Diana (1904)/Del 1/Kapitel 06
VI.
HENRI III GÅR TILL SÄNGS.
Efter detta uppträde, som börjat så tragiskt och slutat så komiskt, och som inom kort berättades öfverallt i staden, återvände kungen helt förargad till sitt rum, åtföljd af Chicot, som begärde att få supera.
— Jag är inte hungrig, svarade kungen, just då han steg öfver tröskeln.
— Det är nog möjligt, sade Chicot, men jag är alldeles ursinnig, och jag måste bita i någonting, om det också bara vore fårkött.
Kungen låtsade som han ingenting hört. Han häktade upp sin mantel och lade den på sängen; han tog af baretten, som kvarhölls på hans hufvud af långa svarta nålar, och slängde den i en fåtölj. Sedan närmade han sig den lilla gången, som ledde till Saint-Lucs rum.
— Vänta här, narr, sade han, jag kommer snart igen.
— Å, det är ingen brådska, min son, sade Chicot, alls ingen brådska! Jag önskar till och med, fortfor han, medan han lyssnade efter kungens bortdöende steg, att du ville förunna mig tid att bereda dig en liten öfverraskning.
Och när ljudet af stegen ej längre kunde förnimmas, öppnade Chicot dörren till förmaket och ropade:
— Hallå, där!
En lakej kom inskyndande.
— Kungen har ändrat sig, sade Chicot, han vill ha en liten fin supé för sig och Saint-Luc. Vinet måste framför allt vara utsökt. Skynda er!
Lakejen skyndade att uträtta Chicots befallning; han betviflade icke ett enda ögonblick att den hade utgått från kungen.
Henri hade emellertid begifvit sig in till Saint-Luc, som var beredd på kungens ankomst och hade gått till sängs. En gammal tjänare, som hade följt Saint-Luc till Louvren och hölls fången tillsammans med honom, satt och läste högt ur en bönbok för sin herre. I en fåtölj i ena hörnet låg Bussys page och sof med ansiktet gömdt i sina händer
Kungen uppfattade allt detta med en enda blick.
— Hvem är den där unge mannen? frågade han oroligt.
— Ers majestät har ju erbjudit mig att få ta hit en page.
— Ja — ja visst, svarade Henri III.
— Och jag har begagnat mig af denna tillåtelse, sire!
— Aha!
— Ångrar ers majestät att denna förströelse blifvit mig beviljad? frågade Saint-Luc.
— Visst inte, min son, visst inte! Roa dig, du! Nå, hur är det med dig?
— Jag har stark feber, ers majestät.
— Du ser verkligen ganska het ut, mitt barn. Låt mig känna på din puls, du vet, att jag är en smula doktor.
Saint-Luc räckte fram sin hand med en åtbörd, som tydligt vittnade om dåligt lynne.
— Ja-a! sade kungen, din puls är verkligen mycket hastig.
— Å, sire, jag är mycket sjuk, sade Saint-Luc.
— Var lugn! sade Henri, min egen läkare skall få sköta dig.
— Tack, sire, men jag afskyr Miron,
— Och jag skall själf vårda dig.
— Det skall jag aldrig kunna bära, sire.
— Jag skall låta flytta in en säng åt mig i ditt rum, Saint-Luc. Och vi skola prata hela natten. Jag har tusen saker att berätta för dig.
— Å! utbrast Saint-Luc förtviflad, ers majestät vill vara läkare, ers majestät påstår sig vara min vän, men ändå kan ers majestät vilja hindra mig från att sofva! Guds död! Ni har ett besynnerligt sätt att behandla sjuklingar, doktor! Ni har ett märkvärdigt sätt att vårda er om edra vänner, sire!
— Och du vill vara ensam, så sjuk som du är!
— Jag har ju min page, sire.
— Men han sofver.
— Det är just så jag vill att man skall vaka öfver mig. På det sättet hindrar man mig åtminstone inte från att sofva.
— Låt mig vaka här tillsammans med honom, jag skall inte säga ett ord, förrän du vaknar.
