren, som han hade lämnat halföppen.
Sedan vände han sig åter till herr de Nancy.
— Hvad har den stackars Saint-Luc för sig? frågade han.
— Han roar sig med Chicot, medan han väntar på kungen, som nyss har gått för att ge audiens åt hertigen af Anjou.
— Tillåter ni min page att vänta på mig här? frågade Bussy.
— Mycket gärna, svarade kaptenen.
— Kom in, Jean, sade Bussy till sin följeslagerska och anvisade henne, genom en rörelse med handen, plats i en fönstersmyg.
Hon hade nätt och jämt hunnit dit, förrän Saint-Luc kom ut i förmaket. Af grannlagenhet aflägsnade sig kaptenen utom hörhåll.
— Hvad vill konungen nu igen? frågade Saint-Luc med häftig röst och butter min. Å, är det ni, herr de Bussy?
— Det är jag, min bäste Saint-Luc, och först och främst …
Han sänkte rösten.
— Först och främst vill jag tacka er för den tjänst ni gjorde mig!
— Å, det var ju helt naturligt, sade Saint-Luc. Det föreföll mig motbjudande att en sådan tapper ädling som ni skulle bli mördad. Jag trodde likväl att ni var dödad.
— Det fattades inte mycket. Men i ett sådant fall har det minsta en ofantlig betydelse.
— Hvad menar ni?
— Jag fick ett värjstygn, men jag betalade det med ränta, som jag tror, till både Schomberg och d'Epernon. Och Quélus kan verkligen vara glad öfver sin hufvudskål — det är den tjockaste och starkaste jag någonsin träffat på.
— Å, berätta hela ert äfventyr för mig, herr de Bussy! bad Saint-Luc. Jag kan verkligen behöfva denna förströelse. Han gäspade grundligt.
— Jag har inte tid just nu, min kära Saint-Luc. Jag har kommit hit för helt annat. Ni tycks ha vådligt tråkigt?
— Kungligt, menar ni — det är just rätta ordet.
— Nå, jag kommer verkligen för att skaffa er förströelse. För tusan? Den ena tjänsten mot den andra.
— Ni har rätt! Den tjänst, som ni nu gör mig, är lika stor som den jag gjort er. Man kan dö af ledsnad såväl som af värjstygn. Det går visserligen långsamt, men det går säkert.
— Stackars karl! sade Bussy. Ni är således fånge här, alldeles som jag trodde.
— Ingen kan vara det i högre grad. Kungen påstår, att mitt sällskap är hans enda förströelse. Det är verkligen snällt sagdt af honom, ty sedan i går har jag grimaserat värre åt honom än hans apa och sagt honom flera grofheter än hans narr.
— Nå, men skulle jag verkligen inte nu i min tur kunna göra er någon tjänst?
— Jo, svarade Saint-Luc. Ni kan gå hem till mig, eller rättare sagdt till marskalk de Brissac, och lugna min stackars lilla hustru, som naturligtvis måste vara mycket orolig för mig och säkert finner mitt beteende högst besynnerligt.
— Och hvad skall jag säga till henne?
— Säg henne hvad ni har sett — att jag är fånge här på slottet. Och ni kan tillägga, att kungen ända sedan i går har hållit föredrag för mig om vänskapen, som en Cicero, och om dygden, som en Sokrates.
— Och hvad har ni svarat? frågade Bussy skrattande.
— För tusan! Jag har sagt honom, att hvad vänskapen beträffar, så är jag ytterligt otacksam, och att dygden inte passar för mig. Men det hindrar honom inte att fortsätta och oupphörligt upprepa: Å Saint-Luc. Skulle då vänskapen endast vara en chimére! Å, Saint-Luc! Skulle dygden endast vara ett tomt ord! Och sedan han har sagt det på sitt eget språk, upprepar han det också på latin och grekiska.
