Diana (1904)/Del 1/Kapitel 20

←  Huru Chicot kom underfund med, att det var lättare att komma in än ut från Sainte-Geneviève

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huruledes Chicot blef nödsakad att stanna kvar i kyrkan och där fick se och höra mycket farliga saker.

Huruledes Chicot får en lektion i genealogi.  →

XX.
HURULEDES CHICOT BLEF NÖDSAKAD ATT STANNA KVAR I KYRKAN OCH DÄR FICK SE OCH HÖRA MYCKET FARLIGA SAKER.

Chicot fick nu brådt att gå ned från predikstolen och sälla sig till de sista af de bortgående munkarna, i hopp att kunna upptäcka huru de förskaffade sig tillåtelse att komma ut. Genom att luta sig fram och sträcka halsen öfver de andras axlar fick han slutligen se, att utgångstecknet bestod af ett silfvermynt utskuret i stjärnform. Och ett sådant kunde han omöjligt förskaffa sig.

Chicot öfverskådade med en enda blick den situation, hvari han befann sig. Kom han till porten utan att kunna framvisa det erforderliga tecknet, så skulle man genast i honom upptäcka en falsk broder. Och hans syssla som kung Henris hofnarr skänkte honom visserligen åtskilliga privilegier i Louvren och andra slott, men i klostret Sainte-Geneviève, och i synnerhet under nuvarande förhållanden, skulle den icke vara honom till gagn. Han tog sitt parti och smög sig bakom en pelare, där han gömde sig invid en biktstol, som hade sin plats strax bredvid.

Han hade nätt och jämt hunnit gömma sig, förrän han hörde korgossens rop:

— Ha alla gått: Nu stängas dörrarna!

Ingen svarade. Chicot sträckte fram hufvudet och såg att kapellet var tomt. Där fanns endast de tre tystlåtna munkarna, som ännu sutto kvar i länstolarna uppe i koret.

— Godt! sade Chicot för sig själf. Om man bara inte stänger fönstren, så är det allt hvad jag begär.

— Låt oss gå ronden! sade korgossen till brodern portvakten.

— Seså, för böfveln! Den där ynglingens bild kommer jag allt att gömma i mitt hjärta, sade Chicot oroligt.

Brodern portvakten tände ett ljus och började en rond genom kyrkan, åtföljd af korgossen.

Chicot förstod, att han icke hade ett enda ögonblick att förlora. Portvakten och korgossen skulle gå förbi honom på fyra stegs afstånd, det var omöjligt att han icke skulle bli upptäckt. Han gled försiktigt omkring pelaren, öppnade ljudlöst dörren fill biktstolen, smög sig in i den och slog till dörren efter sig.

Portvakten och korgossen gingo strax därefter förbi på fyra stegs afstånd; genom det skulpterade gallret såg Chigot ljusskenet glida förbi.

— Nåja! tänkte Chicot, portvakten, pojken och de tre munkarna ämna väl inte stanna här i all evighet! När de ha gått, staplar jag upp stolar på bänkar och ger mig af genom ett fönster. Jaha — det går nog, fortsatte han i tankarna, men då kommer jag ut på gården, och gården är inte detsamma som gatan. Det blir nog bäst att jag tillbringar natten i biktstolen. Gorenflots kåpa är ganska varm, min natt blir mindre hednisk än annorstädes och jag hoppas, att det skall räknas mig till godo i fråga om mitt eviga väl.

— Släck lamporna! sade korgossen. Man måste kunna se utanför att sammankomsten är slut.

Portvakten tog en kolossal ljussläckare och släckte genast de båda lamporna i skeppet, där nu det djupaste mörker blef rådande. Därefter kom turen till lampan uppe i koret, och nu upplystes kyrkan endast och allenast af vintermånens bleka skimmer genom de färgade fönsterna. Med ljuset hade också minsta ljud dött bort.

Klockan slog tolf.

— Guds död! tänkte Chicot, midt i natten i en kyrka! Min son Henri skulle allt vara en smula rädd, om han nu vore i mitt ställe. Lyckligtvis har jag mera mod än han. Seså — godnatt med dig nu, vän Chicot!

Och Chicot satte sig så bekvämt han kunde i sin biktstol, sköt rigeln för dörren och slöt sina ögon för att sofva. Han hade väl suttit så ungefär tio minuter, och hans tankar började just bli en smula tröga och orediga, då ett väldigt slag från en malmklocka dallrade genom kyrkan och förtonade i dess djup.