— Men jag är alltid obehaglig, när jag håller på att vakna, man måste vara mycket van vid mig för att kunna förlåta alla de grofheter jag säger, innan jag blir fullkomligt vaken.
— Om du åtminstone kunde komma in medan jag går till sängs!
— Skulle jag sedan få full frihet att återvända hit in?
— Det skulle du visst.
— Nå, så vill jag försöka. Men jag blir en ledsam uppvaktande kavaljer, det säger jag på förhand. Jag är alldeles ohyggligt sömnig!
— Du får gäspa så mycket du vill,
— Hvilket tyranni! knotade Saint-Luc. Ni har ju alla de andra, sire,
— Ja visst! De befinna sig just i ett härligt tillstånd, det har de Bussy sörjt för. Schomberg har fått ett värjstyng i låret och d'Epernons arm är i trasor. Quélus är så godt som alldeles förbi efter ett slag vid tinningen i natt och ett famntag i dag. Återstå således d'O, som tråkar ihjäl mig, och Maugiron, som gör sura miner. Seså! Väck nu din sömntuta till page och låt honom ge dig en nattrock.
— Vill ers majestät kanske vara så god och aflägsna sig först.
— Hvarför det?
— Å, min djupa vördnad för ers majestät tillåter mig inte att …
— Prat!
— Inom fem minuter skall jag infinna mig hos ers majestät.
— Inom fem minuter — må så vara! Men dröj inte längre än fem minuter, hör du det. Och under tiden måste du hitta på någonting lustigt att berätta, så att vi få skratta en smula.
Hvarefter kungen, som till hälften fått sin önskan uppfylld, gick sin väg med halft belåten min.
Dörren hade nätt och jämt blifvit stängd efter honom, då pagen genast vaknade och störtade fram till portiererna.
— Å, Saint-Luc, sade pagen, då ljudet af Henri III:s steg hade fullständigt dött bort, skall du nu återigen gå ifrån mig? Gud, hvilken oro! Jag är färdig att dö af förskräckelse, Tänk, om jag blir upptäckt!
— Min dyra Jeanne, sade Saint-Luc. Gaspard här — han visade på den gamle tjänaren — skall försvara dig mot all närgångenhet.
— Men är det inte bättre att jag går min väg? sade den unga hustrun rodnande.
— Om du bestämt fordrar det, Jeanne, sade Saint-Luc med sorgsen ton, så skall jag skicka dig tillbaka till hôtel Montmorency. Men om du är lika god som du är vacker, och om ditt hjärta hyser någon ömhet för din stackars Saint-Luc, så väntar du på mig här en stund. Jag skall få så förskräckliga plågor i hufvud, nerver och inälfvor, att kungen måste ledsna på mig och skicka mig till sängs igen.
Jeanne slog ned ögonen.
— Nå, så gå då, sade hon, jag skall vänta. Men jag säger på samma sätt som kungen: dröj inte för länge!
— Jeanne, min dyra Jeanne — du är tillbedjansvärd, utbrast Saint-Luc. Lita på, att jag kommer tillbaka så fort som möjligt! Jag har för öfrigt fått en idé, som jag skall öfverväga litet till. När jag kommer igen, skall jag tala om den för dig.
— En idé, hvarigenom du kan återfå friheten?
— Jag hoppas det.
— Så gå då!
— Gaspard, sade Saint-Luc till den gamle tjänaren, du måste se till att ingen får komma in i detta rum. Stäng dörren i lås och bär in nyckeln till mig i kungens rum, Gå sedan till hôtel Montmorency och säg, att man inte behöfver oroa sig för grefvinnan. Och så kommer du igen i morgon bittida.
Gaspard lofvade småleende att verkställa dessa befallningar, hvilka Jeanne åhörde under djup rodnad.
Saint Luc tog sin hustrus hand och kysste den ömt, hvarefter han skyndade in till kungen, som redan började bli otålig.
Sedan Jeanne hade blifvit ensam, dolde hon sig, darrande af rädsla, bland de veckrika sängdraperierna. Drömmande, orolig och irriterad grubblade hon nu å sin sida öfver en möjlighet att lyckligt komma ur den besynnerliga belägenhet, hvari hon befann sig.
