Diana (1904)/Del 1/Kapitel 07

←  Henri III går till sängs

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huru kung Henri följande dag befanns vara omvänd utan att någon visste anledningen

Kungen och narren  →

VII.
HURU KUNG HENRI FÖLJANDE DAG BEFANNS VARA OMVÄND UTAN ATT NÅGON VISSTE ANLEDNINGEN.

Två timmar förflöto på detta sätt.

Plötsligen ljöd ett häftigt skrik. Och detta skrik kom från kungens sofrum. Nattlampan var likväl fortfarande släckt och den omgifvande tystnaden var lika djup — icke ett ljud hade förnummits mer än kungens besynnerliga rop.

Ty det var han, som hade skrikit.

Men nu hördes en stol vältas omkull därinne, porslin krossades i bitar och steg rusade vanvettigt af och an — därpå följde nya skrik och ett häftigt hundskall. Genast tändes ljus öfverallt i slottet, värjor blixtrade i alla gallerier och de massiva pelarna skakade vid dånet från den sömndruckna vaktens tunga steg.

— Till vapen! skreks det på alla håll, till vapen! Kungen kallar oss, låt oss skynda till kungen!

I nästa ögonblick hade kaptenen för vakten, schweizarnas anförare, de som innehade förtroendeposterna i slottet och tjänstgörande skarpskyttarna rusat till kungens sofrum, som plötsligt upplystes af skenet från ett tjugutal facklor.

Bredvid den omkullslagna fåtöljen midt ibland de krossade kopparna framför sängen, hvars lakan och täcken voro slängda utåt golfvet, stod Henri i sin nattdräkt med stelt stirrande ögon och håret på ända — en på samma gång löjlig och skräckinjagande syn.

Han höll sin högra hand utsträckt, och den darrade som ett asplöf. Med den vänstra hade han krampaktigt gripit tag i sin värja.

Narcisse var tydligen lika uppskrämd som sin herre, han stod bredbent framför honom och tjöt af alla krafter.

Kungen tycktes vara stum af förskräckelse, och de inträdande vågade icke bryta tystnaden. De betraktade hvarandra med frågande blickar.

Nu infann sig också Henris unga drottning, den blonda och milda Louise af Lothringen, som lefde ett helgons lif här på jorden. Väckt af sin makes skrik, hade hon skyndat halfklädd till hans rum.

— Min Gud — hvad är det, sire! stammade hon darrande. Jag hörde ert skrik och skyndade hit.

— Det är — det är ingenting, svarade kungen med ansträngning. Hans ögon stirrade fortfarande på samma punkt. Det såg ut som om han betraktade. ett föremål, hvilket var osynligt för alla andra.

— Men ers majestät skrek, sade drottningen, mår ers majestät illa?

Förskräckelsen stod så tydligt målad i Henris ansikte, att alla de närvarande småningom smittades af hans fasa. Man ryggade tillbaka och tog återigen ett par steg framåt; man betraktade med den största uppmärksamhet kungens person, för att förvissa sig om att han icke hade träffats af en blixt eller blifvit biten af en reptil.

— I himlens namn, befria oss från vår ångest? bad drottningen. Vill ni, att vi skola skicka efter en läkare?

— En läkare? sade Henri dystert. Nej, det är inte min kropp, som är sjuk — det är själen. Nej, nej, ingen doktor! Hämta en biktfar i stället!

Man växlade betydelsefulla blickar, man kastade frågande ögonkast på dörrarna, på gardinerna, på golfvet och taket

Ingenstädes syntes något spår efter det osynliga föremål, som hade förorsakat kungens förskräckelse.

Spanandet företogs med fördubblad nyfikenhet sedan mysteriet nu hade blifvit ännu mera inveckladt. Kungen hade begärt en biktfar!

Så snart han hade uttalat denna önskan, störtade sig en budbärare upp på hästryggen och lämnade slottsgården så hastigt, att tusentals gnistor yrde om hästhofvarna. Fem minuter senare var priorn i klostret Sainte-Géneviève, Joseph Foulon, väckt ur sin sömn, ryckt ur sin säng och på väg till kungen.

Med priorns ankomst inträder åter den djupaste stillhet och tystnad — man undrar, man gissar, men framför allt är man rädd … Kungen biktar sig!

Kungen tycktes vara stum af förskräckelse.

Följande dag är kungen tidigt uppe, tidigare än någon annan, och

han befaller att Louvrens portar skola stängas. De ha för öfrigt endast öppnats för att låta biktfadern passera.

Sedan skickar kungen efter skattmästaren, sigillbevararen och ceremonimästaren. Han tillbringar timme efter timme, svartklädd och läsande böner, som han afbryter för att fingra på helgonbilder. Och plötsligt ger han befallning, att alla hans vänner skola infinna sig hos honom.