— Åhå! Hvad vill nu det säga? sade Chicot, öppnande sina ögon och spetsande sina öron.

“Aha”, tänkte Chicot, “det tycks som om skådespelet skulle ha två akter.”

I samma ögonblick tändes lampan i koret på nytt, och dess blåaktiga sken föll öfver de tre munkarna, som fortfarande sutto lika orörliga på sina platser.

Chicot var icke fullkomligt fri från vidskepelse. Hur modig han än var, så var han likväl barn af sin tid, de fantastiska traditionernas och de skräckinjagande legendernas period. Han gjorde korstecknet och mumlade helt sakta:

Vade retro, Satanas!

Men som ljusskenet icke slocknade vid frälsningstecknet, hvilket det ofelbart borde ha gjort, om det förskref sig från afgrunden — och då de tre munkarna fortfarande sutto kvar, oaktadt vade retro, började Chicot tro, att han helt enkelt hade att göra med ett naturligt ljussken — och om icke med riktiga munkar, så åtminstone med varelser af kött och blod. Han kunde i alla fall ej frigöra sig från vissa skakningar, som härledde dels däraf, att han hade blifvit hastigt väckt, och dels af en ganska naturlig rädsla.

I samma ögonblick höjde sig långsamt en af korets golfplattor och blef stående på kant. En grå kapuschong visade sig först ofvanför det mörka djupet, och så småningom reste sig därnere en munk, som steg upp på korets marmorgolf, medan stenplattan ljudlöst återtog sitt vanliga läge.

Vid denna syn glömde Chicot den sunda slutledning, som hans förnuft nyss hade gjort, och han förlorade tron på den besvärjelse, som hans hittills hade ansett ofelbar. Håren reste sig på hans hufvud och han föreställde sig för ett ögonblick, att alla de i kryptan begrafna skulle följa exemplet och lyfta upp golfplattorna med sina hufvudskålar.

Men denna hemska föreställning varade icke länge.

— Broder Monsoreau, sade en af de tre munkarna i koret till den som hade uppenbarat sig på ett så besynnerligt sätt, är den väntade kommen?

— Ja, nådiga herrar, svarade den tilltalade, han väntar därnere.

— Öppna dörren och låt honom komma hit!

— Aha! tänkte Chicot, det tycks, som om skådespelet skulle ha två akter, och att jag ännu ej har sett mer än den första. Men han ryste till ännu en gång, trots sitt bemödande att skämta med sig själf och det föreföll honom, som om bänken där han satt vore full med knappnålar.

Broder Monsoreau gick nu utför den ena trappan från koret, för att öppna järndörren till kryptan.

I detsamma slog den mellersta munken tillbaka sin kapuschong, och i hans panna lyste det stora ärr, på hvilket ädla kännetecken parisarna med så mycken hänförelse igenkände den, som redan nu gällde för katolikernas hjälte och sedermera skulle bli deras martyr.

— Sannerligen! Den store Henri af Guise i egen person — som hans högst enfaldiga majestät tror vara upptagen af att belägra La Charité. Nu förstår jag! Den som sitter till höger om honom och välsignade församlingen är naturligtvis kardinalen af Lothringen, och den till vänster, som talade med korgossen, är min gode vän, hans höghet af Mayenne. Men hvar i all världen ha vi mäster Nicolas?

Och liksom för att omedelbart bekräfta Chicots antagande, slogo nu äfven de båda andra munkarna tillbaka sina kapuschonger, hvarvid den ryktbare kardinalens breda, intelligenta panna och genomträngande ögon visade sig på samma gång som hertigens af Mayenne oändligt mycket simplare drag.

— Jag hade rätt, mumlade Chicot. Det är denna föga heliga, men mycket verkliga treenighet! Låt nu se hvad den kommer att göra och säga — jag är idel öga och öra!

Just nu öppnades järndörren af herr de Monsoreau.

— Trodde ni att han skulle komma? frågade hertigen af Guise sin bror kardinalen.

— Jag var så öfvertygad därom, att jag har den heliga smörjelsen med mig, svarade denne.

Chicot hörde alltsammans.

— Det tycks, som om de skulle ha för afsikt att smörja någon! tänkte han. Och jag, som alltid har önskat att få se hur det går till — det kan man kalla tur!

Nu kom ett tjugutal munkar i ofantliga kapuschonger upp ur kryptan och tog plats nere i skeppet. En enda ledsagades af herr de Monsoreau uppför trappan till koret och stannade något till höger om hertigen af Guise.

Korgossen hade åter kommit in och mottog vördnadsfullt några befallningar af munken till höger, hvarefter han försvann.