Då Saint-Luc inträdde i kungens rum, slog en nästan kväfvande stark och bedöfvande vällukt honom till mötes. Henris fötter trampade i en tjock bädd af blommor, hvilka man hade beröfvat deras stjälkar, af omtanke för hans majestäts ömtåliga hud. Oaktadt den sena årstiden hade man af rosor, jasminer, violer och löfkojer strött en mjuk och välluktande matta åt Henri III.
Rummets tak hade blifvit sänkt och dekoreradt med vackra målningar på väf. Som vi redan förut ha berättat, fanns där två sängar, och den ena af dessa var så stor, att den nästan upptog en tredjedel af rummet, ehuru hufvudgärden befann sig alldeles invid väggen.
Sängomhängena voro af en dyrbar väfnad i silke och guld, framställande mytologiska bilder ur Cenis eller Ceneas historia — han, som ömsom var man och kvinna — hvilka metamorfoser naturligtvis icke kunde framställas utan de mest bisarra krumsprång af konstnärens fantasi. Sänghimmeln var af silfvertyg, broderadt i silke och guld, och baldakinen pryddes af det kungliga vapnet i rika guldbroderier.
Fönsterdraperierna voro hållna i samma stil som sängomhängena, och äfven kanapéer och fåtöljer voro klädda med samma sorts tyg. Från midten af taket sänkte sig en högröd lampa, uppburen af gyllne kedjor och spridande en utsökt doft från oljan, som långsamt förtärdes i densamma. Till höger om sängen stod en satyr af guld, hållande i sin ena hand en kandelaber med fyra brinnande rosenfärgade och parfymerade ljus. Dessa ljus voro tjocka som kyrkljus, och deras sken, i förening med lampans, upplyste tillräckligt hela rummet.
Kungen satt på en elfenbensstol, inlagd med guld, och höll sina nakna fötter nedtryckta i blomsterbädden på golfvet. I sitt knä hade han sju eller åtta små hundvalpar af spansk ras, hvilkas mjuka svansar behagligt kittlade hans händer. Två kammartjänare voro sysselsatta med att kamma och frisera hans hår — som var uppstruket som en kvinnas — samt hans uppvridna mustascher och hans ovanligt mjuka skägg. En tredje öfvertäckte kungens ansikte med ett lager af välluktande crême de rose.
Henri satt med slutna ögon och lät sig behandlas — han visade ett majestät och ett allvar, som kunde anstå en indisk afgudabild.
— Saint-Luc! sade han slutligen, hvar är Saint-Luc?
Den efterlängtade kom. Chicot tog honom vid handen och förde honom fram till kungen.
— Se, här har du din vän Saint-Luc, sade Chicot till Henri. Säg till honom, att han också tvättar sig — eller rättare sagdt smetar ned sig med crême! Ty om du inte gör det, så händer det ledsamma, att antingen luktar han illa för dig, som luktar så godt, eller också luktar du för godt för honom, som inte luktar någonting alls. Se, här finns ju både smörja och kammar, tillade Chicot och sträckte ut sig i en stor fåtölj midt framför kungen. nu skall jag också försöka.
— Chicot! Låt bli, Chicot! utropade Henri. Din hud är alldeles för torr, den skulle absorbera en mycket för stor kvantitet crême, och det finns knappt tillräckligt för mig! Och ditt hår är så sträft, att mina kammar skulle gå sönder!
— Min hud har blifvit torr under det att jag tjänat dig, otacksamme! Och om mitt hår är sträft, så kommer det sig däraf, att det oupphörligt reser sig vid alla de obehag du förskaffar mig. Men om du nekar mig att få smörja mina kinder med crême, så — godt, min son, jag säger inte mer!
Henri höjde på axlarna med en min, som om han vore föga böjd att ha roligt åt sin narrs infall.
— Var tyst! sade han. Du sladdrar i oändlighet.
Därefter vände han sig till Saint-Luc.
— Hur är det med hufvudvärken, min son? frågade han.
Saint-Luc förde handen mot pannan och drog en jämrande suck.