Här kunde pagen, vid hvilken Saint-Luc ännu icke fäst den ringaste uppmärksamhet, icke afhålla sig från att brista i skratt.
— Han tror sig väl därigenom kunna röra ert hjärta! Men är detta allt, som jag kan göra för er?
— Ja, gunås! Jag fruktar det åtminstone.
— Men det är redan uträttadt.
— Hvad menar ni?
— Jag förstod alltsammans, och jag har redan sagt det till er hustru.
— Och hvad svarade hon?
— Hon ville först inte tro det. Men, tillade Bussy med ett ögonkast bortåt fönsterfördjupningen, jag hoppas att hon nu känner sig öfvertygad. Nej, ni måste begära någonting annat, någonting svårt, någonting, som förefaller omöjligt — det skulle roa mig att utföra det.
— Nåväl, min käre Bussy, låna då för några ögonblick riddar Astolfs bevingade häst och för den till ett af mina fönster, så jag får ta plats på den bakom er, och för mig så till min hustru! Sedan får ni själf fullkomlig frihet att fortsätta er färd upp till månen om ni så önskar.
— Det vore väl bra mycket enklare att föra den bevingade hästen till er hustru, så att hon kunde komma hit till er, min käre vän, sade Bussy.
— Hit?
— Ja, just hit.
— Till Louvren?
— Till Louvren. Vore det inte ett ännu lustigare upptåg, säg?
— Guds död! Det tror jag verkligen.
— Då skulle ni inte längre ha tråkigt?
— Nej, vid Gud!
— Ty nu leds ni ju här, har ni sagt?
— Fråga bara Chicot! Hela denna dag har jag varit en sannskyldig pina för honom, och till slut har jag föreslagit honom att vi skulle ge hvarandra ett par värjstygn. Han har varit så ursinnig, att man kunnat krevera af skratt, men jag har inte ens dragit på munnen. Om det här räcker länge, så tror jag bestämdt, att jag en vacker dag spetsar honom, eller låter honom spetsa mig, för att skaffa mig omväxling.
— Lek inte med Chicot, min käre Saint-Luc; ni vet, att han är en ypperlig fäktare. Jag tänker, att ni skulle få ännu tråkigare i en likkista, än ni har här.
— Det vet jag inte.
— Hör på! sade Bussy skrattande. Vill ni att jag skall skänka er min page?
— Er page?
— Ja, det är en präktig pojke.
— Tack, men jag afskyr pager, sade Saint-Luc. Kungen har erbjudit mig att skicka efter den af mina, som jag tycker bäst om, men jag har betackat mig. Bjud er page åt kungen! När jag väl kommer härifrån, vill jag endast se kvinnlig betjäning omkring mig.
— Prat! Försök ändå med honom! envisades Bussy.
— Det är inte vänligt af er att skämta med en olycklig, sade Saint-Luc.
— Gör som jag sagt!
— Nej.
— Men jag säger er, att jag vet hvad som fattas er.
— Nej, nej, nej — hundra gånger nej!
— Hallå, page! Hitåt!
— Guds död! utropade Saint-Luc.
Pagen kom fram ur fönstersmygen och närmade sig rodnande.
— Å! Å! stammade Saint-Luc, förbluffad öfver att se Jeanne i Bussys livré.
— Nå, skall jag skicka bort honom? frågade Bussy.
— Nej, för allt i världen! utropade Saint-Luc. Å, Bussy! Ni har anspråk på min eviga vänskap!
— Ni vet, att ingen hör er, Saint-Luc, men man ser er.
— Det är sant, sade Saint-Luc. Han hade tagit ett par steg mot sin hustru, men tog nu ett tredje tillbaka.
Herr de Nancy kände sig i själfva verket en smula förvånad öfver Saint-Lucs pantomim, och han spetsade just sina öron för att lyssna, då ett häftigt sorl från stora galleriet drog hans uppmärksamhet åt annat håll.