Hertigen af Guise lät sin blick öfverfara församlingen, hvars ringa antal utvisade, att den måste utgöras af idel utvalda, och sedan han hade försäkrat sig om, att alla otåligt afvaktade hvad han skulle säga, talade han sålunda:

— Mina vänner! Tiden är dyrbar och därför går jag rakt på sak. Ni ha nyss under mötet hört några af katolska Ligans vänner beskylla en af de förnämsta bland oss — den prins, som står tronen närmast — för ljumhet, om icke rent af motsträfvighet mot trons heliga sak. Och nu är ögonblicket kommet, då vi skola göra denne prins rättvisa och visa honom all den aktning vi äro honom skyldiga. Ni skola själfva få höra och döma, ni den heliga Ligans utvalda, om edra ledare förtjäna de förebråelser, hvilka gjorts dem af en broder, som vi icke ansett lämplig att inviga i vår hemlighet — jag menar munken Gorenflot.

Då hertigen af Guise uttalade detta namn med en ton, som röjde onda afsikter mot den stridslystne mötestalaren, kunde narren i biktstolen icke afhålla sig från att i all tysthet ge luft åt en munterhet, som var ganska malplacerad i betraktande af det höga föremålet för densamma.

— Mina bröder! fortsatte hertigen. Denne prins, hvars medverkan man hade lofvat oss, men hvars närvaro vi knappt ha vågat hoppas på — han är nu här.

Allas blickar fästes med nyfikenhet på munken, som stod till höger om de tre lothringska prinsarna.

— Ers höghet, sade hertigen af Guise till föremålet för den allmänna uppmärksamheten, jag känner mig mer än någonsin öfvertygad att vi handla i enlighet med Guds vilja, ty er närvaro här är ett bevis på att vi göra väl i att handla som vi göra. Och nu ber jag ers höghet: slå tillbaka kapuschongen, så att edra trogna med egna ögon få se, att ni har hållit det löfte man har gifvit oss i ert namn — ett löfte, så smickrande för oss, att vi knappt vågade tro därpå.

Den hemlighetsfulle individ, som Henri af Guise tilltalade på detta sätt, lyfte nu sin ena hand och slog tillbaka kapuschongen. Chicot hade väntat att få se någon obekant lothringsk prins, men till hans stora förvåning uppenbarade sig under kapuschongen hertigens af Anjou bleka ansikte — så blekt, att det tycktes vara hugget i marmor.

— Å! Å! hviskade Chicot, är det vår bror af Anjou? Har han ännu inte tröttnat på att spela om tronen med andras hufvudskallar?

— Lefve hans höghet hertigen af Anjou! ropade alla de närvarande.

Francois blef, om möjligt, ännu blekare än förut.

— Frukta ingenting, ers höghet, sade Henri af Guise. Här hör oss ingen, och kapellets dörrar äro omsorgsfullt stängda.

— Ett lyckligt försiktighetsmått, mumlade Chicot i sitt gömsle.

— Mina bröder! sade nu grefve de Monsoreau, hans höghet begär att få rikta några ord till församlingen.

— Ja, ja, må han tala! ropade alla om hvarandra.

De tre lothringska prinsarna gjorde front mot hertigen af Anjou och bugade sig djupt för honom. Hertigen stödde sig tungt mot karmen af den stol, som hade blifvit framsatt åt honom. Det såg ut som om han vore nära att svimma.

— Mina herrar! sade han med så låg och darrande röst, att man i början knappt kunde höra hans ord. Jag tror att Gud, som ofta visar sig döf för människornas böner, likväl ständigt har sin allt omfattande blick fäst på oss, och endast afvaktar lämpligt tillfälle, för att plötsligt ställa till rätta de oordningar i världen, som den dåraktiga mänskliga ärelystnaden har åstadkommit.

Denna början af hertigens tal var, liksom hela hans karaktär, skäligen dimmig. Man kände sig icke klok på hvarthän han syftade och väntade därför, att han skulle utveckla sina tankar något klarare, innan man gaf luft åt vare sig klander eller bifall.

Hertigen fortsatte nu med något större säkerhet:

— Äfven jag har kastat min blick öfver världen, men då jag ej kunde omfatta hela jorden med mina svaga ögon, har jag låtit den stanna på Frankrike. Och hvad såg jag öfverallt i vårt land? Kristi heliga lära skakad i sina grundvalar, Guds sanna tjänare skingrade och förströdda. Jag mätte djupet af den afgrund, som sedan tjugu år tillbaka har öppnats af kätteriet, och min själ öfverväldigades af smärta.