— Kan du tänka, att jag har träffat Bussy d'Amboise, fortsatte Henri. Aj! Du bränner mig, tölp, skrek han strax efteråt till frisören.
Frisören föll på knä.
— Har ers majestät verkligen träffat Bussy d'Amboise? frågade Saint-Luc oroligt.
— Ja, svarade kungen. Kan du begripa, att de där slynglarna, som ändå voro fem stycken, kunde låta honom komma undan? Jag borde sätta dem på stegel och hjul. Om du hade varit med bara — eller hur, Saint-Luc?
— Det är troligt att jag inte skulle ha haft mera tur än mina kamrater, sire, svarade Saint-Luc darrande.
— Du pratar! Jag skulle vilja hålla tusen écus i guld på att du träffar Bussy tio gånger medan han träffar dig sex. Guds död! Det få vi lof att förvissa oss om i morgon. Du fäktar väl emellanåt, mitt barn?
— Naturligtvis, sire.
— Öfvar du dig ofta?
— Nästan dagligen, då jag är frisk. Men när jag är sjuk, duger jag till absolut ingenting, sire.
— Hur ofta brukar du träffa mig under fäktning?
— Vi ha varit ungefär jämngoda, sire.
— Ja, men jag fäktar bättre än Bussy. Guds död, herre! skrek nu kungen till sin barberare, ni rycker af mig mustascherna!
Barberaren föll på knä.
— Kan ers majestät säga mig något botemedel mot kväljningar? frågade Saint-Luc.
— Du bör äta, sade kungen.
— Jag fruktar, att det vore ett misstag, sire.
— Nej, jag försäkrar, att det hjälper.
— Du har rätt, Valois, sade Chicot. Och eftersom jag har starka kväljningar eller ondt i magen, jag vet inte riktigt hvilketdera, så har jag följt din ordination på förhand.
Hans ord efterföljdes af ett egendomligt ljud — det lät som en apas häftiga smällande med käkarna, när hon tuggar.
Kungen vände sig om och fick se Chicot — som redan hade slukat det mesta af den supé för två, hvilken han hade beställt i kungens namn, — bullersamt motionerande sina käkar, under det att han glufsade i sig innehållet i en kopp af japanskt porslin.
— Hvad böfveln har ni för er, herr Chicot?
— Jag begagnar crême inombords, sade Chicot, eftersom jag inte fick smeta det utanpå.
— Din skurk! skrek kungen och vände så häftigt på hufvudet, att kammartjänarens finger stacks i hans mun med en stor klick crême.
— Ni kväfver mig, herre! skrek Henri nu till kammartjänaren.
Kammartjänaren föll på knä som frisören och barberaren förut hade gjort.
— Skicka efter anföraren för min kungliga vakt! skrek Henri. Skicka efter honom genast!
— Hvad har han här att göra? frågade Chicot, under det att han strök med pekfingret i koppen och sedan stack fingret i munnen.
— Han skall ränna sin värja genom din usla kropp — och hur mager du än är, så skall han låta steka dig åt mina hundar!
Chicot steg upp och for med händerna genom sitt hår.
— Guds död! sade han, du bjuder dina hundar på Chicot och dina fyrfotingar på äkta ädling — nå, låt din kapten komma, min son, så få vi väl se hur det går.
Chicot drog sin långa värja och gjorde så häftiga utfall mot frisören, barberaren och kammartjänaren, att kungen ej kunde låta bli att skratta.
— Men nu är jag hungrig, sade kungen med klagande ton, och den där skurken har slukat hela supén ensam.
— Du är en nyckfull gosse, Henri, förklarade Chicot. Jag bjöd dig ju att gå till bords, men då ville du inte. Din buljong finns emellertid kvar. Jag är inte hungrig längre, och nu går jag och lägger mig.
Gamle Gaspard hade under tiden varit inne och lämnat nyckeln till sin husbonde.
— Jag också, förklarade Saint-Luc. Om jag stannade här längre, så skulle jag visa brist på vördnad för min kung genom att få en nervattack i hans närvaro. Jag skakar redan.
— Se här, Saint-Luc, sade kungen hastigt och räckte honom några af valparna, tag dem, tag dem!