— Ack, min Gud! utbrast herr de Nancy, det låter som om kungen vore i ordväxling med någon.
— Det tror jag verkligen också, förklarade Bussy med låtsad oro. Kan han möjligen ha råkat i gräl med hertigen af Anjou?
Kapten de Nancy förde handen till värjan och skyndade bortåt galleriet, hvarifrån man verkligen hörde en häftig ordväxling, som trängde genom hvalf och murar.
— Nå, har jag inte gjort min sak bra? sade Bussy till Saint-Luc.
— Hvad är det för bråk? frågade denne.
— Det är bara hertigen af Anjou och kungen, som äro färdiga att rifva ihjäl hvarandra i detta ögonblick, och som det skådespelet kan vara värdt att se, skyndar jag dit, för att inte gå miste om uppträdet. Och ni bör också begagna er af tumultet, inte för att fly, ty kungen skulle ändå få fatt i er, men för att bringa er vackra page i säkerhet. Tror ni det går för sig?
— Det måste! Lyckligtvis har jag låtsat mig vara sjuk, så jag kan stanna i mitt rum.
— Då säger jag er nu farväl, Saint-Luc! Glöm mig inte i edra böner, madame!
Och Bussy gick, helt belåten att ha spelat Henri III detta spratt. Han begaf sig nu till galleriet, där konungen stod eldröd af vrede framför hertigen af Anjou, som var likblek af raseri. Henri påstod häftigt, att det var Bussy, som föranledt uppträdet föregående natt.
— Jag försäkrar er, sire, skrek hertigen till svar, att d'Épernon, Schomberg, d'O, Maugiron och Quélus hade lagt sig i försåt för honom vid hôtel des Tournelles.
— Hvem har sagt er det?
— Jag har sett det med egna ögon, sire.
— I kolmörkret? Förra natten var det ju svart som i en ugn.
— Det var heller inte deras ansikten jag kände igen.
— Och hvad då? Deras axlar kanhända?
— Nej, sire, det var deras röster.
— Talade de med er?
— De gjorde ändå mer — de togo mig för Bussy och ämnade öfverfalla mig.
— Er?
— Ja, just mig.
— Och hvad hade ni att göra vid porte Saint-Antoine?
— Hvad rör det er?
— Jag vill veta det, jag. Jag är nyfiken i dag.
— Jag var på väg till Manasse.
— Till Manasse! En jude!
— Ni brukar ju gå till Ruggieri — och han är giftblandare!
— Jag går hvart jag vill. Jag är kungen.
— Detta är intet svar på min anklagelse, sire.
— För resten var det — som jag nyss har sagt — Bussy, som framkallade uppträdet.
— Bussy?
— Ja.
— Hvar då?
— På Saint-Lucs bal.
— Bussy skulle således ha utmanat fem motståndare på en gång? Ånej! Bussy är en tapper man, men han är inte galen.
— Guds död! Jag säger er, att jag själf hörde utmaningen. För resten var han nog den saken vuxen, ty oaktadt allt hvad ni pratar, så har han gifvit Schomberg en blessyr i låret och d'Epernon en i armen, Quélus hade han så när slagit ihjäl.
— Verkligen, sade hertigen. Det har han inte talat om för mig, men det måste jag komplimentera honom för.
— Och jag ämnar inte komplimentera någon, sade kungen, men jag skall statuera ett exempel i fråga om den där slagskämpen.
— Jag däremot, sade hertigen, jag, som blifvit anfallen af edra vänner, såväl i egen hög person, som i herr de Bussys — jag vill fråga, om jag inte är er bror, och om det i hela Frankrike finns en enda man, utom ers majestät, som har rättighet att se mig i ansiktet utan fruktan, ifall han icke har visat mig tillbörlig aktning.
I detta ögonblick infann sig herr de Bussy, tydligen ditlockad af de båda brödernas oväsen. Han var ytterst elegant klädd i ljusgrönt siden med skära rosetter.