Ett sorl af gillande hördes från de församlade. Hertigen hade uttalat sin medkänsla för kyrkans lidanden, hvilket ju var nästan detsamma som en krigsförklaring mot dem, som förorsakade dessa lidanden.

— Midt i denna djupa sorg fick jag höra, fortsatte hertigen, att många fromma och ädelsinnade adelsmän, som vördade våra förfäders seder, försökte stödja vårt vacklande altare. Jag såg mig omkring — jag tyckte, att den yttersta dagen redan var kommen, och att Gud hade skilt de förkastade från de utvalda. Och jag har nu kommit hit för att kasta mig i de. utvaldas armar.

— Amen! hviskade Chicot.

Hans försiktighet var öfverflödig. Om han också hade sagt sitt amen aldrig så högt, så skulle hans röst ha förklingat obemärkt i den storm af handklappningar och bravorop, som brusade genom kapellet.

De tre lothringska prinsarna hade själfva gifvit signal till bifallsyttringarna. Sedan dessa hade lugnat sig, tog kardinalen ett steg mot hertigen och sade:

— Ni har infunnit er här af egen fri vilja, ers höghet?

— Af min egen fria vilja, monseigneur.

— Af hvem har ni blifvit invigd i vår heliga förenings hemligheter?

— Af en nitisk anhängare af den enda sanna läran — min vän grefve de Monsoreau.

— Och nu sedan ers höghet är en af de våra, sade hertigen af Guise, vill ni kanske ha den godheten att säga oss, hvad ni ämnar göra till den heliga Ligans fromma.

— Jag vill uppfylla den katolska, apostoliska och romerska religionens alla fordringar, svarade hertigen.

— Sådana dumhufvud! utbrast Chicot sakta. Att gömma sig så väl för att säga sådana saker! Hvarför inte säga det rent ut åt min ärade herre, kung Henri III? Det skulle vara alldeles i hans smak — både processioner, utrotande af kättare, spöslitning och autodaféer. Guds död! Jag kunde ha lust att också gå fram och presentera mig som medlem af föreningen, så rörd har jag blifvit af den käre hertigens tal. Fortsätt, heliga enfald — värdige broder till mitt majestät — fortsätt!

— Men nitet för religionen bör icke vara vårt enda mål, började hertigen åter, jag har åtminstone äfven fått syn på ett annat.

— Nu blir det intressantare, sade Chicot för sig själf, tala, broder af Anjou, tala!

— Vi lyssna med den djupaste uppmärksamhet till ers höghets ord, inföll kardinalen af Guise.

— Och under tiden klappa våra hjärtan af hopp, sade herr de Mayenne.

— Jag skall nu förklara mig närmare, sade hertigen af Anjou med en orolig blick utåt kyrkans mörka partier. Herr de Monsoreau tycktes läsa hans tankar, han försökte lugna den skuggrädde talaren genom ett småleende och en betydelsefull blick.

Kardinalen tog kronan med bägge händerna och sänkte den öfver hertigens hufvud.

— Ty vi veta, fortsatte hertigen med sänkt röst, att näst efter sina plikter mot Gud bör en adelsman tänka på …

— På sin kung, förstås, sufflerade Chicot. Nå, det vet man.

— På sitt land, fortsatte hertigen, Och han måste fråga sig själf, om hans land verkligen är i åtnjutande af all den ära och det välstånd, som har blifvit det tillämnadt.

Lifliga bifallsyttringar.

— Men kungen då? undrade Chicot. Skall det inte alls bli fråga om den stackars monarken?

— Jag har gjort mig denna fråga rörande vårt vackra, härliga Frankrike, fortfor hertigen, hvars kindkotor mer och mer färgades af en feberaktig rodnad, och jag har till min sorg nödgats besvara den med nej. Staten är en lekboll för olika viljor och godtyckligheter, tack vare den yttersta viljans brist på kraft. Det är antingen Frankrikes olyckliga öde eller också dess styresmans förblindelse, som är skulden till denna olycka. Men ehuru vi äro okunniga om den rätta orsaken, som vi endast kunna misstänka, är olyckan icke desto mindre faktisk — och jag anklagar såsom dess grundorsak antingen de brott, som Frankrike har begått mot religionen, eller de ogudaktigheter, som ha begåtts af vissa falska vänner till hans majestät, snarare än af honom själf. Och detta har gjort, att jag som en trons och tronens sanne tjänare har velat sälla mig till dem, som med alla medel söka utrota kätteriet och alla trolösa rådgifvare. — Nu veta ni, mina herrar, hvad jag vill göra för Ligan genom att förena mig med er.