Denna order kommer hans omgifning att först och främst tänka på Saint-Luc, men den älskade Saint-Luc är mera sjuk än någonsin. Han är alldeles tillintetgjord af matthet. Hans onda har utvecklats till fullkomlig kraftlöshet, och hans sömn; eller rättare sagdt hans letargiska tillstånd har varit så intensivt, att han är den ende af slottets alla invånare, som ingenting hört under natten, och det ehuru hans rum endast är skildt från kungens genom en tunn vägg. Han begär därför att få stanna i sin säng, men där vill han gärna läsa alla de böner, som kungen befaller.

Vid denna beklagliga underrättelse gör Henri korstecknet och befaller, att man skall skicka efter hans apotekare.

Han befaller vidare att alla gissel från klostret Sainte-Géneviève skola hämtas till Louvren. Och sedan går kungen, klädd i svart, förbi Schomberg, som haltar, d'Épernon, som bär armen i band, Quélus, som ännu ej har fått sina öron klara, och d'O och Maugiron, som darra af oro, öfverlämnande till dem hvar sitt gissel med befallning, att de skola gissla hvarandra så kraftigt de förmå.

D'Epernon invänder, att eftersom han bär högra armen i band, bör han vara utesluten från ceremonien, ty han skall naturligtvis icke kunna utdela lika kraftiga slag som dem han får, och detta skulle förorsaka en olämplig disharmoni.

Men Henri III svarar, att hans botgöring därigenom endast skall finna så mycket större behag inför Gud.

Kungen själf föregår de öfriga med godt exempel. Han tar af sig jackan, västen och skjortan och gisslar sig med samma ifver som en martyr. Chicot försöker skratta och skämta som vanligt, men en förkrossande blick från kungen säger honom, att nu är icke rätta stunden för dylikt. Då tar Chicot ett gissel som de öfriga, och eftersom han icke finner någon naken rygg inom räckhåll, piskar han bort emaljen från målningen på kolonner och boaseringar.

Detta uppträde tycks återge kungen en smula lugn, ehuru det är tydligt, att han fortfarande är upprörd i djupet af sin själ.

Plötsligt lämnar han rummet, sedan han har gifvit befallning, att man skall invänta hans återkomst. Så snart han har stängt dörren efter sig, upphör gisslandet som genom ett trollslag. Det är endast Chicot, som fortsätter, och han slår till d'O, som han afskyr. d'O gengäldar slagen så kraftigt han förmår. Det urartar till en duell på klatschpiska.

Henri har begifvit sig till drottningen. Han skänker henne ett pärlhalsband, värdt tjugufemtusen écus. Han kysser henne på båda kinderna, hvilket icke har händt sedan mer än ett år tillbaka, och han bönfaller att hon skall lägga af sin kungliga skrud och kläda sig i botgöringsdräkt.

Louise af Lothringen, alltid god och mild, samtycker genast till hans begäran. Men hon frågar sin man, hvarför han vill att hon skall kläda sig i säck och aska just då han skänker henne ett pärlband.

— För mina synders skull, svarar Henri.

Och detta svar är fullkomligt tillfredsställande, ty ingen vet bättre än hon för hvilken oändlig massa synder hennes make bör göra bot. Hon klär sig efter hans önskan, sedan han återvändt till sitt rum, där hon sedermera skall infinna sig.

Då kungen öppnar dörren till sitt rum, börjar gisslandet på nytt, d'O och Chicot ha hållit på hela tiden och ha slagit hvarandra blodiga. Kungen berömmer dem för deras nit och förklarar, att de äro hans enda verkliga vänner.

Efter tio minuter kommer drottningen, klädd i sin botgöringssäck. Strax därefter utdelas vaxljus åt hela hofpersonalen, och trots den starka frosten och snön, vandra de eleganta hofmännen, de vackra damerna och de goda parisarna, som äro hängifna sin kung och den heliga jungfrun, barfota till Montmartre — i början hackande tänderna af köld, men sedermera upphettade genom de ursinniga slag Chicot ger hvar och en, som kommer inom räckhåll för hans gissel.

D'O har nödgats erkänna sig öfvervunnen; han håller sig på femtio stegs afstånd från Chicot i processionen.

Klockan fyra på eftermiddagen var den dystert högtidliga vandringen afslutad. Klostren hade fått rikliga allmosor, hela hofvet hade uppsvällda fötter och hofmännens ryggar voro flådda; drottningen hade visat sig offentligt i ett kolossalt lintyg af groft lärft och kungen med ett radband af dödskallar. För öfrigt tårar, högljudda rop, böner, rökelsefat och andliga sånger.