— Hvad skall jag med dem? frågade Saint-Luc.
— Du skall ta dem med dig i sängen. Då går din sjukdom öfver till dem och du blir frisk.
— Tack, sire, sade Saint-Luc och lade hundarna i deras korg, men jag har intet förtroende till denna ordination.
— Jag skall gå och se om dig i natt, sade kungen.
— Nej, för all del, sire, gör inte det! sade Saint-Luc. Jag kunde bli hastigt väckt vid er ankomst, och det påstås, att man kan få fallandesot därigenom.
Han gjorde en djup bugning för Henri och lämnade rummet, följd af upprepade vänskapsbetygelser från sin kunglige herre.
Chicot var redan försvunnen.
De två eller tre af uppvaktningen, som hade varit närvarande, aflägsnade sig nu också i sin tur.
Endast kammartjänarna voro nu kvar hos kungen. De betäckte hans ansikte med en mask af fint lärft, genomdränkt af parfymerad salfva, försedd med hål för ögon, näsa och mun och kvarhållen vid hårfäste och öron medelst en sidenmössa, broderad med silfver.
Sedan de därefter hade ifört honom en nattröja af rosafärgad sidensars med mjukaste sidenfoder, drogo de på honom ett par handskar af så mjukt skinn, att det tycktes vara af trikå. Dessa handskar gingo ända upp till armbågen och voro inuti impregnerade med ett slags parfymerad olja, hvilket förlänade dem en elasticitet, hvars orsak man omöjligt kunde upptäcka ofvanpå.
De kungliga toalettmysterierna voro nu afslutade och kungens buljong räcktes honom i en kopp af guld, Men innan han förde den till sina läppar, hällde han hälften af innehållet i en annan kopp, fullkomligt lika med hans, och befallde, att denna kopp skulle bäras in till Saint-Luc jämte en hälsning från kungen, som önskade honom en god natt.
Och nu kom Vår Herres tur. Men denna afton blef Gud, antagligen på grund af att kung Henris tankar voro upptagna af annat, tämligen vårdslöst affärdad. Henri III läste icke mer än en enda bön och rörde icke ens vid sina radband. Till sist lät han dra undan omhängena till sin med en blandning af koriander, benzoë och kanel parfymerade säng och gick till hvila.
Då Henri hade fått det tillräckligt bekvämt bland sina många kuddar, befallde han att den tjocka blomsterbädden skulle tagas bort, doften från densamma hade redan gjort atmosfären tung. Fönstren öppnades på några sekunder för att insläppa frisk luft. Därefter tändes i marmorspiseln en väldig brasa af vinrankor, som lyste och slocknade med nästan samma hastighet som en meteor, men likväl hann sprida en mild värme i hela rummet.
Nu nedfälldes alla gardiner och portierer och kungens stora favorithund, Narcisse, släpptes in. Med ett enda hopp var hunden uppe i kungens säng, trampade otåligt omkring ett par sekunder och sträckte sedan ut sig tvärs öfver Henris fötter.
De rosafärgade ljusen, som brunno i satyrens händer, släcktes, skenet från taklampan dämpades genom att ersätta veken med en smalare, och kammartjänaren, som hade att ombesörja dessa sista detaljer lämnade rummet på tåspetsarna.
Lugnare, bekymmerslösare och likgiltigare än själfva de lättjefulla munkarna i rikets feta klosterstiftelser, gjorde kungen af Frankrike sig icke längre den mödan att kosta en tanke på, att det fanns ett Frankrike.
Han sof.
En halftimme senare sågo de, som gingo vakt i gallerierna och från sina olika poster kunde se fönstren i kung Henris rum, skenet från den kungliga lampan slockna bakom gardinerna, och månens strålar förlänade rutorna en klar silfverglans i stället föt det svagt rosenfärgade skimmer, som förut hade trängt ut genom dem. De förstodo i följd däraf, att nu var hans majestät fullkomligt insomnad.
I denna stund hade hvarje buller, så väl inom som utom slottet, dött bort. Man skulle ha kunnat höra den försiktigaste läderlapps flaxande i Louvrens mörka korridorer.