— Åhå! hviskade Chicot med ögonen vidt uppspärrade af öfverraskning. Jag trodde det var åsneöron han bar, men jag märker, att han i stället har räfven bakom örat!

Hertigens anförande hade till den grad intresserat hans åhörare, att de flesta af dem hade närmat sig så mycket som möjligt, för att icke gå miste om ett enda ord, och de tillbakaslagna kapuschongerna blottade alla dessa ädla, djärfva och uppmärksamma ansikten grupperade under den enda lampan, som spred sitt sken öfver det sällsamma uppträdet, medan ett djupt dunkel rådde i de öfriga delarna af kapellet. Midt i gruppen lyste hertigens af Anjou bleka ansikte med de djupt liggande ögonen och den breda munnen, som då han talade gaf honom likhet med en dödskalle.

— Ers höghet! sade nu hertigen af Guise, på samma gång som jag frambär vårt tack för de ord vi nu fått höra, tror jag mig böra säga er, att vi alla dela ers höghets åsikter och alla äro besjälade af en sann tillgifvenhet för ers höghets person, hvarom fortsättningen på vår sammankomst bör kunna öfvertyga er kraftigare, än ers höghet måhända kan ana.

Hertigen bugade sig, men kastade på samma gång en orolig blick omkring sig.

— Åhå! mumlade Chicot, om jag inte bedrar mig, så har det här bara varit förspelet — jag får möjligen bevittna allvarsammare saker än det skräp, de hittills haft för sig.

— Ers höghet, sade kardinalen, som mycket väl hade märkt hertigens oroliga ögonkast, hys ingen fruktan här! Blotta namnen på de ädlingar, som äro församlade med oss, måste inge ers höghet lugn. Här ha vi guvernör d'Aunis samt herrar d'Antragues, Ribeirac och de Livarot, hvilka böra vara kända af ers höghet som män af ära och tapperhet. Vidare herr de Castillon, baron de Lusignan och herrar Cruce och Leclerc — alla entusiasmerade af ers kunglig höghets visa ord och lyckliga att under er ledning få frigöra och stödja den heliga religionen och tronen. Vi skola med tacksamhet mottaga de befallningar, som ers höghet behagar ge oss.

Hertigen af Anjou kunde ej annat än känna sig smickrad. De stolta Guiserna, som ingen hittills kunnat böja, talade om att underordna sig!

— Såväl genom er höga börd som på grund af er vishet är ni, ers höghet, vår heliga förenings gifna öfverhufvud, förklarade hertigen af Mayenne. Och det är ni som bör säga oss huru vi skola handla gent emot kungens falska vänner.

— Det är lätt sagdt, förklarade hertigen med den feberaktiga exaltation, som ersätter verkligt mod hos svaga naturer. När giftiga parasitväxter ha innästlat sig på ett fält och hindra det att ge god skörd, så måste man utrota dem. Kungen är omgifven icke af vänner, utan af hofmän, som bringa honom i fördärfvet och oafbrutet åstadkomma skandal i hela kristenheten.

— Sant! sade hertigen af Guise med djup stämma,

— Och dessa hofmän stå oss i vägen, förklarade kardinalen, oss, hans majestäts verkliga vänner, som på grund af vår börd och våra ämbeten borde vara hans närmaste män.

— Låt oss därför, utbrast herr de Mayenne häftigt, öfverlämna åt Ligans gemene man — åt den första Ligans anhängare — omsorgen att tjäna Gud. De tjäna oss på samma gång. Men låt oss sköta våra affärer. Det finns folk som genera oss, som trotsa och förolämpa oss och brista i vördnad mot den vi ära högst och ha valt till vårt öfverhufvud.

Hertigens panna betäcktes af en djup rodnad.

— Låt oss utrota hela detta fördömda helvetesyngel, som kungen riktar på vår bekostnad, fortfor herr de Mayenne. Må hvar och en af oss åtaga sig att bringa en af dem om lifvet! Vi äro trettio här — låt oss räkna efter!

— Ni har redan utfört er andel af detta värf, herr de Mayenne! sade hertigen af Anjou.

— Det förflutna räknas inte, förklarade Mayenne.

— Ja, låt oss räkna efter! sade d'Entragues. Jag tar Quélus på min del.

— Och jag Maugiron, sade Livarot.

— Jag tar Schomberg, förklarade Ribeirac.