Som man ser, hade det varit en god dag.

Och allesammans hade uthärdat köld och gisselslag för att vara kungen till behag, utan att någon af dem hade en aning om hvarför deras kunglige herre, som dansat och roat sig två dagar förut, nu hade fått det infallet att köttet skulle dödas.

Hugenotter, medlemmar af Ligan och fritänkare skrattade ringaktande åt denna procession af gisslare. De påstodo, att de hade sett både vackrare och frommare pilgrimer, men detta var troligen icke sant.

Henri återkom till Louvren fastande och med axlarna öfverdragna af röda och blå strimmor. Under hela dagen hade han hållit sig vid drottningens sida, och han begagnade hvarje ögonblicks hvila vid kapellen, för att lofva henne nya inkomster och uppgöra planer till pilgrimsfärder för dem båda.

Chicot hade slutligen tröttnat på att svänga sitt gissel. Han kände sig alldeles utsvulten efter denna ovanliga motion, som kungen hade anbefallt, och han smög sig från de öfriga ett stycke framför port Montmartre. Tillsammans med broder Gorenflot, samme munk, som ville bikta Bussy, begaf han sig till en trädgård vid ett berömdt utskänkningsställe, där han drack kryddadt vin och åt stekt and. Vid processionens återkomst intog han på nytt sin plats i ledet och återvände till Louvren gisslande botgörare och botgörerskor som förut.

När kvällen kom, kände kungen sig medtagen af sin fasta, sin procession med nakna fötter och de ursinniga gisselslag, som han hade gifvit sig själf. Han lät servera sig en mager aftonmåltid, lät badda sina axlar och tända en stor brasa, och därefter gick han in till Saint-Luc, som han fann märkvärdigt rask och munter.

Kungen hade undergått en stor förändring sedan dagen förut. Hans tankar voro nu uteslutande riktade på de världsliga tingens förgänglighet, på botgöring och död.

— Ack! sade han med det tunga tonfall, som en människa använder, då hon har fått afsmak för lifvet, Gud har sannerligen gjort väl i att göra tillvaron så bitter.

— Huru så, sire? frågade Saint-Luc.

— Därför att man längtar efter döden i stället för att frukta den sedan man har tröttnat på lifvet.

— Ursäkta, sire, sade Saint-Luc, detta må nu vara er åsikt. Men jag för min del längtar inte alls efter döden.

— Hör på, Saint-Luc, sade kungen, skakande på hufvudet. Du skulle göra väl i att följa mitt råd, eller rättare sagdt, mitt exempel.

— Det skall jag gärna göra, sire, om exemplet är lockande.

— Tänk, om jag skulle öfverge min krona och du din hustru — och vi båda ginge i kloster? Jag har dispenser från hans helighet påfven, vi skulle kunna göra vårt inträde redan i morgon. Jag skulle kalla mig broder Henri …

— Ursäkta, sire — ni håller inte synnerligen på er krona, som ni tycks känna alltför väl, men jag håller så mycket mer på min hustru, som jag inte alls har lärt känna tillräckligt. Och därför går jag inte in på ert förslag.

— Å! utbrast Henri, du tycks vara mycket bättre i dag.

— Ofantligt mycket bättre! Mitt sinne är lugnt och mitt hjärta lätt. Jag känner mig alldeles obeskrifligt upplagd för glädje och lycka.

— Arme Saint-Luc! sade kungen och knäppte ihop sina händer.

— Ni skulle ha kommit med ert förslag i går, sire! Då kände jag mig till den grad nedslagen, att jag vid första anledning gärna skulle ha kastat mig på hufvudet i en brunn. Men i dag är det helt annorlunda! Jag har haft en god natt och en härlig dag. Guds död! Lefve glädjen!

— Svär inte, Saint-Luc, förmanade kungen.

— Har jag svurit, sire? Nå, det är nog möjligt, men det brukar ers majestät också göra ibland.

— Jag har svurit, Saint-Luc, men jag skall aldrig göra det mer.

— Det törs jag då visst inte lofva! Men jag skall svära så litet som möjligt, det är det enda jag kan förbinda mig till. Och för resten är Gud god och barmhärtig mot oss syndare, då våra förseelser härröra af mänsklig svaghet.

— Du tror således att Gud skall förlåta mig?

— Å, jag tänkte inte på er, sire — jag tänkte på er ödmjuka tjänare Saint-Luc. Guds död! Ni — ni har syndat som en kung — och jag bara som en vanlig simpel dödlig. Jag tänker, att Vår Herre begagnar olika sorts vågskålar på domens dag.