— Jag ber att få betyga ers majestät min djupaste vördnad, sade han och bugade sig djupt för Henri III.
— Vid Gud — här är han! utbrast Henri.
— Det tycks, som om ers majestät skulle göra mig den äran att sysselsätta sig med min person? sade Bussy.
— Ja, svarade kungen, och jag är mycket belåten att se er här! Trots allt hvad man sagt mig, ser ni ju ut som hälsan själf.
— Åderlåtning friskar alltid upp hyn, sire, sade Bussy, och jag bör således ha den allra friskaste färg i världen.
— Nåväl! Har ni blifvit slagen och mördad, så var så god och beklaga er, herr de Bussy! Jag skall i så fall skaffa er rättvisa.
— Ursäkta, sire, sade Bussy, jag har hvarken blifvit slagen eller mördad, och jag beklagar mig inte.
Henri såg förbluffad ut och betraktade hertigen af Anjou.
— Nå, men hvad var det då ni sade nyss? frågade han.
— Jag sade, att herr de Bussy har fått ett värjstygn i sidan.
— Är det sant, Bussy? frågade kungen.
— Eftersom ers majestäts bror säger det, svarade Bussy, så måste det ju vara sant. Den främste prinsen af blodet kan inte ljuga.
— Och ni beklagar er inte, fastän ni har fått detta värjstygn? sade Henri.
— Jag skall inte beklaga mig förrän man har skurit af min högra hand, så att jag blifvit urståndsatt att hämnas, ers majestät. Men jag hoppas, att jag likväl skulle kunna förskaffa mig hämnd med den vänstra, tillade den oförbätterlige duellanten.
— Oförsynte! mumlade Henri.
— Ni talade om rättvisa, sire, sade hertigen af Anjou. Nåväl! Skipa nu rättvisa — vi begära intet bättre! Befall att man anställer undersökning i denna sak och tillsätt en domare — man bör ta noga reda på hvem, som har tillställt striden och föranledt öfverfallet.
Henri rodnade.
— Nej, sade han, jag vill hellre slippa veta hvem som har orätt i denna sak — jag ger allesammans gemensam förlåtelse. Det är bättre att de ursinniga fienderna sluta fred; jag är ledsen öfver att Schomberg och d'Épernon äro förhindrade af sina blessyrer att närvara, Säg mig, ers höghet, hvem af mina vänner anser ni vara den blodtörstigaste? Det bör inte vara svårt för er att säga det, eftersom ni påstår, att ni såg dem med egna ögon.
— Det var Quélus, ers majestät, sade hertigen af Anjou.
— Jag erkänner det! förklarade Quélus. Ers höghet såg rätt.
— Nåväl! sade kungen. Då må herr de Bussy och herr de Quélus sluta fred på allas vägnar.
— Å! utbrast Quélus, hvad menar ni, sire?
— Jag menar, att jag vill, att ni skola omfamna hvarandra här inför mina ögon och det genast.
Quélus rynkade ögonbrynen.
— Nåväl, signor, sade Bussy till Quélus med en Pantalones löjliga ton och åtbörder, vill ni förunna mig denna ynnest?
Bussys infall kom så oväntadt, och han framställde det så komiskt, att till och med kungen brast i skratt. Bussy närmade sig nu Quélus och tilllade:
— Se så, signor. Kungen vill det!
Hvarefter han slog sina armar om Quélus’ hals.
— Jag vill hoppas, att detta egentligen inte förbinder er till någonting, sade Quélus med låg röst till Bussy.
— Var lugn! svarade Bussy lika lågmäldt. Vi ses nog igen en eller annan gång!
Quélus tog ursinnig ett par steg tillbaka, purpurröd i ansiktet och med tillrufsadt hår.
Henri III rynkade ögonbrynen, men Bussy fortsatte sin roll som pajazzo, gjorde en piruett och lämnade salen.