— Mycket bra! sade hertigen af Anjou. Vi ha också Bussy, min tappre Bussy, som mycket säkert tar några af dem på sin andel.

— Vi också, vi också! ropade alla de öfriga.

Nu steg herr de Monsoreau närmare.

— Aha! tänkte Chicot, som nu icke skrattade längre, sedan han sett, hvilken allvarsam vändning sakerna hade tagit, nu kommer öfverhofjägmästaren och vill ha sin andel af bytet.

Men Chicot bedrog sig.

— Jag ber om en stunds uppmärksamhet, mina herrar! sade herr de Monsoreau.

— Vi äro beslutsamma män, och ändå frukta vi att tala uppriktigt med hvarandra. Vi äro intelligenta män, och ändå hysa vi enfaldiga skrupler. Men vi måste ha en smula mod, vi måste visa en smula djärfhet och vara uppriktiga, mina herrar! Det är hvarken kung Henris smekungar eller svårigheten att närma oss hans person, som det gäller.

— Hvad nu? utbrast Chicot med vidt uppspärrade ögon. Han skärpte sin hörsel till det yttersta, för att icke ett enda ord skulle undgå honom.

— Det som egentligen upptager allas våra tankar är rikets omöjliga styrelse, fortsatte grefve de Monsoreau. Den är outhärdlig för Frankrikes adel. Litanior och despotism, andaktsöfningar och orgier, ett ytterligt slöseri vid fester, som väcka hela Europas åtlöje, och en lika ytterlig sparsamhet i fråga om allt som rör krigföring, vetenskap och konst. Detta är hvarken okunnighet eller svaghet, mina herrar, det är ett rent vanvett!

En dof tystnad följde på dessa ord, så mycket betydelsefullare som hvar och en hörde sina egna tankar återgifvas och ryste under medvetande om, att han själf stod på alldeles samma ståndpunkt som den talande. Herr de Monsoreau förstod mycket väl den djupa tystnadens betydelse och han fortsatte:

— Böra vi finna oss i att lefva under en vanvettig, slö och orkeslös kung, medan ändra nationer föras framåt genom bloddop? Alla de andra arbeta med ära för ett visst mål, men vi sofva fortfarande. Mina herrar! Förlåt, att jag säger det inför en prins, som kanske på grund af släktskapens band skall klandra min djärfhet — men sedan fyra år tillbaka regeras vi ej af en kung, utan af en munk.

Vid dessa ord utbröt en så våldsam bifallsstorm, att den öfverträffade alla de föregående i styrka.

— Ned med Valois! Ned med munken Henri! ropades det. Låt oss få till regent en ädel prins, en ridderlig kung — må så vara en tyrann, men ingen munk!

— Å, mina herrar, sade hertigen af Anjou skrymtaktigt, jag bönfaller om öfverseende med min bror, som har blifvit så vilseförd! Låt oss hoppas, att våra kloka föreställningar och Ligans verksamma uppträdande skall återföra honom på rätta vägar!

— Hväs du, din orm! sade Chicot sakta.

— Ers höghet har nu hört vår förenings uppriktiga tankar, sade hertigen af Guise.

— Här är verkligen icke längre fråga om ett förbund mot Henri af Béarn, alla dumhufvuds fågelskrämma, icke heller om att stödja kyrkan, som mycket väl kan stödja sig själf — det gäller att frigöra Frankrikes adel ur den olidliga situation, hvari den befinner sig. Vi ha kanske dolt detta alltför länge af naturlig respekt för ers höghet, hvars kända broderskärlek ju måste känna sig sårad af vår uppriktighet. Men nu vet ers höghet emellertid allt, och vi skola öfvergå till den egentliga sammankomsten, hvartill det föregående endast har utgjort inledningen.

— Hvad menar ni, herr hertig? frågade hertig Francois, upprörd af oro och ärelystnad.

— Vi ha samlats här i natt, fortsatte hertigen af Guise, icke för att debattera uttnötta teorier, utan för att skrida till handling. Vi skola nu välja oss ett öfverhufvud, som förstår att hedra och rikta Frankrikes adel. Och liksom det var de gamla frankernas sed, att öfverlämna till den de valt till sitt öfverhufvud en gåfva, som var honom värdig, så erbjuda också vi åt den vi valt …

Alla lyssnade med häftigt klappande hjärtan, men ingens slog så våldsamt som hertigens af Anjou. Han stod visserligen tyst och orörlig, men den djupa blekheten förrådde hans sinnesrörelse.