Kungen drog en djup suck, mumlade en latinsk bön och slog sig för sitt bröst.

— Vill du tillbringa nästa natt inne hos mig, Saint-Luc? frågade han slutligen.

— Det kommer an på hvad vi skulle ha för oss, svarade Saint-Luc.

— Vi skulle tända massor af ljus — jag går till sängs, och du läser litanian för mig.

— Nej tack, ers majestät!

— Du vill inte?

— Nej, det aktar jag mig allt för.

— Huru? Du öfverger mig, Saint-Luc, du öfverger mig.

— Nej, det gör jag inte, om ni vill att jag skall komma.

— Visst vill jag det.

— Nåväl — på ett villkor!

— Och hvilket då?

— Att ers majestät låter duka upp en festlig måltid och skickar efter musikanter och kurtisaner. Sedan skola vi dansa!

— Saint-Luc! Saint-Luc! utropade kungen med dödlig förskräckelse.

— Jag känner mig så fasligt lifvad för dårskaper i kväll. Nå, skola vi dansa och dricka, sire?

Men Henri gaf intet svar. Han, som emellanåt var så liflig och nöjeslysten, tycktes nu bli allt mer och mer dyster; han stod tydligen under inflytande af någon hemlig, skräckinjagande föreställning, som tryckte honom.

— Saint-Luc, sade han slutligen med graflik stämma, brukar du drömma någon gång?

— Mycket ofta, sire.

— Och tror du på drömmar?

— Det har jag allt skäl till.

— Hvad menar du?

— Å — drömmen kan komma som en ersättning för verkligheten. Just i natt hade jag en härlig dröm.

— Hvad då?

— Jag drömde om min hustru …

— Tänker du ännu på henne, Saint-Luc?

— Mer än någonsin.

— Å! utbrast kungen med en suck och höjde blicken mot taket.

— Jag drömde, fortfor Saint-Luc, att min hustru visserligen hade behållit sitt förtjusande ansikte — ty Jeanne är vacker, eller hur, sire?

— Jo, gunås! svarade kungen. Eva var också vacker, Saint-Luc, och det var hon, som förorsakade vårt fördärf.

— Är det därför ni är så gramse på kvinnorna, sire? Men för att nu återkomma till min dröm …

— Jag hade också en dröm i natt, afbröt kungen.

— Hon hade således behållit sitt förtjusande ansikte, men för öfrigt hade hon vingar och skapnad som en fågel, och hon hade flugit öfver murar och galler till mitt fönster, och där uppgaf hon ett förtjusande litet pip, som jag mycket väl förstod. Ty det betydde: öppna för mig Saint-Luc — öppna för mig, min make!

— Och du öppnade? utbrast kungen nästan förtviflad.

— Naturligtvis! utropade Saint-Luc ifrigt.

— Gud hjälpe ditt världsliga sinne! Men så vaknade du väl?

— Nej, det aktade jag mig väl för, sire. En så förtjusande dröm!

— Du fortsatte således att drömma?

— Så länge jag kunde, sire.

— Och du hoppas kanske att äfven i natt …

— Få fortsätta drömmen? Ja, om det inte misshagar ers majestät! Och det är just därför jag inte vill sitta och läsa böner inne hos er, sire. Skall jag hålla vaknatt, så vill jag åtminstone ha ersättning för min dröm. Vill således ers majestät låta duka fram …

— Nej, nej, afbröt kungen och steg upp. Du vandrar på fördärfvets breda väg, Saint-Luc, och jag skulle gå förlorad tillsammans med dig, om jag stannade längre i din orena närhet. Farväl, Saint-Luc! Måtte himlen i sin nåd sända dig en hälsosam dröm i stället för denna frestelse från afgrunden! Då skall du kanske i morgon deltaga i min botgöring och vi bli frälsta gemensamt.

— Det tviflar jag på, sire! Jag är till och med så säker på min sak, att jag vill ge ers majestät det rådet att köra den lättsinnige Saint-Luc på porten. Ty han är fullt och fast besluten att vara och förblifva oomvänd.

— Nej, nej, invände Henri, jag hoppas att Herren i sin nåd skall omvända dig såväl som han omvändt mig. Godnatt, Saint-Luc! Jag skall bedja för dig.

— God natt, sire! Jag skall inte glömma er i mina drömmar.

Saint-Luc började gnola på en lättfärdig visa, som kungen brukade sjunga, då han var vid godt humör. Detta påskyndade kungens aflägsnande. Han stängde hastigt dörren efter sig och begaf sig in i sitt sofrum, mumlande:

— Min Herre och min Gud! Din vrede är rättmätig, ty världen blir sannerligen alt sämre och sämre!