— Mina herrar, fortfor hertigen af Guise och tog från stolen bakom ett tungt föremål, som han lyfte upp med båda händerna, se här den gåfva, som jag i allas våra namn nedlägger inför prins Francois’ fötter.

— En krona! utbrast hertigen. En krona — åt mig, mina herrar!

— Lefve Francois III! ropade i dånande kör de församlade adelsmännen, som hade dragit sina värjor.

— Åt mig? Mig? stammade hertigen, skälfvande af både glädje och förskräckelse. Men det är ju omöjligt! Min bror lefver ännu, och han är Herrens smorde!

— Vi betrakta honom redan som afsatt, förklarade hertigen af Guise, under väntan på att Gud genom hans död skall bekräfta det val vi gjort. Hvem vet, om icke någon af hans undersåtar genom gift eller dolk går Herrens rättvisa i förväg!

— Mina herrar! invände hertigen svagt. Mina herrar!

— Se här vårt svar på ers höghets skrupler! förklarade kardinalen. Henri III var Herrens smorde, men vi ha afsatt honom, och ni skall vara Guds utvalde i hans ställe. Detta tempel är lika vördnadsvärdt som kyrkan i Reims. Och i detta heliga tempel, inför bilden af den franska monarkiens verklige grundläggare, kung Clovis, säger jag er — jag, en af kyrkans furstar, som kan hoppas att en dag bli dess öfverhufvud — att vi här ha en helig olja, sänd af påfven Gregorius XIII och som i alla afseenden kan ersätta den heliga smörjelsen. Utnämn nu genast er blifvande ärkebiskop i Reims, ers höghet, utnämn er konnetabel — och ni skall genast bli smord till kung, hvarefter er bror Henri blir betraktad som usurpator! Tänd ljusen vid altaret, barn!

Korgossen var tydligen beredd på denna befallning, ty han kom genast ut från sakristian med en ljuständare i handen, och inom kort glittrade femtio ljuslågor på altaret och i koret.

Man upptäckte nu på altaret en mitra, som gnistrade af ädelstenar, och ett svärd som var lindadt med blommor — det var ärkebiskopens mitra och konnetabelns svärd.

I samma ögonblick som koret illuminerades, hördes orgeln från kyrkans dunkla djup uppstämma Veni Creator.

Detta verkningsfulla arrangement gjorde ett djupt intryck på alla de närvarande. De modiga hänfördes och de svaga kände sig starka.

Hertigen af Anjou höjde sitt hufvud och gick med säkrare steg, än man hade förmodat, fram till altaret. Där tog han mitran i vänstra handen och svärdet i den högra, hvarefter han vände om till hertigen och kardinalen af Guise, hvilka på förhand voro säkra om den ära, som väntade dem. Han satte mitran på kardinalens hufvud och omgjordade hertigen med svärdet.

Denna beslutsamma handling hälsades med enhälliga bifallsrop; man hade egentligen knappt väntat så mycken bestämdhet af den vacklande och obeslutsamme Francois af Anjou.

— Mina herrar, sade han till de öfriga, uppgifven edra namn för hertigen af Mayenne, Frankrikes stormästare. Den dag, jag uppstiger på tronen, skola ni alla bli riddare af Frankrikes orden.

Bifallsyttringarna fördubblades, och alla uppgåfvo i tur och ordning sina namn för herr de Mayenne.

— Guds död! sade Chicot för sig själf, det här hade minsann varit ett ypperligt tillfälle att få blåa bandet — jag skall aldrig få ett lämpligare, och ändå är jag tvungen att låta det gå mig ur händerna!

— Och nu till altaret, sire! sade kardinalen.

— Jag ber min gardesöfverste herr de Monsoreau, mina gardeskaptener herrar Ribeirac och d'Entragues samt min gardeslöjtnant herr de Livarot intaga de platser i koret, hvartill deras nya rang berättigar dem! förklarade hertigen.

De tre nyutnämnda intogo sina platser i enlighet med etikettens fordringar, alldeles som vid en verklig kröningsceremoni.

— Mina herrar, tillade hertig Francois och vände sig till de öfriga af församlingen, ni ha alla rättighet att begära någonting af mig, och jag skall försöka att icke låta någon af er gå missnöjd ifrån mig.

Under tiden hade kardinalen gått bakom tabernaklet och iklädt sig sin biskopsskrud, hvarefter han återkom med den heliga smörjelsen, som han ställde på altaret.

Nu gjorde han ett tecken åt korgossen, och denne gick efter evangeliiboken och korset. Kardinalen tog dem, lade korset på evangeliet och sträckte fram dem mot hertigen, som lade sin hand på de heliga tingen.

— Inför Gud lofvar jag mitt folk att vörda och vidmakthålla vår heliga religion, sade hertigen, så som det anstår en högst kristlig konung och kyrkans förnämste son. Och detta så sant mig Gud hjälpe och hans heliga evangelium!

— Amen! ljöd det i korus från alla de närvarande.

— Amen! upprepade ett slags eko, som tycktes komma långt ned från kyrkan.

Hertigen af Guise steg nu uppför de tre trappstegen till altaret och nedlade sitt svärd framför tabernaklet, hvarefter kardinalen lyste välsignelsen öfver detsamma, drog det ur skidan och räckte det till kung Francois, som tog det i sin hand.

— Sire, sade kardinalen, mottag detta svärd, som har blifvit er gifvet med Herrens välsignelse, på det att ni med den heliga Andes kraft måtte kunna motstå alla edra fiender samt beskydda och försvara den heliga kyrkan och det rike, som har blifvit er anförtrodt! Tag det äfven till hjälp för att öfva rättvisa, beskydda änkor och faderlösa samt afhjälpa alla oordningar — på det att ni måtte hölja er med ära, öfva alla dygder och regera med den, hvars afbild ni är här på jorden, och som regerar med Fadren och den helige Ande i evigheters evighet!

Hertigen kysste svärdet, hvars spets han höll tryckt mot golfvet, och sedan han hade invigt det till Guds tjänst, återlämnade han det till hertigen af Guise.

Nu kom korgossen med en kudde, som han lade framför hertigen af Anjou, hvarefter denne föll på knä.

Kardinalen öppnade ett litet skrin och tog därur med en guldnål upp ett paket, innehållande en flaska helig olja, som han hällde ut på ett guldfat.

Med fatet i vänstra handen, läste han ett par bibelspråk öfver hertigen Därefter doppade han pekfingret i smörjelsen, drog därmed ett kors öfver hertigens hjässa och sade:

— Jag smörjer dig till konung i Faderns, Sonens och den helige Andes namn!

Nästan i samma ögonblick torkade korgossen bort oljan med ett guldbroderadt kläde, hvarefter kardinalen tog kronan med bägge händerna och sänkte den öfver hertigens hufvud, likväl utan att låta den beröra hans hjässa, Hertigen af Guise och herr de Mayenne trädde nu äfven fram och fattade kronan från hvar sitt håll.

Kardinalen, som endast höll kronan med vänstra handen, lyfte välsignande den högra öfver prinsens hufvud.

Hertigen tog pergamentsrullen, som Nicholas David räckte honom.

— Måtte Gud kröna dig med ärans och rättvisans krona!

Nu först trycktes kronan ned på hertigens hufvud.

— Mottag denna krona i Fadrens, Sonens och den helige Andes namn!

Den darrande hertigen kände kronan tynga på sin hjässa och förde instinktmässigt upp sin hand till densamma.

Nu ljöd korgossens klocka, och alla de närvarande sänkte sina hufvud i bön.

Men plötsligt reste de sig åter, drogo sina svärd och ropade i korus: Lefve kung Francois III!

— Sire, sade kardinalen till hertigen af Anjou, från och med denna dag är det ni som regerar öfver Frankrike, ty ni är smord till kung af påfven Gregorius XII, hvars representant jag är.

— Att jag inte skall vara koppärrig, knotade Chicot.

— Mina herrar! sade hertigen af Anjou, sedan han rest sig med stort majestät, jag skall aldrig förgäta de trettio franska ädlingar, som först ansågo mig värdig att vara deras härskare. Farväl, mina herrar! Måtte Gud beskydda och bevara er!

Kardinalen och hertigen af Guise bugade sig djupt. Men Chicot, som såg dem från sidan, märkte, att de båda lothringska prinsarna växlade ett ironiskt småleende, medan hertigen af Mayenne ledsagade den nykrönte kungen ned från koret.

— Hvad skall nu detta betyda igen? hviskade narren. Kanske också det här var bara narrstreck och bedrägeri?

Under tiden hade hertigen af Anjou hunnit till dörren till kryptan och försvann snart i den underjordiska kyrkans djup, följd af alla deltagarna i sammankomsten, utom de tre bröderna af Guise, som begåfvo sig in i sakristian, medan brodern portvakten släckte ljusen på altaret.

Korgossen stängde dörren till kryptan. Kyrkan upplystes nu blott af den enda lampans blåaktiga sken.